Datorspelare bygger om Stockholm. Den virtuella staden blir lik den verkliga

24th March, 2014

UTSTÄLLNING. Blockholm – den fantastiska staden. En utställning om Stockholm i “Minecraft”. Arkitektur- och designcentrum, Stockholm. T o m 1/6.

Om alla som ville fick chansen att bygga om Stockholm på en blank karta, vad skulle hända då?
En intressant idé, särskilt i en stad med många starka politiska viljor och intressen. I oktober släpptes så Stockholm fritt för allmänhetens kreativitet i datorspelet “Minecraft”, i konstnären Markus Bohm och arkitekten Mats Karlssons regi.
Det virtuella Stockholm – Blockholm – är rensopat från byggnader, men befintliga tomtgränser har bevarats. Sedan i höstas har 10 000 av Blockholms tomter nybebyggts, av barn och vuxna, amatörer och professionella.
Till den nyöppnade utställningen har en jury, bestående av bland andra Stockholms stadsarkitekt, valt några av byggnaderna ur “Minecraft”-världen: en regnbågsport, trädkojor och höghus har sedan rests i storlek 1:5. Tack vare “Minecrafts” kubformade block är det som att gå omkring i ett storpixlat datorspel från 80-talet.

När man fantiserar om vad som skulle hända om allas fantasi fick fritt spelrum är man gärna optimistisk. Om “vanliga” människor fick chansen att bygga upp samhället på nytt, nästan från noll, skulle det bli rättvisare, vackrare, mer demokratiskt? Många har redan försökt. När man tittar på vad som nu “byggts” ser man att det förmodligen bara skulle bli marginellt annorlunda.
I Blockholm är byggnaderna anonyma, men enligt juryn är det de professionella arkitekterna som haft svårast att släppa sargen och tänka nytt.
Utställningens naiva estetik har dock en politisk underton. “Minecraft”, som skapats av svenska företaget Mojang, används till exempel redan av FN:s boende och bosättningsorgan UN Habitat, för att ge ungdomar verktyg att presentera idéer om sina framtida städer för beslutsfattare. “Minecraft” har tidigare även gjort projekt i Sverige, där ungdomar i miljonprogramsförorter får planera sin närmiljö.

Ett dilemma med medborgardialoger i planeringsprojekt är att de i allt för många fall bara blir iscensättningar av demokrati. Ofta tillfrågas invånarna vid ett för sent skede för att någon reell påverkan ens ska vara möjlig.
“Minecraft” verkar utmärkt som kompletterande verktyg, ett gränssnitt många verkar ha lättare att kommunicera genom. Är man ovan att presentera sina idéer i tal och skrift, kan man visualisera dem. Men den springande punkten i planeringsprocesser är att det finns någon som lyssnar, vägleder och tar till sig idéerna i ett tidigt skede. Att det finns resurser. Och att idéerna inte skrotas när de kommer ut i den krassa ekonomiska verkligheten.

Publicerat i DN Kultur 2014–03–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Påkostad exposé. Louisiana spelar i en egen liga när arkitektur möter konst och antropologi

4th February, 2014

UTSTÄLLNING. Det arabiske nu. Louisiana, Humlebæk, Danmark, t o m 4/5.

Den arabiska revolutionen för tre år sedan, till stor del möjlig tack vare sociala medier, väckte hopp om en ljus och demokratisk framtid. Men den arabiska våren är en vår som väntar, tvekar. Louisianas nya stora utställning i serien om arkitektur och identitet tar avstamp i denna tvekan.
“Jag behöver en paus för att välja vilken väg jag ska ta.” Konstnären Manal al Dowayans citat hänger vid utställningens entré och handlar om nya möjligheter, men också om de utmaningar arabiska kvinnor står inför. Till exempel saknar över hälften av Saudiarabiens 13 miljoner kvinnor utbildning.

Det offentliga rummet har en annan roll i arabiska städer än i väst. Tahrirtorget i Kairo till exempel, är snarare en ogästvänlig trafikrondell än ett torg. Diktaturer i allmänhet vill ha kontroll och skapar därför inga samlingsplatser. Den tydliga gränsen mellan offentligt och privat är också typisk för traditionell arabisk arkitektur. Louisiana har låtit den jordanska konstnären Sahel al Hiyari bygga en så kallad majlis , en välkomsthall före hemmets mer privata delar. Där tas gäster emot – som om de offentliga rummen är förpassade till hemmen.
I utställningen betonas bristen på offentliga rum i arabiska städer. Samtidigt syns nybyggen på Arabiska halvön skjuta upp som missiler ur öknen. Global oljekapitalism är något ingen revolution verkar kunna stoppa. Ett av de många nordiska och västerländska arkitektkontor som verkar i Mellanöstern är danska Henning Larsen Architects. Sedan 2008 har firman ett kontor i Riyadh, där man ritat Ministry of foreign affairs och är nu i full gång med en masterplan för King Abdullah Financial District.
Norska Snøhetta och franska Jean Nouvel är två andra kontor som presenteras i avdelningen europeiska arkitekter som verkar i de arabiska länderna.
En kontrast till de västerländska hägringarna är det unga saudiska arkitektkontoret X-Architects. De formulerar en kritik mot att Arabiska halvön bebyggs med turistattraktioner och monument av stjärnarkitekter, som saknar rötter i traditionell kultur. Deras exempel är Mecka, där man rivit gammal bebyggelse för att bygga lyxhotell som ska möta pilgrimsresenärernas behov.

Louisiana spelar i en helt egen liga när det gäller att ta fram utställningar där arkitektur smälter samman med konst, politik och antropologi. Att närma sig en så vidsträckt kultursfär som den arabiska är en större utmaning än den formmässigt jämförbara utställningen New Nordic, 2012. Resultatet är en påkostad exposé med ett stort antal väsensskilda verk att fördjupa sig i, varav flera framställts specifikt för Louisiana. Den känsla av hopplöshet som kan infinna sig i förhållande till både demokratikamp och investerarnas monumentbyggen kontras med spännande enskilda initiativ och kritiska röster.

Precis innan jag ska gå faller min blick på en datorskärm. Sajten “Who”s building Guggenheim Abu Dhabi?” är den libanesiske konstnären Walid Raads manifest mot migrantarbetarnas omänskliga förhållanden under museibyggena i Abu Dhabi. Verket komplicerar bilden av vem som är vinnare och förlorare i den arabiska byggboomen. Arkitekturens baksida, om man så vill. Om det borde “Det arabiske nu” berätta mer.

Publicerad i DN Kultur 2014–02–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den segregerade staden. Kärleksförklaring till förorten

25th April, 2013

BOKRECENSION. Johanna Langhorst. “Förortshat”. Ordfront.

Jag behöver inte läsa länge för att övertygas om att journalisten Johanna Langhorst älskade att bo i Tensta. Hon bodde där i 17 år, hennes familj hade en fin hyreslägenhet, barnen trivdes i skolan och det fanns en stor gemenskap i området.
Men kvällen då hennes son blev rånad av ett grabbgäng på väg hem från tunnelbanan förändrades allt. Han mådde så dåligt av händelsen att familjen bestämde sig för att flytta.
Johanna Langhorsts reportagebok om förortshat har sin grund i det här traumat. Men förutom sorgen över att lämna sitt hem kändes flytten som att kapitulera för kritiken. Under alla år hade hon fått försvara sitt val av bostadsort.

Johanna Langhorst mår illa av den ensidiga bilden av förorten. De flesta Tenstabor hon frågar trivs nämligen i sina kvarter och tycker om närheten till grönområden och frånvaron av bilgator. Däremot, när hon frågar vad folk i Stockholms innerstad tänker på när hon säger Tensta, får hon helt andra svar. Även om de sällan varit där ogillar de platsen på grund av invandrartäthet, husens utseende och rykten om kriminalitet.
De fördomar hon beskriver är en realitet. Till exempel visar kulturgeografen Moa Tunströms avhandling “På spaning efter den goda staden” (2009) att den modernistiska arkitekturen och den funktionsseparerade stadsplaneringen varit måltavla för avsky och förutfattade meningar redan innan miljonprogrammet stod klart 1976.
Johanna Langhorst får veta att de allra flesta brott i Tensta begås av en klick på trettio unga män som börjat som stökiga tonårskillar men nu blivit vuxna och småkriminella. Hon träffar socialarbetare som dribblar bort sitt ansvar, och hon funderar över hur väl de egentligen skött sitt arbete de senaste tio åren. “Kanske hade min son inte behövt bli rånad?” frågar hon sig.

Bakom förortsområdenas dåliga rykte ligger den svenska strukturella rasismen, menar hon. Boken innehåller stycken om oengagerade tjänstemän och politiker, klasskillnader, rot- och rutavdrag, utförsäljningen av allmännyttan, bristande underhåll, segregation, friskolor, främlingsfientlighet, näthat och myntandet av begreppet “utanförskap”. Det är ett något för brett och svepande anslag. Men visar ändå att allt hänger ihop.
En stor del av ansvaret lägger hon på journalisterna – varav de flesta bor på Södermalm och inte i Tensta – som inte gjort sitt jobb och avslöjat uppenbara missförhållanden. Eftersom det är mer lönande för journalister att “förenkla och skriva målande om den farliga invandrade underklassen”. När hon själv försökte sälja in ett program om Tens­ta till P1 fick hon blankt nej. För lokalt, sade de.
Hon retar sig på de “medelålders vita män” som i medier beskriver förorten som ett misslyckat byggprojekt. Bland annat kritiserar hon arkitekten Ola Anderssons bok “Vykort från Utopia” för att peka ut den modernistiska stadsplaneringen som boven i dramat med Stockholms innerstads höga bostads- och lokalkostnader.
Konstigt nog nämns inte Per Wirténs bok “Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (2010) som faktiskt tar efterkrigstidsbebyggelsen i försvar.

Att boken är raseridriven och har ett argt tonfall är i sig inte fel.Men talet till förortens försvar slår lätt över i onyanserade påståenden och generaliseringar, som “är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna att man ska tåla att kallas neger”. Det är synd, för de hade inte behövts. Det funkar bäst när hon med exempel och inter­vjuer visar hur det ligger till. Problematiken blir tydlig redan när “Uppdrag gransknings” Janne Josefsson i en intervju målar det farliga tillståndet i förorten och säger att journalister mörkar sanningen om invandringens negativa effekter.
I dag har de flesta städer som mål att bygga tät kvartersstad, i kontrast till efterkrigsbebyggelsen. Men den modernistiska stadsplaneringen präglar en stor del av Sveriges bostadsbestånd, oavsett vad vi tycker om den. Miljonprogrammet har dessutom ett gigantiskt renoveringsbehov och redan nu ser man hur fastighetsägare väljer att renovera så dyrt att folk inte har råd att bo kvar. “Renovräkning” har det kommit att kallas.
För vem byggs staden? Jag hoppas att Johanna Langhorsts bok startar en debatt som går djupare än till förorternas utseende. För det är tydligt i boken att arkitektur inte bara handlar om stadens form.Arkitektur är ekonomi och politik.

Publicerad i DN Kultur 2013–04–25.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Översatt till franska

5th December, 2012

Domkyrkoforum i Lund av Carmen Izquierdo.

Domkyrkoforum i Lund av Carmen Izquierdo.

Till min stora stolthet har den artikel jag skrev i DN om Kasper Salin-priset översatts till franska av Le Courrier de l’Architecte. Finns att läsa här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Kasper Salin-priset. Svensk arkitektur är mogen för nya spännande namn

17th November, 2012

I går kväll fick Domkyrkoforum i Lund Kasper Salin-priset vid årets Arkitekturgala. Julia Svensson gläds åt ett nytt stadsrum i Lund och en ny stjärna på den svenska arkitekturhimlen.

Om man ser de tre nominerade som klädesplagg: Tåkerns naturum är ett par snajdiga snickarbyxor. Årsta kyrka är en klassisk kostym av modernt engelskt snitt, med en välsittande vit skjorta innanför. Domkyrkoforum är en asymmetrisk klänning från Acne – tillräckligt cool för världens modernaste land.
Vad säger detta om vår tid? Kanske att Sverige inte återhämtat sig tillräckligt från modernismen för att till fullo kunna uppskatta Johan Celsings tegelkub i Årsta. Men framför allt att svensk arkitektur är mogen för nya spännande namn som Carmen Izquierdo, utöver veteraner som Gert Wingårdh och Johan Celsing.
När jag går förbi årets Kasper Salin-vinnare i Lund minns jag inte vad som låg på platsen förut, även om jag i flera år cyklade förbi nästan dagligen. Det har naturliga orsaker. Platsen var en ödetomt, omgärdad av plank och syrenbuskar, kanske mest uppskattad av nödiga studenter på nattkvisten. Detta betyder inte att årets pristagare hälsats av vajande palmblad på sin väg in i Lunds historiska miljöer. Carmen Izquierdo är född och utbildad i Spanien och bosatt i Stockholm. När hon som 30-åring vann tävlingen 2004 var det högtryck på byggmarknaden, ingen entreprenör var intresserad, och projektet lades på is. Några år senare ville Arne Paulsson, Lunds största privata byggherre, uppföra ett flervåningshus där bostadsrätter skulle finansiera ett domkyrkoforum i bottenvåningen. Men domkyrkorådet sa nej och återupptog Izquierdos förslag.
Lund har också, vilket anstår varje plats där lagrarna gro, en alert och envis bevarandemaffia. Som den här gången slöt upp till kamp för syrenbuskaget.

Nu står Carmen Izquierdos guldglänsande Domkyrkoforum här, och syrenerna har flyttats 75 meter. Att bygga bredvid Lunds nästan 900 år gamla domkyrka är dock inget man gör ostraffat, trots att Lunds stadskärna har byggnader från många olika epoker.
En del av kritiken har handlat om att byggnadens färg och moderna form stjäl fokus från domkyrkan. Men ingenstans går det att ta miste på vem som är vems uppnosiga guldsmycke. Det är en lyckad dialog. När jag står under entrén vid Kyrkogatan ser jag domkyrkotornen genom en glipa i taket. När jag sitter i hörsalen tittar jag upp mot dem genom den utstickande lanterninen. Domkyrkan syns till och med när jag har ryggen mot den, avspeglad i lanterninens fönster.
Nu börjar antagonisterna också förhoppningsvis blidkas av att den blingiga mässingsfasaden mörknar till en ton av brons. Byggnadens främsta bidrag till stadsbilden är att ytan vid domkyrkan förvandlats från en ickeplats till ett stadsrum, med hjälp av landskapsarkitekten Charlotte Lund.
När jag går in i byggnaden kommer jag till entrétorget, en plats för utställningar. Byggnaden öppnar sedan upp sig i en samlingslokal med bord och stolar och ett litet kafé i anslutning. Jag är där en sen hösteftermiddag, och ljuset som slår emot mig från de vitbetsade betongväggarna och det vitoljade trägolvet är markant men ger en varm känsla.

Min enda invändning är fasaden mot Kungsgatan. Trots att den också är en framsida och vetter mot det klassiska studenthaket Arimans uteservering, är byggnaden här sluten i bottenplanet och ser mest ut att fungera som lastplats. I övrigt smälter byggnaden väl in bland de omgärdande äldre två- och trevåningshusen, utan att för den skull bli tråkig.
Jag är glad att domkyrkorådet stod upp för sin ursprungstanke. Bara det ett bevis på att kyrkor numera är nästan de enda offentliga
byggnader där kvalitet är heligare än ekonomi. Detta stämmer också in på Celsings kyrka. Även Wingårdhs Tåkern är på sätt och vis ett kyrkorum, fastän föremålet för dyrkan är ett annat.
Förra året gick Kasper Salin-priset till en ny tågstation i grannstaden Malmö. Men Malmös senaste satsning, det stora köpcentrumet Emporia (också ett Wingårdhprojekt) vill, liksom den nya National-arenan i Solna, ha något i utbyte av besökaren. Pengar, energi. Lunds domkyrkoforum har förvisso bokhandeln Arken strax intill. Men byggnaden ger, genom att inte kräva något. Plötsligt minns jag hur det känns att inte vara kund.

Juryns motivering:

… för ett djärvt arbetssätt som med poetisk precision resulterat i en övertygande helhet. Byggnaden har en tydlig egen arkitektonisk identitet som samtidigt lyckas underordna sig domkyrkan. Entrén mot Stora Södergatan är starkt och självständigt formad som aldrig tidigare i Sverige.

Andra vinnare vid Arkitekturgalan i går kväll:

Sienapriset: Hornsbergs strandpark, Stockholm.

Årets Guldstol: No Picnics kontor, Stockholm.

Planpriset: Umeå, fördjupad översiktsplan för de centrala stadsdelarna.

Kritikerpriset: Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff för boken “Avgrunden”.

 Publicerad i DN Kultur 2012–11–17.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Miljonprogrammet – framtidens stad

7th March, 2012

Den 7 mars var jag moderator på Miljonprogrammet – framtidens stad, på Färgfabriken i Stockholm. Seminariet anordnades av Arkitektkontoret Spridd AB, Delegationen för hållbara städer, KTH Starka forskningsmiljöer Architecture in the Making, Stockholms arkitektförening.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En snabbkurs i kapitalism

18th December, 2011

BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.

Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.

Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”

Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska pro­gnosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

I kväll fattas det ödesdigra beslutet

12th December, 2011

Häromkvällen tog jag och en vän, också nyligen hitflyttad från Malmö, en drink på Gondolen för att beundra utsikten. Stomatolskylten, Riddarfjärden, Gamla stan. Det kan tyckas banalt men vi är inte så bortskämda med monumentala vyer nere i södern. Att det finns platser som stadsbor är beredda att kämpa för upplever jag som extraordinärt, något som bör tas på stort allvar.
Slussen är ett fungerande stadsrum bland annat för att det vistas människor där – vilket knappast är fallet med alla ”vi vill skapa en mötesplats”-projekt. Men dess nuvarande form är trots den geniala treklöverstrukturen ganska flytande i kanterna.

Att för första gången forcera Slussen med cykel var svettigt. Det hände mig så sent som i somras och jag var tvungen att kliva av min föga motlutsanpassade damcykel, lika gammal som Slussen själv. Plötsligt stod jag bland bilarna, utan en trottoar i sikte. Men ett halvår senare fruktar jag inte längre för mitt liv. Slussen och jag har blivit vänner.
Att en byggnad fått några decennier på nacken, och kultstämpel, betyder inte nödvändigtvis att den är värd att bevara. Människor kan ha en tendens att rädas förändring, men börjar sedan ändå älska det som blev. Men vi ska också komma ihåg att det är tack vare protester– bland annat av kulturpersonligheter – som en del innerstadsområden räddades från motorvägar och parkeringshusdöd under 1900-talets senare hälft. Bebyggelsen på Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Greenwich Village på Manhattan. Det som inte räddades, som Klarakvarteren eller Malmös Lugnet, är fortfarande trauman i städernas minnen.

Alliansens behandling av ärendet Slussen påminner om efterkrigstidens tokmodernistiska projekt. Man vill bygga en åttafilig bilväg till Gamla stan. Det är viktigt att vägen byggs i raketfart. Samt att man ignorerar den opinion som finns mot bygget.
Enligt Kajsa Althéns artikel i onsdagens DN har alliansen tystat experter, förhindrat medborgardialog och anlitat reklambyråer – allt för att driva igenom en hiskeligt dyr lösning som inte ens är komplett. Slussenkarusellen börjar alltmer förtjäna medieepitetet Slussengate.

Slussenfrågan är delikat, spännande och en arkitektonisk utmaning – att bygga tidsenligt, tillgängligt och samtidigt bevara estetiska kvaliteter på en av Stockholms viktigaste platser. Men den är också en mätare på värderingar och klimatvisioner. Hur mycket kommer vattenståndet att stiga? Hur ser framtidens kollektivtrafik ut? Vill vi verkligen planera för fler bilar?
Icke desto mindre viktigt är att fråga sig om detta kan lösas bättre någon annanstans – där man inte förfular en av stadens vackraste vyer.

Kulturslussens protester och namninsamling inkom i sista minuten. Det gör inte deras förslag oseriöst. Det är inte för sent – det är ju det som är demokrati.
Under hösten har medvetenheten kring processen höjts och diskussionerna börjar äntligen leda någonstans. Därför borde politikerna ta ett djupt andetag, svälja frustrationen och inte jäkta just precis nu.
Till dem som deltar i kvällens ödesdrama: tänk noga efter vilket beslut ni i efterhand minst kommer att ångra.

 

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bli en fönstertittare: Vemodigt ljus över fuktskadade träpaneler

7th December, 2011

KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.

Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.

Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.

Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Station Triangeln får Kasper Salin 2011:”Här är underjorden inte ödslig och grå”

12th November, 2011

”Fyra nyanser av grått”. Om Citytunneln i Malmö var en film vore detta den självklara titeln, i alla fall om man tar den nyfunktionalistiska betongarkitekturen i beaktande. Det tänkte jag ifjol den snöiga novemberdag då jag första gången besökte Malmös nya stationer.
Men så tog jag rulltrappan ned i Station Triangeln, som välförtjänt utsetts till 2011 års Kasper Salin-pristagare. Här är underjorden inte ödslig och grå – utan ljus och rymlig.

Arkitektfirmorna, Sweco och danska KHR, har satsat på enkla arkitektoniska detaljer och luftiga perronger. Tillsammans med välintegrerad konst (och avsaknaden av reklam) gör detta att platsen upplevs som både funktionell och generös. Elektroniska gnistor, signerade Christian Partos, smyger fram utmed de välvda väggarna när tågen närmar sig perrongen. I stationens finrum, det så kallade mezzaninplan, reflekteras konstnären Gunilla Klingbergs brandgula sol i de hängande övervakningsspeglarna.
Ovan jord är stationens enda avtryck två glasbubblor, en bakom Triangelns köpcentrum och en nära Möllevångstorget och Skånes universitetssjukhus. Det är klokt att man inte frestats att göra dem mer spektakulära, då vi ännu inte sett hur stadsmiljön runt dem kommer att gestalta sig.

Att Station Triangeln får årets Kasper Salin handlar, utöver den väl genomförda arkitekturen, också om dess symboliska värde. Triangeln är ett nytt nav i Skånes infrastruktur där Malmös närhet till Köpenhamn förvandlats från uttjatad kliché till mångas verklighet. Därför är kritiken mot stationens alltför korta plattformar befogad. Självklart var det en budgetfråga. Men om tågresandet ökar som beräknat kommer tågen inte att kunna vara så långa som behövs.
Hållbar stadsutveckling har fått en alltmer framskjuten plats inom arkitekturen. Kasper Salinpriset går till en kollektivtrafiksatsning, Siena-priset till omdaningen av stortorget i Gävle. Hela två priser förortsrelaterade: bostadspriset går till White för Äppelträdgårdens Atriumradhus och årets kritikerpris får journalisten Per Wirtén, vars bok ”Där jag kommer från” diskuterar polariseringen mellan centrum och periferi.
Det är rätt prioriterat. I en tid av galopperande urbanisering kommer ytterstadsområdenas betydelse bara att öka.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries   Newer Entries