Umeås kulturhus Väven får Kasper Salin-priset 2014

28th November, 2014

Att Väven får Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpris i år är på sätt och vis ingen överraskning. Samarbetet mellan det berömda norska Snøhetta och svenska White Arkitekter är det av de nominerade projekten som har det starkaste symbolvärdet – och är mest i linje med vår tid.
Prestigebyggen har sedan århundraden manifesterat expansion. Den stora vita Väven har lagt till vid Umeälven och markerar att Umeå är Norrlands huvudstad och Sveriges fjärde storstad. Umeå är dessutom europeisk kulturhuvudstad 2014.

Umeå kallar sig björkarnas stad och byggnadens uttryck är en folklig referens till en björkstam. Alla hörn är rundade. På dagen är fasaden vit som björkens bark, med mörka fönsterband som löper runt hela huset. När det blir mörkt är förhållandet motsatt. Fönsterbanden lyser och den vita fasaden blir svart. Utifrån gör sig Väven bäst på håll när fasaden skiftar med väder och ljus.
Juryn betonar i sin motivering att Väven “vågar” sticka ut utseendemässigt. Väven bryter visserligen av från den småskaliga stadsmiljön där den står. Men den liknar mycket annan samtida arkitektur.
Inte minst det nya hotellet i Umeå centrum – alls inte lika väldesignat, men också stort och vitrandigt. Även inomhus görs björkliknelsen. Alla rum har trägolv och ribbat undertak i trä. De mörka trapphallarna och teaterrummet kan liknas vid björkstammens mörka kärna.

Juryn premierar att Väven är en ny definition av vad ett kulturhus kan vara: den kombinerar kultur med kommersiella verksamheter.
Den utgör ett enhetligt hölje för stadsbibliotek, konsthall, scener, bio och ett museum över kvinnohistoria.
Men den hyser också kommersiella verksamheter som hotell, ett konferenscenter, en delikatessbutik och ett café som sommartid kan öppnas mot älven.

Men Väven är en kontroversiell pristagare. När jag står nära, vid entrén mot Storgatan i Umeå där volymen sprängts in i stadens kvarter av småskalig 1800-talsbebyggelse, får exploateringen en karaktär av övergrepp. Huset har bitit sig fast i Stora Hotellet.
Det mest anmärkningsvärda är den samhällsutveckling Väven är en produkt av. Umeå marknadsför sig med kultur, och kulturhuvudstadsårets paroll är “Kulturdriven tillväxt”.
Men Sveriges kommuner klarar numera inte att uppföra stora kulturprojekt utan ekonomisk hjälp från näringslivet. I Umeå är fastighetsbolaget Balticgruppen inblandat i stadsutvecklingen.
Balticgruppen tjänar mycket på sina investeringar. I fallet Väven driver de själv hotellverksamheten – som håller till i Vävens höga torn.
Kommunen är hyresgäst och står för stor del av hyresintäkterna – 65 miljoner per år – och har kontrakt på 25 år.
Stadsbiblioteket låg tidigare centralt i staden, praktiskt i närheten av kollektiva förbindelser. Beslutet om flytten var knappast demokratiskt förankrat, och har orsakat många protester.

I somras invigdes till exempel ett alternativt kulturhus i ett ockuperat gammalt lokstall i stadsdelen Haga. Ett ideellt projekt och en protest mot att kulturhuvudstadsåret huvudsakligen lyfter fram den etablerade kulturen. Att Väven får Kasper Salinpriset väcker ännu en gång frågan om hur mycket makt det privata näringslivets vinstintresse ska ha över hur Sveriges städer ska utformas.
I fallet Umeå hade kommunen kanske kunnat utnyttja sitt förhandlingsutrymme ytterligare.
Hade Stadsbiblioteket inte flyttat in skulle Väven nämligen ha mist mycket av sin dragningskraft och det garanterade människoflödet. Arkitekturen är också, på gott och ont, i en beroendeställning gentemot det privata näringslivet.
Det är ett tecken i tiden att juryn i år ger priset till den byggnad som syns mer än något annat i Umeå – men samtidigt är så generell att insidan går att anpassa till vad som helst. Även till en framtid då kultur inte längre är en tillväxtmotor.
Själv hoppades jag att arkitektbyrån Marges kiosker på Strömkajen i Stockholm skulle vinna: småskalig och platsspecifik arkitektur, som förbättrar en stimmig offentlig plats. Gratis sittplatser med bästa utsikt över Slottet och Gamla stan. Något man förut fick köpa på Grand hotel.

 

Årets pristagare: Väven i Umeå av Rune Grasdal (Snøhetta) och Maria Olsson (White).

Övriga nominerade i år:

Kommunhuset Kristallen i Lund av danska Christensen & c:o.

Strömkajen, Vaxholmsbåtarnas terminal, Stockholm, av Marge.

Brinkåsen, Rättspsykiatrisk klinik, Vänersborg, Sjögren arkitekter

 

Publicerat i Dagens Nyheter 2014–11–28.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Skulpturer av omvandlat skrot

3rd November, 2014

KONST. “Matter is plastic in the face of mind”, Sofia Hultén,  Galerie Nordenhake, Stockholm. visas t o m 8/11.

Exakt var Sofia Hultén hittar material till sina skulpturer framgår inte. Men i princip består de av omvandlat skrot. I första rummet två gallergrindar som har vänts utochin till en skulptur. I nästa tre säckkärror som sågats itu och svetsats ihop till tre obrukbara modeller. Alla är de saker som det en gång i tiden fanns användning för, men som blivit omoderna.
Sofia Hultén (född 1972) har under flera år ställt begrepp som “förbrukad” på ända i sina verk. Tidigare har hon till exempel renoverat saker och sedan återställt dem till orenoverat skick.
Visserligen har industrinostalgi och återanvändning vid det här laget nått långt in i masskulturens medvetande – en i klimathotets tid passande trend. Men med humoristiska experiment lyckas hon utmana estetiska fördomar och normer om skräp och smuts.
I ett videoverk med den underfundiga titeln “Nonsequences” hälls köttfärs ut över ett datortangentbord.
På en annan skärm skildras en episod med ett smutsigt äpple som plockas upp av en kvinna, torkas av mot ett jeanslår, tuggas på, stoppas ned i en blå plastpåse, varpå kvinnan biter i äpplet med påsen runt om. I en serie fotografier berättar hon historien om ett par sorgliga gamla gympaskor som glömts kvar på en gata. En människa närmar sig, stannar, tar av sig sina skor och på sig de kvarglömda i stället.
Sedan promenerar hon i väg.

Den nio minuter långa videon “Altered fates” kan ses som en sammanfattning. Här befinner konstnären sig vid en container fylld med saker. En efter en plockar hon ur dem. En matta rullas ut och rullas ihop med avigsidan utåt. Hon beskär en skumgummimadrass. Efteråt lägger hon tillbaka sakerna.
Vad är meningsfullt? Vad är meningslöst? Det är svårt att svara på. Men Sofia Hulténs verk är finurliga och skarpa, och ställer relevanta frågor kring hur vi använder och förbrukar olika material.

Publicerat i Dagens Nyheter 2014–11–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera