Titta dom snackar

20th November, 2015

8989 1618989 161 8989 161Att Tham & Videgårds nya Arkitekturskola för KTH skulle få Kasper Salin-priset och därmed utses till årets bästa byggnad var väntat. Men i själva verket är deras villa Creek house, som vann Villapriset, årets best in show.

Den ovalt formade Arkitekturskolan, med sin rundade rödbruna fasad av cortenstål och glas, har kilats in i ett tidigare obebyggt mellanrum i KTH:s hundra år gamla campus av Erik Lallerstedt. Det nya huset snackar med sin kulturhistoriskt skyddade omgivning, som ett barnbarn som ivrigt uppdaterar farfar om det senaste. Farfar hummar till svar, först skeptiskt men sedan trillar poletten ned: Det är det här som gäller nu.
Skolan är ett fint nytt lager bland dessa pampiga tegelbyggnader. Den tar inte fokus från dem, snarare speglar dem och sätter dem i nytt ljus, precis som det ska vara när man bygger i befintliga miljöer. Mest slående är upplevelsen inuti. Genom de böjda glasfönstren framträder de äldre tegelhusen ur nya vinklar.

Årets Kasper Salin-finalister gav uttryck för att juryn faktiskt har tagit åt sig av kritiken: att storskaliga hus inte bör väga tyngre än mindre och i själva verket mer spännande projekt. Som förra året då Umeås stora citybrandingprojekt Väven av Snøhetta vann framför Marges små kiosker på Strömkajen i Stockholm.
Men hade årets jury verkligen velat skrälla skulle de ha gett priset till tyska Raumlabor Berlins lilla bastu i Frihamnen i Göteborg. Bastun är en del i förvandlingen av ett industriområde på andra sidan Göta älv från centrum sett. Själva bastun är ett fint projekt som prickar av det mesta på den korrekta samtidsarkitekturens checklista: återvunna material, gratis offentlig aktivitet, medverkan från och hänsyn till personer som till vardags vistas i området. Ett visionärt experiment som, möjligen ofrivilligt, också blir ett stadspolitiskt projekt för att ge Göteborg hållbarhetspoäng.
I sammanhanget framstår Arkitekturskolan som det förnuftiga valet.
De flesta nya utbildningsbyggnader ritas i dag generella och flexibla. Beställaren Akademiska hus kommer att kunna konvertera Arkitekturskolan till något annat när den dagen kommer.

Bottenvåningen är ett mingelvänligt urbant rum. Den urbana känslan förstärks av konstnären Jonas Dahlbergs permanenta ljudkonstverk ”An imagined city”. Genom tolv gömda högtalare strömmar berättelser. Nio olika röster läser upp minnen som samlats in från hundratals olika människor och bearbetats av Astrid Trotzig. Så ska besökaren för en stund glida från husarkitekturen in i minnets komplicerade arkitektur.
Välvda glaspartier gör föreläsningar och grupparbeten synliga. Böjda innerväggar klädda med stående ljus träpanel à la Asplund ger värme i kontrast till betonggolven, Ljust, avskalat och exakt, allt i enlighet med Tham & Videgårds signum.
Det allra bästa gömmer sig i husets kärna. De spiralformade trapphusen, som två inkapslade snäckor, gör huset till en speciell upplevelse. Men det är därför inte sensationellt.
Huset är märkligt hierarkiskt uppdelat, med studenternas ritsalar separerade från personalens kontor, som placerats längst upp med utsikt över stan. En uppdelning, som står i kontrast till bottenplanets öppenhet.

Tyvärr hittar man inte längre den mest nyskapande svenska arkitekturen i stora offentliga satsningar utan i villor eller mindre projekt.
Det är i de privata plånböckerna pengarna finns. I stället för att inkludera villorna bland Kasper Salin-kandidaterna har Sveriges Arkitekter instiftat det nya Villapriset – som i år faktiskt är arkitekturens verkliga best in show.
Men Tham & Videgård är inte Sveriges just nu mest inflytelserika arkitekter för ingenting. De kammade hem också Villapriset. Tegelvillan Creek house är murad med blinkning åt Sigurd Lewerentz. Ett exklusivt hus, sammansatt av flera mindre huskroppar, lådor, som var och en är ett rum. Det är placerat över en ringlande bäck och i känsligt samspel med naturen. Komplett med utedusch på hemlig ort i södra Sverige.

Fakta. Här är vinnarna
Kasper Salin-priset: KTH Arkitekturskolan i Stockholm, av Tham & Videgård Arkitekter.
Priset Ung Svensk Arkitektur: Vasakronans regionkontor i Göteborg, av Okidoki arkitekter genom Karin Skoglund, Annika Hedeblom, Alexandra Lindberg, Moa Rundlöf.
Villapriset: Creek house av Tham & Videgård Arkitekter.
Bostadspriset: Det klimatsmarta huset O’hoj i Malmö, som ritades och byggdes av arkitekterna Hauschild + Siegel. O’hoj var också nominerat till Kasper Salin-priset.
Guldstolen: Unna chair av Monica Förster, i samarbete med företaget Zanat i Bosnien.
Sienapriset till årets bästa landskapsarkitektur: Hörsalsparken i Norrköping, som ritades av Joakim Malmquist på AQ Arkitekter. Byggherre var Norrköpings kommun.
Kritikerpriset: Kulturredaktionen på Västerbottens-Kuriren för en ambitiös bevakning av Kulturhuvudstadsårets betydelse för stadsplanering och arkitektur i Umeå.
Trafikverkets arkitekturpris: Cirkulationsplatser vid Täby centrum av & Rundquist genom Henrik Rundquist, Erik Andrén och Erik Griffiths.

Publicerat i Dagens Nyheter 2015–11–20.

8989 161

Postat av Julia Svensson - Kommentera

ArkitekturSverige

19th November, 2015

Arkitekturgalan 2015 i Aula Medica i Solna medverkar jag, i egenskap av tf chefredaktör för Tidskriften Arkitektur, med programpunkten ArkitekturSverige kl 11.35–12.05. En genomlysning av 150 nya svenska arkitekturprojekt, samt vilka utmaningar arkitekturlandet Sverige står inför.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

“Experiment Stockholm” ger nya uppslag till stadsutveckling

22nd October, 2015

Experiment Stockholm. Färgfabriken, Liljeholmen. T o m 29/11

Ett hus av trä och kanalplast, komplett med växtbevattning och livs levande ankor och höns. Det är det mest spektakulära inslaget på “Experiment Stockholm” på Färgfabriken i Liljeholmen. En utställning där man med konstnärliga metoder vill väcka liv i stadsutvecklingsdebatten och ge alternativ till hur staden kan tolkas.
Här, i sitt verk ”Earthscore specularium (Nonsphere XV)”, bor konstnären och arkitekten Luis Berríos-Negrón tillsammans med partnern Maria Kamilla Larsen och dottern Freia under utställningsperioden. Detta är både ett sätt att testa en ny boendeform och en politisk manifestation; familjen hade svårt att finna en lägenhet för sin tid i stan.
Odling är lätt att romantisera kring. Men Berríos-Negrón problematiserar växthuset, en odlingsform som ökar enormt och som i traditionell mening inte alls är energieffektivt. Just det här växthuset är däremot på många sätt en självförsörjande organism, komplett med autentisk hönsgårdsdoft och gödsel åt de växande kryddplantorna.

Stockholm är ett av många offer för den industriella kapitalismens slaggprodukter. Omåttlig biltrafik, ohållbara livsstilar, noll egen livsmedelsförsörjning och ekonomiska klyftor. Dessutom ett gigantiskt moment 22: att det enda realistiska sättet att hitta en permanent bostad är att köpa en, samtidigt som de flesta inflyttarna inte kan ta banklån. Regionen är en av de snabbast växande i Europa. Men det som byggs i dag är i princip ännu ett miljonprogram, fast för en hårt belånad medelklass.
Utställningen har en textbaserad del, som presenterar flera finurliga förslag på förändringar: Hur man kan bygga bostäder utan att det sker på bekostnad av naturen, hur staden blir effektivare om hastigheten sänks och att småskalig bostadsproduktion är lika effektiv som storskalig.
Därefter kan man träda in i ljusdesignern Svante Petterssons ”Color trip”, en port med ljus i skiftande färg. Porten symboliserar friheten att formas som människa, som finns i en stad. Väl inne kommer man först till en vävd hydda av Asante Arkitekter, inspirerad av hantverkstekniker från Tanzania. Huset är vävt i fascinerande mönster och lyfter fram den mänskliga skalan i arkitekturen, som ett nytt synsätt för byggandet i Stockholm.
Koreografen Anna Asplind har gjort en cykeldérive mellan Färgfabriken och Haninge kulturhus. Dérive var en metod som situationisterna utvecklade i Paris på 1950-talet. Precis som de undersökte den urbana miljöns effekt på kropp och sinnesstämning har Asplind på cykel utforskat detta i förortslandskapet. Videoverket visas på en skärm i taket, som betraktas liggande. Ett mysigt sätt att drömma sig bort bland mellanrummen i Stockholms motorvägsspagetti.

På Färgfabriken är gränsen mellan konst och fantasifull problemlösning luddig. Verken står inte för sig själva utan har ett syfte – att skapa en demokratisk stad. De är var för sig kloka och innovativa eller poetiska. Men man får inte tolka utställningen för bokstavligt, då kan den på sina ställen framstå som verklighetsfrånvänd med sitt fokus på hyddor och flottar trots det nordliga klimatet.
På senare år har konstnärer ofta anlitats för att bidra med oväntade synsätt i arkitektur och stadsutveckling samt arbeta i processer, ofta med hjälp från boende på plats. Konstnären får här snarare rollen av en sorts social uppfinnare. Enskilda idéer, som Jens Evaldssons träflottar i projektet “Maretopia”, kan skapa spännande och folkliga händelser i staden, som ser sympatiska ut.
Tendensen kan föra mycket positivt med sig, men bör också förses med varningstext: Se upp bara, så att konsten inte läggs som rökridå framför en ansvarslös politik.

Publicerat i Dagens Nyheter 2015–10–22.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Berättelser om städer och kroppar

23rd July, 2015

KONST. ”Afrika”, Louisiana, Humlebaek, t o m 25 oktober.

KONST. ”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists”, Lunds konsthall, t o m 27 september.

domus-01-body-talkJust nu visar Louisiana och Lunds konsthall afrikanska arkitekter och konstnärer. Julia Svensson ser två utställningar som skapar en dialog om den koloniala blicken på svarta kvinnokroppar.

Titeln ”Afrika” skulle kunna uppfattas som att i Danmark, det lilla landet med ett rasistiskt parti en hårsmån från regeringsmakten, spelar den afrikanska kontinentens variationer mindre roll. Utställningen är den tredje och sista delen i Louisianas serie om arkitektur och identitet, som tidigare närmat sig nordisk och arabisk arkitektur.
Då det är en ambitiös utställning som vill öppna dörrar till nästan en hel kontinent fungerar det övergripande anslaget, även om en mer rättvisande titel vore ”Söder om Sahara”, då detta är området som faktiskt behandlas.
Tack vare att museet knutit till sig internationell expertis visar utställningen lyckligtvis också kontinentens diversitet, dock klarar de inte att helt undvika stereotyper.

En utmärkt och informativ ingång är den kamerunske historikern och filosofen Achille Mbembes långa essä, som tyvärr har placerats sist i katalogen i stället för att lyftas fram i själva utställningen. De villkor som tidigare var förbehållna svarta människor har i dag blivit universella, skriver han. I dagens snabba kapitalistiska system är människor utbytbara varor. Men i stället för att liera olika befolkningsgrupper med usla villkor eldar orättvisor och maktlöshet på rasismen.
I utställningen är arkitekturen ett fysiskt bevis på hur tätt den afrikanska kontinenten och dess befolkning hänger samman med västvärldens ekonomi, historia och kultur. Från förfallna kolonialpalats till dagens kinesiska städer.
Som ofta när det handlar om vad som händer på kontinenten i dag anstränger man sig för att undvika krig och orättvisor och berätta andra historier, som om problemen skulle elimineras om de undveks. I stället fokuserar man, så även här, på de pulserande moderna metropolerna.
Runt en hög byggd struktur presenteras sex växande storstäder: Dakar, Johannesburg, Nairobi, ­Maputo, Kinshasa och Lagos. Sticker ut gör konst- och designmetro­polen Dakar, som representeras bland annat av den framstående modeskaparen Selly Raby Kane. Hennes bubbligt androgyna klänningar anspelar både på surrealism och senegalesisk tradition.
Detta ställs i kontrast till att de flesta nya invånare i städerna bor i så kallade informella bostads­om­råden. Detta visas bland annat genom bilder från Ponte City i Johannesburg, en skyskrapa som byggdes för välbärgade vita under apartheid­tiden men som i dag är en vertikal slum.

Även urbaniseringen är ett resultat av den snabba kapitalismen. Samtidigt utarmas landsbygden över hela världen. Flera rurala ­platser på den afrikanska kontinenten satsar dock framåt: på en modern arkitektur som involverar invånarna på platsen och som tar sin utgångspunkt i traditionella tekniker och material.
Självskriven här är den Berlinbaserade arkitekten Francis Kéré, som sedan några år ägnar sig åt ett vida hyllat skolprojekt i sin hemby Gando i Burkina Faso. I ett rum har Kéré konstruerat paviljongen Louisiana Canopy. I ett öppet hus, som liknar ett hus där byns äldsta samlas, upplever man en dag i Gando, från morgonens milda ljus och hönors hetsiga kacklande. ­Taket och de informella sittplatserna, som sticks lite när man sätter sig på dem, är gjorda av traditionell teknik. Francis Kérés sätt att knyta an till platsen är att använda ljusa ­avbarkade grenar från danska pilträd – ett lokalt angreppssätt svenska arkitekter gott kunde inspireras mer av.

Ett av utställningens sju teman är ”Samexistens”. Här avslöjas problemet med en alltför bred infallsvinkel; förklaringarna blir mer svepande och det är till exempel svårt att tänka sig att man i en utställning om nordiskt samhälle skulle redogöra för självklarheter som ”Konfliktlösning” eller ”Staket”. Avdelningen kunde ha utelämnats.
Mest lyckade är arkitekturprojekten i skala 1:1 (att så många av arkitekterna är européer är inte förvånande, men skulle kunna diskuteras ytterligare) och konstprojekten som alla har specifika avsändare.
Vid Ng’endo Mukiis animerade film ”Yellow fever” fastnar jag särskilt länge. Mukii skildrar den västliga blickens kolonisering av afrikanska kvinnors kroppar. Hon intresserar sig för hudfärg och ras, och de idéer som är inskrivna i människors kroppar. I videon ”Travelogue” visualiserar hon landskap och kropp som ett.
Fastän många individuella historier sticker ut på Louisiana rör sig utställningen mest i stor skala: arkitektur, urbanisering, samhälle.

”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists” på Lunds konsthall fortsätter där Ng’endo Mukiis video slutar: med den svarta kvinnokroppen.
Billie Zangewas bidrag gestaltar sin personliga utveckling mot själv­insikt. I bildvävnaden ”Rebirth of the Black Venus” (2010) hänvisar hon till Botticellis berömda målning – men i stället för att födas ur havet landar den svarta gudinnan på Johannesburgs siluett. Verket är gjort med lappteknik i silke, ett traditionellt hantverk.
Flera av verken är inspelade performancer, vilket gör att utställningen framstår som torrare än den egentligen är. Det innersta stora rummet i konsthallen har dock inretts spektakulärt med rester från Miriam Syowia Kyambis performance vid utställningens invigning i Bryssel i vintras: Ett sminkbord med peruker på. Ett podium där något som liknar blod har runnit ut ur lerkrukor som hon trampat omkring bland. En modern dräkt hänger upp på en galge, liksom en säckliknande klänning av traditionell kenyansk sisal­hampa, som har sitt ursprung i koloniala plantager. Sakerna tillhör den fiktiva karaktären Rose, som både relaterar till kolonialtiden och till en nutida storstadskonsument.

”Body talks” feministiska vinkel fördjupar en enda fråga; alla använder kroppen konstnärligt och/eller politiskt – en rörelse med rötter i nigeriansk kvinnokamp från slutet av 1920-talet. En rik utställning, som visar att mindre urval och smala perspektiv också kan innehålla stora berättelser.

Publicerat i Dagens Nyheter 2015–07–23.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ett sista monument över drömmen om Malmö

12th June, 2015

dn_dn_image_2015-06-12_plain_2210046042_329393”Smaka på Malmhattan” står det på en skärm i hissen, intill ett tecknat porträtt av den svenske entreprenören och New York-krögaren Marcus Samuelsson. Han driver skybaren Kitchen and table längst upp i det nya hotell-, konsert- och kongresscentret Malmö Live.
Det amerikanska pensionärspar som jag delar hiss med känner inte till honom. Men han liknar Barack Obama, säger de.
De har reserverat i förväg, som sig bör; i fem veckor framåt är det fullbokat. Men efter en stund får jag också plats, vid bardisken.

Det nyinvigda Malmö Live på Universitetsholmen i hamnen är ett konserthus kombinerat med kongresscenter, och hotell. Skybaren ligger 85 meter upp i luften. Öresund glittrar och västra Malmö breder ut sig med sin bro, sina nybyggen i hamnen och sitt tioårsjubilerande Turning Torso av Santiago Calatrava. Många har beklagat att tornets översta våning inte är en restaurang. Sveriges än så länge högsta skyskrapa, symbolen för Malmös förvandling från industristad på dekis till kunskapsstad, byggdes från starten endast för speciellt inbjudna. Dyra hyreslägenheter (de gick långsamt att sälja) och konferenslokaler i toppen.
Men sedan Turning torso byggdes har stadsbyggnadsvärlden vaknat vad gäller sociala rum och mötesplatser. Malmö Lives arkitekter, det danska kontoret Smith Hammer Lassen, har gjort  läxan. Stadsbyggnadsdirektören Christer Larsson beskriver Malmö Live som ett öppet hus, något som symboliseras av de många olika entréerna på bottenplanet. Alla är välkomna, ända upp. Till och med från toaletten är utsikten magnifik.

Malmös förra kommunalråd Ilmar Reepalu (s) är även arkitekt till yrket. Han var en av de första svenska politiker som aktivt arbetade med arkitektur för att anpassa en före detta industristad till informationsåldern, så som man gjort i Liverpool och Barcelona. Det är viktigt att visa att något händer. Med nya byggnader, som Turning Torso, fick förvandlingsprocessen fysisk gestalt.
Malmös socialdemokratiska politiker har samarbetat med näringslivet i decennier, som stadsvetaren Tove Dannestam konstaterade i sin avhandling ”Stadspolitik i Malmö” (2009). Ur demokratisk synpunkt är det diskutabelt. Men vill man få saker att hända är det ett vinnande koncept. Under Reepalus 20 år vid makten har stora infrastrukturprojekt avlöst varandra. Öresundsbron 2000. Turning torso, Västra hamnen och en ny högskolebyggnad 2005. 2010 kom Citytunneln, som förkortat restiden till Köpenhamn. Reepalu har inte fegat. Andra städer har avundsjukt häpnat över handlingskraften.
Malmö tar numera efter Köpenhamn och kallar sig ”Arkitekturstaden”. Kring Malmö live finns fler nya byggnader av prestige-danskar. Malmö högskolas nya böljande symbolbyggnad har ritats av Lene Tranberg och World Maritime University av Kim Utzon (son till Sydneyoperans arkitekt)
Malmö Live är det sista och dyraste av Reepalus jätteprojekt. Sydsvenskans utmärkta granskning (24/5) berättar hur kostnaderna för konsert- och kongresshuset skenat i väg från 600 miljoner till mer än det dubbla. Kritiken handlar om det vanliga: ekonomi och demokrati. Kommunen ska ha skyndat på ett bygglov för större och högre hus åt byggbolaget Skanska.  Men också om att staden borde satsat på vård och skola istället. Att det nya konserthuset bara är en förevändning för att få bygga en konferensanläggning med Nordeuropas högsta hotell. Att de små fria kulturinstitutionerna fruktar att det kommer att konkurrera om deras publik. Att Malmö symfoniorkesters hyra mångdubblas.
Invändningarna till trots: för att megaprojekt ska bli av idag behövs glädjekalkyler och att politiker och näringsliv vill åt samma håll. Det vet Reepalu. När framgångarna skördas, vem bryr sig om vad något har kostat?

Frågan är vad Malmö Live vill berätta om framtiden.
Husen vill ge sken av inklusivitet. Skybaren jag sitter i är tänkt att vara ”en mötesplats för Malmöiten och den globala resenären”. Det finns en mondän air i det här huset, en flärd av storstad Malmö tidigare saknat; mässingskronorna i entrén, klappret av högklackat mot stengolvet i lobbyn. Amerikanerna i hissen.
Desserten – krusbär med glass på ängssyra – har dock en bitter eftersmak. Ilmars stora satsningar har gett Malmö en ny image och ny energi. Vi är många som direkt eller indirekt dragit nytta av det ”Nya Malmö”. Men att huset är för alla malmöiter är en modifierad sanning. Den väldiga silhuetten har snarare byggts för att förföra utomstående som anländer till Malmö, den ”kreativa” ekonomiska elit som ska gå på kongress och bo på hotell.

Sedan ett år är Ilmar Reepalu-eran över. Det nya Malmö inte nytt längre. Och det märks att inte hela staden varit med på framgångsresan. Ilmar Reepalus efterträdare Katrin Stjernfelt Jammeh (S) har det uttalade målet att skapa en mindre segregerad stad.
I Skybarens restaurang har jag placerats med blicken mot väst. När jag vänder mig om tittar jag ut över det som är det mesta av Malmö. Ingen bro, ingen havsutsikt. I norr ser jag ”Yarden”, området i industrihamnen där Kristian Lundbergs verklighetsbaserade roman om papperslösa och daglönare utspelar sig.
I horisonten sticker höghusen i Lindängen upp, de som var med i Lukas Moodysons ”Lilja Forever”.
Hyreshusen från miljonprogramstiden behöver renoveras och energiffektiviseras i hela Sverige. På många platser görs detta idag onödigt dyrt, med stora hyreshöjningar som mål, för att locka hyresgäster med bättre ekonomi. I Malmö måste förbättringar göras utan att hyrorna höjs. Om det händer kommer staden att själv behöva lösa situationen med bostadsbidrag – om inte hemlösheten ska öka. Det finns nämligen ingen billigare stans i Malmö att flytta.
Situationen är inte olik den i Stockholm: trångboddhet, arbetslöshet, fattigdom, försämrade skolresultat och kortare medellivslängd hör ihop med stadens ytterområden, det stora fastighetsbeståndet från 60- och 70-talen. Men i en mindre stad som Malmö kan problemen inte stängas ute. Man oroar sig för att skottlossningar och negativa rubriker skrämmer bort just de nya invånare som Malmö Live byggts för att locka.
De infrastrukturssatsningar som Ilmar Reepalu och hans stab gjort har bara hjälpt en del av Malmö. Som ekonomen Thomas Piketty skriver i ”Kapitalet i det 21:a århundradet”: ekonomiska framgångar hos eliten sipprar inte ned till alla. Vilket många hävdade när Malmös förvandling började.
Att satsa på infrastruktur och ny arkitektur i mer perifera områden österut är inte lika kortsiktigt lönsamt. Det är därför nästan inget byggts i miljonprogramsområdena på 35 år.
Men: det är i miljonprogramsområdena kommande års stora satsningar måste göras.

Ett otacksam situation för Katrin Stjernfelt Jammeh? Både ja och nej. Malmö är ett spännande exempel. Staden är mindre och markpriserna är lägre än i till exempel Stockholm. Även om stadsbyggnadskontoret även här sitter i knäet på byggbolagen finns det visst utrymme att tänka på människor och kvalitet och inte på exploateringstal.
Eftersom de sociala klyftorna och det våld de för med sig så tydligt belastar kommunen har man drivkrafter att lösa problemen.
Det finns hittills något tafatt över det lilla som gjorts. Rosengårdsstråket, en ny promenad- och cykelväg från Rosengård till centrum, är fint. Men varför ska projekt i öst ha karaktären av snälla små ideella konstverk, när andra sidan stan får vara blank och tjusig?
Under Reepalus tid tjänade staden miljarder på utförsäljning av bland annat elbolaget Sydkraft. Man kunde göra stora investeringar som fick de ekonomiska hjulen i rullning.
Nu är pengarna slut.

För att få Malmös östra ytterområden på fötter krävs också att kommun och näringsliv samarbetar. Åt ett nytt innovativt håll. Arkitektur och stadsutveckling kan återigen få snurr på hjulen. Idéer finns: försök har gjorts där miljömål blivit en motor för att skapa nya arbeten i områden där arbetslösheten är hög.
Många Malmöbor jag pratat med har uttryckt kärlek till skybaren och till de nya tornens silhuett.
Men Malmö Live är likväl ett sista monument över en dröm om en framtid, ett nytt Malmö. Det har gått inflation i expressiva byggnader över hela världen. En stjärnkrögare i en skybar hjälper inte längre. Det är något helt annat som måste till.
Ett ännu nyare Malmö slutar bygga megaprojekt för att locka turister och nya invånare. Istället bygger man för de människor man redan har. Då kommer man vända trenden och skapa en mer jämlik och hållbar stad. Och Malmö  kommer på nytt att bli en hyllad förebild för andra städer.

Publicerad i Dagens Nyheter 2015–06–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

”Here we LTTR: 2002–2008” på Tensta konsthall

28th May, 2015

originalKONST. Here we LTTR 2002–2008. T o m 27/9 2015.
2001 förändrades världen på många sätt till det sämre. Också ur ett feministiskt perspektiv. I Irakkrigets svallvågor fick ett starkt maskulint soldatideal åter fäste i amerikansk samhällskultur och 90-talets feministiska framsteg en backlash.
Men samtidigt spirade hoppet. I New York 2001 grundades det queerfeministiska konstnärskollektivet LTTR, Lesbians to the Rescue. Fram till 2008 producerade de en årlig tidskrift och runt deras aktiviteter – filmvisningar och performancer – formades ett nätverk.

Soldater nyTensta konsthalls sommarutställning är ett arkiv från den här tiden. En vägg klädd med avfotograferade kuvert leder in till den första glasmontern, med material från det första tidskriftsnumret. ”Vi är här för att rekonstruera ett nytt team under ett gammalt hot”, skriver redaktören Emily Roysdon, i dag professor på Konstfack i Stockholm. Hon sätter tonen. Den queera identiteten är föränderlig och gräns­överskridande. Det essentiella hos en individ är vad hen gör, inte vad hen ”är”.
En del har hänt på 13 år, både identitetspolitiskt och genom att de medverkande i dag är framgångsrika konstnärer. De fem numren, ett per år i en upplaga av 1.000 exemplar, är både fulla av konstnärliga artefakter och konstverk i sig själva.
I nummer 1 finns exempelvis ”The Scub manifesto” av Rhani Lee Remedes. En humoristisk replik till Valerie Solanas, där förkortningen står för ”The Society for Cutting up Boxes”, vilket definieras som en gemenskap som vill skära bort de fyrkantiga begrepp som begränsar människor och deras identiteter.

Ett av konsthallens hörn har dekorerats med syrenlila kuddar med självlysande screentryckta bokstäver: RAGE THINKING. På vägen intill hänger en vit solfjäder med texten FAILURE och framför kuddarna verk ur LTTR nummer 3, med namnet ”Practice more failure”.
Performancekonstnären Itziar Okariz fotografi ”Peeing with my daughter on Pulaski Bridge”, en kommentar till vem som har rätt till att kissa offentligt, leder in i numret. Längre bak finns A K Burns vackert utsmyckade soldatporträtt, som även det sätter samhällets maskulina ideal i perspektiv.
Arkiv kräver mycket av publiken och om institutionen inte har pedagogiska resurser kan formen framstå som svårgenomtränglig och exkluderande. Konsthallen bryter av så gott det går med filmer, kuddar, hängande tygkassar och en ö mitt i rummet, byggd av lastpallar i trä. Men det är mycket text att ta in, och en guidad visning (två gånger i veckan) med kontexten och utförliga introduktioner av verk ger en betydligt rikare upplevelse än att oinvigd besöka utställningen på egen hand.
När konstnären Allison Smith berättar historier om montern med anteckningsböcker, kvitton och fakturor öppnas en värld. Jag drabbas av projektets flit, de medverkandes briljans och av känslan att ett subversivt tidskriftsprojekt går att genomföra även i dag.

Materialet fungerar också som ett kulturellt minne. LTTR uppstod före sociala medier, då den fysiska adressboken fortfarande var ett relevant verktyg och e-post printades och sattes i pärm. Tidskriften gavs ut då fanzinekulturen ebbat ut, men förebådar dagens DIY-våg (do-it-yourself).
LTTR är också ett inlägg i dagens svenska debatt om konst, verklighet och uppbygglighet. Den är ett lysande exempel på hur en politisk och social kamp kan vara en estetisk och konstnärlig drivkraft.

Fotnot. Med anledning av utställningen har www.lttr.org fått ny design. Här kan tidskrifterna läsas i sin helhet.

Publicerades i Dagens Nyheter 2015–05–28.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Juliana Huxtable förvandlar musan till subjekt

26th May, 2015

juliana-huxtable-new-museum2En skulptur av Juliana Huxtable i helfigur – naken – ligger på piedestal i strålkastarljuset på triennalen Surround Audience New Museum i New York.
Bakom skulpturen (gjord av Frank Benson) hänger fyra verk av Juliana Huxtable själv. I sig en feministisk gest och ett fuck off-finger till konsthistorien: den här musan är ett eget subjekt.
Juliana Huxtable förtjänar en presentation. Förutom konstnär och musa är hon känd som dj och klubbarrangör i New Yorks nattliv, samt som modell, poet och transgenderaktivist.

Hon föddes 1987 i Texas, där hon växte upp som kille: Julian. Efternamnet är taget och är en referens till familjen Huxtable i tv-serien Cosby (1984–1992). Huxtables representerar, menar hon, en tid då det var möjligt för afroamerikaner att, som de, bli övre medelklass och bo i ett gathus i Brooklyn. I dagens ekonomiska verklighet blir fantasierna om en klassresa likt familjen Huxtables (mamma Claire är advokat och pappa Cliff läkare) alltmer sällan mer än fantasier.
Juliana Huxtables underdogposition är dubbel. När hon bytte kön var hon rädd att förlora rättigheter hon såg som självklara. Att kunna bli anställd eller gå säker på stadens gator, till exempel. Namnet är en kraft som hjälper henne att bli den hon vill.
Samlingsnamnet för hennes verk är ”UNIVERSAL CROP TOPS FOR ALL THE SELF CANONIZED SAINTS OF BECOMING” (2015).

På självporträtterande fotografier utforskar hon populärkulturella myter om svarta. På en bild är hon klädd i ljusa läderstövlar och en onepiece i kamouflagetyg för att likna Black Panthers militanta estetik. En annan bild – den som New Museum använder på sin affisch – föreställer henne själv som en grön afrofuturistisk karaktär, en så kallad Nuwaubian Princess.
En dikt börjar med ett barndomsminne: ”Jag valde alltid en flicka som karaktär när jag spelade dataspel… hennes fitta jamade varje gång den hyperpornografiska kroppen svängde, och eldade på min ilska mot pojkarna.” Krav på politisk och social rättvisa blandas med obehagliga minnen från en tonårstid som intergender och en av få svarta på sin skola.
Också Bensons skulptur är symbolisk. De klassiskt idealiserande dragen uttrycker något evigt och konstant. Men i själva verket är skulpturen en ögonblicksbild. 3D-skanningen gjordes för ett och ett halvt år sedan och Juliana Huxtables kropp har förändrats mycket sedan dess.

New Museums triennal fokuserar på samtidskonst ur ett digitalt perspektiv. Att göra Juliana Huxtable till affischnamn är smart. Med hela sin existens är hon ett motstånd mot fördomar och snäva konventioner. Rummet där verken befinner sig är en av utställningens höjdpunkter.
Anmärkningsvärt är också att Juliana Huxtable inte har något galleri i ryggen (även om hon tack vare uppmärksamheten kanske snart kommer att ha det), som manager och kvalitetsgaranti. Hon tillhör en ny generation som experimenterar och sprider sin konst på sociala medier som Tumblr, Instagram och Soundcloud, där hennes huvudsakliga publik också finns och interagerar. På museet blir verken synliga för en institutionellt mycket mäktigare målgrupp.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En museihändelse i takt med tiden

7th May, 2015

KONST. America is hard to see. Whitney Museum of American Art, t o m 27/9 2015. 

original Vad innebär det att vara amerikansk? Det frågar sig Whitney museum of American art i den första utställningen i museets nya byggnad i The Meatpacking district i New York. Museet, som ritats av italienaren Renzo Piano, hyllas brett. Enligt New York Times påminner husets utsida om skrovet på en oljetanker men ”tar hand om konsten och människorna med samma finess”, medan The New Yorker ser den nya byggnaden som ett landmärke på stadens sociala, kulturella och poetiska karta.

Bland öppningsutställningens 600 verk har ett flertal sällan eller aldrig förut tagits fram ur samlingen. Ambitionen är att ge en vidgad bild av amerikansk konsthistoria.
Således visas museets mest berömda verk, som Jasper Johns ­”Three flags” (1958), utan inbördes hierarki och tillsammans med mind­re kända verk. Från samma period exempelvis Malcolm Baileys grafiska och smärtsamt vackra diagram över ett slavskepp.
Om man ska vara petig – och det ska man med en institution av den här tyngden – så innehåller Whitneys samling nästan uteslutande konst från USA. Det lilla ordet Amerika tar två stora kontinenter i anspråk. Det avslöjar en sunkig omvärldssyn, särskilt när man nu försöker definiera vad det är att vara ”amerikansk” ur ett inkluderande perspektiv.

Utöver det är upplägget kring ”America is hard to see” sympatiskt. Det nya museets gallerier är stora, flexibla ytor helt utan fasta avdelningar, för att kunna anpassas efter framtida behov. Vart och ett av våningsplanen ägnas en tidsperiod av amerikansk konsthistoria från år 1900. I stället för en traditionell konsthistorisk uppdelning har man arbetat utifrån 25 olika teman.
På den översta våningen visas verk från 1910 till 1940. Under rubriken ”Breaking the prairie” berättas historien om hur konstnärer började intressera sig för Nordamerikas natur och människor. Här märks Georgia O’Keeffes organiska målning ”Music, pink and blue No 2” och flera verk av Edward Hopper, bland annat den impressionistiska ”Railroad sunset”. Ett annat tema behandlar New York och hur sviterna av börskraschen 1929 påverkade stadens arbetarklass.

En trappa ner, under rubriken ”New York, NY, 1955” visas de expressionistiska konstnärer som gav USA:s konst ett uppsving internationellt. Men det betonas att Willem de Kooning är född i Holland och Louise Bourgeois skulptur ”Quarantania” symboliserar personer hon lämnat i Frankrike.
Det kan knappast bli tydligare: utan immigration vore landets konstscen inte så här rik. Två tredjedelar av de utvalda verken har gjorts av män, vilket speglar rådande strukturer både i och utanför konstvärlden. Men att Lee Krasners målning ”The seasons” hängts lika centralt som maken Jackson Pollocks drip paintings skvallrar åtminstone om en medveten blick hos curatorerna.
I historien från 1965 till i dag får koncept-, video- och feministisk konst mycket utrymme. Ett helt rum ges till tysken Hans Haackes dokumentation av New Yorks korrupta bostadsmarknad (1971) – som fått ny relevans med tanke på de omfattande stadsomvandlingar som sker både här och i andra städer. Men plats ges också för ämnen som Vietnamkriget och aidsepidemin.

Det avslutande temat ”Course of empire” utforskar USA:s roll i världen efter 11 september. Ed Ruschas ödesmättade målning av en amerikansk industribyggnad med kinesiska tecken utanpå signalerar ett ekonomiskt världsherravälde på nedgång. Medan Elizabeth Peytons lilla målning av paret Obama blickar framåt mot en ny epok i USA:s historia.
Den växande samlingen (över 22?000 verk) har länge behövt mer plats. I arkitekten Marcel Breuers gamla Whitneymuseum flyttar Metropolitans avdelning för samtidskonst in. Det är ironiskt; Whitneymuseet skapades 1930 då Gertrude von Vanderbilt ville donera sin inhemska konstsamling till Metro­politan – och fick nej.
85 år senare är Whitney i fas med sin samtid. Konst har blivit en statusfylld konsumtionsvara för en global ekonomisk elit och för att stilla den hungern räcker varken de gamla eller de moderna mästarna till. Samtidskonst, gärna i symbios med ny arkitektur, är också en viktig ekonomisk stimulator. Städer med ambitioner bygger museer för samtidskonst, ofta i gamla industriområden där museerna förväntas generera andra ekonomiska flöden.

Whitneys läge intill turistmagneten The Highline är strategiskt och typiskt för vår tid: en snabb och kraftfull process som staden och konstmarknaden skapat i samarbete med mäktiga donatorer. Inte konstnärerna själva, som när Soho blev ett konstcentrum på 1960-­talet.
Renzo Pianos byggnad är känslig på insidan. Hissarna är gyllene konstverk av Richard Artschwager. Hela bottenvåningen är i glas, en metafor för Whitneys hållning till både platsen och sin publik. De vill bidra, inte stänga ute.
På kvällen, när man ser byggnaden på avstånd, lyser den vita plåtfasaden och betongens rosa detaljer.
Men på nära håll är huset hårt. Det har en hel del gemensamt med Pianos Centre Pompidou i Paris (1977). Allt syns. Rör och ledningar är utanpåliggande och exponerade. Takets sicksackform är en effekt av dagvattenhanteringen. Brandtrapporna sticker ut från terrasserna, som skapar en skulpturpark i flera våningar i det fria.

Pianos industriella estetik smälter in i det gamla industriområdet och rimmar väl med Whitneys ambitioner att vara en fabrik där konstnärer kan producera och utvecklas. Öppningsutställningens undersökande hållning ger mer­smak och jag ser fram emot att följa museets utveckling.
”Samtidskonstfabriken” är en spännande men också paradoxal ambition. För ju mer man hottar upp stadsdelar som Chelsea och Meatpacking district, för att falla turister och en konstkonsumerande målgrupp i smaken, desto färre konstnärer och kulturarbetare har råd att bo kvar.
Tillgången på ny konst stryps inte. Men framöver kommer allt mindre av den att kunna produceras i metropoler.

Publicerades i Dagens Nyheter 2015–05–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Akram Zaatari hjälper en stad att skapa sin historia.

27th March, 2015

KONST. Akram Zaatari. Moderna Museet. Stockholm. T o m 16 augusti.
När Israel attackerade Libanon 1982 beordrades stridspiloten Hagai Tamir, som egentligen var arkitekt, att bomba ett mål i Saida. Tack vare sin kännedom om byggnader förstod han att platsen han skulle bomba var antingen ett sjukhus eller en skola. Därför vände han om och släppte bomberna över havet i stället.Myten om ”piloten som vägrade bomba” florerade i den libanesiska staden Saida när konstnären Akram Zaatari (född 1966) var tonåring. Zaatari är i dag en framstående person på Beiruts samtida konstscen och har bland annat grundat konstinstitutionen Arab image foundation, som består av en stor samling fotografier från den arabiska världen.
Det poetiska filmverket ”Letter to a refusing pilot” är hans hyllning till Hagai Tamirs modiga val. En motståndshandling så speciell att den förvandlades till en myt.
Verket, som visas längst in i utställningen, är en 34 minuter lång video om den modernistiska skolbyggnaden sedd ur olika vinklar. Filmen är också ett collage av familje­fotografier och på ett ställe ackompanjeras bilderna av Françoise Hardys ”Comment te dire adieu”. Men mest drabbande är scenerna med tonårspojkar som viker pappersflygplan och släpper dem från ett av Saidas hustak. De far mot himlen i drömska formationer och blir en smärtsam kontrast till bombplanen som flyger över staden.
Mitt emot filmduken står en ensam gammal biostol, en symbol för piloten och hans enastående handling. Stolen riktas mot en annan film, som baseras på fotografier som Zaatari själv tog dagen då Israel invaderade Libanon, den 6 juni 1982. Denna film var också Libanons bidrag till Venedigbiennalen 2013.
I rummet intill fascineras jag av fotoserien ”Itinerary”, ett verk som bygger på arkivmaterial och täcker tre väggar. Fotografen Hashem el Madani drev en porträttstudio i Saida på 1950-talet. Här visas hans många bilder av butiksinnehavare framför sina butiker. Men Zaatari vidgar perspektivet med en egen replik på serien; han har tagit bilder av samma butiker och deras nuvarande ägare. Ett lyckat giftermål mellan forskning och konst.
De flesta verken är konceptuella och komplexa. Utöver människors historier berättar Akram Zaatari om berättandets verktyg: kameror och projektorer. Vilket bidrar med ytterligare en dimension men säkert också gör att utställningen kan upplevas som krånglig att ta in.
Att Moderna museet visar smalare utställningar är utmärkt. Man skulle också ganska enkelt kunna förhöja upplevelsen av dem, till exempel med guider som cirkulerar bland publiken. Zaataris verk får ett betydligt större djup tack vare de medföljande texterna; ett litet sammanfattande programblad samt en tunn katalog som ger bakgrunden till ”Letter to a refusing pilot”.
För min del kunde texterna ha varit ännu utförligare. Men med deras hjälp blir utställningen en historia om hur ett krig kan skapa en konstnär och hur en konstnär i sin tur kan hjälpa en stad att skapa sin historia.
Publicerat i Dagens Nyheter 2015–03–27.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Sluta kladda med pionjärens arkitektur

25th March, 2015

Varför är det så få i Sverige som känner till arkitekten Léonie Geisendorf? När så många kan peka ut byggnader av Gunnar Asplund, Sigurd Lewerentz och och Ralph Erskine? Kanske för att hon är kvinna.
Det var i alla fall något som gjorde henne mycket ovanlig i 1900-talets arkitektursammanhang. Det andra som gjorde Léonie Geisendorf ovanlig på den här tiden var att hon inte kom från Sverige. Hon föddes 1914 i Warszawa och utbildade sig i Zürich. Efter att ha arbetat för Le Corbusier i Paris, kom hon till Stockholm i slutet på 1930-talet. För arkitekter framstod Sverige som ett förlovat land att verka i, mot bakgrund av strömningarna i Europa.

Runt Léonie Geisendorf formades en liten internationell arkitektkrets i Stockholm, där även den jämnårige Ralph Erskine ingick. Det resulterade i byggnader som i dag är erkända över hela världen. Och, vilket måste lyftas fram, Léonie Geisendorf var en av de mest lysande stjärnorna.
Endast en handfull av hennes projekt finns genomförda och bevarade. Ett av de främsta är S:t Görans Gymnasium i Stockholm (1960), en av Sveriges viktigaste representanter för den internationella modernismens anda. I stället för att lyfta fram och vårda byggnaden som en av stadens viktiga arkitekturskatter, byggs den just nu om till studentbostäder. I och för sig ett gott ändamål, men en sådan ombyggnad kräver trots allt genomgripande förändringar av originalet.

Nu håller ytterligare en av Geisendorfs byggnader på att gå ett sorgligt öde till mötes. Den här gången är det hennes första projekt, Villa Ranängen i Djursholm, som ska förses med en påbyggnad. Ett bygglov har gått igenom utan att Danderyds stadsbyggnadskontor ens verkar ha reflekterat över villans arkitektoniska och kulturhistoriska värde.
Huset, som byggdes 1951 för en polioskadad kvinna, är en enplansvilla där stor omsorg lades på kundens speciella behov. Kännetecknande för villan är den öppna planen, som var ovanlig på den här tiden, och fönsterpartier som suddade ut gränsen mellan inne och ute. Inredningen gjordes av inredningsarkitekten Thea Leonhard, som även hon hamnat i skymundan.

Léonie Geisendorf var en mästare på att skapa ljusa och uttrycksfulla väggar med betong, och detta är en av båda husens stora kvaliteter.
Hennes arkitektur är en tillgång för Sverige som arkitekturland, vilket också framgick på Arkdes utställning i samband med hennes 100-årsdag. De få verk som finns borde tas om hand och visas upp – inte byggas om. Och föras in i en allmän kulturkanon intill hennes helgonförklarade manliga kolleger.

Publicerad i Dagens Nyheter 2015–03–25.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries