Julia Svensson

Bakom det evigt vackra

14th February, 2013 - Julia Svensson - No Comments

BOKRECENSION. Katherine Boo. Bakom det evigt vackra (Behind the beautiful forevers). Marcus förlag. Övers. Janne Carlsson.

Kumar bodde i Bombays största slumområde Dharavi. ”Bodde”. Om natten sov han i den smutsiga lokal där han om dagarna sorterade plastavfall från länder i väst, bland annat Sverige. Kumars stora bekymmer var hans hand; ett par år tidigare hade han skadat sig på plastskärarmaskinen. Hans lön, 680 kronor i månaden, gick fortfarande till sjukhuskostnader. Han kunde aldrig hälsa på sin familj på landsbygden i norra Indien.
Jag intervjuade Kumar 2008. Jag träffade honom två gånger men jag kommer aldrig glömma vare sig honom, bergen av sopor, eller lukten han levde i.
Minnet framkallas extra tydligt när jag läser New York-journalisten Katherine Boos reportagebok ”Bakom det evigt vackra”.
Boo, som tidigare rapporterat om urban fattigdom i USA, kom 2007 till Annawadi, ett mindre slumområde vid flygplatsen i Mumbai. Hon stannade i fyra år.
Hennes bok är gestaltad som en roman men befolkas av familjerna hon lärde känna. Riktiga namn, autentiska händelser, verkligt vardagsliv. På sätt och vis handlar den också om Kumar.

De flesta kortare reportage som skrivs om slumområden har till uppgift att vinkla fram något sorts framtidshopp ur de svåra förhållandena. Att som Boo komma riktigt nära är den ansträngning som krävs för att belysa situationen på ett rättvist sätt. Annawadi, som har drygt 30 000 invånare, syns på vägen från Mumbais flygplats till centrum. Området ligger bakom en mur, som i boken pryds av reklam för klinkerplattor: ”Beautiful forever” står det, upprepade gånger. Evigt vackra. Den muslimske sopletaren Abdul Husains mor Zehrunisa önskar sig klinkers. En olycksbådande dröm; när de börjar renovera sitt skjul blir den enbenta grannkvinnan Fatima så avundsjuk att hon i desperation tänder eld på sig själv och ger familjen Husain skulden. Så en rättsprocess, präglad av falska vittnesmål och poliskorruption, som fullständigt utarmar familjen. Straffsystemet är en marknad där de fattiga är dömda att förlora.

I bakgrunden hotar bulldozrarna som ska göra plats för bostadshus åt en växande medelklass, precis som i Dharavi. De utlovade små lägenheterna med rinnande vatten kommer dock sällan sluminvånarna till del, de köps upp av förmögna, som hyr ut dem dyrt.
Det Susanna Alakoski nyligen skrev i Dagens Nyheter stämmer även hos Boo: utöver bristen på pengar har fattiga samma problem som rika: skilsmässor, psykiska besvär, sjukdomar. Fattigdomen gör dem bara ännu svårare. I Annawadi adderas ytterligare problem: brist på rent vatten, infekterade råttbett, stenlunga och tbc (priset för att jobba med sopor), och sjuka barn som mördas på grund av kostnaden för vård.
Boken har belönats med Pulitzerpriset. Det är välförtjänt. Katherine Boo har skrivit ett gripande och empatiskt porträtt av det fruktansvärda livet i den meritokratiska staden, med schwung i både språk och berättande.
Fokus ligger på fattiga kvinnors och barns förutsättningar i den globala ekonomin; till exempel hur den ekonomiska krisen 2008 påverkade en indisk sopletare. Annawadi är en plats där kvinnor och barn tar sina liv, av hopplöshet. Boo ställer relevanta frågor. Vad är ett liv? Vad är det värt? Och för vem?

I Mumbai lever halva befolkningen i provisoriska bostäder. De relativa nivåskillnaderna mellan förmögna och fattiga, skriver Boo, skiljer dock inte sig nämnvärt i Mumbai, New York eller Nairobi. Men, undrar hon, varför exploderar inte fler ojämlika samhällen inifrån? Hon svarar själv på frågan: När kast och religion spelar mindre roll individualiseras hoppet, men också ilskan. Maktlösa individer ger andra maktlösa individer skulden för vad de saknar.
Historien om de vackra klinkerplattorna är en träffande metafor för hur den mediala berättelsen om Indiens otroliga tillväxt och nya medelklass hjälper till att hålla slummens invånare i schack.
Drömmarna – att den som anstränger sig tillräckligt ska få ett bättre liv – är tyvärr det enda av Indiens ökande välstånd som sipprar ned till Annawadi. Och de är också skälet att fattiga från landsbygden – där nöden är av annan sort – fortsätter att strömma till ett sedan länge överfullt Mumbai.

Publicerad i Magasinet Arena #1 2013.