Julia Svensson

Apokalyps nu?

27th March, 2011 - Julia Svensson - No Comments

Foto: Peter Geniet Frennesson

25 år efter katastrofen i Tjernobyl skedde katastrofen i Fukushima. Men var finns kärnkraftsdebatten idag?
Julia Svensson åkte till Barsebäck för att hitta svar.

“Tack ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä.”
I scenen från Lars von Triers “Riget” betraktar Ernst-Hugo Järegård Barsebäck genom en kikare, från den danska sidan, genom dimman. När vi själva närmar oss Barsebäck, filosofen Jeanette Emt, fotografen Peter Frennesson och jag, är det via motorvägen från Malmöhållet.
På nära håll ser de två vakttornen ganska tysta och snälla ut. Informatören Maria Taranger berättar om planerna för rivningen 2020, om kurserna för kärnkraftspersonal som hålls under tiden och om det anslutande vandrarhemmet där man kan semestra. Och så får vi varsin tablettask med de två tornen och en glad sol.
Iklädda skyddskläder och med dosimeter som mäter radioaktiv strålning, går vi sedan genom korridorer med 60-talsstuk till den stora turbinhallen.
Maria Taranger använder det avdramatiserande ordet elfabrik. För det är ju vad det är. Ångan som kom från reaktorn ner i den gigantiska brandgula turbinen alstrade på sin tid el så att alla svenskar ständigt kunde ha en glödlampa tänd.
– Mig veterligen har ingen som jobbat på ett svenskt kärnkraftverk någonsin fått strålskador. Det är farligare att vara rökare i ett radonhus. Eller att köra på motorvägen till eller från jobbet.

Verket är indelat i tusen mindre rum, för att en eventuell olycka ska kunna stängas in. Golvet hålls kliniskt rent. När verket var igång var det 30 grader varmt i lokalen. Nu är det kylslaget. Men mitt hjärta slår ändå snabbare. Jeanette Emt förklarar:
–  När jag först flyttade till Lund badade vi i Lomma, med Barsebäck på nära håll. Det var både spännande och skrämmande. När det gäller människans rädsla ligger det något ganska paradoxalt i de många skyddsprocedurerna. Verksamhetens storskalighet – för en vanlig lekman går det inte att greppa magnituden av det hela. Man faller lätt in i animistiskt tänkande. Precis som man ser en naturkatastrof som argsint. Det är också något paradoxalt i att en plats som är så ren kan vara så farlig.

* * *

Barsebäck är en symbol. Det var hit som antikärnkraftsdemonstranterna vallfärdade med sina “Vad ska väck? Barsebäck”-banderoller. Det var Barse-bäck som det fossildrivna Danmark opponerade sig mot – till exempel i EkstraBladets kampanj med den lille havfrue som ett skelett i Öresund, framför reaktorerna. Barsebäck var det första kommersiella kärnkraftverk som lades ned i Sverige.
Jonas Anshelm, idéhistoriker och professor i teknik och social förändring, har bland annat skrivit boken “Mellan frälsning och domedag. Om kärnkraftens politiska idéhistoria i Sverige 1945-1999″.
– Socialdemokraterna satsade på avveckling av kärnkraften och utveckling av förnybara energikällor. Nedläggningen av Barsebäck var en slags delseger för miljörörelsen. Men statens enorma skadestånd till Sydkraft var en signal till näringslivet: det blir inte fler avvecklingar. Idag producerar vi mer el med tio verk än vi gjorde med tolv.
Kärnkraftsdebatten är nyckeln till efterkrigstidens politiska idéhistoria. Den visar ideal och framtidsdrömmar. På 50-talet hoppades ingenjörer och politiker bygga ett samhälle med gränslös tillväxt. I de fantasifulla visionerna förekom till och med apelsinodlingar i Norrland. Under rekord-åren betydde hög elförbrukning kulturell och materiell välfärd.
– Tanken var att de första kärnkraftverken skulle heta Adam och Eva. Teknikerna var gudar som skapade Edens lustgård på nytt. Kärnkraftens obegränsade energitillgång kunde frälsa världen från ondo, svält och krig. Förhållningssättet var religiöst: atomkraften var vårt öde.
– Ingenjörerna använde metaforer: tämja demoner, tämja den farliga och gåtfulla kraften som användes i bombningarna av Japan 1945. Man kan fortfarande betrakta kärnkraften som ett faustiskt kontrakt. Om Faust någon gång blir nöjd, eller önskar att tiden ska stå still, tar djävulen hans själ. Eller mer banalt: man ingår en pakt med något farligt, för att uppnå stora materiella saker.
Men de planer som fanns för kärnkraftsteknik – att med hjälp av fusionsreaktorer som hämtade bränsle ur havsvatten slippa uranberoendet, eller att använda det utbrända bränslet, med nya så kallade bridreaktorer, blev det inget av.
– Hade politikerna vetat det skulle staten aldrig ha satsat så mycket. Trots alla miljarder är vi i stort sett kvar vid 50-talets teknik.

* * *

Först i början av 70-talet började miljörörelsen tala om lågenergisamhället. Nobelpristagaren Hannes Alfvén skrev till Olof Palme om de väldiga riskerna, inspirerad av kritiken i USA. Man började tala om reaktorhaveri och atomavfall.
Centern kunde vinna riksdagsval på löften om att avveckla kärnkraften. Folk gick studiecirklar. Pjäser om kärnkraft sattes upp på Dramaten. Mellan 1973 och 1975 publicerades 150 helsidesartiklar på DN:s kultursida, kritiska mot tillväxt och kärnkraft. Tage Danielssons protester räckte till en hel bok. Men de kärnkraftspostitiva krafterna var starka. Sydsvenskans journalister protesterade när chefredaktören Olof Wahlgren 1979 krävde fyra kärnkraftspositiva artiklar på varje negativ. 1985 erbjöd sig nuvarande SJ-chefen Ulf Adelsohn att bada i reaktordammen i Forsmark.
– Det vore intressant med en återuppväckt diskussion idag, en omprövning om vad som är moraliskt acceptabelt. Hur stora risker kan vi utsätta människor för, våra barnbarn? Debatten under 70-talet var intressant: Vad är tillväxt? Vad är ett gott samhälle? Idag har det blivit som på 50-talet – kärnkraften är en fråga för teknisk expertis.

Kärnkraftsdebatten tog ny fart efter Tjernobyl. Hur länge varade det?
– Förespråkarna predikade att olyckan var en produkt av kommunismen, och en annan sorts reaktorer. Den ekonomisk-tekniska argumentationen var framgångsrik. Debatten höll i sig ett år. Sen var man tillbaka där man var före Tjernobyl. Vi kommer att se samma sak med Japan fast kanske ännu kortare. Argumenten är att det finns en helt annan risk för naturkatastrofer i Japan.
– Det är intressant att kärnkraft blivit en lösning på klimatproblemen. Men det finns en inkonsekvens. Regeringen säger att klimatfrågan är en internationell fråga. Men kärnkraft betraktas som en nationell fråga – Sveriges viktigaste sätt att minska koldioxidutsläppen. Det sätts inte in i internationella perspektiv. Om vi skulle göra det: hur många kärnkraftverk behövs det då? Vill vi se det? I alla länder, eller bara i vissa?
– Energipolitiken är mer kortsiktig idag. En statlig satsning av kärnenergiprogrammets omfattning på förnybara energikällor, exempelvis solkraft, skulle kunna få en enorm betydelse. Det är svårt att tro att staten skulle satsa som den satsade på kärnkraft på 50- och 60-talen. Det är en spännande debatt – vem är teknik-optimist, vem är pessimist? Motståndarna ses som pessimistiska av förespråkarna. Anti-rörelsen tycker att förespråkarna är pessimistiska. Båda sidor betraktar de andra som religiösa och irrationella.

* * *

Författaren och journalisten Åsa Moberg är fortfarande en av motståndarna. Hon skrev “Så började 80-talet”, en dagbok från arbetet med Linje 3.
– Jag har skrivit artiklar om kärnkraft i alla år. Då var det en massrörelse. Det var den sista folkrörelsen skulle jag säga, riktigt stora. Motrörelsen har inte försvunnit – om det funnits planer på en utbyggnad hade det funnits en.

Har du fått några reaktioner på din antikärnkraftsartikel i DN i förra veckan?
– Jättemycket positivt. Ingen har klagat. Nu har det kommit uppgifter om att det blivit radioaktivitet i dricksvattnet i Tokyo. En sådan energikälla kan man inte ha! Jag läste i Dagens industri att det till och med finns de inom industrin som ville bygga nya reaktorer i Sverige har blivit väldigt skeptiska – de är rädda om sina pengar, det är för ekonomiskt riskabelt.
– Löftet i folkomröstningen var att kärnkraften skulle avvecklas. Olyckan i Tjernobyl ledde till att det inte byggdes fler kärnkraftverk – förutom i jordbävningshotade områden i Asien. När jag debatterade med Jan Björklund i Aktuellt, sa han att de här reaktorerna är gamla och att nya är bättre. Men utanför Asien finns inte en enda ny reaktor, alla är lika gamla som våra.

Tror du att kärnkraftsdebatten är på väg in i kulturen igen?
– Inte på samma aktivistiska sätt, kärnkraften är sin egen främsta motståndare.

* * *

Apokalyps, en term inom religionen som ofta kommer på tal i katastrofsammanhang, betyder från början uppenbarelse. Och en apokalyptiker är någon som haft visioner om en nära förestående undergång.
–  Undergången åtföljs av olika tecken, som kan vara historiska händelser eller naturfenomen. Det som hänt i Japan kan relateras till något som förebådar undergången. Jordbävningen, tsunamin, kärnkraftsolyckan. Men de flesta religioner skulle nog akta sig för att dra stora växlar på det som händer i Japan, att det skulle vara en direkt intervention av Gud eller Satan, säger Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap.
Däremot menar han att det apokalypytiska tänkandet går att stöta på i sekulära rörelser – som till exempel antikärnkraftsrörelsen, miljörörelsen eller andra rörelser. En teknisk apokalyps.
– De riktar in sig på mänsklig hybris. Jag läser några just nu som varnar för att vi lever i en tid där människan riskerar att utplåna sig själv. Genom en miljökatastrof, eller genom krig. Ska man kalla alla som varnar för dessa problem för apokalyptiker, då har vi ett ganska stort sällskap.
Det finns också något apokalyptiskt över mediernas bevakning av katastrofen i Japan.
– Mycket av tidningsjournalistiken är apokalyptisk till sin natur. Apokalyptisk rapportering kan ge upphov till förtvivlan, oöverlagda handlingar. Men kan också driva på åtgärder. Det som också skulle vara intressant att läsa om är hur man ser på det här i Japan. De har ett förhållande till radioaktivitet som vi inte har. Denna olyckan måste frammana bilder av Japans historia, Hiroshima och Nagasaki.

* * *

På vägen ut ur Barsebäck måste vi gå på en klistermatta. Vi måste skanna av oss själva. Vi måste stoppa in kameror och block i ett konstigt skåp. Strålningen från mitt anteckningsblock mäter 0,003 kilobecquerel per kvadratmeter. Jag förstår inte, men jag vet att jag kommer att ha tvångstankar om det här när jag ligger vaken på natten.
Sedan står vi i blåsten och tittar upp mot tornen. Vinkar till Maria Taranger som kör iväg med sin bil.
– Det handlar om rädslan för de osynliga krafterna, det osynliga vilddjuret, det som kan drabba oss men som vi inte begriper. Radioaktivitet är lätt att mäta – men den vanliga människan har inte utrustning, säger Jeanette Emt.
Redan på 70-talet fanns bilden av det utbrända landskapet i folks medvetanden. Som i P C Jersilds roman “Efter floden” från 1982, där Stockholms skärgård ödelagts.
– Kärnkraft har stora moraliska proportioner. Skadeverkningar, som inte uppträder i stunden. En människa kan inte tänka 100 000 år framåt i tiden, säger Jeanette Emt.
– Kärnkraften förklarar också hur vi hanterar risker i våra liv. Vad händer om det värsta händer? Det blir totalkatastrof. Men hur sannolikt är det? De som är för framhåller att sannolikheten för att något ska hända är liten. De som är emot pratar om farans magnitud. Det som händer i Japan vet vi inte slutet på än. Vad händer om de får kontroll? Kanske blir faran mer relativiserad. Men precis som efter Tjernobyl kommer många historier att bli skrivna.

Fakta: Barsebäck

Verket har två kokvattenreaktorer som togs i drift 1975 och 1977 och stängdes 1999 respektive 2005.
Nedläggningen var en energipolitisk uppgörelse mellan S, C och V.
Slutförvaret för radioaktivt avfall vid Forsmark måste byggas ut för att ta hand om rivningsmaterialet från Barsebäck. Rivningen beräknas starta 2020.
Folkomröstningen: Sverige folkomröstade om kärnkraft 1980, som en följd av kärnkrafts-olyckan i Harrisburg i USA 1979.
Omröstningen vanns av Linje 2, att kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Omröstningen har kritiserats då alla tre linjerna innebar ett nej till kärnkraft på sikt.

Kraftkultur

Youtubeklipp: “Tack ni svenska vakttorn”, Ernst-Hugo Järegård i Riget.

Radioklipp: Ulf Adelsohn vill bada i Forsmark 1985″ på sr.se.

Danska kampanjen: Ekstrabladets kampanj

Litteratur: Åsa Moberg: “Så började 80-talet” och “Kärnkraft och sönderfall”. Jonas Anshelm: “Mellan kärnkraft och domedag” och “Bergsäkert eller våghalsigt”.

Filmer: “The China Syndrome”: Film om Harrisburg med Jane Fonda och Jack Lemmon. “Into Eternity”: Hyllad dokumentär av Michael Madsen om slutförvaring.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–03–27.
Se reportaget med Peter Frennessons snygga bilder som pdf här: 110327 Kärnkraft B06, 110327 Kärnkraft B07, 110327 Kärnkraft B08