31st January, 2011
Jenny Diski tar inte vara på fiktionens möjligheter i sitt porträtt av författaren Marie de Gournay, skriver Julia Svensson.
Recension: Jenny Diski. Till den skrivande kvinnans försvar. Övers Cecilia Franklin. Alfabeta.
Redan på 1500-talet kunde intellektuella kollegors mobbning ge en litterär outsider en löjeväckande besatthet av att stiga i graderna. Och redan då väckte denna högmodiga stackare- både uppmärksamhet och avsky – något som egentligen säger mer om omgivningen än om outsidern själv.
Marie de Gournay (1565-1645), främst känd för att ha redigerat Michel de Montaignes “Essäer” efter dennes död, var en sådan gestalt.
De Gournay, det intressanta föremålet för den brittiska författaren Jenny Diskis roman “Till den skrivande kvinnans försvar”, växte upp med sin mor och sina fem syskon på slottet Gournay i norra Frankrike. Till sin mors fasa vägrade dottern gifta sig eller gå i kloster. I sin döde fars bibliotek lärde hon sig grekiska och latin, fast besluten om att bli en uppburen författare.
När Marie läser Montaignes då nyutgivna “Essäer”- bryter hon samman av hänförelse men skriver tillslut ett beundrarbrev. Montaigne kommer på visit och en dröm går i uppfyllelse för den socialt inkompetenta Marie, som för att bevisa sin hängivenhet grabbar tag i en hårnål och sticker flera hål i sin arm – en händelse som Montaigne sedan nämner i en essä. Montaigne blir så besvärad att han i ett svagt ögonblick gör Marie till sin fille dalliance, själslig adoptivdotter. Vilket naturligtvis stiger henne åt huvudet.
Till karaktären är “Till den skrivande kvinnans försvar” snarare en fiktiv biografi än en roman. Då Diski håller sig på behörigt avstånd från De Gournay kommer vi aldrig huvudpersonen inpå livet och när berättelsen någon gång får djup hastar den vidare till nästa pinsamhet.
Marie väntar förgäves på svar från Montaigne – som hon lovprisar inför alla som vill lyssna. När hon flyttar till Paris blir hon ett driftkucku i illasittande ylleklänning som inte kan föra sig i salongerna. Hennes egna soiréer är högstämda freakshows som de unga avantgardeförfattarna i gyllene skor inte kan låta bli att besöka och raljera över.
“Till den skrivande kvinnans försvar” – som även är titeln på en av Marie de Gournays egna skrifter – är inget försvarstal. Även om Diski, utöver alla nederlag, också redogör för De Gournays prestationer och orsakerna bakom hennes eskalerande och fullt begripliga genusraseri.
Möjligen är titeln ironisk. De Gournay var djupt föraktad, för sitt kön, för sin brist på femininitet och för sin brist på bildning. Diskis De Gournay var en litteraturnörd, i begreppets tidiga, osminkade mening. Under de förutsättningarna fanns ingen annan utväg för en kuf som inte ville foga sig, än att bli en förbittrad toka med total brist på självdistans.
Dråpligt och sylvasst står det i baksidestexten. Ja. Men tyvärr är historien är snarare en uppradning än en gestaltning. Jenny Diski utnyttjar helt enkelt inte fiktionen för att göra De Gournay till en romankaraktär man hejar på trots alla hennes brister.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–31.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th January, 2011
Häromdagen kom en röd ask med fruktkarameller till redaktionen. På ena sidan stod det “B Wahlströms 100 år”. På andra sidan fanns omslaget till “Ja, se, Lotta!”, en i raden av preudonymen Merri Viks flickboksserie om Lotta.
Kom att tänka på en bilsemester när jag var kanske nio. Vi åkte minibuss. Min några år äldre kusin läste Lottaböcker, jag gjorde som hon. Och Lottas vardagsäventyr fick mig att glömma allt annat, vilket min faster bistert påpekade: “Nu missade du Linköping!”. Jag vände mig om och såg staden försvinna bakom mig. Återvände till Lotta. Till Linköping återvände jag aldrig.
I backspegeln kan det då rådande föraktet för B Wahlströms rödryggar verka oförtjänt. Under de där åren då jag läste och inte var kontaktbar, var ju Lotta det mest konventionella sällskap man kan tänka sig. En flicka med viss fallenhet för att hamna i pinsamma situationer. Snäll, rekorderlig, driftig. Hon började plugga litteraturvetenskap, blev sambo, köpte radhus. Sedan tappade vi kontakten. Tills jag fick syn på den röda karamellasken.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–17.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th January, 2011
Bangalore är hemmaplan både för den indiska författaren Anjum Hasan och för Sophie, huvudperson i Hasans andra roman “Bort, bort” som Ordfront nu gett ut på svenska.
Sophie har lämnat lilla hemstad Shillong för att söka lyckan i den indiska IT-metropolen. Men hennes liv är lite av en besvikelse. Drömmarna om utlandsstudier har inte gått i uppfyllelse. Hon försörjer sig liksom så många andra indiska 25-åringar på ett telekomföretag. Hon har en kille vars stora mål, i enlighet med rådande konsumtionshets, är att köpa en SUV. Sophie bestämmer sig för att återvända till sin hemby – men väl där är ingenting som förut.
Anjum Hasam, ett stort namn i Indiens unga författarboom, skriver med en ordrik bastant prosa – som liksom hos hennes landsman Aravind Adiga, är rik på indisk vardag. Men skillnaden mot Adiga är att Indien här inte är stilbildande eller exotiskt – Indiens många extremer förstärker snarare det universella i berättelsen. Sophies erfarenheter är inte exklusivt indiska – utan handlar om livet, rotlöshet och den geografiska resan som kulturell klassresa.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–15.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th January, 2011
Glödlampor, ljusdioder, mekanik. Och ljusvarelser som är rädda för tåget. Konstnären Christian Partos gillar saker som rör sig.
Varje gång ett tåg kommer in vid perrongerna på Station Triangeln springer ljusvarelserna ut ur tunnlarna och omkring längs väggarna.
Konstnären Christian Partos har skapat verket “Spårsken” med hjälp av lysdiodskenor som monterats i stationsväggarna. Varelserna har sedan programmerats att våga sig fram och dra sig tillbaka.
– Man kan se ljusen som vad man vill. Kackerlackor eller små hamstrar som springer omkring, säger Christian Partos.
Christian Partos är uppväxt i Lund men bor och verkar sedan länge i Stockholm. Innan han bestämde sig för att söka konstskolor pluggade han kemi på Lunds tekniska högskola. Vilket inte var särskilt kul – så han slutade efter ett år. Däremot har han alltid gillat fysik – ett intresse som på ett självklart sätt integrerats i hans konst. I sina många offentliga verk leker han ofta med ljus, ljud, elektronik och andra fysiska fenomen.
– Jag tycker att det är roligt med saker som rör sig och håller på. Jag tror att de flesta är intresserade av saker som rör sig. Lyser det dessutom är det extra spännande. Ofta kanske man inte förknippar sådana saker med konst.
Idén till “Spårsken” hämtade han från en tidigare skulptur – en mer mekanisk variant med ljuspartiklar som åkte runt i rör.
– Jag tänkte att det skulle passa med någon sorts ljus och något som rörde sig, något som man kunde titta på en längre stund, som förändrade sig.
– Just den här varianten passar bra för att den är så lång och kan omfatta hela stationen. Ljusen rör sig för att de ska bli intressantare att titta på. För att uppnå något slags logik tänkte jag ut historien om de små gnistorna som lever i tunnlarna. De är rädda för tågen egentligen, och kommer fram när det är stilla.
Vad måste man tänka särskilt på när man gör offentlig konst?
– Det speciella är att man måste ta hänsyn till en massa saker man normalt inte behöver. De ska hålla bättre, rengöras, det är utomhus. Vissa saker kan man inte göra på grund av miljön. Men förutom materialval tycker jag inte att det är någon större skillnad.
– I offentlig miljö har det blivit betydligt större efterfrågan på ljus och ljusspel än det var för några år sedan. Det handlar naturligtvis om att det nu finns led-ljus och annan teknik som gör att man kan göra mer speciella grejer.
Christian Partos
Bakgrund: Född 1958 i Jönköping, uppväxt i Lund. Bor och arbetar i Stockholm.
Utbildning: Konstfack i Stockholm.
Tidigare: I Augustenborg i Malmö står hans bronsskulptur Droppkrona (1994).
Nästa grej: Utställning i Béthune i Frankrike i mars.
Mer info: www.partos.se
Sydsvenskan 2011–01–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th January, 2011
Om man tittar på könsfördelningen i grundskolors betygsstatistik kan man enkelt föreställa sig att världen snart styrs av högpresterande kvinnor, likt en Houellebecqsk dystopi.
Så kommer det i orättvisans namn inte att bli. I senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tvärdrag observerar socialantropologen Kajsa Rudberg en niondeklass. Lektion efter lektion, rast efter rast, ser hon killarna opponera sig mot lärarnas och skolans regler – något hon beskriver som ett skådespel där skolan är arenan.
Killarnas lekfulla trots är, enligt Rudbergs analys, ett sätt att särskilja sig från tjejerna som sällan bryter mot regler öppet. Att ta sig utrymme och rätt är grundläggande för maskulinitetsskapande – som är en klar fördel på arbetsmarknaden och kan kopplas till manliga privilegier och dominanstendenser (se till exempel Assangefallet, #prataomdet, kungen och kaffeflickorna).
Skolminister Jan Björklund vill lösa problemet med ökad disciplin. Men om reglerna i sig upprätthåller en ojämlik genusordning? Killar ses ofta som skolsystemets förlorare. Men ett IG i uppförande kan ta dem till oanade höjder.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–01–08.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th January, 2011
Hon är konkret när hon är abstrakt. Hon lägger till genom att dra ifrån. Och nu är Kristina Matousch dessutom dubbelt aktuell – både med Citytunnelkonst och på Elastic Gallery.
Pelarna på station Hyllie står som nedsänkta i ett svart intet. Spegelskulpturen “Brazilian Wax” på Elastic Gallery är en box – med ett hål i. Kristina Matouschs konst går faktiskt att beskriva som ett ingenting. Tomma hål, som samtidigt bär på ett stort innehåll.
– Det är ett problem med konst-objekt – de är döda. Innan jag hittade hålet som uttrycksmedel kämpade jag mycket med konstobjektet som produkt. Hur kan man producera döda objekt som säger något om det som inte är dött? Hålet blev en utväg. Om du inte tittar på objektet kan du alltid titta genom hålet – så blir det något annat. Det fascinerar mig att ett hål kan vara ett språk i sig själv. Man kan kommunicera genom att göra hål istället för att tillfoga material – så får hålet en egen konsistens.
Konsten på station Hyllie och konsten på Elastic har inte så mycket mer gemensamt än hålen – och att de bär på en mening. Hålen i Hyllie handlar mer om platsens historia. “Minuten”, det ljusverk som cirkulerar runt entréhallens tak, står för tidsaspekten, hålen i glasen för människorna som har funnits på platsen före oss.
– De tre verken tillsammans heter Tidsfördjupningar – de tar sig an tid ur olika aspekter. Hålen runt pelarna på perrongen påminner om det som finns under, i det okända. Fördjupningen är baserad på en verklig utgrävning av en palissad. Den svarta sanden är en abstraktion av kolet som brann ner.
Även de hål som syns ovan jord, på glasrummets väggar, har dubbel betydelse.
– Det är på samma gång abstrakt och figurativ konst. Man kan välja att läsa dem som ansikten.
På utställningen “Tools” på Elastic har hålen ofta en relation till kroppsöppningar. Tillsammans med ett hårt kliniskt metallobjekt – som i redan nämnda spegelboxen “Brazilian Wax” eller den stora kaststjärnan, verket “Cutting Cunt”.
– Objekten står ju i kontrast till kroppen. Objekten är sterila och då blir kroppen ännu mer kropp. Hår, fett, hud. Alla döda material vi producerar står i kontrast till människan. Vi kan aldrig bli så perfekta som ett dött material. Eller tvärtom.
Kristina Matousch
Född: 1974 i Kalmar.
Baserad: I Malmö men bor just nu i Stockholm, där hon har Iaspis ateljéstipendium.
Aktuell: “Tidsfördjupningar”, Citytunnelns Station Hyllie. Utställningen “Tools” på Elastic i Malmö (t o m 22.1). En utsmyckning i ferrariröd plåt till parkeringshuset på Helsingborgs lasarett.
Nästa grej: Trelleborgs museum i april.
Sydsvenskan 2011–01–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th January, 2011
“Det här kan vara det sista numret” står det på baksidan av nya Ful. Ful utsågs till årets kulturtidskrift 2010 men reduceras trots det snart till enbart webbtidning. Eftersom Sveriges enda queerfeministiska tidskrift inte kan drivas ideellt måste bidrags- och prenumerantläget förbättras avsevärt.
Trots – eller kanske snarare tack vare – det dystopiska tillståndet blickar vad som förhoppningsvis inte blir sista numret av Ful framåt. Mot en utopi: Hur ser den svenska konstscenen ut 2020? Till exempel flyttar Moderna Museet sin konstskatt till Historiska museet och fylls med rörelse och liv. Seriemediet når oanade höjder. Och all konst är queerfeministisk.
Fanzineartad och akademisk. Tråkig och rolig. Lätt och obegriplig. Ojämnheten är charmen i Ful. Liksom en befriande känsla av att Ful produceras enbart av engagemang. Och inte, som många andra svenska tidskrifter, av medieprofiler för deras kollegor.
Sydsvenskan 2011–01–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th January, 2011
Malmös revolutionära trädgårdsmästare, de så kallade guerillaodlarna i nätverket Mykorrhiza, går en spännande framtid till mötes. Jörgen Andersson, Norra Sorgenfriområdets egen bloggare, skriver i senaste numret av tidskriften Subaltern hur Gatukontoret kostnadsfritt upplåter en del av Enskifteshagen till Mykorrhiza – kommunen står för staket och vatten.
Malmö stad förstår att sätta värde på alternativa rörelser och det finns en öppenhet för oväntade lösningar i utnyttjandet av platser.
Men det är uppenbarligen skillnad på folk och folk – det gäller pricka in både urbana medelklassvärderingar och Malmö stads ekologiska image.
På det gamla koloniområdet invid kontinentalbanan, varifrån de hemlösa bannlysts, växer det numera jordärtskockor och vitlök. Och när de alternativa skejtarna på ödetomten vid Industrigatan/Nobelvägen enligt Andersson antagligen kommer tvingas bort när det byggs bostäder, håller jordärtskocksrebellerna sakta men säkert på att domesticeras av kommunen. Med eller mot sin vilja.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera