5th December, 2012
Domkyrkoforum i Lund av Carmen Izquierdo.
Till min stora stolthet har den artikel jag skrev i DN om Kasper Salin-priset översatts till franska av Le Courrier de l’Architecte. Finns att läsa här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th December, 2011
BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.
Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.
Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”
Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska prognosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.
Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th December, 2011
Häromkvällen tog jag och en vän, också nyligen hitflyttad från Malmö, en drink på Gondolen för att beundra utsikten. Stomatolskylten, Riddarfjärden, Gamla stan. Det kan tyckas banalt men vi är inte så bortskämda med monumentala vyer nere i södern. Att det finns platser som stadsbor är beredda att kämpa för upplever jag som extraordinärt, något som bör tas på stort allvar.
Slussen är ett fungerande stadsrum bland annat för att det vistas människor där – vilket knappast är fallet med alla ”vi vill skapa en mötesplats”-projekt. Men dess nuvarande form är trots den geniala treklöverstrukturen ganska flytande i kanterna.
Att för första gången forcera Slussen med cykel var svettigt. Det hände mig så sent som i somras och jag var tvungen att kliva av min föga motlutsanpassade damcykel, lika gammal som Slussen själv. Plötsligt stod jag bland bilarna, utan en trottoar i sikte. Men ett halvår senare fruktar jag inte längre för mitt liv. Slussen och jag har blivit vänner.
Att en byggnad fått några decennier på nacken, och kultstämpel, betyder inte nödvändigtvis att den är värd att bevara. Människor kan ha en tendens att rädas förändring, men börjar sedan ändå älska det som blev. Men vi ska också komma ihåg att det är tack vare protester– bland annat av kulturpersonligheter – som en del innerstadsområden räddades från motorvägar och parkeringshusdöd under 1900-talets senare hälft. Bebyggelsen på Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Greenwich Village på Manhattan. Det som inte räddades, som Klarakvarteren eller Malmös Lugnet, är fortfarande trauman i städernas minnen.
Alliansens behandling av ärendet Slussen påminner om efterkrigstidens tokmodernistiska projekt. Man vill bygga en åttafilig bilväg till Gamla stan. Det är viktigt att vägen byggs i raketfart. Samt att man ignorerar den opinion som finns mot bygget.
Enligt Kajsa Althéns artikel i onsdagens DN har alliansen tystat experter, förhindrat medborgardialog och anlitat reklambyråer – allt för att driva igenom en hiskeligt dyr lösning som inte ens är komplett. Slussenkarusellen börjar alltmer förtjäna medieepitetet Slussengate.
Slussenfrågan är delikat, spännande och en arkitektonisk utmaning – att bygga tidsenligt, tillgängligt och samtidigt bevara estetiska kvaliteter på en av Stockholms viktigaste platser. Men den är också en mätare på värderingar och klimatvisioner. Hur mycket kommer vattenståndet att stiga? Hur ser framtidens kollektivtrafik ut? Vill vi verkligen planera för fler bilar?
Icke desto mindre viktigt är att fråga sig om detta kan lösas bättre någon annanstans – där man inte förfular en av stadens vackraste vyer.
Kulturslussens protester och namninsamling inkom i sista minuten. Det gör inte deras förslag oseriöst. Det är inte för sent – det är ju det som är demokrati.
Under hösten har medvetenheten kring processen höjts och diskussionerna börjar äntligen leda någonstans. Därför borde politikerna ta ett djupt andetag, svälja frustrationen och inte jäkta just precis nu.
Till dem som deltar i kvällens ödesdrama: tänk noga efter vilket beslut ni i efterhand minst kommer att ångra.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th December, 2011
KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.
Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.
Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.
Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th November, 2011
”Fyra nyanser av grått”. Om Citytunneln i Malmö var en film vore detta den självklara titeln, i alla fall om man tar den nyfunktionalistiska betongarkitekturen i beaktande. Det tänkte jag ifjol den snöiga novemberdag då jag första gången besökte Malmös nya stationer.
Men så tog jag rulltrappan ned i Station Triangeln, som välförtjänt utsetts till 2011 års Kasper Salin-pristagare. Här är underjorden inte ödslig och grå – utan ljus och rymlig.
Arkitektfirmorna, Sweco och danska KHR, har satsat på enkla arkitektoniska detaljer och luftiga perronger. Tillsammans med välintegrerad konst (och avsaknaden av reklam) gör detta att platsen upplevs som både funktionell och generös. Elektroniska gnistor, signerade Christian Partos, smyger fram utmed de välvda väggarna när tågen närmar sig perrongen. I stationens finrum, det så kallade mezzaninplan, reflekteras konstnären Gunilla Klingbergs brandgula sol i de hängande övervakningsspeglarna.
Ovan jord är stationens enda avtryck två glasbubblor, en bakom Triangelns köpcentrum och en nära Möllevångstorget och Skånes universitetssjukhus. Det är klokt att man inte frestats att göra dem mer spektakulära, då vi ännu inte sett hur stadsmiljön runt dem kommer att gestalta sig.
Att Station Triangeln får årets Kasper Salin handlar, utöver den väl genomförda arkitekturen, också om dess symboliska värde. Triangeln är ett nytt nav i Skånes infrastruktur där Malmös närhet till Köpenhamn förvandlats från uttjatad kliché till mångas verklighet. Därför är kritiken mot stationens alltför korta plattformar befogad. Självklart var det en budgetfråga. Men om tågresandet ökar som beräknat kommer tågen inte att kunna vara så långa som behövs.
Hållbar stadsutveckling har fått en alltmer framskjuten plats inom arkitekturen. Kasper Salinpriset går till en kollektivtrafiksatsning, Siena-priset till omdaningen av stortorget i Gävle. Hela två priser förortsrelaterade: bostadspriset går till White för Äppelträdgårdens Atriumradhus och årets kritikerpris får journalisten Per Wirtén, vars bok ”Där jag kommer från” diskuterar polariseringen mellan centrum och periferi.
Det är rätt prioriterat. I en tid av galopperande urbanisering kommer ytterstadsområdenas betydelse bara att öka.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th October, 2011
Jag har fått den stora äran att vara moderator på historiens första Arkitekturmässan i Göteborg 24–25 oktober 2011.
I “min” seminariesal har vi lyssnat på den japanske arkitekten Suo Fujimoto, den amerikanske urbankritikern James Howard Kunstler, Foster & Partners Slussenarkitekt Ken Hogg samt holländska MVRDVs Jacob van Rijs. Och så förstås franska Anne Lacaton, som renoverar Paris förortsbebyggelse till fantastisk oigenkännlighet. Vi har dessutom diskuterat danska Christiania, Ishotellet i Jukkasjärvi och hur den ekonomiska krisen tillsammans med oljebrist och klimatkris kommer att tvinga oss tänka om. Hur spännande som helst.
18–19 oktober 2012 är det dags igen.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th August, 2011
RECENSION. ”Manmade environment – nya nordiska landskap”. Arkitekturmuseet. Stockholm
På ”Manmade environment” är landskapsarkitekturen frälsaren i kampen för ett hållbart samhälle. Bara att konstatera att modernismens grundidé ännu genomsyrar arkitekturen i Norden: vurmen för planering.
Utställningens olika projekt ger sammantaget intrycket av att samhället febrilt försöker reparera mänsklighetens misstag och samtidigt förbereda för framtida klimatförändringar.
Infrastruktur är elementärt. Utanför Kuopio i Finland har det byggts nya förorter för 15?000 personer – som alla länkas samman av det nytänkande ”Saaristokatu” – en väg av öar. Förorterna, som ligger i ett naturskönt landskap av sjöar och öar, knyts ihop med centrum genom cykelbanor och pendlarvänliga bussrutter.
När glesbygden letar nya inkomstkällor är det också naturen som måste leverera. Västdanska Hvide Sande kompletterar fiskenäringen med turism och man har därför knutit samman stranden och samhället med en promenadvänlig markskulptur i tegel.
Men även i städerna blir landskapsarkitekturen verktyg i konkurrensen om skattebetalare och besökare. Det socialt belastade Nørrebroparken i Köpenhamn har blivit en mötesplats. Den före detta industristaden Malmö har fått uppmärksammade Stapelbäddsparken och ekostadsdelen Augustenborg.
Texter och bilder av projekten hänger från taket som ett slags topografi, vilket är snyggt men gör det svårt att veta vilka bilder som hänger ihop med vilken text.
Filmen ”En resa från Gedser till Nordkap” tar ett antropologiskt och mer levande grepp på det nordiska landskapet och dess invånare. Men då ”Manmade environment”, som producerats av Norsk form och Dansk Arkitektur Center, spänner över så många av landskapsarkitekturens områden är utställningen inte så mycket mer än svepande hyllningar av enskilda succéprojekt.
Det är i sig spännande men trist att det inte finns mer fördjupning på plats – både om de enskilda platserna och kring landskapsarkitekturens större sammanhang. Till exempel saknar jag det politiska resonemanget: få saker manifesterar politisk handlingskraft som ett arkitektprojekt.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th August, 2011
Det finns en koppling mellan de döende pilträden vid Norr Mälarstrand och de omdebatterade hyenorna i Humlegården. Julia Svensson ser ett Stockholm där människor slutat respektera det offentliga.
När jag skulle flytta från Malmö till Stockholm blev jag varnad: i Stockholm är dom egoistiska.
Jag tog varningen med jämnmod. Men väl här hörde jag snart talas om de döende pilträden vid Norr Mälarstrand. Att någon på fullt allvar borrat hål och sprutat in gift i sex träd, antagligen för att optimera utsikten från vissa lägenheter (kanske ligger de redan ute på Hemnet). Sedan, i början av juli, kom nyheten om att en konstnär bänt upp stenläggningen i Humlegården för att placera dit några cementgjutna hyenor.
Hyenorna i Humlegården var inte bara sommarens obligatoriska gatukonstbråk. Det var i och med dem jag förstod att det var allvar: I den här staden gäller djungelns lag. Man tar vad man vill ha. Lite sjöutsikt?–?varför inte? Om inga gallerier vill visa min subversiva konst?–?då roffar jag åt mig lite utrymme där kvadratmeterpriset är som dyrast om det vore till salu.
Se där hur det offentliga rummet privatiseras utan att staden ens behöver sälja det till högstbjudande.
Hur vi ser på staden kan, som den amerikanske journalisten Nicolas Lemann skriver i en essä i The New Yorker tidigare i somras, i dag mer än någonsin användas som en metafor för vår syn på klass, pengar och människor. Men vad vi gör med vårt stadsrum återspeglar också historiskt ett samhälles ideologi och hur det vill framstå inför omgivningen. I antika Grekland byggdes stora torg för demokratin. I Sovjetunionen byggdes betongenklaver för att hysa arbetarna i den stora urbaniseringen. I Kina rivs i dag traditionella hutonger när landet försöker brösta upp sig mot omvärlden med nya blanka torn, högre än de på Manhattan. I Sverige, och i Stockholm i synnerhet, säljs det som en gång var allmännyttans hyresbestånd till högstbjudande?–?för att man vill visa upp den sortens europeiska och tillrättalagda innerstad där bara en viss sorts människor har råd att bo.
I postindustriell stadsdiskussion har det blivit trendigt att lyfta fram det ”urbana”, med betoning på folkliv, blandning av olika människor, kaféer och butiker. En klassiker som åter blivit aktuell i detta nyurbanistiska sammanhang är ekonomen Jane Jacobs klassiska ”Life and death of great american cities” (1961). Det berömda kapitlet om den så kallade trottoarbaletten handlar om den nästan lantligt sociala tryggheten som uppstår i en småskalig blandad stad?–?människor håller koll, övervakar och hjälper varandra utan att nödvändigtvis känna varandra. Omsorgen om medmänniskorna bottnar här i en omsorg om det utrymme som är allas, trottoaren.
Boken skrevs under modernismen då New Yorks kontroversielle stadsplanerare Robert Moses var i färd med att försöka riva stora delar av Manhattan, bland annat Greenwich Village där Jacobs själv bodde, för att ge plats åt modernistiska projekt.
Jacobs var på sin tid avantgardist, den första i raden av gentrifierare. I dag har den åldrade bebyggelsen blivit hårdvaluta. Södermalm är bara ett av många typexempel på hur nedgångna kvarter över hela världen, som den amerikanska sociologen Sharon Zukin skriver i nyutkomna boken ”Naken stad”, ett efter ett ”uppgraderas” tack vare sin småskalighet och sitt centrala läge.
När hyreshus ombildas till bostadsrätter inträder en annan dynamik. När tjänstemannaklassen lagt sina bud har personen som jobbar i kaféet, kemtvätten eller butiken på hörnet oftast inte möjlighet att få lån för att bo kvar i området. Utbudet förändras efter de nya invånarna. Och det säger sig självt att de som stängs ute slutar engagera sig i platsen.
I Stockholm råder en exceptionell konkurrens om utrymme. Konsekvenserna av detta gestaltas utmärkt i Kent Wernes reportagebok ”Nya sköna hem?–?om utförsäljningen av allmännyttan” (2010). Redan 2006 var andelen allmännyttiga hyresrätter på Södermalm nere i 20 procent, och på Kungsholmen 5 procent. Men trots det startade alliansen en intensiv ombildningskampanj samma år. 2009 ombildades 10?000 allmännyttiga hyreslägenheter i Stockholm till bostadsrätter. Likadant såg det ut under 2010.
Det är oroväckande att utrymmets fördelning nu uteslutande handlar om pengar. Det utarmar inte bara den urbana blandningen av människor. När allt har ett pris förloras respekten för det som fortfarande är ”gratis”, till exempel det offentliga rummet. Och vuxna människor, i ett land som tidigare varit präglat av det allmänna, börjar ge sig på träd och gatsten som om de vore deras egna.
Som den franske diplomaten Stéphane Hessel, nu 94 år gammal, skriver i den nyutkomna boken ”Säg ifrån”: att samhällsideologin i västvärlden inte längre är till det allmännas bästa. Människorna har aldrig varit rikare, men det kommersiella samhällsklimatet har gjort att de slutat engagera sig mot orättvisor. Och detta, anser Hessel, måste få ett slut. Sharon Zukin för ett liknande resonemang i boken ”The culture of cities” om hur dagens storstadsbor blivit pacificerade av cappuccino: drömmen om en urban livsstil är tätt förbunden med en hagalen individualism.
Privatiseringen av det allmänna och tanken om att alla förutom en yrkeskarriär också bör ha en bostadskarriär, det som filosofen Zygmunt Bauman kallar ”individualiseringen av i grunden kollektiva problem”, smittar oundvikligen av sig på befolkningen. För vilken livet reduceras till en jakt på den dyraste utsikten, galopperande räntor, konstpublikens uppmärksamhet. Kent Werne illustrerar hur bostadsrättsombildningarna i Stockholm på många håll provocerat fram hot, trakasserier och till och med fysiska slagsmål mellan människor som tidigare varit goda grannar.
Det här är en djungel som kan komma att få betydligt värre konsekvenser än döda pilar och hyenor på torg?–?den riskerar att förändra människors mentalitet. Bristen på respekt för det offentliga rummet kommer på sikt att få inverkan på vår respekt för varandra. Förresten. Under promenader längs Norr Mälarstrand har jag hört flera samtal som utmynnat i: ”När vi får veta vilka som gjort detta ska dom dö!” Jag spekulerar inte i huruvida dödshoten är till de stackars trädens försvar eller handlar om de hundratusentals kronor gärningsmännen kommer att tjäna på dådet när de säljer sina lägenheter.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–08–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th July, 2011
Det är vardagen som gör våra hus till hem. Julia Svensson har sett Louisianas ambitiösa utställning – och inser hur nära boendet är förknippat med själva livet.
KONSTRECENSION. ”Living”, Louisiana, Humlebæk, Danmark. Visas t o m 2/10-11.
När danska Louisiana zoomar in boendet som avslutning på utställningsserien Arkitekturens gränser närmar de sig till min stora lättnad varken begrepp som bostadskarriär, fondväggar eller renoveringsneuros. I alla fall inte sagt rakt ut.
Utställningen ”Living” tar i stället avstamp i fenomenet kojan, vilket manifesteras storslaget i parken där Arne Quinzes orange brädskulptur ”My home my house my stilthouse” tornar upp sig, som en metafor. Barnets fascination för att bygga kojor – i träd eller under filtar och kuddberg i vardagsrummet – är ett av livets första uttryck för behovet av just det som ”Living” innebär, nämligen att skapa sig en plats, ta plats, i världen.
Den franske modernisten Le Corbusier är en av alla de arkitekter som experimenterat med kojor. I början av 1950-talet byggde han sitt fritidshus ”Le Cabanon” på Franska rivieran, en trästuga på femton kvadratmeter som innehåller en säng, ett skrivbord och ett badrum. Allt enligt ”Modulor man” –?en proportionsmodell han skapat med inspiration av Leonardo da Vincis ”Vitruvian man”.
”Le Cabanon” var, liksom Tham & Videgårds svävande ”Tree hotel” (2010), ett uttryck för den urbana människans återkommande dröm om att fly undan stadens krav och stress. När jag klättrar in i japans-ke Sou Fujimotos mer primitiva träklossbyggnad ”Final wooden house” (2008) får jag förvisso en föraning om folkomflyttningar och trångboddhet i en eskalerande klimatkris. Men i ljuset av journalisten Jes Randrups bilder från Hongkong framstår Fujimotos klossar och Le Corbusiers femton kvadrat plötsligt som oändliga. I Hongkong bor underklassen, fabriksarbetare, studenter och bönder som söker lyckan i storstaden, i så kallade burhem – fyra kubikmeters metallburar staplade ovanpå varandra. Den enas dröm är redan den andras verklighet.
Temat Ryssland är ”Livings” mest intressanta del och illustreras av Alexander Brodskys ”Settlement”, en speldosa i akvarieformat. När man vrider på handtaget börjar det snöa över en sovstad med hundratals höghus. Den yrande snön ackompanjeras av Beatlessången ”Your mother should know”.
Den västerländska arkitektkåren vände sig tidigt mot den storskaliga modernismen. Därför är det utmärkt att Louisiana belyser både likheter och skillnader mellan efterkrigstidens och dagens bostadsproduktion. Billiga betongtorn utgör fortfarande den stora merparten av världens alla nyproducerade bostäder?–?som i Asiens växande ekonomier.
I väst har eskalerande bostadspriser skapat en arkitektur som är individuell men som kan reproduceras över världen. I stället för sovjetiska standardprodukter skapas alltså produktstandarder. Som hos danske Bjarke Ingels: hans projekt är ofta stora sammanhängande bostadskomplex i originell skepnad. Han bygger bara ett på varje ställe, men hans idéer går att applicera världen över, som när ”The mountain house” gav inspiration till kvarteret W57 som just nu byggs på Manhattan.
Avdelningen ”Hjemmelighed”, tar upp Livingbegreppets minsta enhet. Rumäniens romska palats får illustrera hur byggnader kan bli identitetsskapare även för ett nomadfolk. Holländska WAM experimenterar med samma sak: hur man i ett multinationellt samhälle genom arkitektur kan få olika kulturer att känna sig hemma på samma plats.
Detta antropologiska tema spretar yvigt, men det är nästan ett måste för en ambitiös utställning om ett oerhört brett ämne. ”Hjemmelighed” handlar inte om tegel eller prefabricerade betongelement – det är vardagsritualerna som gör att våra hus blir hem. Det är också tack vare det vardagsmässiga perspektivet som ”Living” är betydligt mer levande än Louisianas tidigare arkitekturutställningar.
Genom att ge utställningen namnet ”Living”, ett ord som inte går att översätta till det svenska eller danska ”bo”, understryks hur intimt förknippat boendet är med själva livet.
Detta har Robert Milin lyft fram i sitt finurliga videoporträtt av franska tågkontrollanter som äter frukost – här mänskliggör han en oerhört synlig men på samma gång anonym yrkesgrupp.
För alla äter vi frukost. Berättelsen om någons hem är berättelsen om ett liv. Och livet är ju i sin tur summan av alla frukostar. Det som skiljer oss åt är vad vi äter, var vi äter, med vem och vid vilken sorts bord. Vad ”Living” till slut kokar ned i är alltså inget mindre än den globala orättvisan: hur vi fördelar jordens begränsade resurser.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–07–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th June, 2011
“Vi är bra på att bygga byn, men inte på att bygga kyrkan i byn”. En träffande metafor för tillståndet i den svenska arkitekturen, i alla fall om du frågar de sex personer som diskuterar Kasper Salin-priset i tidskriften Arkitektens sommarnummer.
Heter du Gert Wingårdh eller ritar en allmän byggnad med glasfasad – då är dina odds att vinna en Salin ganska höga. Men – för att Wingårdhs näsa inte ska växa – svensk spjutspetsarkitektur är inte så spetsig. Enligt jurymedlemmen Kari Nissen Brotkorb skulle ingen av de senaste årens vinnare skulle ens ha kommit i närheten av Kasper Salin-prisets norska motsvarighet.
Sverige kan förvisso skryta Svensk arkitektur – inte spetsig nog med en stolt planeringstradition. Men för att ett byggprojekt inte ska bli trubbigt lär vi än så länge få vända oss till våra grannländer Danmark och Norge – där byggbolagens budget inte i samma utsträckning tillåts klampa på
arkitektens visioner.
Som utvecklingen ser ut kommer framtidens svenska bostäder inte vara gjutna i betong,
utan monterade med prefab. Trots att arkitekten redan i förväg visste att det som är billigast på pappret inte alltid är bäst – eller billigast – i längden.
I ett Sverige som bygger om och bygger nytt gör Arkitekten rätt i att återigen lansera debatten om de maktlösa arkitekterna vs entreprenörernas envälde.
Publicerat i DN Kultur 2011–06–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.
