Kasper Salin-priset. Svensk arkitektur är mogen för nya spännande namn
17th November, 2012
I går kväll fick Domkyrkoforum i Lund Kasper Salin-priset vid årets Arkitekturgala. Julia Svensson gläds åt ett nytt stadsrum i Lund och en ny stjärna på den svenska arkitekturhimlen.
Om man ser de tre nominerade som klädesplagg: Tåkerns naturum är ett par snajdiga snickarbyxor. Årsta kyrka är en klassisk kostym av modernt engelskt snitt, med en välsittande vit skjorta innanför. Domkyrkoforum är en asymmetrisk klänning från Acne – tillräckligt cool för världens modernaste land.
Vad säger detta om vår tid? Kanske att Sverige inte återhämtat sig tillräckligt från modernismen för att till fullo kunna uppskatta Johan Celsings tegelkub i Årsta. Men framför allt att svensk arkitektur är mogen för nya spännande namn som Carmen Izquierdo, utöver veteraner som Gert Wingårdh och Johan Celsing.
När jag går förbi årets Kasper Salin-vinnare i Lund minns jag inte vad som låg på platsen förut, även om jag i flera år cyklade förbi nästan dagligen. Det har naturliga orsaker. Platsen var en ödetomt, omgärdad av plank och syrenbuskar, kanske mest uppskattad av nödiga studenter på nattkvisten. Detta betyder inte att årets pristagare hälsats av vajande palmblad på sin väg in i Lunds historiska miljöer. Carmen Izquierdo är född och utbildad i Spanien och bosatt i Stockholm. När hon som 30-åring vann tävlingen 2004 var det högtryck på byggmarknaden, ingen entreprenör var intresserad, och projektet lades på is. Några år senare ville Arne Paulsson, Lunds största privata byggherre, uppföra ett flervåningshus där bostadsrätter skulle finansiera ett domkyrkoforum i bottenvåningen. Men domkyrkorådet sa nej och återupptog Izquierdos förslag.
Lund har också, vilket anstår varje plats där lagrarna gro, en alert och envis bevarandemaffia. Som den här gången slöt upp till kamp för syrenbuskaget.
Nu står Carmen Izquierdos guldglänsande Domkyrkoforum här, och syrenerna har flyttats 75 meter. Att bygga bredvid Lunds nästan 900 år gamla domkyrka är dock inget man gör ostraffat, trots att Lunds stadskärna har byggnader från många olika epoker.
En del av kritiken har handlat om att byggnadens färg och moderna form stjäl fokus från domkyrkan. Men ingenstans går det att ta miste på vem som är vems uppnosiga guldsmycke. Det är en lyckad dialog. När jag står under entrén vid Kyrkogatan ser jag domkyrkotornen genom en glipa i taket. När jag sitter i hörsalen tittar jag upp mot dem genom den utstickande lanterninen. Domkyrkan syns till och med när jag har ryggen mot den, avspeglad i lanterninens fönster.
Nu börjar antagonisterna också förhoppningsvis blidkas av att den blingiga mässingsfasaden mörknar till en ton av brons. Byggnadens främsta bidrag till stadsbilden är att ytan vid domkyrkan förvandlats från en ickeplats till ett stadsrum, med hjälp av landskapsarkitekten Charlotte Lund.
När jag går in i byggnaden kommer jag till entrétorget, en plats för utställningar. Byggnaden öppnar sedan upp sig i en samlingslokal med bord och stolar och ett litet kafé i anslutning. Jag är där en sen hösteftermiddag, och ljuset som slår emot mig från de vitbetsade betongväggarna och det vitoljade trägolvet är markant men ger en varm känsla.
Min enda invändning är fasaden mot Kungsgatan. Trots att den också är en framsida och vetter mot det klassiska studenthaket Arimans uteservering, är byggnaden här sluten i bottenplanet och ser mest ut att fungera som lastplats. I övrigt smälter byggnaden väl in bland de omgärdande äldre två- och trevåningshusen, utan att för den skull bli tråkig.
Jag är glad att domkyrkorådet stod upp för sin ursprungstanke. Bara det ett bevis på att kyrkor numera är nästan de enda offentliga
byggnader där kvalitet är heligare än ekonomi. Detta stämmer också in på Celsings kyrka. Även Wingårdhs Tåkern är på sätt och vis ett kyrkorum, fastän föremålet för dyrkan är ett annat.
Förra året gick Kasper Salin-priset till en ny tågstation i grannstaden Malmö. Men Malmös senaste satsning, det stora köpcentrumet Emporia (också ett Wingårdhprojekt) vill, liksom den nya National-arenan i Solna, ha något i utbyte av besökaren. Pengar, energi. Lunds domkyrkoforum har förvisso bokhandeln Arken strax intill. Men byggnaden ger, genom att inte kräva något. Plötsligt minns jag hur det känns att inte vara kund.
Juryns motivering:
… för ett djärvt arbetssätt som med poetisk precision resulterat i en övertygande helhet. Byggnaden har en tydlig egen arkitektonisk identitet som samtidigt lyckas underordna sig domkyrkan. Entrén mot Stora Södergatan är starkt och självständigt formad som aldrig tidigare i Sverige.
Andra vinnare vid Arkitekturgalan i går kväll:
Sienapriset: Hornsbergs strandpark, Stockholm.
Årets Guldstol: No Picnics kontor, Stockholm.
Planpriset: Umeå, fördjupad översiktsplan för de centrala stadsdelarna.
Kritikerpriset: Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff för boken “Avgrunden”.
Publicerad i DN Kultur 2012–11–17.
Postat av Julia Svensson - Kommentera