Ystadsgatan har blivit enkelriktad – och jag känner apokalypsen närma sig

22nd January, 2026

KOMMENTAR. Genom kaffebarens fönster ser jag den nya enkelriktade Ystadsgatan. Den har blivit luftigare och fått blomkrukor med buskar i. Successivt ska Möllevången med omnejd bli allt mer bilfritt och ge plats för promenerande och cyklister. Visst låter det mysigt?

Ändå smakar kaffet jag dricker beskare än vanligt.

Genom enkelriktningen vill man uppmuntra cykling – men vilka förutsättningar finns för cykling, egentligen? På cykelstråken, som det som löper längs Ystadsgatan, trängs numera en senkapitalistisk röra av olika fordon. Där dundrar en eldriven lådcykel fram. Där kommer en matbudsmoppe med rosa ryggsäck pruttande. Sen en med grön ryggsäck. Mopederna ser ut att vara av den billiga äldre sorten, som lämnar efter sig en avgasdimma långt mer cancerframkallande att andas in än den från en modern bil. Detta för att leverera billig snabbmat till personer som inte orkar gå eller cykla.

Det hela påminner om situationen i Köpenhamn, där allt större elfordon gör cykelbanorna överfulla.

I samband med ändringarna på Möllan har Malmö stad även uppmuntrat till att åka elsparkcykel, vilket lämnar mig frågande. När jag blickar ut kommer ingen elsparkcykel på Ystadsgatan, men jag kan föreställa mig en: den zickzackar fram bland sina medtrafikanter på cykelbana eller trottoar i så hög hastighet det går. I snitt sker tre olyckor med elsparkcyklar om dagen i Skåne.

Kaféets fönsterruta blir allt immigare, det börjar kännas instängt.
Enligt staden leder den enkelriktade gatan i längden till mindre biltrafik i området. Men jag är rädd att den här typen av små justeringar blir ursäkter för att slippa göra de större insatserna, som att faktiskt minska stadens inflöde av bilar. Stadsdelar som Möllevången ligger – liksom Rörsjöstaden, S:t Knut och kvarteren kring Nobel med flera – inkapslade i ett nät av breda bilvägar, som är de som alstrar mest buller och avgaser. När man begränsar smågator föreställer jag mig att förändringar blir svårare att genomföra på de bredare vägarna, där insatserna egentligen borde göras.

Den sista klunken kaffe är becksvart och smakar undergång. Kanske låter det överdrivet, men jo, det är inget mindre än apokalypsen jag känner närma sig.

Jag både går och cyklar mycket i Malmö, trots avgaser och dödsföraktande stämning. Och det stadstrafiken avslöjar, tydligare än något annat, är att människan sätter sin egen njutning före allt annat. Före klimatet, före andra människor, om det så gäller bensinmoppe-lungor eller de mineraler som ska huggas fram till onödiga batterier till elsparkcyklar. Om det ens är njutning det handlar om – vi snackar om bilåkning, hemkörda halvmjuka pommes frites och infantila elsparkcyklar.

Men inte ens de ständiga hälsolarmen om stillasittande livsstil och förtida död verkar kunna få människor att vilja använda sina ben.

Kaffekoppen är tom. Utanför rullar det på, bensinfordonen spyr ut sina avgaser och elfordonen får farten att öka.

Jag önskar, precis som Malmö stad verkar göra, att biltrafiken ska minska, att fler ska gå till fots eller cykla, att vi ska mota bort klimatkrisen.

Men jag har ingen makt över ekonomiska styrmedel, som att införa biltullar. Jag kan inte drämma till med skatter eller andra hinder för matbuds- och elsparkcykel-företag, för att mildra den hämningslöshet de lockar fram hos människan. Jag ensam kan inte få människor att vilja gå med benen.

Hoppas stan kan styra upp.

Publicerad i Sydsvenskan 2026–01–22.

Postat av Julia Svensson - Kommentera