Speglingar av staden

5th February, 2015

KONST. ”Stadsvandringar”, Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 5/4.

Städer i förändring är temat för vårsatsningen på Bonniers konsthall. En öppen och undersökande utställning om vad städer är och vem som har rätten till dem.

”Hon läppjar staden som en drink, letar efter det som är förlorat och glömt.” Citatet är hämtat ur Hala Elkoussys film ”In search for the City (In the papers of Sein)”. Här söker flanösen Sein efter sin älskade. Sein är en fiktiv figur, en analogi till 1800-talets litterära gestalter hos Flaubert och Baudelaire. Längs Kairos gator förklarar hon staden utifrån dess koloniala förflutna under England och Frankrike.
Filmen är en av mina favoriter på grupputställningen ”Stadsvandringar”, som inleder året på Bonniers konsthall.
Den som har, eller tar sig, rätten att skildra en stad i konst och litteratur är också med och producerar staden. Den klassiska flanören är ända in i vår tid man och västerlänning. En av Elkoussys outtalade poänger är att Sein är kvinna och arab.
Filmen visas innanför ett rum klätt med 400 bilder och tidningsklipp med anknytning till kolonialtiden. Tillsammans blir verkan enorm. Hala Elkoussys hemstad Kairo byggdes upp på 1800-talet av förmögna utlänningar, efter europeisk förebild, i en struktur som skulle kontrollera den koloniserade folkmassan. Sedan migrerade fattiga bönder till staden i jakt på arbete och lycka. I dag trängs de ut i förorterna av föroreningar och fattigdom, en utveckling som syns i de flesta växande städer.

Danske Jesper Justs filmverk ”Intercourses” visas i flera rum, där det största omges av korridorer med rosa ljus och bambuväxter som doftar svagt av andra breddgrader. Här följer vi tre män i en stad som liknar Paris. Men boulevarderna är folktomma och Eiffeltornet bara en tredjedel så stort som jag minns det.
Detta Paris, utanför Hangzhou i Kina, är en spöklik kopia av den berömda förlagan. Husen är kulissartade, byggda i dåliga material, vilket i sig vänder upp och ned på den Haussmanska estetikens höga kulturella status. Ett spekulationsbygge avsett för den nya medelklassen, som än så länge står kusligt tomt.
Det susande bakgrundsljudet hörs i hela utställningen. Det är inspirerat av en gammal dansk murartradition; när murarna blev illa behandlade murade de in tomma ölflaskor i väggarna, som när det blåste gav ifrån sig ödesmättade visslingar. Här är ljudet en kritik av byggnadsutvecklingen i Kina, där lite hänsyn tas till arbetare och miljö.

Kubanske Carlos Garaicoas skulptur av coffeetableböcker knyter samman den kinesiska byggboomen med Europa. Den lyfter fram de europeiska arkitektkontor som ritar monumentalbyggnader i Kina, till exempel Herzog & de Meuron, vars stora olympiastadion nu står tom utanför Peking.
Svenska Lisa Torell undersöker även hon samspelet mellan politik och estetik; hur estetiken i städernas centrum och förorter kopplas ihop med områdenas socioekonomiska status. Tesen att standard är det finaste vi har leds i bevis med en film och bilder i kombinerat foto och måleri. Hon zoomar in Stockholms och Belgrads gatstenar och offentliga möblemang, med både bilder och poetiska texter där språkets makt är i fokus. Särskilt träffande är trottoarskulpturen ”Figur 017”: minimimått för lågt gångflöde, i utställningsrummet som vetter mot Torsgatan.

Franska Sophie Calle kan sägas vara en tidig flanös. I de två verk som visas här, ”The Bronx” (1980) och ”Skuggan” (1985), använder hon sig själv och sina interaktioner för att ge ansikte åt staden. Båda verken kombinerar bild och text i den underfundiga form som blivit hennes signum.
I Bronx i New York, en fattig stadsdel vita dåförtiden bara besökte som poliser eller knarklangare, lät Calle olika personer visa henne platser, där hon sedan fotograferade dem. I det andra verket anlitade hon anonymt en privatdetektiv för att skugga och dokumentera hennes egna turer genom Paris.

Stadstemat ingår i en på senare år alltmer accentuerad frågeställning om vad städer är, vem som skapar dem och vem som har rätten till dem. Städer har i alla tider fascinerat konstnärer på samma sätt som naturen. De är ett av människans habitat, där en tids tendenser får fysiska avtryck.
Stadens struktur är en användbar symbol i diskussionen om demokrati och människors livsvillkor.
Utställningen närmar sig ämnet på ett öppet och undersökande vis. Frågans inneboende klass, genus- och rasismproblematik basuneras inte ut men synliggörs i det specifika urvalet av verk.
Det som lyser igenom samtliga verk är ett samhälle som inte är till för alla. Det blir allt tydligare att det är dina pengar som avgör var du har rätt att vistas. För många en smärtsam insikt. Kanske särskilt i ett land med jämlikhet som självbild.

Publicerad i Dagens Nyheter 2015–02–05.

Postat av Julia Svensson - Kommentera