11th July, 2014
Med årets stora satsning bygger Norrköpings konstmuseum bo i det vita medelklasshemmet. Julia Svensson ser människans mörka sidor ta plats bland välmanglade dukar och prunkande fruktfat.
KONSTRECENSION. ”Hem Längtan. Vardagens ideologi och estetik” Norrköpings konstmuseum. T o m 11/1–2015.
Trots den goda tanken är undertonen hård i Ellen Keys skrift ”Skönhet för alla”. Med estetik skulle Lort-Sverige förädlas. Strand var Ellen Keys drömhus. Hit kom arbetarkvinnor för att vila upp sig, men också utbildas i Keys anda. En sorts nationell homestyling; ljusa interiörer och betoning på funktion skulle göra arbetarklassen till sundare och bättre människor.
Ellen Keys budskap är utgångspunkten utställningen ”Hem Längtan” – där särskrivningen betonar att ett hem faktiskt inte är något alla människor har. Eller för den delen längtar till.
Utställningen ger inte så mycket historisk bakgrund till varför den ideala svenska smaken blev som den blev: inspirationen från William Morris och den brittiska arts and craft-rörelsen, eller former från japansk kultur som blandades med nordiskt ljus och natur.
Bland Ellen Key-porträtten är ett målat av Hanna Pauli, hustru till konstnären Georg Pauli, som trots sin begåvning mest ägnade sig åt hem och barn. Ett typiskt scenario.
Samma sak var fallet i paret Larssons Sundborn. Här hade hemmet, mestadels iscensatt av Karin Larsson, även en avgörande roll i föreställningen om parets liv. Carl Larssons idylliserande akvareller, som visas i ett bildspel på stor skärm, framstår i dag som ett Instagramkonto med visum till evigheten. Rummen verkar rymligare, ljusare, och utan den tunga air av patriarken Carl Larsson, som genomsyrar ett besök i verklighetens Sundborn.
Det är skönt att ställa sig framför Meta Isæus Berlins nya ”Ett eget rum” (2013). Här har Sundborns klaustrofobiska atmosfär målats rakt upp och ned på duken. Ett surrealistiskt slukande rum. Ångesten är ett svart hål som väntar i ensamheten.
Bland de mest välmanglade dukar och prunkande fruktfat, gjorda för glada stunder, lever människan också sina mörkaste känslor.
Isæus Berlin är mästare på att gestalta denna hemmets kusliga dubbelhet. I samma sal står hennes installation med fyra möblerade femtiotalsinteriörer, där alla saker berövats sitt mittparti, en bild av hur hjärnan reducerar och retuscherar i efterhand. En hem som jag minns i ett romantiskt ljus kan i verkligheten vara sjavigt och fult. Men det gör inte det vackra minnet mindre giltigt.
Utställningen innehåller inte en enda guidande text. Men då verken är skickligt hängda kan tydliga linjer ändå urskiljas. Som att inredning än i dag är generellt viktigare för kvinnor, som fortfarande tillbringar mer tid i hemmets interiör.
Lena Cronqvists ”Madonnan och barnet” är självklar i sammanhanget. Liksom Lillevi Hultmans broderade bonader – klassiska kvinnliga hantverk med feministisk udd. Till exempel kuddfodralet med en mångbottnad brodyr av en liggande kvinna med kudde över huvudet. ”Det behöver inte märkas” lyder texten ovanför.
Könsfördelningen bland samtida konstnärer är fortfarande märkligt traditionell. Kvinnor ägnar sig i stor utsträckning åt hem och känslor medan män ofta tar ett mer objektivt samhällskommenterande grepp.
Anders Åbergs drygt meterhöga modell av ett ruffigt hus i Harlem från 1972 har till exempel helt skiftat betydelse. Från en symbol för urbant förfall till en lysande investering.
Mikael Lundberg har fotograferat platser där hemlösa i New York utövar sin dygnsvila. Johan Strandahls bidrar med en konsumtionskritisk installation med två kök (2013)– ett industriellt producerat och ett vars alla delar han tillverkat själv.
Utställningen rör sig dock mest inom det vita medelklasshemmets väggar. Det märks inte att det i Sverige i dag finns många hem som härstammar från andra ideal än Ellen Keys.
Detta möte orsakar estetiska komplikationer som vore intressanta att belysa närmare. För det är omvälvningarna inom kultur och genus, och deras uttryck i våra hem, som gör att Ellen Keys värden i dag förtjänar att vridas och vändas på.
Publicerad i Dagens Nyheter 2014–07–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd July, 2014
BOKRECENSION. Frankrike berättar: Där vi står nu. Tjugoen noveller. Översättning: Kristoffer Leandoer, Christer Olsson, Elin Svahn, Maja Thrane. Bokförlaget Tranan.
På senare år har franskspråkiga författare fått ett uppsving i Sverige, mycket tack vare förlag som Grate och Sekwa, som specialiserar sig på att översätta ny fransk litteratur.
Förlaget Tranan å sin sida ger ut litteratur från hela världen, bland annat en serie novellsamlingar från olika länder. När turen kommit till Frankrike är det med arton författare som publicerats under de senaste tjugo åren. Samlingen har ingen ambition att vara heltäckande. Nedslagen i de olika franskspråkiga länderna, och på olika ställen i Frankrike, spretar både i stil och ämne. Men gemensamt för flera är samhällskritiken och en smått surrealistiskt skildrad samtid.
Bland de etablerade författarskapen återfinns Marie Darrieussecq, flerfaldigt publicerad på svenska. Hennes bidrag ”Penthesilea, första slaget”, en tolkning av den antika myten om amasonerna, sticker ut bland bidragen. Penthesilea, amasonernas ledare, förbereder sig för ett slag. Men stridsmoralen hotas av attraktionen för Akilles i fiendelägret, och hon avslöjar sin önskan om att bli en ljuv Helena. En tidlös metafor, som blir intressant när den här återvänder till sitt ursprung.
Christine Avel, en handelsekonom som blivit författare, går i Marguerite Duras fotspår med den humoristiska ”Skulle Tchen lyfta upp myggnätet?”. En uttråkad fransyska på plats i ett asiatiskt land tar sig en älskare. Utanför deras sjaskiga hotellrum pågår en statskupp. Men för henne blir litteraturen en källa till spänning, ett afrodisiakum för relationen. Älskaren läser ”Människans lott” av Malraux, men somnar oförklarligt varje kväll trots den spännande berättelsen.
Jag blir överraskat förtjust i Véronique Bizots novell ”Walser”. Hennes expressiva språk i översättning av Maja Thrane förmedlar den svartsynta humorn: en kvävande historia om en nervös man som skickas till en kurort av sin fru för att vila.
I kurorten lättar dimman sällan. En kuslig och effektiv bild av ett sömnigt samhälle vars välstånd bygger på hypokondri och på läkare som skapar sjukdom istället för att kurera den. Döden maskeras genom att liken flygs bort med helikopter innan de hunnit kallna. Granne med pensionatet bor den pillermissbrukande och bittre Paul Walser, en Gatsbyartad karaktär, mystiskt förmögen, och som alla pratar om men ingen verkar känna. Vistelsen får en vändning när Walser bjuder den nervöse på lunch, och Walsers dödslängtan börjar smitta av sig.
Eric Holder, mycket ansedd i hemlandet men ännu outgiven här, bidrar i samlingen med novellen ”Sin fars son”, en vacker men krass historia om föräldrar och barn, liv och åldrande.
Den politiska tendensen i samlingen innebär inte att estetiken blir eftersatt. Olivia Rosenthals socialt inriktade prosadikt ”Offentlig ombyggnad”, tar ett grepp på vokabuläret och villkoren för arbetare på en byggarbetsplats. Marie Rouanets ”Thyestes festmåltid” är en litterär essä som samtidigt är rysande kritik mot lögnen om den pittoreska landsbygden. Här hörs skrien från globaliserade matindustrins offer.
Novellsamlingen påminner om Europas mångfald och hur lite av den som tar sig in på den svenska scenen. Ännu ett bevis på att Sverige – i en tid då allt färre studerar språk – så förtvivlat behöver sina små ambitiösa förlag.
Publicerat i Sydsvenskan 2014–07–03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera