Intervju Abdellah Taïa. Verkligt mod och vemod

21st February, 2013

Abdellah Taïa behöver inte fiktion för att skriva romaner, verkligheten räcker gott och väl. Ikväll kommer Marockos första öppet homosexuella författare till Malmö. Julia Svensson har träffat honom.

Boken “Frälsningsarmén”, som nyligen kommit på svenska, börjar med en scen ur Abdellah Taïas barndom. I lägenheten där familjen bodde, i staden Salé i Marocko, fanns tre rum. Ett för hans far, ett för hans storebror och så vardagsrummet, där hans mor sov tillsammans med de åtta yngre barnen.
Faderns rum var föräldrarnas kärleksnäste och han hade utvecklat en sexuell strategi för att locka sin fru till sig. Uppvaktningen som bestod i att han, som vanligtvis var en stor talare, kröp ihop tyst i ett hörn. När han gjorde det visste alla vad som väntade.
Abdellah Taïa skrattar lite när han berättar.
– Detta är helt sant, jag behöver inte överdriva. Det var som teater för oss. Vi visste allt om våra föräldrars sexuella vanor.
Vi träffas i Stockholm, Abdellah Taïa har nyss flugit in från Paris, där han bor sedan fjorton år.
Han säger att han inte har användning för fiktion. Han skriver om saker som hänt honom, på ett litterärt vis. Hans böcker är intima skildringar av relationer, ofta mellan män. Romanen “Ett arabiskt vemod” berättar bland annat om ungdomen i Marocko. Där var han utsatt på grund av sin sexuella läggning och sitt feminina utseende – och lyckades just undkomma en gruppvåldtäkt.

“Frälsningsarmén” är hans första roman. Den gavs ut för sju år sedan och dessförinnan hade han skrivit två novellsamlingar. I boken återger han scener ur livet med familjen i Marocko. Hur han blev förälskad i sin storebror och kände sig sviken när brodern gifte sig med en kvinna. Och hur hans möte med västerlandet, i Genève, började med att han blev sviken av en man, som aldrig dök upp på flygplatsen som han lovat.
– Boken handlar om vem jag var i gruppen, min familj, och hur personerna i gruppen påverkade varandra. När jag kom till Genève som 25-åring var jag utanför gruppen. I det kapitlet berättar jag hur Abdellah, som drömt om det trygga livet i Europa, blev tvungen att vandra omkring på gatorna.
Abdellah Taïa pratar ymnigt och med mjuk röst, inte särskilt fort. Han berättar att han började föra dagbok på franska, för att lära sig språket bättre. Sedan föll det sig naturligt att skriva böckerna på franska.
– Franska i Marocko är de rikas sätt att skilja ut sig från arbetarklassen. När jag började studera fransk litteratur i Marocko förstod jag att min franska var riktigt dålig. Men jag blev friare när jag skrev på franska, jag tror det var för att det språket inte kontrollerades av min familj.
– I Marocko sa man till mig att jag var “gay och fattig och aldrig skulle komma någon vart”. Det är en revansch att skriva på franska.

I samma veva som boken “Le Rouge du Tarbouche” gjorde succé i Marocko 2006, kom han ut som homosexuell i hemlandet. Det blev skandal, både i offentligheten och i hans familj.
– Jag vet inte var jag hittade mod. Men jag förstod att jag måste konstruera en diskurs för att tala om homosexualitet i Marocko.
2009 skrev han ett brev riktat till sin mor i tidningen Tel Quel, Marockos motsvarighet till Time Magazine.
– Det var ingen hämnd utan för att säga något med mening. Jag ville att min familj skulle förstå, att jag var homosexuell var inget jag hittat på i Paris, utan det var jag också bland dem. Ett år senare dog min mor.
Abdellah Taïa besöker Marocko flera gånger om året och han har blivit ett språkrör för homosexuella i de arabiska länderna; till exempel har han skrivit en artikel om homosexuellas rättigheter i The New York Times.
– Homosexuella existerar fortfarande inte officiellt i Marocko. Men det händer mycket, på internet till exempel. Och sedan den arabiska våren har vi fått fem arabiska gaytidningar och till och med en gayradio, i Tunisien. De som kämpar för frihet tar mycket stora risker, och är modiga.
Abdellah Taïa är särskilt glad just nu. “Frälsningsarmén” har filmatiserats, med honom själv som regissör. Han plockar fram sin kamera och visar bilder av dem som ska spela honom i olika åldrar; den 15-årige killen Younes, som drömmer om en skådespelarkarriär, och den 25-årige skådespelaren Karim Ait M Hand.
– Det var egentligen för att studera film och bli filmskapare som jag flyttade till Paris. Men livet kan ta dig på många vägar, innan du når dina mål.

FAKTA: Abdellah Taïa
Född: 1973 i Rabat i Marocko.
Bor: I Paris.
Yrke: Författare och filmskapare.
Tidigare böcker i urval: Ett arabiskt vemod (2008, på svenska 2012), Infidèles (2012), Le jour du Roi (2010).
Aktuell med: Boken “Frälsningsarmén” på svenska. Han har också gjort film av “Frälsningsarmén”, som har premiär i Frankrike senare i år. Kommer till Internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek ikväll kl 19.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–02–21. 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bakom det evigt vackra

14th February, 2013

BOKRECENSION. Katherine Boo. Bakom det evigt vackra (Behind the beautiful forevers). Marcus förlag. Övers. Janne Carlsson.

Kumar bodde i Bombays största slumområde Dharavi. ”Bodde”. Om natten sov han i den smutsiga lokal där han om dagarna sorterade plastavfall från länder i väst, bland annat Sverige. Kumars stora bekymmer var hans hand; ett par år tidigare hade han skadat sig på plastskärarmaskinen. Hans lön, 680 kronor i månaden, gick fortfarande till sjukhuskostnader. Han kunde aldrig hälsa på sin familj på landsbygden i norra Indien.
Jag intervjuade Kumar 2008. Jag träffade honom två gånger men jag kommer aldrig glömma vare sig honom, bergen av sopor, eller lukten han levde i.
Minnet framkallas extra tydligt när jag läser New York-journalisten Katherine Boos reportagebok ”Bakom det evigt vackra”.
Boo, som tidigare rapporterat om urban fattigdom i USA, kom 2007 till Annawadi, ett mindre slumområde vid flygplatsen i Mumbai. Hon stannade i fyra år.
Hennes bok är gestaltad som en roman men befolkas av familjerna hon lärde känna. Riktiga namn, autentiska händelser, verkligt vardagsliv. På sätt och vis handlar den också om Kumar.

De flesta kortare reportage som skrivs om slumområden har till uppgift att vinkla fram något sorts framtidshopp ur de svåra förhållandena. Att som Boo komma riktigt nära är den ansträngning som krävs för att belysa situationen på ett rättvist sätt. Annawadi, som har drygt 30 000 invånare, syns på vägen från Mumbais flygplats till centrum. Området ligger bakom en mur, som i boken pryds av reklam för klinkerplattor: ”Beautiful forever” står det, upprepade gånger. Evigt vackra. Den muslimske sopletaren Abdul Husains mor Zehrunisa önskar sig klinkers. En olycksbådande dröm; när de börjar renovera sitt skjul blir den enbenta grannkvinnan Fatima så avundsjuk att hon i desperation tänder eld på sig själv och ger familjen Husain skulden. Så en rättsprocess, präglad av falska vittnesmål och poliskorruption, som fullständigt utarmar familjen. Straffsystemet är en marknad där de fattiga är dömda att förlora.

I bakgrunden hotar bulldozrarna som ska göra plats för bostadshus åt en växande medelklass, precis som i Dharavi. De utlovade små lägenheterna med rinnande vatten kommer dock sällan sluminvånarna till del, de köps upp av förmögna, som hyr ut dem dyrt.
Det Susanna Alakoski nyligen skrev i Dagens Nyheter stämmer även hos Boo: utöver bristen på pengar har fattiga samma problem som rika: skilsmässor, psykiska besvär, sjukdomar. Fattigdomen gör dem bara ännu svårare. I Annawadi adderas ytterligare problem: brist på rent vatten, infekterade råttbett, stenlunga och tbc (priset för att jobba med sopor), och sjuka barn som mördas på grund av kostnaden för vård.
Boken har belönats med Pulitzerpriset. Det är välförtjänt. Katherine Boo har skrivit ett gripande och empatiskt porträtt av det fruktansvärda livet i den meritokratiska staden, med schwung i både språk och berättande.
Fokus ligger på fattiga kvinnors och barns förutsättningar i den globala ekonomin; till exempel hur den ekonomiska krisen 2008 påverkade en indisk sopletare. Annawadi är en plats där kvinnor och barn tar sina liv, av hopplöshet. Boo ställer relevanta frågor. Vad är ett liv? Vad är det värt? Och för vem?

I Mumbai lever halva befolkningen i provisoriska bostäder. De relativa nivåskillnaderna mellan förmögna och fattiga, skriver Boo, skiljer dock inte sig nämnvärt i Mumbai, New York eller Nairobi. Men, undrar hon, varför exploderar inte fler ojämlika samhällen inifrån? Hon svarar själv på frågan: När kast och religion spelar mindre roll individualiseras hoppet, men också ilskan. Maktlösa individer ger andra maktlösa individer skulden för vad de saknar.
Historien om de vackra klinkerplattorna är en träffande metafor för hur den mediala berättelsen om Indiens otroliga tillväxt och nya medelklass hjälper till att hålla slummens invånare i schack.
Drömmarna – att den som anstränger sig tillräckligt ska få ett bättre liv – är tyvärr det enda av Indiens ökande välstånd som sipprar ned till Annawadi. Och de är också skälet att fattiga från landsbygden – där nöden är av annan sort – fortsätter att strömma till ett sedan länge överfullt Mumbai.

Publicerad i Magasinet Arena #1 2013.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Intervju Margò Fallai. Intensivt liv i modets tjänst

9th February, 2013

Margò Fallai var en av de första som importerade haute couture till Sverige. Hon har drivit butiker för Yves Saint Laurent och var den som började sälja Versace i New York. Nu berättar hon om sitt liv i en ny bok.

Margò Fallai kommer ut i butiken. Blont hår. Höga svarta klackar, svarta byxor och en jacka med pälskrage av tvättbjörn. På fingrarna bär hon guldringar och i handen har hon en handväska från Dior med assymetrisk knäppning.
Butiken Maruschka de Margò på Birger Jarlsgatan i Stockholm drivs av hennes dotter Maruschka. Men Margò har hand om inköp, skyltning, webb och allt kreativt. De blandar kända internationella designers, som Versace, Norma Kamali och Alaïa med svenska, till exempel Camilla Thulin. Maruschka-butiken har även en egen kollektion, med tweed-jackor inspirerade av Chanel. De samarbetar med Chanels tidigare fabrik i Skottland.
När vi sitter i loungen på Nobis hotel vid Norrmalmstorg beställer Margò en dubbel espresso (kaffe går bra före klockan tre). Hon tar av sig ytterjackan, och blottar en pälskavaj med leopardmönster, som tryckts av “en liten kille i Florens”. Sedan börjar hon berätta.
– Jag minns ett plagg jag sydde, det var länge sedan. Jag hade fått pappa att köpa ett hallonrosa tyg i kraftig poplin. Jag hade fått för mig, utan utbildning, att sy en volangkjol. Den blev fin på framsidan, mycket vidd, med rynkade volanger. Det var ingen som hade något liknande, det var därför jag sydde. Men jag har egentligen aldrig lärt mig sy, jag har varit omgiven av skickliga sömmerskor och skräddare hela livet. Det fanns många fler förr än det gör idag.

Margò Fallais föräldrar, som hette Sjöblad i efternamn, tillverkade och sålde pälsar i Göteborg. Hon var enda barnet och föräldrarna jobbade jämt, så när hon inte var hemma med sin guvernant tillbringade hon mycket tid i deras butik.
När hon blev lite äldre tog hon kommandot. På hennes inrådan flyttade föräldrarna butiken till Arkaden i centrala Göteborg. Den nya butiken fick namnet Boutique Margot (hon lade till ett t för att namnet skulle passa in grafiskt i logotypen).
Efter ombyggnaden blev butiken ironiskt nog så fin att inte ens de förnämaste göteborgarna vågade sig in. Samtidigt kom en period av varma vintrar, då efterfrågan på pälsar var låg.
– Jag hjälpte mina föräldrar att hitta alternativ. Körsnärerna fick börja sy kläder istället.
Egentligen hade hon tänkt sig en bana som plastikkirurg, som hjälpte människor efter olyckor. Men det blev psykologistudier i Lund. Tillsammans med sin svarta släthåriga tax Platon bodde hon i Zetterwallska villan på Sandgatan 14, som på den tiden var ett studentboende för flickor, där pojkar inte var tillåtna. Tack vare de akrobatiska övningar som utfördes för att hoppa över staketet till och från pojkarna kallades huset “Lufthopperiet”.
Men studentlivet var inget som lockade.
– Sprit och vilda fester var inte min grej. Jag läste in mycket på kort tid och tillbringade större delen av tiden med mina böcker. Nöjeslivet skedde på annan ort. Jag hade ju varit mycket utomlands och träffat vänner. Så jag körde min bil till Göteborg eller ned i Europa om helgerna.
När pluggandet var över flyttade hon hem till Göteborg.
– Den internationella scenen fanns inte på 60-talet, inte för unga människor. Det var en händelse att jag hamnade i Paris och såg plagg jag inte sett i Sverige. Det unga modet fanns bara här, inte ens i Italien där jag varit med mina föräldrar. Där fanns fina tyger men inget mode, säger Margò Fallai.
Hon lärde känna blivande stjärnor som Sonia Rykiel och Kenzo, men de var inte organiserade på den tiden, utan man träffade på varandra i små ateljéer. Kundunderlaget i Göteborg var en elegant borgarklass, som var på utdöende. Men även Stockholms övre skikt lockades söderut av Boutique Margots utländska sortiment.
– NK:s franska var jättedyrt, damigt och skräddat. Det jag sålde var ungt och inte i den prisklassen. Mitt mål har alltid varit att blanda billigt och dyrt. Att bara klä fina damer är inte inspirerande.
Margò gifte sig med Pietro “Peppe” Fallai i Göteborg, och tillsammans startade de åtta Boutique Margot i Sverige. Den andra i Stockholm, men senare även en i Malmö, som låg mittemot NK (nuvarande Hansa). Kunderna identifierades genom de välkända påsarna med regnbågsfärgade ränder.
Under den här jobbintensiva perioden fick de två barn, Maruschka och Anatole. Margò berättar att hon gjorde precis som sina egna föräldrar; anställde en barnflicka för att hinna arbeta.
– Det hade inte gått annars. Jag var enda barnet, hade inga syskon, och hade inte sett en baby i hela mitt liv. Jag behövde professionell hjälp. Jag har alltid trott på proffs.
– Det var bara kvinnor som lade sig i det där. Jag tror det handlar om avundsjuka. Jag levde mitt liv som jag ville, men många på den tiden var tvungna att fråga sina män för att göra vad som helst. Sedan var det väl ingen som var beredd att jobba så mycket heller, det måste man göra för att kunna leva oberoende.
– När jag frågar om hon tycker att hon offrat något för karriären säger hon att hon har varit privilegierad att hålla på med ett yrke hon tycker om.
– Då kan man offra ganska mycket utan att kalla det för offer. Men det är svårt att ha både familjeliv och en intensiv karriär.
Nu har hon flera barnbarn, och med Maruschkas dotter Mirabelle tillbringar hon mycket tid.
– Jag tyckte inte att barn var så roligt då, det var för mycket stress som företagsledare. Men nu tycker jag att det är roligt, jag hade ingen aning om att treåringar var så smarta! Det är klassiskt att man har mer tid att uppskatta sina barnbarn.
Efter skilsmässan tog Peppe över butikerna i Sverige, medan Margò flyttade till Los Angeles med sin nye man Tom Axell, för att driva Yves Saint Laurents butik Saint Laurent Rive Gauche i Beverly Hills. Hon bodde där i fyra år, men hon trivdes aldrig riktigt . Mest för att det varken fanns något kulturutbud, eller människor med intellektuella intressen. Yves Saint Laurent, vars plagg hon tidigare älskat, tappade också i aktualitet.
– Under slutet på karriären var han inte konstnärligt produktiv.
Versace var däremot ung och ny, och inte representerad i USA. När hon fick möjlighet att samarbeta med honom i hans första New York-butik, ett skyltfönster för hela världen, var det ingen tvekan.
– Jag hade saknat Italien under tiden i Beverly Hills. Och New York är oerhört inspirerande, det är det enda ställe jag längtar tillbaka till. Det finns en snabbhet där, och ett flöde av idéer. Människor reagerar snabbare på allt som är nytt och fantastiskt. Och det fanns folk som hade råd att köpa kläder på det impulsiva sättet.
Boken om Margò Fallai handlar om hennes anmärkningsvärda arbetsliv och resor, blandat med roliga anekdoter, som när hon var på dejt med prins Juan Carlos av Spanien, eller galopperade över Tylösands golfbana.
Men det finns stycken där livets svårigheter skymtar fram. Till exempel att hennes dotter drabbades av anorexia i tonåren, eller att hon bara omger sig med manliga vänner.
– Jag har alltid haft för mycket att göra på egen hand för att ge mig in i relationer med kvinnor. När jag har försökt har det inte slutat bra, det har varit skvaller och avundsjuka.
– Det är klart att det finns undantag. Men sedan jag var liten har jag alltid haft män omkring mig. Jag är uppfostrad med många fjollor på besök hemma – mamma var ju också i modebranschen. Det var roligt och intellektuellt stimulerande.
Margò fyller 72 i år, men har inte lust att sluta arbeta och hon försöker träna ofta för att hålla sig i form, yoga till exempel. Men hon hinner inte så mycket som hon skulle vilja.
“Att bejaka det fysiska åldrandet är inte min melodi”, lyder de första raderna i boken. På sidan 182 har hon placerat ett klassiskt citat av författaren Virginia Woolf: “Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen”.
– Alla journalister har frågat om Virginia Woolf-citatet, säger hon. Det är mycket tal om åldrande överallt idag, det är en intressant fråga för allmänheten. Jag brukar säga “chacun a sa façon”. Lev ditt liv på ditt sätt, det är vad jag menar. Gör vad du tror på själv, det angår ingen annan. Men att göra det kan vara oerhört provocerande i olika sammanhang. Jag tror det handlar om jantelagen.
Det är flera projekt i görningen. Innan vi träffas har hon haft möte med en graffitikonstnär samt pratat med en inredningsarkitekt, inför den nya butiken som öppnar veckan efter påsk. Den kommer att ligga mer mitt i smeten än den nuvarande lokalen, på Stureplan, vid ingången till Sturegallerian.
– Vi vill locka fler unga människor, och att folk lätt ska kunna slinka in efter jobbet.
Hennes eget hem ligger just nu på Östermalm, men den stundande flytten ska gå till ett hus på Djurgården, där hon först bodde när hon och Peppe kom till Stockholm. Hon gillar att kunna ta en promenad i naturen på morgonen, med sin svarta släthåriga tax Marcel.
– Svarta släthåriga taxar. Det har det alltid varit.

FAKTA: Margò Fallai
Född: 1941 i Göteborg.
Bor: på Östermalm i Stockholm, men ska snart flytta till Djurgården.
Familj: Dottern Maruschka och sonen Anatole, som också är entreprenör. Barnbarn. Den svarta släthåriga taxen Marcel.
Bakgrund: Grundare till Boutique Margot-kedjan och en av de första som introducerade haute couture i Sverige. Har drivit Saint Laurents Rive Gauche-butiker i Stockholm och Beverly Hills, och Versacebutik i New York.
Aktuell med: Boken “Margò Fallai – modedrottningen”, om skrivits med hjälp av journalisten Karina Ericsson Wärn.
Böcker på nattduksbordet: “Chanel: The Vocabulary of Style” av Jerome Gautier, och “The Little Black Jacket: Chanel s Classic Revisited” av Karl Lagerfeld och Carine Roitfeld.
Lyssnar på: Har abonnemang på operan. Lyssnar på klassisk musik, gärna Verdi, Wagner och Mozart, och worldmusic, gärna sydamerikanskt.
Favoritkonstnär: Goya. Han har humor, är en grym kolorist och kan fånga situationer.
Favoritdesigner: Azzedine Alaïa, bland de nu levande. Alexander McQueen var den störste på 2000-talet. På 1900-talet Yves Saint Laurent och Coco Chanel.
Favorit i det aktuella kulturutbudet: Baletten “Törnrosa” med Marie Lindqvist som Carabosse, den elaka häxan och “Turandot” med Nina Stemme. Båda på Operan i Stockholm.

Margot Fallai om …
… Yves Saint Laurent: “Han var den modeskaparen som älskade kvinnor mer än någon annan. Han har gjort allt för att framhäva kvinnors självständighet och styrka.”
… den internationella modescenen idag: “Den störste under 2000-talet var Alexander McQueen. Efter honom är det ingen som är hundra procent. Men man kan i bästa fall plocka ett par plagg i varje kollektion. Men i de här tiderna är det många som hellre investerar i ett klassiskt plagg som kan hänga med länge.”
… det svenska modeundret:“Jag tycker att det är ganska intetsägande vardagsplagg utan design. Jag tror inte att det är någon av dem som skulle klara sig på egen hand utomlands där det finns konkurrens. Ett märke som Acne lever mycket på sin image, att vara svensk, det är ett bra säljargument.”

Publicerad i Sydsvenskan 2013–02–09.

Postat av Julia Svensson - Kommentera