28th February, 2011
Men Mia Skäringers show når bara halva befolkningen, konstaterar Julia Svensson.
Mia Skäringer gör entré (Malmö konserthus, i lördags kväll) i en bikini hon sparat sedan hon var tjugo. På sin mage har hon ritat linjer, sådana som plastikkirurger ritar inför ett maglyft. Att betala för det där lyftet är inga problem – hon är ju kändis. Däremot har hon svårare att motivera operationen för sin dotter.
Sedan vänder hon ut och in på sitt livs historia. Om sin far alkoholisten och om hur hennes nedärvda känslighet fick henne att skära sig i handlederna. Om hur hon ville se ut som Baby i ”Dirty Dancing” (det ville alla tjejer i världen just då utom skådespelerskan själv, som opererade om sin karakteristiska näsa efter succén). Om hur hon under de tjocka barndomsåren lärde sig skämta om sin kropp, som en stand up-komiker. Om den långtråkiga anorexian, laxermedlet och den mer händelserika bulimin.
Jag skrattar till och med åt att hon, av tacksamhet för att bli sedd, i princip hjälpte en kille att våldta henne. Sedan sätter jag skrattet i halsen.
Det är mer än igenkänningskomik när Mia Skäringer drar otäcka förlossningsskämt och frågar sig hur många gånger hon har fläkt upp sitt hjärta för någon som lika gärna kunde ha runkat. Hon har en exakt tonträff som inte har något att göra med det folkliga Solsidansamarbetet med herrarna Herngren/Rheborg. Hon har varit roligast i Sverige så länge hon har levererat sin hudnära och djupt feministiska samhällskritik tillsammans med Klara Zimmergren.
Hennes historia är så universell att den flera hundra personer stora publiken antagligen – som jag – får sinnesrubbade minnesbilder. Jag börjar tänka på den ätstörda tjejen i parallellklassen som proppade laxermedel. Att jag själv försökte hålla mig smal med viktväktarnas smarta soppa av krossade tomater och lök. Att det var normalt att kyssa killen med den gigantiska snusprillan – jag var kär och han var snyggast på skolan.
Efter föreställningen har jag ett leende på läpparna men går med tunga steg.
Det är stort att vägra spela med – att som Mia Skäringer deklamera att livet är inte det triumftåg i magiska filmscener hon så hoppfullt regisserat. Att vara en Tabita och en Gulletussan och bejaka livet och vara kåt och lite tjock och våga säga att ”jag är faktiskt inte så himla lycklig just nu”. Att göra det inte minst för sin egen eller någon annans dotters skull.
Men det är frustrerande att veta att vi, jag, även om jag skulle lyckas med konststycket att vara perfekt i min operfektion, likförbannat skulle vara i underläge.
Mia Skäringer är roligast i Sverige. Men inte förrän de som verkligen behöver nås av hennes information, killgängen och papporna, också börjar strömma till, och inte förrän hennes fantastiskt allmängiltiga show slutar marknadsföras som ”en rolig och sorglig föreställning om att vara kvinna”– och blir en föreställning som angår hela befolkningen – inte förrän då kan vi börja snacka.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–28. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
27th February, 2011
Fler kvinnor. Fler författare utanför Europa. När boken ”Världens litteraturer” utkommer i mars framträder litteraturhistorien i annan skepnad. Julia Svensson har träffat Lundakonstnären Andrzej Ploski, som har tecknat bilderna i boken.
Foto: Amelie Herbertsson
Illustration av Harry Potter.
Andrzej Ploskis ateljé är ett på gränsen till kalt rum längst upp i ett 70-talshus, en bit från Kattesund. Golvet är fläckigt av färg. Väggen också. Taket bär spår av rök från många cigaretter. Här har du varit vild, säger jag. Andrzej Ploski ursäktar röran.
– Jag ska snart ha storstädning, säger han. Det måste jag ha ibland.
Det som ligger framme är ett svensk-polskt lexikon och Les Murrays diktsamling ”Den svarta hunden”, som han illustrerat för Brombergs förlag.
Han har inte kvar en enda av bilderna till ”Världens litteraturer” hemma – han har skickat alla till förlaget.
Han erbjuder en stol med dyna av brun tejp och sedan frågar han om han ska demonstrera hur han tecknar.
Ögonbryn. Näsborrar och markerade kindben. Öron. Stora. Till sist den svarta sidbenan.
– När jag tecknade Kafka fick jag associationer till fladdermöss. Stora öron, blicken. Jag tänkte alltid på ”Förvandlingen”, som spelas på teatern i Malmö nu, att han är som en insekt, en bagge. Fast han är lång och smal.
Hade Kafka verkligen så stora öron?
– I vissa fall har jag överdrivit vissa drag hos författaren, som att jag gjort Kafka mer demonisk, och med större öron. Jag har lite grann försökt markera deras profil som författare.
Sedan drar han två streck över Kafkaporträttet och börjar om.
– Ni ser, det blir inte bra på morgonen. Jag måste värma upp, rita flera teckningar innan jag kommer igång, säger han. Så har det varit när jag målat författarna, jag har fått upprepa motivet flera gånger innan det blir bra.
Under två intensiva månader har Andrzej Ploski gjort nära sexhundra illustrationer till ”Världens litteraturer”. Runt tvåhundra av dem har sedan valts ut. Mest författarporträtt men också illustrationer från verken. Kafkas ”Processen”, Tolstojs ”Anna Karenina”, Cervantes ”Don Quijote”.
Bildernas snabba och enkla karaktär är inspirerad av gamla kinesiska och japanska alfabet.
Ibland har han målat med tempera, en vattenbaserad färg som är mer täckande än akvarell, ibland med tusch, som ger ett lite mjukare intryck.
– Alla bilder är tecknade från det bildmaterial som fanns. Men jag har inte kopierat fotografier – det var viktigt att det var teckningar med tydliga penseldrag, att jag fick tolka på mitt sätt. Sen frågade jag mig: Ska jag porträttera dem så att jag får associationer till deras verk? Men jag tyckte att det var viktigare att boken får en grafisk helhet, att jag konsekvent har använt samma teknik.
– Det svåraste var författarna från tredje världen, där fanns inte så mycket bildmaterial. Det var alltid lättare då det fanns flera bilder, som till exempel Hemingway.
Har du läst alla författare du porträtterat?
– Det var omöjligt att läsa alla – det skulle ta lång tid. Men naturligtvis känner jag till en del sedan tidigare. Jag har haft högt tempo och ritat flera olika författare varje dag. Mellan personerna har jag tagit cigarettpauser – för att rensa huvudet och börja på nästa.
”Världens litteraturer” är tänkt som en modernare litteraturhistoria, vilket bland annat avspeglar sig i bokens urval av författare. Större andel kvinnor. Dessutom handlar bara hälften av boken om Europa.
– Det var omöjligt att porträttera alla, så jag fick välja själv. Men när jag var klar tyckte redaktören inte att jag hade ritat tillräckligt många bilder av författare från tredje världen. Och trots att jag noterat att det var väldigt många intressanta kvinnliga författare med i boken hade jag inte ritat tillräckligt många kvinnor. Så jag fick bakläxa.
Andrzej Ploski
Född: 1949 i Kielce, Polen.
Bor: I Lund.
Familj: Fru, barn och barnbarn.
Tidigare: Har illustrerat Jan Mårtenssons lundaprofiler och tecknat för Ellerströms förlag.
Aktuell med: Illustrationer i ”Världens litteraturer”.
Världens litteraturer
Boken ”Världens litteraturer” kommer ut på förlaget Studentlitteratur. Den vänder sig både till studenter och till allmänheten. Margareta Petersson, litteraturprofessor, är redaktör för boken. Författare är bland andra Gunilla Lindberg-Wada (Japan), Marja Kaikkonen (Kina), Lena Kåreland (barnlitteratur). Från Lund bidrar Rikard Schönström (nordisk litteratur), Bo Holmberg (Västasien) och Björn Larsson (censur).
Boken är uppdelad i fem tidsepoker, och inom varje epok går man igenom de olika världsdelarna från öst till väst – detta för att läsaren ska få en känsla för större historiska sammanhang.
Med boken får man också tillgång till en webbsida, med specialskrivna artiklar, ett par tusen uppslagsord och en tidslinje. Sidan har automatisk koppling till Nationalencyklopedins författarpresentationer.
Det svenska forskningsprojekt som lade grunden för ”Världens litteraturer” har också utvecklats internationellt. Det brittiska förlaget Blackwell planerar utgivning i fyra band år 2013.
Hallå där…
… Margareta Petersson, professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet och redaktör för ”Världens litteraturer”.
Vad är nytt med den här boken?
– Litteraturhistoria är ett gammalt ämne och i Sverige sysslar vi mest med svensk litteratur. Samtidigt har vi en studentgrupp som är alltmer berest och har ett stort intresse av kinesisk, indisk och latinamerikansk litteratur och historia. Vi lever i en globaliserad värld med störtskurar av information från alla håll. När man läser litteratur får man ett inifrånperspektiv, också på ganska främmande världar.
Var det du som fick idén till boken?
– Egentligen var det Karin Palmkvist på Studentlitteratur i Lund. Men jag hade jobbat med ett annat projekt tidigare, som handlade om problem som uppstår när man försöker skriva om litteratur i ett globalt perspektiv. Så jag var rätt lättövertalad när Karin vände sig till mig.
Vilken är din egen forskningsbakgrund?
– Jag har internationella intressen – som många andra som var unga på 60-talet. Jag skrev min avhandling om bilden av Indien, och sedan har jag skrivit ett par böcker om indo-engelsk litteratur.
– Jag har skrivit en bok om Salman Rushdies fyra första romaner. Jag blev rätt frustrerad över hur ”Satansverserna” hanterades. Dels de våldsamma iranska protesterna, men också att västerländska kritiker hade svårt att hantera det som skedde. En del tolkade det som att ”muslimer inte förstod sig på fiktion”. Min utgångspunkt i boken var att gå igenom romanen, och se vad som stötte muslimer. Jag tittade också på Rushdies intresse för blandkulturer, hybrida kulturer, som han alltid lyfter fram som något positivt.
Vad innebär det att ta hänsyn till genusperspektivet, som ni gjort i ”Världens litteraturer”?
– En av de stora bristerna i äldre litteraturhistoria är att den är genomgående manlig och därför ensidig. Vitsen med litteraturen är de många perspektiven. Alla som skriver i den här boken har försökt ge utrymme åt många röster.
– En stor förändring är att Europa bara får halva utrymmet. Därigenom är det mycket som försvunnit.Vi har inte många författarbiografier och vi har varit mycket strängare i urvalet – men vi försöker ge större linjer, sammanhang, situationer, historisk kontext till litteraturen. Jag tror att detta är en perspektivförskjutning. Med nya perspektiv ser man också det gamla och välkända på ett nytt sätt.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–27. Läs också på webben. Eller som pdf: 110227 INTERVJU Ploski s1110227 INTERVJU Ploski s2
Postat av Julia Svensson - Kommentera
27th February, 2011
New York Magazine rankar på sin webb några av musikhistoriens mest ondsinta relationsavslut i listan Adeles Ex-Boyfriend and 12 Other Jerks Who Deserved to Be Called Out in Breakup Songs.
Inspirerade av brittiska singer/songwritern Adeles nya album ”21”. I ”Chasing Pavements” på förra skivan trånade Adele efter en rätt korkad kille. Han förtjänade henne bevisligen inte då hon nu inte gör någon hemlighet av att ”21” är – just det – ett göra slut-album.
Det måste till mer än bara hjärtesorg, för att hamna på listan krävs detaljer. Adele, som når en femteplats, berättar om exets lögner på skivans samtliga elva låtar. Ettan Ghostface Killah berättar i ”Back Like That” hur tjejen var otrogen med en kille Ghost en gång slagit på käften. Justin Timberlake kniper tredjeplatsen med ”Cry me a river” vari Britney Spears vägrade erkänna att hon legat med hans kompis.
Vilken visdom får vi då av det här? Adeles hämnd på Mr Ex strömmar nu ur varenda offentlig högtalare i England. Justin T har nog också torkat tårarna och är sedan länge förbi sin exflickvän på kreddstegen. Skrattar bäst som skrattar sist kanske? Eller, aldrig underskatta powern hos en powerballad.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–27. Läs också texten på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
26th February, 2011
Tioårsjubilerande Bon har i nya numret gett sig själv en intellektuell prägel. Bland annat med paradnumret ”Jonas Hassen Khemiri intervjuar Jonathan Safran Foer”. Förutom att jag redan läst texten i Dagens Nyheter bådar det gott. Vårt allt snävare tidnings-Sverige behöver ett smart magasin om mode och populärkultur med plats för långa intervjuer och reportage.
Men något var det ändå som gick snett. Kanske i rekryteringen? Tre krönikörer är män, inga kvinnor. De långa reportagen har tre av fyra skrivits av män, tre av fyra handlar om män (till exempel gör Eric Schüldt kvasipsykoanalys med filmregissören Jesper Ganslandt). Nytillträdda Chefredaktören Linda Leopold har inte ens en egen bildbyline – däremot blottas bröst (obs ej chefredaktörens) både på omslaget och på modebilderna.
Bon är alltså bara en mer högtidlig Café, en duktig Café för kulturmän. Vilket vore ok om den inte utgav sig för att vara något annat. Och om inte hans texter var de bästa skulle jag dessutom klaga på den kladdiga känsla av nepotism som uppstår av att Leopolds man Fredrik Strage får så mycket utrymme.
Tyvärr är det inte bara att den nya magasinsgenerationen saknar jämställdhetsvisioner. Den verkar också sakna humor. När Leopold skriver i sin inledningstext, den utan bildbyline, att ett magasin ska skapa ett erotiskt välbehag, ett meditativt lugn och fåfänga – strategiskt placerat på soffbordet, kommer jag på mig själv med att sakna den ironiska generationen. Visserligen också en herrklubb – men åtminstone rätt kul.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–26. Läs den på webben här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st February, 2011
”I love Malmö” står det på kortet. Som en hälsning från flickan i röd kappa på Susanna Majoris fotografi ”High Tide”. Nu har hon kommit till Västerås. Och vem vet vart hon reser härnäst.
Västerås konstmuseum invigde i helgen utställningen ”I love Malmö” (t o m 8.5) –nordisk samtidskonst med naturtema ur Malmö konstmuseums ständigt växande samling. Med verk av bland andra Barbro Bäckström och Olafur Eliasson.
Förvisso visas utställningen ”Spår”, verk ur samlingen, just nu på Malmö konstmuseum. Men flickan i den röda kappan påminner om museets enorma magasin i hamnen och om den konst som reser till Västerås och andra ställen – men som på grund av utrymmesskäl aldrig visas för Malmöborna.
Man kan tycka att världen lider av inflation i landmärken, monumentalbyggnader, arenor och museer. Men ett nytt konstmuseum i Malmö skulle faktiskt vara värdebeständigt.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs den också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st February, 2011
Bokrecension. Linda Spåman. Misslyckat självmord i Mölndals bro. Albert Bonniers förlag
I Göteborgsförfattaren Linda Spåmans nyutkomna serieroman ”Misslyckat självmord i Mölndals bro” vaknar den drygt 20-åriga huvudpersonen, med samma namn som författaren, på psyket. Hon har precis försökt ta livet av sig, med hjälp av sömntabletter, kniv, rep och vodka. Hon har magpumpats.
Luttrade medpatienter och deras utbrott. Personalens hurtiga ”Upp och hoppa här ligger vi inte och drar oss”. Den finniga tjejen i rökrummet som säger att Linda tror att hon är något.
Det utlovade humorn finner jag möjligen i Lindas snarkande och av psykofarmaka uppsvällda rumskompis Ritva, besatt av tv-serien Glamour. För någon glamour är det, som ni förstår, inte tal om.
Linda själv vill bara hem och försöka igen. Med plastpåse om så krävs (ett förslag från den destruktiva väninnan Hanna).
Jämfört med andra svenska feministiska serietecknare hamnar Spåmans sårigt naivistiska rutor definitivt på fel sida rolighetsrepet. Man skrattar inte ihjäl sig direkt, åt de deprimerade tjejerna i sina fyrkantiga indieklänningar. Men det Spåman berättar bör berättas – inte minst med tanke på att antalet unga i gymnasieålder som behöver psykvård har tredubblats sedan mitten av nittiotalet medan platserna har minskat, som Sveriges Radios ”Det svenska psyket” berättade nyligen. Och att psykvårdsdebatten efter Anna Odells konstprojekt inte blev vad konstnären själv avsett.
Serieromanens sorgliga eftersmak gör med andra ord inte historien mindre relevant. Snarare tvärtom.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th February, 2011
Frihet för mig är inte Bob Marley-tingeltangel eller hemmadrejade krukor. Inte heller identifierar jag mig med dem som gillar Christiania för att man där kan röka hasch till kaffet.
Men även om en fyrtio år gammal hippiehood inte längre känns som den mest spännande idén skulle världen – och med världen menar jag Köpenhamn – bli så mycket tristare utan den. Det tycker inte danska staten, som igår avgick med segern i högsta domstolen: christianiterna får inte bestämmanderätt över Christiania.
Normaliseringen av Christiania innebär i stort att man vill ersätta den extravaganta arkitekturen med fler hållbara nyfunkissområden, som de på den dyrbara marken på andra sidan staketet. Normalt? Ja. Men superkedeligt. Och lika ljust och fräscht som en anusblekning.
Alltså: i den ännu oavslutade matchen mellan Normaliteten vs De Onormala står det just nu minst 2–0.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–19. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th February, 2011
Det är inte meningen att vi ska sakna Stad Solidar. Själva idén med kojstaden på den gamla bageritomten bredvid Folkets park i Malmö var att den skulle offras för grävskoporna.
I Sydsvenskan (23.10) uttryckte jag skepsis mot demonstrationen, som var en protest mot bostadsrätter på tomten istället för billiga hyreslägenheter.
Men under tiden som snön har lagt sig på husen av brädstumpar och sedan smält bort igen, har jag kommit på bättre tankar.
Möllevången är den enda stadsdelen i sitt slag i Sverige. Myllrande, internationell, vaken nästan dygnet runt, olika skikt som samexisterar. En viktig anledning till att Möllevången kan vara blandat är att man inte behöver ta banklån för att bo där.
Stadsliv handlar också, utöver socioekonomi, om byggd miljö. Under modernismens framfart i USA skrev urbanteoretikern Jane Jacobs den än idag giltiga “The Death and Life of Great American Cities” (1961, på svenska 2005) – där hon förespråkade den täta kvartersstaden med verksamhetslokaler i bottenvåningarna. I det ofta citerade kapitlet “Sidewalk ballet” förklarar hon hur folkliv skapar trygghet. Livet uppstår där det finns verksamheter i gatuplan.
De tilltänkta bostadshusen, ritade av Fojab, utnyttjar inte den ström av människor som idag rör sig genom området. Istället för butiker på nedre botten har bostadshusen upphöjda innergårdar, vilket gör att gatorna lätt upplevs som öde transportsträckor. Alltså motsatsen till Jane Jacobs och till den täta kvartersstad stadsbyggnadskontoret annars talar sig så varmt för. Ännu ett Lugnet, fyrtio år senare.
Detta har uppmärksammats av de lokala arkitekterna Jon Cederberg och Karin Sunde Persson, som har presenterat ett alternativt förslag som slår vakt om folklivet, för kommunen. Ett utmärkt initiativ. Men frågan är om en skuggritning kan stoppa galenskapen.
Och galenskapen, det är alltså inte Stad Solidar, även om inget tyvärr är mer tacksamt att raljera över än nyhippies som protesterar mot gentrifiering genom att bygga kojor i bjärta färger.
Så kallad gentrifiering, i detta sammanhang vill jag hellre kalla det stadsförstörelse, påstås ofta vara naturlig utveckling – och det är den om man menar att marknadskrafter är den enda naturliga utvecklingen. Men det är politik då bostadsrätter gynnas skattemässigt – Peabs projekt-utvecklingschef säger i Sydsvenskan 7.2 att bostadsrätterna därför blir billigare än hyresrätter. Även om jag är för blandade upplåtelseformer – med tanke på vad som krävs för att få ett lån är det många kring Möllevången som stängs ute. Förutom att protesterna förmodligen bidragit till att bygglovet sköts upp visar de att folk faktiskt bryr sig – de har inspirerat både till nätverket Arkitekturdebatt Malmö och till Cederbergs och Sunde Perssons förslag.
Förhoppningsvis får engagemanget beslutsfattarna att tänka om. Om inte kommer Stad Solidar att bli en dyster symbol för att Malmö tagit ännu ett gigantiskt kliv mot den likriktade tristess som präglar allt fler städer – både i och utanför Sverige.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th February, 2011
Curlingföräldern är ingen ny företeelse, konstaterar Julia Svensson trettio år efter författaren Romain Garys självmord.
I den franske författaren Romain Garys autofiktiva roman “Löfte i gryningen” finns en scen jag aldrig glömmer. Den 14-årige Romain Kacew bor i Nice tillsammans med sin mor, en före detta skådespelerska som hankar sig fram som föreståndare på ett pensionat.
Den lilla familjens ekonomiska svårigheter blottas när modern varje kväll stolt placerar en bit kött på sin ögonstens tallrik. För henne själv är det förbjudet att äta kött och fet mat, säger hon. Men en dag, efter middagen kommer Romain på henne i köket där hon i skymundan, fortfarande hungrig, rensar stekpannan från flott med en brödbit.
I december var det trettio år sedan Romain Gary (1914-1980) tog sitt liv – vilket följdes av en skandal. Två dagar före självmordet hade Romain Gary lämnat in manuset till boken “Émile Ajars liv och död”. Den geniförklarade och hemlige pseudonymen Émile Ajar, var alltså samma person som den ofta kritiserade Romain Gary. Vilket betydde att Gary, mot reglerna, fått Goncourtpriset två gånger. Först med “Himlens rötter” och sedan som Ajar med “Med livet framför sig”.
Trettioårsdagen av självmordet har uppmärksammats med en tv-dokumentär, tidningsspecialer, ännu en biografi, en outgiven roman, samt en utställning på Musée des lettres et manuscrits i Paris (t o m 20.2). Historien har berättats många gånger. En man, en myt, som inspirerad av Gary Cooper bytte bort sitt ryska efternamn. Som sedan inte bara blev uppburen författare utan också filmregissör, Frankrikes generalkonsul och fick hederslegionen för sin insats som stridspilot under andra världskriget. Och som till slut tog sitt liv för att han slutit en pakt med Gud om att han aldrig skulle åldras.
Utöver redan nämnda “Löfte i gryningen” är Émile Ajars Goncourtbelönade “Med livet framför sig” (1975), som finns i nyutgiven svensk pocket, särskilt intressant ur ett samtidsperspektiv.
“Med livet framför sig” är en både bedårande och sorglig historia om föräldralöse Momo, en klarsynt och gatusmart pojke som bor i Bellevilles horkvarter. När hans fostermamma Madame Rosa, en pensionerad prostituerad, blir allt sjukare dras resåren om kring hans liv. Han vet inte hur gammal han är eller varifrån han kommer. Han vet inte vem han är eller- vart ska han ta vägen.
I “Löfte i gryningen” skildras Romain Garys egen uppväxt – en författare som visserligen visste vem han var men som tidigt började drömma om att vara någon annan. Först när han skrev under pseudonym blev han fri från kraven runt sin mediala persona och kunde leverera.
Romains mors uppoffringar handlade ju inte bara om en köttbit – vilket den unge Romain inser just där, när han tar henne på bar gärning i köket. Modern projicerade sina högt ställda framgångsdrömmar på honom. För alla som ville lyssna upprepade hon att “han ska bli krigshjälte, diplomat, få Nobelpriset i litteratur och få alla kvinnor på fall”. Romain lovade, och sånär som på Nobelpriset höll han sitt löfte.
Båda romanerna är nära studier i moderskärlek. Och tematiken – hur relationen mellan barn och vuxna kan vara tätt förbunden både med identitetssökande och med jakten på berömmelse – är aktuellare än någonsin. För Romain Gary är, om inte litteraturhistoriens mest lyckade, så åtminstone dess mest dramatiska utgång av ett curlingföräldraskap.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th February, 2011
Konstkritikern Dan Jönsson funderar i senaste numret av tidskriften 10-tal över den postindustriella revolutionen som det smärtsamma slutet för människans bofasta epok. När glesbygdens lanthandlar läggs ned talas det om vikande befolkningsunderlag, förändrade konsumtionsmönster och arbetsförhållanden. Man talar aldrig om det som den ideologiska förändring det faktiskt är att välfärden på mindre orter monteras ner. Eller att liberalism och individualism också betyder att vi numera lever i en ständig rörelse, beredda att överge eller bli övergivna.
Allt handlar om läge – och om att anpassa sig. Österlen har turismen som vapen mot avfolkningen. Och så har vi uppstickarna – som Jakriborg – en nybyggd digital Hansa-stad, vars kulturella rötter är en imitation. Människan har efter tusentals år åter blivit nomad. Jakriborg står på slätten tills pinnarna rycks upp igen, skriver Dan Jönsson, flocken driver vidare.
Det som inte längre är kul blir hopplöst kvar.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2011–02–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
