Julia Svensson

Likriktning. Rivningen av Stad Solidar kan bli symbol för ett tristare Malmö.

11th February, 2011

Det är inte meningen att vi ska sakna Stad Solidar. Själva idén med kojstaden på den gamla bageritomten bredvid Folkets park i Malmö var att den skulle offras för grävskoporna.
I Sydsvenskan (23.10) uttryckte jag skepsis mot demonstrationen, som var en protest mot bostadsrätter på tomten istället för billiga hyreslägenheter.
Men under tiden som snön har lagt sig på husen av brädstumpar och sedan smält bort igen, har jag kommit på bättre tankar.

Möllevången är den enda stadsdelen i sitt slag i Sverige. Myllrande, internationell, vaken nästan dygnet runt, olika skikt som samexisterar. En viktig anledning till att Möllevången kan vara blandat är att man inte behöver ta banklån för att bo där.
Stadsliv handlar också, utöver socioekonomi, om byggd miljö. Under modernismens framfart i USA skrev urbanteoretikern Jane Jacobs den än idag giltiga “The Death and Life of Great American Cities” (1961, på svenska 2005) – där hon förespråkade den täta kvartersstaden med verksamhetslokaler i bottenvåningarna. I det ofta citerade kapitlet “Sidewalk ballet” förklarar hon hur folkliv skapar trygghet. Livet uppstår där det finns verksamheter i gatuplan.

De tilltänkta bostadshusen, ritade av Fojab, utnyttjar inte den ström av människor som idag rör sig genom området. Istället för butiker på nedre botten har bostadshusen upphöjda innergårdar, vilket gör att gatorna lätt upplevs som öde transportsträckor. Alltså motsatsen till Jane Jacobs och till den täta kvartersstad stadsbyggnadskontoret annars talar sig så varmt för. Ännu ett Lugnet, fyrtio år senare.
Detta har uppmärksammats av de lokala arkitekterna Jon Cederberg och Karin Sunde Persson, som har presenterat ett alternativt förslag som slår vakt om folklivet, för kommunen. Ett utmärkt initiativ. Men frågan är om en skuggritning kan stoppa galenskapen.

Och galenskapen, det är alltså inte Stad Solidar, även om inget tyvärr är mer tacksamt att raljera över än nyhippies som protesterar mot gentrifiering genom att bygga kojor i bjärta färger.
Så kallad gentrifiering, i detta sammanhang vill jag hellre kalla det stadsförstörelse, påstås ofta vara naturlig utveckling – och det är den om man menar att marknadskrafter är den enda naturliga utvecklingen. Men det är politik då bostadsrätter gynnas skattemässigt – Peabs projekt-utvecklingschef säger i Sydsvenskan 7.2 att bostadsrätterna därför blir billigare än hyresrätter. Även om jag är för blandade upplåtelseformer – med tanke på vad som krävs för att få ett lån är det många kring Möllevången som stängs ute. Förutom att protesterna förmodligen bidragit till att bygglovet sköts upp visar de att folk faktiskt bryr sig – de har inspirerat både till nätverket Arkitekturdebatt Malmö och till Cederbergs och Sunde Perssons förslag.
Förhoppningsvis får engagemanget beslutsfattarna att tänka om. Om inte kommer Stad Solidar att bli en dyster symbol för att Malmö tagit ännu ett gigantiskt kliv mot den likriktade tristess som präglar allt fler städer – både i och utanför Sverige.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–11.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Livet går före formen

29th December, 2010

Köpenhamns bästa bostadsområde heter Bo01 och ligger i Malmö. I alla fall enligt den danske arkitekten Jan Gehl.
Julia Svensson mötte honom för ett samtal om Malmö och arkitekturen i Sydsvenskans serie om staden sedd från andra horisonter. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf: s 1, s 2.

När Jan Gehl, professor emeritus på Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn, och ägare till den internationella arkitektfirman Gehl Architects, tar med medarbetare och kunder på studieresa är det numera till Malmö han åker. Inte för några enstaka byggnaders skull – utan för stadsplaneringens.
När vi möts har han varit på jobbmöte i Västra hamnen. Innan han tar tåget tillbaka till Köpenhamn hinner vi med en hastig fika på Malmö central.
Vad är speciellt med Malmö ur köpenhamnsk synvinkel?
– De nya områdena du finner i Malmö är bättre än de nya du hittar i Köpenhamn. Där finns det mycket som är dåligt – bland annat Ørestad. Det jag tycker om med Malmös Bo01 är att man på allvar ger upp med de anakronistiska modernistiska planidéerna. I Bo01 är man mer observant på idén om en multifunktionell stad. Man hyllar utemiljön och man tar sig an människan. Vilket motsvarar de behov som finns på 2000-talet.
Hur menar du då?
– Går vi tillbaka i tiden, till miljonprogrammens decennier, har vi ingen arkitektur att hurra för. Det handlade om att bygga staden som en maskin – och det ser likadant ut över hela Europa. Malmö var inte intressant på 1970- och 80-talen. Vi har en räcka dåliga områden i Köpenhamn – det har ni också i Malmö. Men på den svenska sidan har man gjort upp med de modernistiska tankegångarna. I danska Ørestad ser stadsplaneringen på många sätt ut som den i det modernistiska Rosengård – skillnaden är att husen ritades av bättre arkitekter.

Allt började 1965, när Jan Gehl och hans fru, psykologen Ingrid Gehl, reste till Italien. Där studerade de tillsammans hur människorna använde stadens olika rum: folk stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg.
Då blev det tydligt för dem varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga och välplanerade bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra. De reagerade också starkt mot att trafiken dikterade – och dikterar fortfarande – människors villkor i städerna.
Boken ”Livet mellem husen”, som Jan Gehl skrev efter Italienresan, är fyrtio år senare översatt till mer än tjugo språk. Tidigare i år kom uppföljaren ”Cities for people”.
Jan Gehl studerar inte form, som de flesta andra som sysslar med arkitektur. Han studerar liv. Sedan Gehl Architects startades för tio år sedan har han utvecklat urbana strategier åt städer över hela världen – till exempel i New York. Sedan många år är det trafiken som bestämmer på Manhattan. Men genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker Gehl hur folk vill använda staden. På Manhattan är de proppfulla trottoarerna ett stort problem. Det finns nästan inga bänkar eller caféer där man kan vila och uppleva stadslivet. Det är jobbigt för människor med rollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla på Manhattan var tills ganska nyligen inte ens att tänka på.
De senaste femton åren har Malmö haft en visionär politisk ledning som samarbetat tätt med näringslivet – och lyckats vända stadens negativa utveckling på många områden. Ur ditt perspektiv – var sticker Malmö ut?
– Där Malmö verkligen drar fram är inom stadsbyggnad – kreativa politiker, duktig stadsarkitekt och stadsträdgårdsmästare, har varit i stånd att införa en mer holistisk syn på stadsplanering. Malmös arbete med internationalisering, arkitektkonst, torg, gator och cykelvägar är bra. Men också fina tankar om kunskapsstaden och den blandade stadsmiljön lyfter staden till internationellt hög klass.
En anledning till problemen med de moderna områdena är att de byggdes snabbt och var genomplanerade. De gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. En sak är att bygga nya stadsdelar – som Bo01. Men hur ska man göra med den redan existerande modernistiska staden, som Rosengård?
– Vårt kontor är involverade i ett stadsförbättringsprojekt i Rosengård. Det är mycket viktigt att man gått igång att reparera det gamla. Rosengård får en tågstation nästa år och stadsdelen kan växa ihop med stadskärnan.
Vad tycker du om den byggda arkitekturen i Sverige?
– Arkitekturen är mindre intressant i Sverige än i Danmark eller Norge. Alltid när man kommer till Sverige kan man se det på husen, att nu är du fanimej i Sverige. Varför är det svårare att hitta fem begåvade svenska arkitekter än danska eller finska? Det handlar bland annat om att det i Danmark, i förhållande till invånarantalet, finns dubbelt så många arkitekter som i Sverige. I Sverige ritar arkitekterna koncept – men byggmästarna bygger och får sista ordet. Så är det inte i Danmark.
– Det finns en skillnad i utbildningen också – den svenska arkitektutbildningen ligger under tekniska högskolan och den danska under konstakademin och kulturministeriet. Men många av dessa historiska skillnader mellan utbildningar och praxis är nu hastigt under förändring, och det är goda nyheter för arkitekturen i Öresundsregionen. Det är också därför vi är så glada för våra svenska medarbetare.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Hållbar stadsutveckling i Norra Sorgenfri

7th December, 2010

På torsdag 9 december håller jag i en presentation om Mångfaldsstaden, som en del av en temadag med workshops och samtal om hållbar stadsutveckling i Norra Sorgenfri.
Dagen är en del i en serie om sex temadagar som arrangeras av Institutet för hållbar stadsutveckling, Malmö stad och Malmö högskola – för att ta fram ett hållbarhetsprogram för området. Just på torsdag ligger fokus på Kulturell hållbarhet.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Tunnelseende: konsten i Citytunneln

4th December, 2010

MALMÖ. Triangeln är Citytunnelns finrum. Hyllie är dess motsats – med undantag för Kristina Matouschs utsmyckning.
Sydsvenskans konstgranskare har tagit en förhandstitt på de tre nya stationerna. Se bildspelet här, på sydsvenskan.se. Eller ladda ned reportaget som pdf: sida1, sida2.

Det är en snöig och iskall morgon när vi ger oss ned i underjorden, konstkritikerna Carolina Söderholm och Thomas Millroth, arkitekturkritiker Leo Gullbring, fotografen Linda Axelsson och jag. När vi kommer ner under Malmö central blir det inte varmare. Varken i faktisk eller bildlig bemärkelse.
Förutom att temperaturen ligger runt noll domineras Citytunnelstationerna – förutom Triangeln – av massiv nyfunktionalistisk betongarkitektur.

Och stationernas öppna struktur gör att perrongerna aldrig blir varmare än utomhus.
Känner man sig då säker, när man väntar en mörk natt i en kall och avskalad miljö? Det råder delade meningar om färgsättningen. Men vi är överens om att perrongernas stora ytor ger en känsla av trygghet.

Vid en första anblick framkallar stationernas gråhet tanken: ”Välkommen till Sverige, här är det inget som är gött.” Men den spartanska utformningen har en poäng. En station där sittplatserna är få och det inte finns godisautomanter och liknande, blir aldrig något hängställe. Vad beträffar Citytunnelns kulörer – fyra nyanser av grått – får vi lita till att människorna ger de stora salarna färg.

Reportaget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En spetsig dialog

3rd November, 2010

Metro Arkitekters tillbyggnad på Folke Zetterwalls 152 år gamla centralstation är det senaste tillskottet i Malmöarkitekturen. Glashallen strävar mot himlen, i spetsig dialog med den rundade tegelfasaden. På insidan upplever jag än så länge den viktiga övergången mellan nytt och gammalt märkligt förbisedd, vilket förhoppningsvis ordnar sig när originalbyggnaden om några månader förses med en saluhall.

Pressbyråns och Pocketshops sortiment kommer till sin rätt i sina nya kostymer. Burger King har märkligt nog en lika öppen butiksstruktur. Det första som möter mig när jag kommer in från det som ska bli Centralens baksida är tyvärr, precis som tidigare, en mindre subtil doft av burgare och frityrolja.Kvällstid ersätts himlasträvan med en ödslig kantighet. När solen gått ner bildar mörkret väggar och metallstrukturen blir mer markant liksom det vågformade taket. I det gråblå ljuset kan väntande tågresenärer upplevas lite som misstänkta narkomaner på en offentlig toalett. En känsla de tusentals Citytunnelresenärerna förhoppningsvis ska ändra på.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Arkitekten för det hela

2nd October, 2010

Han är inte bara kommunalråd, han är även arkitekt. Sveriges mäktigaste. Julia Svensson har pratat med Ilmar Reepalu om staden, arkitekturen och framtiden. I en kanot på Malmös kanaler.

Läs texten i dagens Sydsvenskan.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Malmö stads kulturlunch

1st October, 2010

1 oktober var jag moderator på Malmö stads kulturlunch på Cirkulationscentralen.
Deltagare i samtalet var Björn Carnemalm från Cirkulationcentralen/KZON och stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson. Temat var den gamla goda gentrifieringen och kulturens medverkan i omvandlingen av det gamla industriområdet Norra Sorgenfri i Malmö. Ämnen som inte var uttömda när den väl tilltagna tiden för publikfrågor runnit ut.

Läs mer om evenemanget på bloggen Norra Sorgenfri Nu.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Arkitektur på gränsen till upplösning

3rd August, 2010

I senaste numret av tidskriften Rum, har jag intervjuat den japanske arkitekten Ruye Nishizawa. Läs texten nedan.

Hans kontor har bara femtio anställda. Men med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och SErpentine Pavillion har han fått en plats bland de stora. Julia Svensson träffade Ruye Nishizawa i Malmö för att prata om att bygga hus som knappt existerar.

Antiarkitektur. Så kallar den japanske arkitekten Ryue Nishizawa sina byggnader.
– Vi har egentligen ingen speciell stil, säger han när jag träffar honom, precis innan han ska hålla föredrag på seminariet PLÅT10 i Malmös hamnområde.
När han visar bilder och berättar om sina projekt, stämmer påståendet om stillöshet ganska bra, beställarna kan inte veta i förväg vad de ska vänta sig. Arkitektbyrån SANAA, som Nishizawa driver ihop med och Kazuyo Sejima, är en egensinnig stjärna och med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och nu det franska museet LouvreLens, har de kommit att lysa allt starkare på den internationella arkitekturhimlen.

Vad deras byggnader har gemensamt är snarare deras icke-egenskaper. SANAA jobbar uteslutande med ljusa metaller, betong och glas, vilket resulterar i arkitektur så fjäderlätt att den knappt ens existerar.
– Jag älskar att använda metall och betongkonstruktioner för att skapa olika typer av rum. Metall är lätt och starkt och används för att skapa transparens – vilket inte låter sig göras med till exempel trä. Transparens är viktigt när samhället blir alltmer kosmopolitiskt. Hur ska annars vi få kontakt med människor i vår närhet? säger Ryue Nishisawa.

Ryue Nishisawas egen favoritmetall är aluminium. Det använde han till exempel på innertaket på Serpentine Pavillion i London men också till fasaden på New Museum of Contemporary Art. Medan rostfritt stål nästan ser svart ut när det reflekterar ljus är aluminium ljusare – och dessutom lättare att manipulera.
New Museum of Contemporary Art är utformat som sex lysande vita lådor staplade på varandra. Inuti har alla rum olika dimension och dagsljsets position skiljer sig på de olika våningarna.
– Ett museum behöver väggar för sina konstverk. Jag föreställde mig att det verkar skrämmande från utsidan med en så hög byggnad helt utan fönster. Arkitektur kan både vara öppnande och inneslutande, som ett fängelse. Jag funderade på hur byggnaden skulle få ett genomskinligt intryck. Det blev en fasad i expanderad metall med många små hål. Jag inspirerades av ett parkeringshus på Manhattan, en helt okänd byggnad. Det passar bra – det är ett bevis på att samtidskonst är ett mellanting mellan högkultur och korkad aktivitet, säger han.

Ryue Nishizawa har på sig blåjeans, vita sneakers och en klargrön tröja. Över det en lång svart rock från Comme des garçons. Han tvingas prata engelska – på tvärs mot de intervjuer som finns på internet där han till skillnad från Sejima alltid pratar japanska.
Han berättar att SANAA i snitt vinner en av tjugo-trettio tävlingar (att jämföra med Gert Wingård som vinner varannan). Han hoppas att Pritzkerpriset ska ge dem fler uppdrag.

Ryue Nishisawa, som bor i en enrummare på fyrtio kvadrat i Tokyo, arbetar från förmiddagen till sent om natten. Han har ingen familj och tar aldrig semester. Sedan han och Sejima fick uppdraget att rita Louvren-museets filial i franska staden Lens, har de sammanlagt femtio anställda – i en ickehierarkisk företagskultur där alla hjälps åt att koka kaffe, städa toaletter och gå ut med soporna.
Liksom SANAA alltid gör noggranna platsanalyser samarbetar de alltid också med klimatingenjörer. Även ur den synvinkeln är metall brukar ett bra material. Den kostar inte så mycket att köpa in – och tillverkningen är ganska energisnål. Den påverkas inte lika negativt av förorenat regn som till exempel betong.
– Det kommer allt fler regleringar som får oss att tänka på miljön. Alla måste tänka på det – människor måste bli medvetna om mycket energi de förbrukar i sin vardag.

Ryue Nishizawa…

…Är 44 år, och född i Tokyo, där han också bor.
…Utbildade sig på Yokohama university

1995 grundade han arkitektbyrån SANAA tillsammans med Kazuyo Sejima
Sedan 1997 driver han också den egna byrån Office of Ryue Nishizawa
2009 fick SANAA uppdraget att designa Serpentine Pavillion i London, vilket Frank Gehry, Rem Koollhaas, Daniel Libeskind och Zaha Hadid gjort tidigare.
2010 fick SANAA det prestigefyllda Pritzkerpriset.

Några av Ryue Nishisawas mest kända byggnader:
Dior Building, Tokyo, 2003
New Museum of Contemporary Art, New York, 2007.
I februari i år öppnade Rolex learning center i Lausanne, Schweiz.

Pågående projekt:
Louvre-Lens, i franska staden Lens, en påkostad systerbyggnad till museet Louvren i Paris.

Motto: Make things simple

Ursprungligen publicerat i tidskriften RUM 8:2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Krönika i Form: När Norra Sorgenfri blir stad

27th July, 2010

I senaste numret av tidskriften Form, som har tema Skåne, har jag blivit ombedd att skriva en krönika om planerna för Norra Sorgenfriområdet, ett industriområde i östra Malmö som ska omvandlas till stad. Här kommer den:

För några år sedan skulle min kompis sälja sin bostadsrätt. Jag, som hade tröttnat på kollektivet vid Möllevången, såg det som ett tecken. En perfekt liten tvåa med de tre bästa tre b:na. Balkong, brädgolv, badkar.
Så gick det till när jag lämnade Möllan och flyttade in ett av de många trettiotalshusen på andra sidan Nobelvägen (den tungt trafikerade väg som skär östra Malmö mitt itu). Bara något år senare hade fler flyttat efter – och kvarteret hade fått ett café som serverade hembakta scones och bakisfrukostar till besökare med stora glasögon.
Mitt hus är det sista innan det glesa band av industrier, som omringar södra och östra innerstaden, tar vid. Men i en tid då femtusen nya invånare flyttar in varje år har Malmö insett samma sak som jag: Det tar bara sju minuter att promenera till Rosengård.

För att möta befolkningsökningen är nästa steg att förtäta industriområdet. Särskilt fokus ligger på Norra Sorgenfri och Rosengårdsstråket – den cykelväg som sträcker sig från Möllevången till Rosengård. Redan 2011 ska spårbanan Malmöringen knyta ihop Rosengård och Malmös östra delar med centrum.
Mycket av planerna liknar andra stadsbyggnadskontors svärmerier för innerstaden. Industriområdet, där bebyggelsen är låg och utspridd och där det både finns ödetomter och företag, refereras till som en barriär. För att främja integration med ytterområdena ska staden ”läkas ihop” förtätas med småskalig bebyggelse av traditionell kvartersstadsmodell. Med inspiration från Jane Jacobs Death and Life of Great American Cities (1961) ska staden vara blandad. I bostadshusens bottenvåningar ska det finnas rörelser av olika slag, gärna caféer och restauranger.

Det som sticker ut från liknande projekt är att arkitekten Gunilla Kronvall, som fram tills för några månader sedan var ansvarig för Norra Sorgenfriprojektet, betonade vikten av långsam utveckling. Eftersom området har många olika markägare kan processen mycket väl tänkas dra ut på tiden.
Kronvall inspirerades av Bricklane i London och vill bevara befintliga tegelbyggnader och områdets ruffa industrikaraktär. Kommunen själv ska planera så lite som möjligt, så att området utvecklas på egen hand.
De tilltänkta bostäderna är både hyres- och bostadsrätter. Men även om klientelet blir ett annat: Vill man behålla småskaligheten borde man ta sig råd att inspireras av Bo01. När varje byggherre bara får bygga ett hus skapas en annan dynamik än de ensartade nyfunkishus som annars brukar poppa upp där det ska byggas billigt.

Norra Sorgenfri är, tack vare de låga hyrorna, ett tillhåll för konstnärer och andra kulturverksamheter. Dessa fruktar att gentrifieringen snart kommer gräva så djupa hål i deras plånböcker att de måste flytta.
Gunilla Kronvall har en fot kvar i området. Tillsammans med representanter för ateljéföreningarna i vad de kallar för KZON (kulturzon Norra Sorgenfri), jobbar de för konst-, förenings- och kulturlivets delaktighet i stadsutvecklingen, i dialog med privata och kommunala aktörer.

Det bästa för stadsdelen vore naturligtvis att låta kulturen stanna. Både för mångfaldens skull och som dragplåster – andra rörelser är ett måste för att platsen ska bli trygg under olika tider på dygnet.
Lyckas man, trots akut bostadsbrist, hålla fast vid visionen om variation och långsamhet – samt hålla kvar och attrahera olika verksamheter – har Norra Sorgenfri chans att bli ett av Sveriges mest lyckade stadsförnyelseprojekt.Men allra mest är projektet en föraning om hur Malmös dynamik tack vare Citytunnelns södra station kommer att förändras. Om hur Möllevången med omnejd får en ny roll med allt vad det innebär av gentrifiering, lägenhetspriser och utbud.

Lyckligtvis påminner den söta doft av vetedeg, som ännu väller ut från Pågens stora bageri vid Lantmannagatan, om att det är mer komplicerat än såhär. När jag blickar västerut från min rostiga funkisbalkong är det lätt att glömma att det inte bara handlar om att flytta innerstadsgränser, bygga kommunikationer till Köpenhamn och starta caféer i gamla industriområden.
När jag tittar österut är Malmö, trots att staden framgångsrikt jobbat bort sitt gamla industristad på dekis-rykte, fortfarande synonymt med trångboddhet och enorma sociala klyftor.
Idag rör jag mig enbart i en riktning: mot Möllevångstorget, Pildammsparken, centrum och Köpenhamn. Det ska till mer än småskaliga kvarter och förtätning för att skapa ett flöde även åt andra hållet.

Ursprungligen publicerad i tidskriften Form. Nummer 4, 2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera