Julia Svensson

Apokalyps nu?

27th March, 2011

Foto: Peter Geniet Frennesson

25 år efter katastrofen i Tjernobyl skedde katastrofen i Fukushima. Men var finns kärnkraftsdebatten idag?
Julia Svensson åkte till Barsebäck för att hitta svar.

“Tack ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä.”
I scenen från Lars von Triers “Riget” betraktar Ernst-Hugo Järegård Barsebäck genom en kikare, från den danska sidan, genom dimman. När vi själva närmar oss Barsebäck, filosofen Jeanette Emt, fotografen Peter Frennesson och jag, är det via motorvägen från Malmöhållet.
På nära håll ser de två vakttornen ganska tysta och snälla ut. Informatören Maria Taranger berättar om planerna för rivningen 2020, om kurserna för kärnkraftspersonal som hålls under tiden och om det anslutande vandrarhemmet där man kan semestra. Och så får vi varsin tablettask med de två tornen och en glad sol.
Iklädda skyddskläder och med dosimeter som mäter radioaktiv strålning, går vi sedan genom korridorer med 60-talsstuk till den stora turbinhallen.
Maria Taranger använder det avdramatiserande ordet elfabrik. För det är ju vad det är. Ångan som kom från reaktorn ner i den gigantiska brandgula turbinen alstrade på sin tid el så att alla svenskar ständigt kunde ha en glödlampa tänd.
– Mig veterligen har ingen som jobbat på ett svenskt kärnkraftverk någonsin fått strålskador. Det är farligare att vara rökare i ett radonhus. Eller att köra på motorvägen till eller från jobbet.

Verket är indelat i tusen mindre rum, för att en eventuell olycka ska kunna stängas in. Golvet hålls kliniskt rent. När verket var igång var det 30 grader varmt i lokalen. Nu är det kylslaget. Men mitt hjärta slår ändå snabbare. Jeanette Emt förklarar:
–  När jag först flyttade till Lund badade vi i Lomma, med Barsebäck på nära håll. Det var både spännande och skrämmande. När det gäller människans rädsla ligger det något ganska paradoxalt i de många skyddsprocedurerna. Verksamhetens storskalighet – för en vanlig lekman går det inte att greppa magnituden av det hela. Man faller lätt in i animistiskt tänkande. Precis som man ser en naturkatastrof som argsint. Det är också något paradoxalt i att en plats som är så ren kan vara så farlig.

* * *

Barsebäck är en symbol. Det var hit som antikärnkraftsdemonstranterna vallfärdade med sina “Vad ska väck? Barsebäck”-banderoller. Det var Barse-bäck som det fossildrivna Danmark opponerade sig mot – till exempel i EkstraBladets kampanj med den lille havfrue som ett skelett i Öresund, framför reaktorerna. Barsebäck var det första kommersiella kärnkraftverk som lades ned i Sverige.
Jonas Anshelm, idéhistoriker och professor i teknik och social förändring, har bland annat skrivit boken “Mellan frälsning och domedag. Om kärnkraftens politiska idéhistoria i Sverige 1945-1999″.
– Socialdemokraterna satsade på avveckling av kärnkraften och utveckling av förnybara energikällor. Nedläggningen av Barsebäck var en slags delseger för miljörörelsen. Men statens enorma skadestånd till Sydkraft var en signal till näringslivet: det blir inte fler avvecklingar. Idag producerar vi mer el med tio verk än vi gjorde med tolv.
Kärnkraftsdebatten är nyckeln till efterkrigstidens politiska idéhistoria. Den visar ideal och framtidsdrömmar. På 50-talet hoppades ingenjörer och politiker bygga ett samhälle med gränslös tillväxt. I de fantasifulla visionerna förekom till och med apelsinodlingar i Norrland. Under rekord-åren betydde hög elförbrukning kulturell och materiell välfärd.
– Tanken var att de första kärnkraftverken skulle heta Adam och Eva. Teknikerna var gudar som skapade Edens lustgård på nytt. Kärnkraftens obegränsade energitillgång kunde frälsa världen från ondo, svält och krig. Förhållningssättet var religiöst: atomkraften var vårt öde.
– Ingenjörerna använde metaforer: tämja demoner, tämja den farliga och gåtfulla kraften som användes i bombningarna av Japan 1945. Man kan fortfarande betrakta kärnkraften som ett faustiskt kontrakt. Om Faust någon gång blir nöjd, eller önskar att tiden ska stå still, tar djävulen hans själ. Eller mer banalt: man ingår en pakt med något farligt, för att uppnå stora materiella saker.
Men de planer som fanns för kärnkraftsteknik – att med hjälp av fusionsreaktorer som hämtade bränsle ur havsvatten slippa uranberoendet, eller att använda det utbrända bränslet, med nya så kallade bridreaktorer, blev det inget av.
– Hade politikerna vetat det skulle staten aldrig ha satsat så mycket. Trots alla miljarder är vi i stort sett kvar vid 50-talets teknik.

* * *

Först i början av 70-talet började miljörörelsen tala om lågenergisamhället. Nobelpristagaren Hannes Alfvén skrev till Olof Palme om de väldiga riskerna, inspirerad av kritiken i USA. Man började tala om reaktorhaveri och atomavfall.
Centern kunde vinna riksdagsval på löften om att avveckla kärnkraften. Folk gick studiecirklar. Pjäser om kärnkraft sattes upp på Dramaten. Mellan 1973 och 1975 publicerades 150 helsidesartiklar på DN:s kultursida, kritiska mot tillväxt och kärnkraft. Tage Danielssons protester räckte till en hel bok. Men de kärnkraftspostitiva krafterna var starka. Sydsvenskans journalister protesterade när chefredaktören Olof Wahlgren 1979 krävde fyra kärnkraftspositiva artiklar på varje negativ. 1985 erbjöd sig nuvarande SJ-chefen Ulf Adelsohn att bada i reaktordammen i Forsmark.
– Det vore intressant med en återuppväckt diskussion idag, en omprövning om vad som är moraliskt acceptabelt. Hur stora risker kan vi utsätta människor för, våra barnbarn? Debatten under 70-talet var intressant: Vad är tillväxt? Vad är ett gott samhälle? Idag har det blivit som på 50-talet – kärnkraften är en fråga för teknisk expertis.

Kärnkraftsdebatten tog ny fart efter Tjernobyl. Hur länge varade det?
– Förespråkarna predikade att olyckan var en produkt av kommunismen, och en annan sorts reaktorer. Den ekonomisk-tekniska argumentationen var framgångsrik. Debatten höll i sig ett år. Sen var man tillbaka där man var före Tjernobyl. Vi kommer att se samma sak med Japan fast kanske ännu kortare. Argumenten är att det finns en helt annan risk för naturkatastrofer i Japan.
– Det är intressant att kärnkraft blivit en lösning på klimatproblemen. Men det finns en inkonsekvens. Regeringen säger att klimatfrågan är en internationell fråga. Men kärnkraft betraktas som en nationell fråga – Sveriges viktigaste sätt att minska koldioxidutsläppen. Det sätts inte in i internationella perspektiv. Om vi skulle göra det: hur många kärnkraftverk behövs det då? Vill vi se det? I alla länder, eller bara i vissa?
– Energipolitiken är mer kortsiktig idag. En statlig satsning av kärnenergiprogrammets omfattning på förnybara energikällor, exempelvis solkraft, skulle kunna få en enorm betydelse. Det är svårt att tro att staten skulle satsa som den satsade på kärnkraft på 50- och 60-talen. Det är en spännande debatt – vem är teknik-optimist, vem är pessimist? Motståndarna ses som pessimistiska av förespråkarna. Anti-rörelsen tycker att förespråkarna är pessimistiska. Båda sidor betraktar de andra som religiösa och irrationella.

* * *

Författaren och journalisten Åsa Moberg är fortfarande en av motståndarna. Hon skrev “Så började 80-talet”, en dagbok från arbetet med Linje 3.
– Jag har skrivit artiklar om kärnkraft i alla år. Då var det en massrörelse. Det var den sista folkrörelsen skulle jag säga, riktigt stora. Motrörelsen har inte försvunnit – om det funnits planer på en utbyggnad hade det funnits en.

Har du fått några reaktioner på din antikärnkraftsartikel i DN i förra veckan?
– Jättemycket positivt. Ingen har klagat. Nu har det kommit uppgifter om att det blivit radioaktivitet i dricksvattnet i Tokyo. En sådan energikälla kan man inte ha! Jag läste i Dagens industri att det till och med finns de inom industrin som ville bygga nya reaktorer i Sverige har blivit väldigt skeptiska – de är rädda om sina pengar, det är för ekonomiskt riskabelt.
– Löftet i folkomröstningen var att kärnkraften skulle avvecklas. Olyckan i Tjernobyl ledde till att det inte byggdes fler kärnkraftverk – förutom i jordbävningshotade områden i Asien. När jag debatterade med Jan Björklund i Aktuellt, sa han att de här reaktorerna är gamla och att nya är bättre. Men utanför Asien finns inte en enda ny reaktor, alla är lika gamla som våra.

Tror du att kärnkraftsdebatten är på väg in i kulturen igen?
– Inte på samma aktivistiska sätt, kärnkraften är sin egen främsta motståndare.

* * *

Apokalyps, en term inom religionen som ofta kommer på tal i katastrofsammanhang, betyder från början uppenbarelse. Och en apokalyptiker är någon som haft visioner om en nära förestående undergång.
–  Undergången åtföljs av olika tecken, som kan vara historiska händelser eller naturfenomen. Det som hänt i Japan kan relateras till något som förebådar undergången. Jordbävningen, tsunamin, kärnkraftsolyckan. Men de flesta religioner skulle nog akta sig för att dra stora växlar på det som händer i Japan, att det skulle vara en direkt intervention av Gud eller Satan, säger Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap.
Däremot menar han att det apokalypytiska tänkandet går att stöta på i sekulära rörelser – som till exempel antikärnkraftsrörelsen, miljörörelsen eller andra rörelser. En teknisk apokalyps.
– De riktar in sig på mänsklig hybris. Jag läser några just nu som varnar för att vi lever i en tid där människan riskerar att utplåna sig själv. Genom en miljökatastrof, eller genom krig. Ska man kalla alla som varnar för dessa problem för apokalyptiker, då har vi ett ganska stort sällskap.
Det finns också något apokalyptiskt över mediernas bevakning av katastrofen i Japan.
– Mycket av tidningsjournalistiken är apokalyptisk till sin natur. Apokalyptisk rapportering kan ge upphov till förtvivlan, oöverlagda handlingar. Men kan också driva på åtgärder. Det som också skulle vara intressant att läsa om är hur man ser på det här i Japan. De har ett förhållande till radioaktivitet som vi inte har. Denna olyckan måste frammana bilder av Japans historia, Hiroshima och Nagasaki.

* * *

På vägen ut ur Barsebäck måste vi gå på en klistermatta. Vi måste skanna av oss själva. Vi måste stoppa in kameror och block i ett konstigt skåp. Strålningen från mitt anteckningsblock mäter 0,003 kilobecquerel per kvadratmeter. Jag förstår inte, men jag vet att jag kommer att ha tvångstankar om det här när jag ligger vaken på natten.
Sedan står vi i blåsten och tittar upp mot tornen. Vinkar till Maria Taranger som kör iväg med sin bil.
– Det handlar om rädslan för de osynliga krafterna, det osynliga vilddjuret, det som kan drabba oss men som vi inte begriper. Radioaktivitet är lätt att mäta – men den vanliga människan har inte utrustning, säger Jeanette Emt.
Redan på 70-talet fanns bilden av det utbrända landskapet i folks medvetanden. Som i P C Jersilds roman “Efter floden” från 1982, där Stockholms skärgård ödelagts.
– Kärnkraft har stora moraliska proportioner. Skadeverkningar, som inte uppträder i stunden. En människa kan inte tänka 100 000 år framåt i tiden, säger Jeanette Emt.
– Kärnkraften förklarar också hur vi hanterar risker i våra liv. Vad händer om det värsta händer? Det blir totalkatastrof. Men hur sannolikt är det? De som är för framhåller att sannolikheten för att något ska hända är liten. De som är emot pratar om farans magnitud. Det som händer i Japan vet vi inte slutet på än. Vad händer om de får kontroll? Kanske blir faran mer relativiserad. Men precis som efter Tjernobyl kommer många historier att bli skrivna.

Fakta: Barsebäck

Verket har två kokvattenreaktorer som togs i drift 1975 och 1977 och stängdes 1999 respektive 2005.
Nedläggningen var en energipolitisk uppgörelse mellan S, C och V.
Slutförvaret för radioaktivt avfall vid Forsmark måste byggas ut för att ta hand om rivningsmaterialet från Barsebäck. Rivningen beräknas starta 2020.
Folkomröstningen: Sverige folkomröstade om kärnkraft 1980, som en följd av kärnkrafts-olyckan i Harrisburg i USA 1979.
Omröstningen vanns av Linje 2, att kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Omröstningen har kritiserats då alla tre linjerna innebar ett nej till kärnkraft på sikt.

Kraftkultur

Youtubeklipp: “Tack ni svenska vakttorn”, Ernst-Hugo Järegård i Riget.

Radioklipp: Ulf Adelsohn vill bada i Forsmark 1985″ på sr.se.

Danska kampanjen: Ekstrabladets kampanj

Litteratur: Åsa Moberg: “Så började 80-talet” och “Kärnkraft och sönderfall”. Jonas Anshelm: “Mellan kärnkraft och domedag” och “Bergsäkert eller våghalsigt”.

Filmer: “The China Syndrome”: Film om Harrisburg med Jane Fonda och Jack Lemmon. “Into Eternity”: Hyllad dokumentär av Michael Madsen om slutförvaring.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–03–27.
Se reportaget med Peter Frennessons snygga bilder som pdf här: 110327 Kärnkraft B06, 110327 Kärnkraft B07, 110327 Kärnkraft B08

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Svensk litteratur gör succé i Frankrike

20th March, 2011

JOnas Hassen Khemiri. Foto: Nikolaj Jakobsen

PARIS. Hemska historier från ett kallt landskap där solen aldrig skiner. Det gillar de franska läsarna. Men högarna av nordiska deckare har banat väg för den smalare litteraturen. Julia Svensson besöker bokmässan Salon du Livre i Paris, som i år har Norden som tema.

– Wallander och Millennium har lärt de franska läsarna att älska det som händer däruppe hos er. Ingen bryr sig om böcker om Rom, det känner vi redan till. Jag säger inte att vi turistar när vi läser böcker av Sofi Oksanen, men vi upptäcker något nytt.
Salon du Livres chef Bertrand Morisset dricker sin espresso i farten. En trappa ner, på det hektiska mässgolvet, marknadsförs ett sjuttiotal nordiska författare under fyra dagar. Men förvånande få av deckargiganterna är på plats – vilket ger en smått altruistisk känsla.
– Vi ville undvika klichéer. Camilla Läckberg säljer redan som smör. Sofi Oksanen är viktigare, hon har gjort succé men är inte stor här än. Men bokmässan behöver stora namn som dragplåster. Vi har bjudit in Mankell, Johan Theorin och Per Olov Enquist.

Hur plockade ni ut de andra?
– Varje land kom med förslag. Hälften av författarna skulle vara män och hälften kvinnor. Det klarar ni där uppe, i Frankrike skulle vi aldrig klara det.

Men vad kan Frankrike, med sin litterära tradition, lära av det nordiska?
– Vi har en tradition av att översätta mycket utländskt. Vi har förlag som tar större risker än till exempel nordiska, som inte ger ut mycket franskt.
– Men fransmännen är inte längre överlägsna. Den franska samtida litteraturen, det är den som är problemet.

Nathalie Fiszman, som ensam driver förlaget Serpent à Plumes, gör en paus i fixandet inför monterminglet. Hon ger huvudsakligen ut utländsk litteratur, säger hon, och hon håller med Bertrand Morisset.
– Den franska samtida litteraturen är precis som den franska samtida filmen. Den existerar inte för mig. Den utländska litteraturen är mer berättelse-buren, fantasifull. Den franska upplever jag som väldigt egocentrisk.
Nathalie Fiszman ger ut Kerstin Thorvall, Marie Jungstedt och flera andra nordiska författare. Men hos Jonas Hassen Khemiri har hon, liksom hos danska Helle Helle, hittat en ton som sticker ut.
– Montecore är en av de senaste årens största romaner. Den har många ingångar: invandring, språk, kärleken mellan en far och en son. Och så ställer den frågan: vad är en konstnär? Översättningen var dubbelt komplicerad. Montecore är ett språkexperiment. Dessutom är farbrodern i boken tunisier – och bokens tunisiska franska måste översättas korrekt.

En bit bort signerar Jonas Hassen Khemiri böcker i den stora nordiska montern. “Montecore – un tigre unique” kom ut i Frankrike redan 2008 men inför mässan lanseras den igen. Med mer uppmärksamhet som resultat – även om strömmen till Khemiris bord är mild i jämförelse med kön till Jo Nesbøs.
– Jag är så tacksam – det var min översättare som övertygade Nathalie Fiszman att ge ut “Montecore”. Översättning är häftigt – att hitta en glädje i att återskapa ett språk. Det är kul att boken nu når tunisiska läsare, säger Jonas Hassen Khemiri.
– Det är fem år sedan jag skrev den, så för mig känns det lite som att kolla på gamla skolfoton. Men jag är fortfarande stolt över boken.

De utländska förlagen måste förbereda utgivningen dubbelt så envist när författaren inte redan är etablerad i landet. Det märker Anne Swärd, vars “Till sista andetaget” kommer på franska först i augusti. Bokmässan är bara den första intervjuspäckade promotionsrundan.

Varför tror du att din bok tilltalar en fransk publik?
– Min franska förläggare gillar att boken är modern och samtidigt har en tyngd och substans, samt att den inte är rädd att beröra vissa tabun. Fransmännens styrka är tradition, så nordiska författare kan antagligen erbjuda en friskhet och ett mod att skriva nytt och självständigt i förhållande till traditionen, säger Anne Swärd.

Har du hämtat mer inspiration från fransk kultur än titeln på din bok?
– I bakgrunden av min roman skymtar “À bout de souffle”, Godards femtio år gamla men ändå moderna film. Marguerite Duras är en gammal tonårskärlek och sådana rostar som bekant aldrig. Det franska är också ordrikt, och även om jag ibland skriver mer rått än vackert så är jag kanske lite fransk. Jag passar inte i den minimalistiska nordiska litteraturfållan.

_________________________________________________________

Fakta: Salon du Livre

Pågår i Paris 18-21 mars.
Det största litterära eventet i den franskspråkiga världen, till storleken något mindre än bokmässan i Göteborg.
I det nordiska temat ingår författare från Danmark, Finland, Sverige, Norge och Island.

Svenska medverkande: Mara Lee, Anne Swärd, Sara Strisberg, Jonas Hassen Khemiri, Carl-Johan Wallgren, Annika Thor och Johanna Thydell, samt Jovnna Ánde Vest.
Medverkan finansieras till hälften av de nordiska länderna, hälften av Franska institutet.
Speciellt inbjudna av mässan är giganterna Henning Mankell, Johan Theorin och Per Olov Enquist.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–20.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Familjefixering stör Bangs tjugoårsfest.

19th March, 2011

Tidskriften Bangs jubileumsnummer – rosa, glänsande och alldeles underbart – har sällskap i min brevlåda. Arkitekturtidskriften RUM och journalistförbundets tidning Journalisten har båda genusspecial med anledning av internationella kvinnodagen. De handlar om män som är stjärnor, kvinnor som får slitiga mellanchefspositioner men aldrig når topposterna. De handlar om hur kvinnodominansen devalverar branschernas löner. Jag hetsläser, blir rasande. Ringer mamma, som säger: “Julia, du ska inte vara så arg. Det stjäl bara en massa energi.”

Sedan öppnar jag Bang, som fyller tjugo i år. Det är ett nostalgiskt hyllningsnummer om den mest betydande mediala plattformen för genusfrågor i Sverige. Efter chocken i brevinkastet, om kvinnors könsstympade karriärsmöjligheter, borde Bang rimligtvis ge något slags tillförsikt.
Kristina Hultman blickar tillbaka på starten 1991. Ulrika Knutson konstaterar, efter en genomgång av kvinnotidskriftshistorien från Tidskrift för hemmet via Kvinnobulletinen till dagens Bang, att redan på 1800-talet sågs feminismen av yttre krafter som förlegad. Att feminismen fortfarande ältar samma saker som på 1970-talet: “äktenskapstrasslet, dammtusseländet och sexträsket”, är enligt Knutson inte deprimerande – då problemen är desamma som då, bara i en modernare kontext.
Den gemytliga känslan av jubileumsfest håller i sig ett tag. Men så skriver Maria Sveland om vägen från bitterfitta till skilsmässa, och jag får ångest. Sveland berättar hur hon visserligen har en mindre lägenhet – men som varannan-veckasmamma har hon plötsligt en massa härlig tid över att skriva, umgås och hångla med vem hon vill. Det låter som den ultimata tillvaron. I alla fall för de horder av andra ensamstående kvinnor i trettio-årsåldern som har utvecklande jobb, egna bostäder, ett utifrån sett spännande liv. Allt utom lysande framtidsutsikter för familj.

Alltför självständiga tjugoåringar straffas nämligen vid trettio. Plötsligt finns bara ett begränsat antal år kvar för barnprojeket. Det vet killarna också – men de behöver inte bestämma sig riktigt än. Och av Sveland att döma är kärnfamiljsprojektet en enda riskzon för dubbeljobb och haveri. Kanske är det korkat att ens vilja ha barn?
Då Bang fått skäll för att vara alltför inriktad på media och vit medelklass, är det egendomligt att jag som i så fall är kärnprenumeranten känner mig lika alienerad då jag läser Bang som i vilken lunchbordsdiskussion som helst. Det som förfrämligar är inte texterna om queer- och vithetsproblematik, eller bristen på dem, det är feminismens familjebildningsfixering. Pappaledighet, surrogatmödraskap och livets grottekvarn är motiverade teman. Men det finns ju, på tvärs mot Ulrika Knutsons slutsats, massor av nya livskonstellationer, massor av nya saker att bli förbannad på. Vilket jag hoppas att de nya chefredaktörerna, Johanna Palmström och Trifa Shakely, tar med sig in i nästa tjugoårsperiod.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–19.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Replik: Universella erfarenheter

10th March, 2011

“Förändring sker när kvinnor slutar ge män makt”, skrev konstnärerna Jenny Grönvall och Line Skywalker Karlström här i Sydsvenskan igår, och citerade Valerie Solanas radikala “SCUM-manifestet”.
Deras text var en replik på min krönika om Mia Skäringers show (28.2). De menar att min text exemplifierar den falang av jämställdhetsivrare som menar att kvinnor inte ensamma kan förhandla bort sitt underläge – det behövs hjälp från männen, trots att alla betydande samhällsförändringar uppstått ur friktion och konfrontation.Jag lämnade Skäringers föreställning med ett leende på läpparna men med tunga steg. Det berodde inte på att jag inte ser Skäringer som en allmängiltig artist förrän det sitter femtio procent män i publiken. Utan på att hennes erfarenheter ses som enbart kvinnliga, fastän de är minst lika universellt mänskliga som dem som Henrik Schyffert uttryckte i sin 90-talsmonolog. Mia Skäringer är, liksom många andra kvinnor, alldeles för betydande för att bara marknadsföras till halva befolkningen.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–10.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Blev glad för

8th March, 2011

den här kärleksförklaringen. Från min kollega Andreas Ekström. Går knappast att få en bättre referens. Tack!

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Det andra Indien

8th March, 2011

Gulabi Gang. Foto: Johanna Wallin

Det var på en reportageresa i delstaten Uttar Pradesh i norra Indien för ett par år sedan som jag träffade Sampat Pal. Hon var inte bara ledare för den feministiska rörelsen Gulabi Gang, rosa gänget. Hon var också en av de starkaste och mest speciella personerna jag mött.

Därför var det med extra stort intresse som jag såg Kim Longinottos film “Pink Saris” på Panora i Malmö i söndags.
Longinotto berättar historien om hur Sampat Pal blev bortgift som tolvåring, och flyttade hem till sin mycket äldre makes familj där hon utnyttjades och misshandlades. Och hur hon nu med små medel och en aldrig sinande vrede, hjälper utsatta kastlösa kvinnor att göra det bästa av sina, med västerländska mått, rätt hopplösa situationer.

Filmen är mer än ett nära porträtt. Den ger också en bild av ett Indien – bortom hightech och litteraturboom – som inte får glömmas bort. Landsbygden, som fortfarande styrs av förtryck, kastväsende och traditioner.
Ännu en chans att se “Pink Saris” finns ikväll, på Doc Lounge på Mejeriet i Lund.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–08.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Grabbatagna

3rd March, 2011

I dagens Sydsvenskan konstaterar jag att Filip och Fredrik har dragit det homosociala killfnissandet ­alldeles för långt.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson behövde bara knattra ned pressmeddelandet om sin nya tv-serie ”Nitti­leaks” som har premiär i vår.
Radioprogramledaren Tara Moshizi högg direkt. Tillsammans med Rättvise­förmedlingen försökte P3 Populär inspirera Filip och Fredrik till ökad könsbalans i deras totalmanliga 90-talsshow.
Wikingsson replikerade: ”Vill poängtera att vi KÄNNER TILL KVINNOR. Vi har frågat drivor av kvinnor.” Samt ”Jag skiter i kön, jag skiter för GUDS skull i perfektion, men jag vill att det ska bli BRA”.
Efter Filip och Fredriks Oscars­gala i Kanal 9 häromdagen, reagerade SVT:s Sofia Benholm på att de lyckades få allt att handla om killar. Att de hellre såg att Helena Bonham Carter fick statyetten för Bästa kvinnliga biroll eftersom de gillar hennes man Tim Burton.

Parets popularitet eskalerade snabbt efter att ”Ursäkta röran” stoppades av TV4 år 2002. Kritiken, mot till exempel deras Piff och Puff-artade flams och trams, eller att programmet ”Sverige skönaste typer” var en freakshow, har allt som oftast, likt kritiken mot Alex Schulmans bloggande, lindats in i att ”egentligen är de begåvade journalister”.
Populariteten är inte obegriplig. Men Filip och Fredrik har dragit sitt folkliga killfniss så långt att alla kvinnor tackar nej till deras program.

Jag minns en intervju i Dagens Nyheter där Filip och Fredrik avslöjar sina aspirationer på att upptas i den svenska medie- och humoreliten. De önskar om fyrtio år samma respekt som Hasse Alfredson. Dagen då Fredrik Strage hyllade deras Gary Busey-program började de kröka vid lunch. Och deras omöjliga dröm: översteprästen Andres Lokkos gillande.
Inför ”Nittileaks” kretsar snacket kring Henrik Schyffert och Felix Herngren. Och det går att dra slutsatsen att Filip och Fredrik är två bekräftelse­tokar som inte riktigt får uppskattning på det sätt de vill. Vilket kanske är mekanismen bakom deras tillsynes maniska produktivitet – att de inte vågar luta sig mot sina miljoner ett tag och fundera över hur de ska kunna utvecklas.
För problemet är ju inte institutionen Filip och Fredrik ensam, utan det branschtypiska fenomen de symboliserar – framgångsrika men lite osäkra män som fjäskar uppåt, sparkar nedåt och kommer undan med att bara kredda andra män.
Rättviseförmedlingen, som jobbar med att hitta experter från underrepresenterade grupper, är ett tecken på en växande opinion mot just det här. Tiden har kommit då mediakvinnor inte längre håller inne med sitt genusraseri. Vilket också är en signal till yngre mediakillar: det här håller inte.

Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–03–03. Läs också på Sydsvenskans webb.

Postat av Julia Svensson - Kommentera