27th October, 2011
När svensk Forms tidskrift Form och Forum AID smälte samman, för inte så värst länge sedan, bytte Form både format och tappning och Forum AID:s Daniel Golling blev chefredaktör. Den nya tidskriften Bruno är vad Forms tidigare redaktion, Staffan Bengtsson och Jelena Zetterström, gjorde fast helt utan annan finansiering än annonser.
Behövs det verkligen ännu en tidskrift om form, arkitektur och design? När jag läst konstaterar jag att Bruno är ganska ensam som kulturtidskrift i Sverige om att förutom arkitektur och design också ge plats åt konsthantverk, konst och mode. Dessutom udda i sitt angreppssätt, att minska på nyhetsbetonade notiser till fördel för historiska tillbakablickar.
Första numrets tema är Ljuva 90-tal. Ett, med chefredaktörens egna ord, skönmålande porträtt av ett decennium då konsterna exploderade i Stockholm. Det är frapperande hur 90-talet förvandlats till ett lysande då. Wallpaper hajpade Stockholm, Bo Kaspers slog igenom, musiktidningen Pop startade, Spray var den stora nätcommunityn och Dan Wolgers gjorde en konstkupp med reklambyrån Rififi. De predigitala strukturerna fanns ännu kvar, men man kunde känna det nya millenniet närma sig. Men att många som är tongivande idag var unga och hippa på 90-talet spelar givetvis in när decenniet alltmer börjar höljas i ett mytologiserande skimmer liknande 40-talisternas vurmande för sitt 60-tal.
Utöver detta intervjuas den nu 90-åriga konsthantverkaren Hertha Hillfon, designern Diana Orving, Stockholmsaktuella Andrea Zittel, och så utforskas designmaterialet papper.
Bruno (undrar när ett arkitekturmagasin ska döpas till Gert?) är en matig och varierad tidning. Formgivningen drar, även vid sidan av det underbara A5-formatet åt Filter-hållet, snygg och inbjudande. Med 90-talstemat tar Bruno, enligt redaktionen, också avstamp för att ge sig in i framtiden. Det ser jag fram emot.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–10–27.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th October, 2011
Jag har fått den stora äran att vara moderator på historiens första Arkitekturmässan i Göteborg 24–25 oktober 2011.
I “min” seminariesal har vi lyssnat på den japanske arkitekten Suo Fujimoto, den amerikanske urbankritikern James Howard Kunstler, Foster & Partners Slussenarkitekt Ken Hogg samt holländska MVRDVs Jacob van Rijs. Och så förstås franska Anne Lacaton, som renoverar Paris förortsbebyggelse till fantastisk oigenkännlighet. Vi har dessutom diskuterat danska Christiania, Ishotellet i Jukkasjärvi och hur den ekonomiska krisen tillsammans med oljebrist och klimatkris kommer att tvinga oss tänka om. Hur spännande som helst.
18–19 oktober 2012 är det dags igen.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th October, 2011
BOKRECENSION. Ulf Lundell. Allt är i rörelse. Wahlström & Widstrand.
”Pissväderspolska” heter en låt av Ulf Lundell, som släpptes några månader efter romanen ”Vädermannen” (2008). Denna titel är, förutom en replik till Östen Warnerbring, en adekvat klagan över den österlenska hösten.
”Pissväderspolska” skulle också kunna vara titeln på den nya romanen. Ulf Lundell, som sällat sig till den karavan av 40-talister från Stockholm som befolkar Österlen året runt, är en ihärdig väderleksobservatör. Han skriver så att jag känner blåsten tränga igenom kläderna på huvudpersonen, den berömde modefotografen Joar ”Red” Cirroan, jämnårig med författaren. Hur regnet kommer in från väster, hur flaggorna fransas i kanten. Hur genomblåst han är.
Romanen tar sin början hösten 2010. Red vankar av och an i motvinden kring huset vid havet. Han rör inte sina kameror längre, den digitala tekniken har dödat lusten. Han dricker för mycket. Han inser att han kanske har tjugo år kvar av sitt liv. Vill börja om. Bli kvitt sitt förflutna.
Den Lundellska medvetandeströmmen uppehåller sig liksom den Knausgårdska vid svårigheterna med vardag och relationer. Men Red är tjugo år äldre och vet hur det kan bli om man inte pallar för familjetrycket när den manliga friheten kallar.
Lundell har nu nått punkten då det är dags att undersöka frihetstörsten hos en välbeställd sextioplussare. Var hittar man mening när man har uppnått det man ville? I ensamheten? Red tänker: ”Frihet efter 60 bör vara rå och hjärtlös. Sadistisk. Fruktansvärd. Allt gammalt slagg ska frätas bort.”
Men det gamla slagget envisas. Skulden. Barn över 30, har man ansvar för dem? Sin exfru? Vad ska man med en bror till? Jobbet med den retrospektiva fotobok han lovat förlaget? Inte ens relationen med den betydligt yngre och pikant bisexuella Anne, som verkar vara Reds enda glädjeämne i livet, stillar hans rastlöshet. Det enklaste vore att bara köra söderut. Men han kommer liksom inte i väg.
Lundell vill också i den här romanen ta tempen på den svenska samtiden. Vid sin dagliga läsning av Stockholmstidningarna mal Red slängigt på om Sossemoderater, Sverigedemokraterna i riksdagen, den skånska myllan, brun i mer än en bemärkelse. Tahrirtorget, Stockholm – fullt av hipstrar och medelklassmoderater. Jämställdheten, som är bra inte minst för sexlivet.
Även om det finns poänger är dessa ymniga kverulanssjok romanens svagaste länk. De får inte fäste i historien och analysen når sällan djupare än en ”krönikör med temperament”. De lyckade samtidsskildringarna är snarare de som flätas in i berättelsen, som exempelvis Reds motsägelsefulla upptagenhet vid olika telefonabonnemang – varför han nu har dem när han inte vill bli nådd. Den svenska medelklassträvan parodieras utmärkt i brodern Nicklas, framgångsrik vd inom förpackningsindustrin och en 10-talsversion av ”Kyssens” Kenneth Carlsson. Intill perfektion har Nicklas paketerat sitt liv: barn, ung fru, villa, vovve och BMW. Men så en morgon står han där i en sorglig hög med müsli och har slagit sin fru, som varit otrogen med grannen. Förpackningen har brustit och hans liv är plötsligt kaos – ett kaos Red mot sin vilja blir del av.
Jag har alltid förtjusats av Ulf Lundells dråpliga möten och rappa dialoger. När brodern dyker upp och saker väl börjar hända ökar farten också i Reds envägskommunikation om politik och livets dilemman.
I relationen till brodern antyds intressanta spänningar. Men i stället för att fördjupa sig i det förflutna väljer Red, som den Lundellkaraktär han ändå är, att skita i allt och ge sig av. På något så banalt som en charter till Teneriffa, där han träffar två gamla polare: den korpulente kvinnofotografen Peter Foll samt Ugg Madekus, passande nog en gråskäggig rockmusiker som tappat gnistan och tröttnat på att leva myten om sig själv. Givetvis urartar resan.
Berättelsen håller tyvärr inte heller in i mål. Det pratas mycket om livets brist på fulländning – men jag får veta för lite om vad som hänt i Reds liv för att kunna ta de existentiella diskussionerna till mig. De många monologerna gör i stället att jag som läsare stundvis blir lika alienerad från huvudpersonens liv som huvudpersonen själv. Kanske är detta författarens avsikt – men historien bär den här gången inte riktigt upp språket.
Så går ett år på Österlen. Red löser visserligen frihetens ekvation: F–S=T2 (Frihet utan sammanhang är lika med tomhet i kvadrat). Men ”Allt är i rörelse” är en ojämn roman med mycket snack och för lite rörelse.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–10–13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th October, 2011
Det fanns en tid då kultur sågs som en i alla avseenden positiv och läkande kraft. Med fängelseteater skulle mördare botas.
Denna socialhumanistiska kultursyn hängde med in på 90-talet, något Elisabeth Åsbrink gör upp med i sin hyperintressanta reportagebok ”Smärtpunkten” (2009) om Lars Noréns anstaltspjäs ”Sju tre”.
När det för några år sedan dök upp ett gäng tongivande ekonomer som upphöjde kulturen till tillväxtmotor – då blev kulturen med ens de svenska kommunernas älskling.
Men så kom den ekonomiska krisen och i USA:s sammanfallande ekonomi kritiseras nu kulturförespråkarna, bland andra den amerikanske Richard Florida, författare till världssuccén ”Den kreativa klassens framväxt”. Kulturarbetare och skiv- och bokhandlare är inte bara krisens utan också den digitala revolutionens förlorare.
När jag läser Timbros rapport konstaterar jag att kulturens status hos de svenska kommunerna även den har störtdykt. Men inte på grund av ekonomisk missväxt. Utan av slapphet.
För den goda nyheten i rapporten är att det i dag finns modeller för att utvärdera kultur på ett djupare sätt. Det är bara det att modellerna inte används. Kommunerna fortsätter att rycka på axlarna och räkna utlånade böcker och museibesök.
Det säger sig självt att frågan om kulturens nytta är komplex. Skulle en bibliotekarie vara nyttigare för kommunen om han jobbade på McDonald’s? En konstnär? Lockar bra bibliotek och museer nya skattebetalare till kommunen?
Ett teaterbesök – är det i förlängningen mer eller mindre nyttigt för en kommun än en shoppingrunda i köpcentret? Och tillbaka till socialhumanismen: Vad ger en bibliotekslånad roman sin läsare, som kommunen i slutändan får nytta av? Kan ett museum rädda liv?
Det är frestande att rycka på axlarna och säga att detta är för svårt, snudd på omöjligt, att mäta. Men kultur måste mätas. I kommunernas ständigt bantande budgetar förespråkas samhällsnyttan, och för den räknas bara resultat.
Det räcker inte längre att 70-talistiskt säga ”men kultur, det är ju bra”. För om kulturen inte likställs med vård och skola på alla plan, och effekten av alla satsningar inte kontrolleras och mäts, riskerar den att nedprioriteras och utarmas för varje gång kommunpolitikerna drar åt svångremmen. Tills den fria marknaden är det enda alternativet.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
