31st May, 2010
Nu kan du lyssna på stycken från när jag intervjuades i Lunchboxen i P4, 31 maj, här.
Hela poddversionen ligger här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th May, 2010
Stadsbyggnadskontoren pratar om att bygga tät och blandad kvartersstad. Men vad står visionen egentligen för? I nya numret av RUM intervjuar jag Moa Tunström, som skrivit avhandlingen På spaningen efter den goda staden – där hon avslöjar vad som gömmer sig i stadsmässigheten.

Moa Tunström. Foto: Julia Svensson
Den gula kranen lyfter bit efter bit på plats. Vid Sjövikstorget i Liljeholmen har de vita flervåningshusen med balkonger snart ännu fler snarlika systrar.
Det var just det här gamla industriområdet som för några år sedan fick kulturgeografen Moa Tunström att börja gräva i begreppet ”stad”.
– Jag läste stadsbyggnadskontorets planer för området och slogs över att man ville flytta tullsnittet, tillhöra innerstaden. Och använder parollen: ”Innerstaden växer”. Man hade också kunnat säga ”förorten växer”, men det skulle ingen säga. Men det gör den – under rubriken ”stad”.
I Moa Tunströms avhandling På spaning efter den goda staden är det tydligt att många använder samma visioner. Förebilder är ofta förra sekelskiftets stadskärnor. Vad som blir, när innerstaden utgör norm, är höga hus med butiks- och kontorslokaler i bottenvåningarna.
På andra sidan vattnet från Liljeholmens strand syns 60-talsområdena Tanto och Drakenberg. Bakom de vita husen som snart är färdiga tornar de lika vita miljonprogramshusen i Nybohov.
– Ibland läggs förklaringen till områdens rykten eller status på arkitekturen. Men, vi vet inte än vad det som byggs idag får för rykte eller stigma om fyrtio år. Det har med en massa annat än formen att göra. Men idag skrivs de in i en innerstad med café- och restaurangliv. Så som man tänker sig att de som kan betala vill leva.
I stadsretoriken finns miljonprogrammet hela tiden med som motbild. ”Bara det inte blir som då”. Paradoxalt nog, menar Moa Tunström, påminner en del om miljonprogrammet: De stora ambitionerna. Den starka tilltron till en modell, idag den täta kvartersstaden, som enda lösning.
– Då som nu fanns starka livsstilsnormer i planeringen. Då var det mamma, pappa, barn i en trea. Nu är det mamma, pappa, barn i en fyra. Och de går på café. Ibland när man läser dokumenten får man en känsla av att caféer och restauranger är de viktigaste planeringsverktygen.
Gör inte innerstadsmodellen att det blir mer liv på gatorna?
– Jovisst, det synliga stadslivet är ju det ses som positivt i planeringsidealen idag. Plus att man vill gynna det lokala livet – att de boende ska vara mycket i området där de bor. Jag bor själv i ett 50-talsområde. Där finns det få lokaler i bottenvåningarna, men ett liv man inte ser.
Moa Tumström har när hon studerat bland annat Boverkets och Stadsmiljörådets skrifter hittat element från den amerikanska new urbanism-rörelsen. Likaså referenser till Jane Jacobs modernismkritiska klassiker ”The Death and Life of Great American Cities” från 1961.
”Gator och torg” är ideala mötesplatser. Det traditionella stadsideal som ofta förespråkas som det goda livet är, enligt Moa Tunström, på grund av befintlig arkitektur i många fall en omöjlig förebild i Sverige. Man glömmer också lätt bort att förra sekelskiftets stad också hade en del destruktiva inslag – trångboddhet, dålig standard, segregering.
– I stadsplanesammanhang pratas det ganska onyanserat om staden som miljövänlig, spännande, full av goda möten och ekonomisk tillväxt – både då och nu. Men det finns negativa associationer till stadsliv som man inte nämner. Våld, förstörelse och konsumtionshets.
Vad finns det för alternativ till begreppet ”stad”?
– Till exempel hör man aldrig uttryck som folkhemsordet ”grannskap” idag. Det är ”stadsliv” man talar om. Antingen”innerstad” eller ”förort”. Allt däremellan är”icke-platser”. Det vore spännande att se vad som hände om vi hade en mer utvecklad och ickepolariserande begreppsapparat. Jag skulle också önska att förort inte var ett skällsord.
Hur ska man bygga istället?
– Stadskärnorna är till för fler än dem som bor där. De kan vara en ambition. Att göra även andra platser intressanta för fler än dem som bor där.
Men, menar Moa Tunström, som idag jobbar på KTH:s avdelning för urbana och regionala studier, hon är egentligen inte kritisk till områdena som byggs, utan mer till hur man talar om dem. När man som på skylten här i Liljeholmen sprider berättelser om den goda innerstaden, blir förorten och alla som bor i den en stigmatiserad motpol.
– Vad avhandlingen handlar om är att vi ska skärpa våra öron när vi talar om staden. Om vi vill att något ska ha ”mångfald”, vara ”stadsmässigt”, eller ”attraktivt” måste vi tänka över vad vi lägger i begreppen.
Texten är ursprungligen publicerad i RUM #5 2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th May, 2010
I nya numret av RUM skriver jag om hur Londonstadsdelen Newham inför OS förvandlar sin kriminella image till en ekologisk sådan.
OS-byn i Vancouver prisades, med sina energieffektiva bostäder, förnybara energi och närhet till stadskärnan, som världshistoriens grönaste Olympiska spel.
Nu tar London upp tävlan. Här har OS-arenorna placerats några kilometer nordöst om stadskärnan i den gamla industristadsdelen Newham. Och i Newham, som är känt för sin höga arbetslöshet och internationella befolkning, jobbar man hårt på att med stadsförnyelse städa bort sin kriminella image. För att ersätta den med en ekologisk sådan.
När Newhamns gamla byggnader jämnas med marken återvinns 90 procent av rivningsmaterialet. Den olympiska arenan blir den tredje största i Storbritannien efter Wembley och Twickenham. Den designas av Peter Cook och Populous och byggs passande nog på en grund av nedsmälta knivar och skjutvapen som konfiskerats av the Metropolitan Police Department.
Regnvatten samlas in för att reducera vattenåtgången i de nya byggnaderna med 40 procent. Ännu högre är målet för koldioxidutsläpp – de ska minskas till hälften. All energi ska vara förnybar och allt byggmaterial uppges komma från lagliga och hållbara källor, som går att spåra.
När det hållbara mästerverket väl står klart ska besökarna rekommenderas att använda allmänna transportmedel.
Men. Att göra Londons tredje OS till världshistoriens mest hållbara är inte gratis. Bara kostnaderna för The Aquatics Centre, Zaha Hadids vitskimrande arena i organisk form, har tredubblats. De 3,5 miljarder dollar som spelen från början verkar futtiga i sammanhanget. Den ekologiska extravaganzan har inte oväntat blivit både tidskrävande och höjt insatsen till nästan 14.
Texten ursprungligen publicerad i RUM #5 2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
26th May, 2010
Jag har tittat på trailern till den nya Sex and the City-filmen väldigt många gånger. Trettio vore en underdrift.
Jag gör det i ensamhet. Ibland fryser jag videoklippet så att jag kan se skådespelerskornas ansiktsuttryck och exakt vad de har på sig. I torsdags köpte jag mitt livs första nummer av Vogue bara för att den innehöll en intervju med Sarah Jessica Parker om den nya filmen.
Jag tänker bekänna en sak till. Sedan jag köpte Sex and the City-boxen (nej, jag köpte inte boxen, jag köpte de enskilda säsongerna på dvd en och en efter hand som de kom ut, till ett mycket högre pris) har jag sett hela serien kanske åtta gånger. Sex säsonger, varje avsnitt är en halvtimme. Matematiken klarar ni själva.
Det har skrivits kilometervis med analyser om Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha, de fyra väninnorna som lever singelliv i New York, kantat av lyckade karriärer, restaurangmiddagar, haute couture och dyra skor. Om hur de har revolutionerat den amerikanska synen på sex och personifierar den urbana ”vill ha allt”-kulturen. Men hur allt egentligen kokar ner till fyra kvinnors vänskap.
På torsdag är det premiär. Från trailern vet vi redan att Samantha ska börja oja sig över klimakteriet. Att Charlotte ska bli galen på sina barn och att Miranda har fått krulligt hår. Att Carrie får problem med Mr Big och att hon på semestern i Abu Dhabi råkar på sitt livs andra stora kärlek, Aidan, igen.
Redan på ikväll visas filmen för ett fåtal lyckligt lottade som köpt biljetter för 250 spänn istället för 110. Men jag har inte köpt en sådan biljett. Jag har inte heller dragit i trådar för att komma med på pressvisningen av filmen. Jag kommer alltså inte se filmen förrän kanske på fredag. När den redan sågats utmed sina egna, i och för sig högt beklackade, fotknölar.
För sanningen är att en av de få gånger jag i mitt i övrigt ytterst kritiska liv inte bryr mig om recensioner är när det gäller Carrie Bradshaw och de andra. Jag kommer aldrig att skriva en analys där jag är skeptisk till deras skokonsumtion och att de trots sin påstådda självständighet ändå gifter sig på slutet. Jag kommer varken att klaga på produktplacering (Carrie har bytt ut sin Mac-dator mot en PC), fattig handling, eller att de äter onaturligt mycket glass utan att bli tjocka. Eftersom det här inte är en vanlig film. Det här handlar om mina vänner.
Det är sex år sedan Sex and the City-serien slutade. Två år sedan första filmen. Jag har glatt mig över åt att ännu en gång få höra de fyras välvässade repliker studsa fram och tillbaka över cafébordet på Manhattan. Att jag skjuter upp biobesöket? Det är som med alla sällsynta men efterlängtade möten. När eftertexterna rullar vet jag inte om, eller när, jag får träffa dessa vänner igen.
Krönikan publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010–05–26.
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
24th May, 2010
Idag recenserar jag Aravind Adigas novellsamling Mellan attentaten i Sydsvenskan.
Originaltitel: Between the assassinations
Översättning: Eva Mazetti-Nissen.
Brombergs.
I Aravind Adigas romaner är en bil aldrig bara en bil. Det är en ”Ambassador”. Cola är aldrig bara Cola. Det är ”Thums Up”.
2008 vann Adiga Bookerpriset för spänningsromanen ”White tiger”. I den nyöversatta novellsamlingen ”Mellan attentaten” fortsätter han att skriva som om läsaren var en ryggsäcksturist på sin första tripp till Indien. Han lyfter fram de lokala hotellens komiska felskrivningar som ”Rikssamtal till alla länder”. Att en del indier inte säger Thank you, utan Thanks you. Lätta poäng att plocka hos den, av allt att döma, tilltänkta västerländska publiken. Den inhemska har antagligen hört skämten hundra gånger förut.
Mycket i Indien har förändrats sedan åren mellan mordet på Indira Gandhi 1984 och det på hennes son Rajiv Gandhi 1991, då ”Mellan attentaten” utspelar sig. Men Indien är fortfarande ett land där mannen allra oftast utgör subjekt. Män som bestämmer. Män som ser porrfilmer på bio. Män som fantiserar om sex. Så också i Aravind Adigas texter. ”Mellan attentaten” zoomar in fjorton människoöden i den sydindiska staden Kittur – men det är först på sidan 196 som ett kvinnligt subjekt lyfts in.
Historien om unga Soumya gestaltar, liksom de övriga novellerna, hur människor tidigt skolas in i korruptions-, kast- och manssamhälle. Soumya är dotter till en fattig byggnadsarbetare och tvungen att tigga ihop tio rupier som hon ska betala till sin fars vänner. Även om hon fullföljer uppdraget får hon stryk av sin far, eftersom hennes lillebror ljuger om att hon behållit fem rupier för sig själv.
Adiga, som är bosatt i Bombay, har hyllats som det främsta namnet inom ung indisk litteratur. I grunden är han journalist och har studerat i både Oxford och New York.
Adiga gör inte anspråk på att vara annat än skönlitterär. Trots det har han kritiserats, liksom Danny Boyles Oscarvinnande film ”Slumdog Millionaire”, för att skylta med Indiens föga smickrande bakgård – istället för att visa upp landets snabba modernisering. Vilket Mira Nair och Dominique Lapierre också gjort före dem.
Många av Aravind Adigas Indienstereotyper har faktiskt en poäng. I alla fall för en turist är det en ögonöppnare att läsa om hur tjänstefolk stuvas in i husens bottenvåningar. Hur hierarkin kan fungera på ett indiskt bussbolag. Vem som egentligen bestämmer i en klunga av män iklädda skjorta, solkiga kostymbyxor och flipflopsandaler av plast.
Även om jag under läsningen kommer på mig själv med att längta efter en ny roman av den språkligt mer förfinade Arundhati Roy – som var den första indiska författaren att vinna Bookerpriset – hoppas jag att Adigas internationella framgång får politisk verkan. Att makthavare reagerar på hans historier om social frustration och det dysfunktionella i det indiska samhällets uttjänta klichébilder.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2010–05–24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th May, 2010
Idag och imorgon, 24–25 maj, håller jag i en workshop i rubriksättning för journalisterna på Sveriges Radio Malmö.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th May, 2010
Jag blev ombedd att skriva en krönika om Integrationsprojektet till Sydsvenskans satsning inför Öresundsbrons 10-årsjubileum. Idag publicerades den.
På Vesterbrogade, utanför det kafé som blivit mitt stamställe, möter jag kaféets svenska ägare. Hon har en vit barnvagn med sig. Förra våren, när vi som hastigast träffades första gången, var hon inte ens gravid.
Men så var ju förra våren också något helt annat. Då hade mina skosulor eroderat enkelspåriga stigar i Malmös trottoarer. All mat smakade kokosmjölk och alla människor jag såg hade jag sett förut. När hösten kom hade Malmötröttheten eskalerat till den grad att jag bestämde mig: det är dags att integreras i Köpenhamn.
Så jag startade integrationsprojektet. Jag skulle gå en kurs i swingdans, hitta danska vänner och på så sätt utvidga mitt liv. Sedan dess har jag åkt dit minst en gång i veckan och dokumenterat mina upplevelser på bloggen dansameddanskar.wordpress.com.
I sin bok Världens lyckligaste folk gör Lena Sundström det klassiska misstaget att tro att hon ska bli en del av det danska gemytet. Hon blir besviken. När jag 2002 avslutade ett års plugg i Köpenhamn kände jag likadant.
Nu vet jag. Eventuellt är Danmark den plats på jorden där en skåning blir som mest påmind om sin svenskhet.
Hur mycket jag än fokuserade på skandinaviska likheter i början av integrationsprojektet, kan jag inte bortse från att vissa språkliga nyanser inte går att översätta. Och att jag, bredvid danskarnas prunkande vokaler, känner mig som en vek blåsippa i motvind.
En svensk pendlare jag träffade i höstas sa: Om man pratar danska och kör en dansk attityd är det lättare, men då är det på deras premisser. Därför pratar jag helst inte danska i sociala sammanhang.
För en vit, skånsk och högutbildad man kanske den attityden funkar. Men som utomeuropeiskt integrationsobjekt skulle han vara helt körd.
Jag drömmer om att få till ett perfekt danskt ”schokolade”. På fastelavnsfest i vintras åt jag en vetebulle som hängde i ett snöre från taket. När jag på en bar bjöds in av två rättframma danskor att leka nypa främmande män i røven svalde jag min i sammanhanget mycket svenska och mycket plötsliga beröringsskräck.
Mitt största hinder i Köpenhamn är alltså inte oviljan att smälta in. Dilemmat är snarare att jag bor i Malmö, en bekväm förort där det finns svenska kaféer, svenska vänner och svenska vanor. Allt hänger på mig. Vänner från centrum hälsar sällan på i förorter, ännu mindre om de måste resa över vatten.
Tillbaka till Vesterbro. Jag har druckit upp kaffet och promenerar mot Hovedbanegården. Då tänker jag efter: Under timmarna på kaféet har jag konverserat med flera bekanta. Svenskar, en italienare, en engelsman. Men inte med en enda dansk. Kanske handlar integrationsprojektetet egentligen inte om att integreras? Kanske är det bara en kravlös integrationslek där jag kan fly tillbaka till mitt hemland var tjugonde minut om något skulle bli jobbigt.
Till skillnad från dem som måste integreras på riktigt har jag ett val. Det är ingen som klandrar mig om jag offrar danska dans- och uttalsövningar för att stanna i soffan och kolla tv på ett språk jag behärskar.
Under månaderna som gått har jag tyvärr inte lyckats knyta några bestående danska vänskapsband. Än så länge. Men vad man än väljer att kalla det, har jag i alla fall lärt mig en läxa i integration.
Krönikan publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–05–15.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th May, 2010
Den politiska kollapsen har gjort situationen i Tariq Alis forna hemland Pakistan värre än någonsin. Julia Svensson har läst hans djuplodande – och arga – berättelse. Läs recensionen i Sydsvenskan.
Ordet chamcha, ”sked” på punjabi, används av pakistanierna också för att beteckna ”nickedocka”. Vilket enligt somliga hänger ihop med britternas ankomst. Makthavare, som traditionsenligt ätit med fingrarna, apade efter sina övermän och började äta med gaffel och sked.
Under studentdemonstrationerna i Pakistan, som utbröt 1968 i samband med tioårsjubileet av den islamiska republiken, kallade demonstranterna regimtrogna politiker för ”skedar”. Ett öknamn som syftade på deras flathet – gentemot både makthavarna i hemlandet och giganterna i Washington.
Den pakistanske författaren Tariq Ali, född i en pakistansk elitfamilj, var redan som ung tongivande i protesterna. Sedan dess har han följt utvecklingen, på resor i landet eller från sitt hem i norra London.
Tariq Ali tecknar ett argt och personligt men på samma gång djuplodande porträtt av Pakistans sorgliga historia. Han berättar hur studenterna symboliskt skramlade med skedar under demonstrationerna. Varken förr eller senare har landet varit så fullt av hopp som 1968, menar han.
Den detaljrika och komplicerade berättelsen slingrar sig fram via militärdiktatorns gryende drömmar om svampmoln i den pakistanska öknen, med USA:s tvetydiga support, och klanen Bhuttos uppgångar och tragedier. Från dag ett, 14 augusti 1947, har landet styrts och utnyttjats av makthavare som handlat för sin egen vinnings skull.
I fyrtio år har Tariq Ali, som vid sidan av sitt ymniga författarskap är redaktör på New Left Review, varnat för den politiska kollaps som sedan några år tillbaka är ett faktum.
Situationen har enligt honom aldrig varit värre än nu. I landet som har världens sjätte största befolkning existerar träplogen och atomreaktorn sida vid sida. Huvudproblemen är kraven från USA, de religiösa extremisterna, den militära ledningen och korruptionen. Dessa bildar, tillsammans med fattigdom, analfabetism, opiumhandel och kvinnoförtryck, en stor olycklig familj.
Benazir Bhutto och hennes efterlevande make, presidenten Asif Ali Zardari hade, efter två ämbetsperioder, samlat på sig tillgångar på 1,5 miljarder dollar. De fattiga och medelklassen delar på korruptionsbördan. De som kan drar därifrån – bara i USA arbetar 20?000 pakistanska läkare.
Mest explosiva är de sociala och ekonomiska klyftorna, menar Ali. Om det fanns ett utbildningssystem skulle fattiga familjer inte tvingas lämna sina barn till prästerna för mat och skolgång.
Obama har beordrat fler flygangrepp i Pakistan än George W Bush, vilket sätter stor press på den pakistanska krigsmakten. Tariq Ali beräknar dessutom att Zardaris dagar vid makten snart ska vara över.
Under tiden har Pakistan gått in på sitt sextiotredje levnadsår. Rubriker som ”40 döda i självmordsdåd” och ”Attentat mot USA:s konsulat i Peshawar” är fortfarande inget nytt under solen.
Recensionen publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010-05-11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th May, 2010
I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn går Julia Svensson varje torsdagskväll Istedgade upp och ned.
I tredje delen av Integrationsprojektet inser hon att hon måste leva med både sin egen och danskarnas syn på naken kvinnohud.
Grannens dotter Under mina kvällspromenader på Istedgade kan jag inte undgå den. I den Ekstra Bladet jag hittat kvarglömd på en bänk på Hovedbanegården får jag den också serverad. Kvinnohuden. För där står hon, dagens side 9-pige, i stora örhängen och stringtrosor.
Nina, 26 år, från Nakskov. Ekstra Bladet, den förmiddagstidning som ägs av tidningen Politiken, är inte direkt ensam om att ha kopierat brittiska The Suns page 3-girl. Men: Danmark är det enda land där tjejerna som porträtteras inte är professionella modeller. Konceptet för Ekstra Bladets side 9-pige är ”naboens datter – mere eller mindre påklædt”
Grannens dotter är nu 33 år gammal. När Ekstra Bladet försökte ta bort henne häromåret protesterade läsarna.
”Side 9-pigen berättar mycket om hur danskarna ser på sig själva. Och vilken status kvinnokroppen har”, säger konstnären Jens Haaning, aktuell med en utställning på temat.
Vi dricker Ramlösa på ett ställe bakom Illums och pratar om det Danmark som var först med att släppa porren fri, och om danskarnas självuppfattning.
Side 9-projektet kom till när Malmös konsthallschef Jacob Fabricius efterlyste konst med Danmarkstema. Det blev 33 svartvita avfotograferingar av Ekstra Bladets sidan nio.
Nu, några månader senare, är bilderna i Toronto. Internationellt efterfrågade. I katalogen möter jag Jeanet, 22 år från Brønderslev. Till vardags studerar hon teknisk design i Ålborg. Marianne, 23-årig bilverkstadschef från Vejle, har den franska bulldoggen Ymer i famnen. Katrine, 25-årig lärare från Lyngby, drömmer om att bli barnpsykolog. Alla är glada och nästan nakna. Studenter, skolfröknar, hårfrisörskor. Som om Ekstra Bladet varit ute med hurtiga propagandaplakat: ”Alla ska med”.
Side 9-pigen befinner sig i ett gränsland mellan sexuell frigörelse, flirt och tolerans.
Ett dokument om danskarnas förhållande till kvinnokroppen. En kvinnofrigörelsens paradox.
”En del är till och med gravida. Det finns inga gränser”, säger Jens Haaning. ”Det är ju Danmark.” Han har bevittnat aha-upplevelsen hos vänner som på grund av sin politiska och intellektuella hemvist aldrig skulle medge att de läser Ekstra Bladet. Samtidigt som han själv anser att side 9-pigen är ett fullständigt missförstånd av jämställdheten.
I Budapest invigdes utställningen av danska kulturministern och kronprinsparet. När bilderna visades i Nigeria var det obegripligt för publiken att kvinnor klär av sig frivilligt i en dagstidning, mot ett arvode på 1 000 danska kronor.
Men det räcker att resa till Malmö för att inse att synen på kvinnohud är en av Sundets verkliga vattendelare. Min danska journalistbekant är av åsikten att ”det är väl rätt oskyldigt
med nakna damer”. Hon rycker på axlarna. Sedan tar hon danska Se og Hør som ett mer jämställt exempel än Ekstra Bladet.
Där finns i varje nummer både en avklädd man och en avklädd kvinna. En dansk kommentator på min blogg menar att även om missförhållanden bör bekämpas finns det prostituerade som valt yrket och önskar fackförening och rättigheter.
När det våras på Istedgade blir samexistensen mellan de två världarna alltmer påtaglig. Blottad hud och rosablinkande dildoar samsas med dyra hotell och trevliga barer. Kontrasten är verklighetsbejakande. Ett erkännande: här rör det sig inte ens om två världar, det är samma värld.
Men Istedgade och Ekstra Bladet förblir, trots danskarnas avslappnade attityd, provocerande för ett Malmööga.
Kvinnohud finns till salu i Malmö också, både levande och i pappersform. Skillnaden är att jag i högre utsträckning här kan välja om jag ska konfronteras med den.
För att köpa sex måste jag färdas utanför centrum – eller i alla fall klicka mig fram till sex på internet.
För att titta på bröst räcker det inte med en kvällstidning, jag tvingas be om en Moore. Det fordras helt enkelt en viss ansträngning. På andra sidan bron får jag kvinnohuden på köpet när jag betalar för min Ekstra Bladet. Och jag skulle enkelt kunna plocka upp en afrikansk tjej när jag ändå tar en vända på stans bästa bargata.
Ska jag vistas i Köpenhamn måste jag leva med lättillgängligheten. Då kan jag tänka anpassliga tankar som ”Här skuffas prostitutionen inte ut i ett svenskt undanskymt prydhetslimbo, här tillåts alla existera.”
Men innerst inne vet jag ju att den danska skiljelinjen mellan befriande verklighet och hyckleri är minst lika hårfin som den svenska gränsen mellan sexköpslag och osynliggörande.
Att både Danmarks största tidningskoncern, och danska staten, fortfarande sanktionerar den fria tillgången på kvinnohud, är en mätare på kvinnosynen i ett land. Även i kombination
med den yvigaste frigjordhet. Eller, trots den.
Läs texten i dagens Sydsvenskan. Läs övriga delar av Integrationsprojektet här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th May, 2010
”Pollenallergi säger ni, fotbollsallergi säger jag. Hur mycket Allsvenskanprat ska en kvinna behöva stå ut med i sitt liv?”
En väninna i min digitala sfär beklagar sig. Hon jobbar med kultur. Men alla hennes kollegor, som är män, pratar inte om kultur. De pratar om fotboll och verkar aldrig tröttna.
Förra sommaren, när jag inte ville betala 140 spänn för att stå och frysa när Malmö FF förlorade, lämnade mina vänner mig ensam kvar på en restaurang. I år börjar den verkliga hysterin den 11 juni. Storbildsskärm i parken. Fester som avbryts på grund av sändningar från Sydafrika. Fastän Sverige inte ens är med.
Folk kommer återigen att referera till sommaren 1994 som den allra största. Och ja, jag minns den också. Jag var sexton och det var några svettiga sommarveckor på Österlen. På dagarna var vi på stranden, på nätterna kollade vi på fotboll med kompisarna. Killarna skrek och gastade och ibland var det en dunk på bordet.
En anledning att jobba med kultur är att man tror att man ska slippa denna supporterkultur.
Men: ingen utomstående kan ana hur det pratas bland de muskelfattiga kulturknuttar som skriver kutryggiga bokrecensioner på sina laptops. Fotbollssnacket här överträffar faktiskt alla andra betydligt mindre intellektuella manssammanhang jag vet. Eftersom kulturmänniskors prat om fotboll oftast är lika gravallvarligt högstämt som matchkommentatorernas. Varje gång ett större mästerskap närmar sig, eller bara en vanlig allsvenskanmatch för den delen, skruvas stämningen upp. Radions P1 skickar ut Gunnar Bolin som ”kastar sig initierat mellan sport och kultur”. Kilometervis med fotbollstexter pumpas ut på tidningarnas kultursidor.
Problemet är inte fotbollen. Problemet är att den inte får vara bara sport utan måste ges en kulturstämpel. Det är som när hantverkare vill att deras hantverk ska betraktas som konst. Eller deckarförfattare som vill likställas med ”finlitteratur”. Som om genrerna hantverk, deckare och sport inte räcker till.
På internatet på Skurups folkhögskola ockuperade de veka poeterna tv-soffan om kvällarna för att dricka öl och se på hockey. Där satt de, som tonårskillarna jag kollade fotboll med 1994. Förutom att poeterna såg mycket fånigare ut, med sin dåliga hållning och indielugg.
Kulturfotbollsfanatismens blotta existens grundar sig i något så simpelt som ett manligt (ibland även hos kvinnor) komplex för att man inte valt ett traditionellt maskulint kroppsarbete. Man sitter dubbelvikt framför dator som en kontorist hela dagarna och är rädd för att ses som en feminin vekling. Man vill räknas som en av grabbarna.
Konflikten ligger i att kulturfotbollssupportern och hans (eller hennes) likasinnade kamrater inte ser sig själv som vilka sportintresserade grabbar som helst. De vill samtidigt behålla sin status bland intellektuella. Därav det idoga tjatet om fotboll som kultur. Därav det högstämda mässandet.
MFF-halsduken (eller annan valfri klubbhalsduk) blir den intellektuelles förkläde och manlighetssurrogat. En ursäkt för att bete sig hur som helst. Sjunga infantila hejaramsor, bröla och känna sig som en man.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–05–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera