Den sista sången

21st April, 2010

Den inflytelserike diktaren Ragnar Thoursie debuterade för en hel pensionsålder sedan.Nu sjunger 90-åringen sin poesi från en värld som angår alla, men som sällan omtalas i litteraturen – äldreomsorgen.

Sedan Ragnar Thoursie pensionerades från sitt jobb som byråchef på AMF har han gett ut sju böcker, både poesi och romaner.
I höstas fyllde han nittio år, på äldreboendet i Nacka i Stockholms skärgård. Bara några månader tidigare lämnade han tvårumslägenheten i Nacka där han bodde med hemtjänst. Sedan i höstas, då han också gav ut den uppmärksammade diktsamlingen ”Sånger från äldreomsorgen”, har han både fått brev från många läsare. Inklusive äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson, som använder dikterna i sina anföranden. Boken sålde slut och har tryckts i ny upplaga.

– Äldreomsorgen. Alla är på något vis berörda eller kommer att bli berörda. Och det är ett gemensamt problem för samhället.

Du skriver i förordet att boken är ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande.
– Det var lite övermodigt sagt. Jag har varit både skribent och byråkrat och jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.

Ragnar Thoursie har kallats för ”folkhemmets Rimbaud”, för att han liksom den franske poeten övergav en lovande poetkarriär som ung. Som sin far lokföraren valde han att ta ett tryggt jobb i statens tjänst. En klassresa, som bland annat berättas i Anneli Jordahls bok “Klass” (2003). Han klev in på AMS och stannade i 37 år. Därefter tog han upp poesin igen. 2003 kom “Elefantsjukan”, en delvis satirisk skildring av byråkratins korridorer.

Hur har ditt jobb på AMS påverkat ditt språk som poet?
– Jag har ett utredningsspråk och ett lyriskt språk, som tydligen Svenska Akademien har upptäckt har påverkat andra författare. Så verksamheten som byråkrat har inte försämrat den lyriska texten.

Skriver du fortfarande?
– Nej, det gör jag inte. Jag sover, mycket. Jag har jobbat så mycket i mitt liv, så jag är trött på gamla dar. Faktiskt, jag har varit en väldigt stor arbetsmänniska.

Det är hans tidigare sambo Lena Cavallius som öppnar när vi kommer. Hon är på besök, det är hon varje månad. Ragnar sitter i en fåtölj. Den skildrar hemtjänsten och dagverksamheten men inte hans nuvarande hem. Bakom fåtöljen, i fönsternischen, står ett svartvitt amatörfoto på hans föräldrar och syskon, från barndomshemmet i Katrineholm. Personer som också känns igen från de tillbakablickande texterna,  som han skrev sommaren 2008.

Sånger från äldreomsorgen heter boken. Hur låter sångerna?
–  Man får tänka sig en kör av röster – de flesta med falska tonfall. Falska stämmor, ostämda – som sjunger var och en efter sin egen näbb, om man har någon näbb. En del är belåtna och en del är förbannade. En del är ingenting, bara sjuka och dåliga.

När Ragnar Thoursie ska prata om boken börjar han gråta. Tårarna går inte att stoppa.

– Du förstår perspektivet. Jag blir själv gripen av motivet, som är storartat, mycket större än boken. Äldreomsorgen är en kolossal fråga för samhället.

Ragnar Thoursie har försökt se tillvaron ur de gamlas perspektiv, i all vänlighet och tacksamhet gentemot samhället. Som i dikten Nackas Babylon:

Raja, Addis, Eva, Mirja, Nasi, Jami,

Abbi, Sirpa, Karin, Halimo, Jehosif…

Namn ur Babylons förbistring?

Nej, från Nacka kommun i Stockholms län.

Några bland de många

invandrare och infödda som sköter

oss ensamboende gamla.

Hemtjänstens tappra välfärdsarmé.


– I mitt uppdrag finns inte kritiken med på allvar, även om den skymtar fram emellanåt, säger han.

Några dikter är mörkare. Om att se tillbaka på livet och närma sig döden. Eller om försäljning av omsorg, ett exempel på en politisk förändring som skett sedan Ragnar Thoursie själv slutade inom staten.

Hur är det att vara, som du beskriver, en kund i vården?
– Man upplever sig som ett föremål för omsorg, ibland rentav ett föremål i omsorgen, som jag skriver i en av dikterna.

Lena Cavallius sufflerar, som hon ofta gör under intervjun:
– Här i Nacka kommun är det påtagligt. Först hade kommunen en del hemtjänst i egen regi. Sedan skulle allt vara valfrihet. Och så skulle du Ragnar, och andra gamla, välja mellan 42 olika anordnare. Valfrihet! Men du hade en bra biståndshandläggare på kommunen.

Vid sidan av kritiken är Ragnar tacksam. Han tillägnar boken hemtjänstens personal.

– Omsorg är i och för sig tidskrävande och krävande, säger han. Jag hade en definition här för mig själv: Omsorg är en ädlare form utav kärlek. Kärlek är i viss utsträckning i eget intresse. Omsorg är i andras intresse helt och hållet. Fri från personliga förmåner och fördelar.

Fakta: Ragnar Thoursie
Ålder: Fyller 90 den 30 september.
Yrkesliv: författare, anställd vid Arbetsmarknadsverket 1955-85. Byråchef från 1972.
Debut: år 1945 med diktsamlingen Emaljögat. Den har betytt mycket för bland andra Tomas Tranströmer och Kjell Espmark.
Andra uppmärksammade böcker: Kråkorna skrattar (1989), Elefantsjukan (2003), Igelkottsfrid (2007).
Familj: barn och barnbarn. Före detta sambon Lena Cavallius, som han känt i 30 år.
Bor: i äldreboende i Nacka.
Aktuell med: 65-årsjubileum som poet. I höstas släpptes diktsamlingen Sånger från äldreomsorgen.
Belönades med Svenska Akademiens kungliga pris i december 2008.

Texten publicerades i Sydsvenskan 2010-04-21, av misstag i en ouppdaterad med i övrigt snarlik version.
Här kan du läsa den publicerade texten.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Urban akupunktur

16th April, 2010

Ett robust tak i vit betong böljar sig fjäderlikt framför bostadshusen på Bennets väg i Rosengård. Det vita taket, som ritats av den Malmöbaserade arkitekten Kenji Miyazu på Jaenecke Arkitekter, fungerar bokstavligen som ett paraply. Det skapar ett sammanhang för gatans tio nyinvigda bokaler – bostäder som kombineras med butikslokaler.

Det tar en kvart att cykla från Rosengård till centrala Malmö, men eftersom stadsdelen är så trafikseparerad tänker många på den som avskuren från stadslivet.

– Liksom i alla andra miljonprogram bor det massor av människor här, men det finns inga fysiska platser ett mötas på. Det pågår en tydlig handel i källarlokaler och garage, mer grå än vit ibland. Vår idé var att bekräfta det som redan fanns, att göra ett stick som får spridningseffekt. Ett slags urban akupunktur. Göra det möjligt för entreprenörer att utvidga sina verksamheter,  säger Susanne Rikardsson på Mkb fastigheter.

Bostäder av bokaltyp är betydligt vanligare utomlands än i Sverige och är ett sätt att kombinera företagande med familjeliv. I Rosengårds tio nyförvärv finns allt från resebyrå och juridisk tolkningsverksamhet till juicebar, livsmedelsaffär och en frisör.

De nybyggda bokalerna utgår från befintliga bostadshus. Taket kragar ut över gångbanan och skapar kontakt mellan butikerna och stråket utanför, där butiksinnehavarna kan välja att skylta eller ha en uteservering. Kenji Miyazu har valt att dela upp taket i segment för att få in dagsljuset i butikerna.

– Att betona taket och de fristående pelarna så mycket väcker nyfikenhet, de bjuder subtilt in att gå in under dem. De mjuka formerna kontrast till hårda materialet. Taken får fjäderlätt uttryck. Om man känner på den är de släta som sammet, säger han.

Jag brukar skriva kortare och längre artiklar och intervjuer om arkitektur i tidskriften Rum.

Denna text publicerades ursprungligen i RUM 4/2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Kampen om nörden

14th April, 2010

På Österportsskolan i Ystad på 90-talet fanns det cirka två valmöjligheter för en tjej på samhällsprogrammet som ville vara någon.

1: Bli ihop med en kille som spelade handboll.

2: Bli ihop med en kille som spelade rollspel.

Hade man inte vad som krävdes för att bli ihop med handbollskillar – eller platsa i det alternativa teater- och rollspelsgänget – var man dömd att bli en sådan där ”vanlig”.

Bland de alternativa, dit det var svårt för en vanlig att få tillträde, gällde särskilda koder. Älska Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”. Upphöja bleka nördkillar i svart rock och hästsvans. Skolka och inte bli uttråkad på cafét Koppen.

För de finniga och sportföraktande killarna som behövde en tillhörighet, var rollspelsgänget en fristad. Men tjejerna i sällskapet var inga nördar. De flesta spelade inte rollspel själva, de var flickvänner till de snygga av rollspelskillarna.

Tidskriften Bang nördar i senaste numret in på nörderiet. De tjejer som på gymnasiet var väldigt intresserade av till exempel litteratur var ju också nördar, skriver Teresa Axner.

Nationalencyklopedin definierar nörden som en ”enkelspårig och något löjeväckande person med fanatiskt detaljintresse men förment undermålig social kompetens.”

Men det är flera år sedan termen nörd övergav den finnige killen framför datorn och istället blev synonym med kulturintresserad kille, som med eller utan stora glasögon bygger karriär på sitt nörderi. Besattheten blir ett varumärke, som hos musikjournalisterna Fredrik Strage och Andres Lokko.

Nördigheten är, enligt Axner, ”den lekfulla intellektualismens hederstitel”. Inte konstigt att tjejer, till exempel via nätverket Geek Women Unite, vill ta begreppet i anspråk. För vad var jag själv, egentligen, om inte en nörd – gömd i en sån där vanligs kropp? Aldrig bjöd någon upp mig på Starshine. Ack ack. Men i min studentlya plöjde jag i min ensamhet Émile Zola och Pär Lagerkvist.

Kulturjournalisten Johanna Koljonen exploaterar sin egen nördbakgrund hårt. Men hon är på rätt spår i krönikan i senaste Fokus: Hon skriver om datanörden Mats som inte har en enda vän, fast han är 25.

På liknande sätt berättar en ung manlig kollega om sin gamle kompis Anders, galen i dataprogrammering och japanska tv-spel. På grund av sitt isolerade nörderi lärde han sig inga sociala spelregler. Min kollega, som använde kulturintresset för att positionera sig och impa på tjejer, fick med åren fick han allt svårare att umgås med Anders. Idag jobbar Anders som stuvare och har högst två vänner.

Outsider eller outsider? Det är karriärsnörden man vill åt. En ensam nörd som förblir ensam nörd är ingen nörd. Han är en kuf.

Men terminologin spelar mindre roll. Vad kampen om nörden egentligen handlar om är att killar redan i tidig ålder har ett större identitetsmässigt spelrum. Fler killar tillåts ha och leva ut passioner. Fler killar får isolera sig med sin hobby och bli kufar. Fler killar blir kriminella. Tjejer vinner på att hålla sig i den samhällsanpassade mittfåran. Därför välkomnar jag det feministiska bidraget till nördbegreppets inflation. Flickor måste få fler nördförebilder, och frihet, att odla sina inre fanatiker.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010-04-14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Biblioteket i P1: Malmö den 5 april 2010

5th April, 2010

Malmö är en stad på tillväxt, något som också avspeglas i litteraturen. Fler och fler författare bor och verkar i staden. Det går ganska snabbt att göra en lista på över trettio författare som i detta nu sitter och skriver poesi och skönprosa i parkernas stad.

Frågan är: Finns det något samband mellan staden Malmö och den litteratur som skapas där? Och om Malmö nu håller på att mutas in i den svenska litteraturen: Hur ser den ut, vilka litterära bilder skapar Sveriges tredje stad?

Julia Svensson och Thomas Lunderquist träffar tio malmöförfattare: Josefine Adolfsson, Fredrik Ekelund, Azita Ghahreman, Karl Ove Knausgård, Niklas Söderberg, René Vázquez Díaz, Niklas Qvarnström, Mary Andersson, Mats Kolmisoppi och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Alla väljer var sin för staden typisk plats och berättar om sambandet mellan Malmö och deras författarskap.

Malmö den 5 april 2010 sändes måndag 5 april kl 14.03 i P1:s Biblioteket. Lyssna på programmet i efterhand här.

Programmet uppmärksammas också av SVT:s Babel.

Och Thomas Lunderquists citat vidarebefordrades ut i landet av DN Kultur:

Postat av Julia Svensson - Kommentera