19th July, 2010
Idag publicerar Yimby (partipolitiskt obundet nätverk för stadsvänner som vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad) mitt reportage om stad och känslor från Modern Psykologi.
Att läsa här.
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
8th July, 2010
I nya numret av Modern Psykologi publiceras mitt reportage om staden och känslorna. Det vill säga vad stadsplanerare ska tänka på för att människor ska må bra i staden. Såklart ska du köpa tidningen nu.
Jag har bland annat intervjuat den danska psykologen Ingrid Gehl, som redan 1971 skrev boken Bo-miljö, och vars forskning varit grundläggande för den kände arkitekten Jan Gehl.
Texten har också publicerats på nätverket Yimbys hemsida, så den går att läsa här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th May, 2010
Stadsbyggnadskontoren pratar om att bygga tät och blandad kvartersstad. Men vad står visionen egentligen för? I nya numret av RUM intervjuar jag Moa Tunström, som skrivit avhandlingen På spaningen efter den goda staden – där hon avslöjar vad som gömmer sig i stadsmässigheten.
Moa Tunström. Foto: Julia Svensson
Den gula kranen lyfter bit efter bit på plats. Vid Sjövikstorget i Liljeholmen har de vita flervåningshusen med balkonger snart ännu fler snarlika systrar.
Det var just det här gamla industriområdet som för några år sedan fick kulturgeografen Moa Tunström att börja gräva i begreppet ”stad”.
– Jag läste stadsbyggnadskontorets planer för området och slogs över att man ville flytta tullsnittet, tillhöra innerstaden. Och använder parollen: ”Innerstaden växer”. Man hade också kunnat säga ”förorten växer”, men det skulle ingen säga. Men det gör den – under rubriken ”stad”.
I Moa Tunströms avhandling På spaning efter den goda staden är det tydligt att många använder samma visioner. Förebilder är ofta förra sekelskiftets stadskärnor. Vad som blir, när innerstaden utgör norm, är höga hus med butiks- och kontorslokaler i bottenvåningarna.
På andra sidan vattnet från Liljeholmens strand syns 60-talsområdena Tanto och Drakenberg. Bakom de vita husen som snart är färdiga tornar de lika vita miljonprogramshusen i Nybohov.
– Ibland läggs förklaringen till områdens rykten eller status på arkitekturen. Men, vi vet inte än vad det som byggs idag får för rykte eller stigma om fyrtio år. Det har med en massa annat än formen att göra. Men idag skrivs de in i en innerstad med café- och restaurangliv. Så som man tänker sig att de som kan betala vill leva.
I stadsretoriken finns miljonprogrammet hela tiden med som motbild. ”Bara det inte blir som då”. Paradoxalt nog, menar Moa Tunström, påminner en del om miljonprogrammet: De stora ambitionerna. Den starka tilltron till en modell, idag den täta kvartersstaden, som enda lösning.
– Då som nu fanns starka livsstilsnormer i planeringen. Då var det mamma, pappa, barn i en trea. Nu är det mamma, pappa, barn i en fyra. Och de går på café. Ibland när man läser dokumenten får man en känsla av att caféer och restauranger är de viktigaste planeringsverktygen.
Gör inte innerstadsmodellen att det blir mer liv på gatorna?
– Jovisst, det synliga stadslivet är ju det ses som positivt i planeringsidealen idag. Plus att man vill gynna det lokala livet – att de boende ska vara mycket i området där de bor. Jag bor själv i ett 50-talsområde. Där finns det få lokaler i bottenvåningarna, men ett liv man inte ser.
Moa Tumström har när hon studerat bland annat Boverkets och Stadsmiljörådets skrifter hittat element från den amerikanska new urbanism-rörelsen. Likaså referenser till Jane Jacobs modernismkritiska klassiker ”The Death and Life of Great American Cities” från 1961.
”Gator och torg” är ideala mötesplatser. Det traditionella stadsideal som ofta förespråkas som det goda livet är, enligt Moa Tunström, på grund av befintlig arkitektur i många fall en omöjlig förebild i Sverige. Man glömmer också lätt bort att förra sekelskiftets stad också hade en del destruktiva inslag – trångboddhet, dålig standard, segregering.
– I stadsplanesammanhang pratas det ganska onyanserat om staden som miljövänlig, spännande, full av goda möten och ekonomisk tillväxt – både då och nu. Men det finns negativa associationer till stadsliv som man inte nämner. Våld, förstörelse och konsumtionshets.
Vad finns det för alternativ till begreppet ”stad”?
– Till exempel hör man aldrig uttryck som folkhemsordet ”grannskap” idag. Det är ”stadsliv” man talar om. Antingen”innerstad” eller ”förort”. Allt däremellan är”icke-platser”. Det vore spännande att se vad som hände om vi hade en mer utvecklad och ickepolariserande begreppsapparat. Jag skulle också önska att förort inte var ett skällsord.
Hur ska man bygga istället?
– Stadskärnorna är till för fler än dem som bor där. De kan vara en ambition. Att göra även andra platser intressanta för fler än dem som bor där.
Men, menar Moa Tunström, som idag jobbar på KTH:s avdelning för urbana och regionala studier, hon är egentligen inte kritisk till områdena som byggs, utan mer till hur man talar om dem. När man som på skylten här i Liljeholmen sprider berättelser om den goda innerstaden, blir förorten och alla som bor i den en stigmatiserad motpol.
– Vad avhandlingen handlar om är att vi ska skärpa våra öron när vi talar om staden. Om vi vill att något ska ha ”mångfald”, vara ”stadsmässigt”, eller ”attraktivt” måste vi tänka över vad vi lägger i begreppen.
Texten är ursprungligen publicerad i RUM #5 2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th May, 2010
I nya numret av RUM skriver jag om hur Londonstadsdelen Newham inför OS förvandlar sin kriminella image till en ekologisk sådan.
OS-byn i Vancouver prisades, med sina energieffektiva bostäder, förnybara energi och närhet till stadskärnan, som världshistoriens grönaste Olympiska spel.
Nu tar London upp tävlan. Här har OS-arenorna placerats några kilometer nordöst om stadskärnan i den gamla industristadsdelen Newham. Och i Newham, som är känt för sin höga arbetslöshet och internationella befolkning, jobbar man hårt på att med stadsförnyelse städa bort sin kriminella image. För att ersätta den med en ekologisk sådan.
När Newhamns gamla byggnader jämnas med marken återvinns 90 procent av rivningsmaterialet. Den olympiska arenan blir den tredje största i Storbritannien efter Wembley och Twickenham. Den designas av Peter Cook och Populous och byggs passande nog på en grund av nedsmälta knivar och skjutvapen som konfiskerats av the Metropolitan Police Department.
Regnvatten samlas in för att reducera vattenåtgången i de nya byggnaderna med 40 procent. Ännu högre är målet för koldioxidutsläpp – de ska minskas till hälften. All energi ska vara förnybar och allt byggmaterial uppges komma från lagliga och hållbara källor, som går att spåra.
När det hållbara mästerverket väl står klart ska besökarna rekommenderas att använda allmänna transportmedel.
Men. Att göra Londons tredje OS till världshistoriens mest hållbara är inte gratis. Bara kostnaderna för The Aquatics Centre, Zaha Hadids vitskimrande arena i organisk form, har tredubblats. De 3,5 miljarder dollar som spelen från början verkar futtiga i sammanhanget. Den ekologiska extravaganzan har inte oväntat blivit både tidskrävande och höjt insatsen till nästan 14.
Texten ursprungligen publicerad i RUM #5 2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th April, 2010
Ett robust tak i vit betong böljar sig fjäderlikt framför bostadshusen på Bennets väg i Rosengård. Det vita taket, som ritats av den Malmöbaserade arkitekten Kenji Miyazu på Jaenecke Arkitekter, fungerar bokstavligen som ett paraply. Det skapar ett sammanhang för gatans tio nyinvigda bokaler – bostäder som kombineras med butikslokaler.
Det tar en kvart att cykla från Rosengård till centrala Malmö, men eftersom stadsdelen är så trafikseparerad tänker många på den som avskuren från stadslivet.
– Liksom i alla andra miljonprogram bor det massor av människor här, men det finns inga fysiska platser ett mötas på. Det pågår en tydlig handel i källarlokaler och garage, mer grå än vit ibland. Vår idé var att bekräfta det som redan fanns, att göra ett stick som får spridningseffekt. Ett slags urban akupunktur. Göra det möjligt för entreprenörer att utvidga sina verksamheter, säger Susanne Rikardsson på Mkb fastigheter.
Bostäder av bokaltyp är betydligt vanligare utomlands än i Sverige och är ett sätt att kombinera företagande med familjeliv. I Rosengårds tio nyförvärv finns allt från resebyrå och juridisk tolkningsverksamhet till juicebar, livsmedelsaffär och en frisör.
De nybyggda bokalerna utgår från befintliga bostadshus. Taket kragar ut över gångbanan och skapar kontakt mellan butikerna och stråket utanför, där butiksinnehavarna kan välja att skylta eller ha en uteservering. Kenji Miyazu har valt att dela upp taket i segment för att få in dagsljuset i butikerna.
– Att betona taket och de fristående pelarna så mycket väcker nyfikenhet, de bjuder subtilt in att gå in under dem. De mjuka formerna kontrast till hårda materialet. Taken får fjäderlätt uttryck. Om man känner på den är de släta som sammet, säger han.
Jag brukar skriva kortare och längre artiklar och intervjuer om arkitektur i tidskriften Rum.
Denna text publicerades ursprungligen i RUM 4/2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th December, 2009
Den här månaden medverkar jag för första gången i Tidskriften RUM, nr 12.
Skriver en artikel om arkitektkontoret Cobes visioner för Nordhavnen i Köpenhamn.
Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer
19th April, 2009
våning med fyra meter till taket. På Östergatan 27 i Malmö finns en sån våning. Med åtta rum och stuckaturer och burspråk och fåtöljer från sekelskiftet och en toalett av guld.
Fram tills sista april bor det ett fint kollektiv där. Sen är det kollektiv ut och vinkällare in. Lyxrenovering alltså. Jag har skrivit en lååång harang om det i Sydsvenskan idag.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th April, 2009
Kommunens bostadsbolag MKB vill satsa på ett nytt höghus i Rosengård, rapporterade P4 Malmö förra veckan. ”En skyskrapa kan skapa intresse för Rosengård”, sa fastighetschefen Anna Heide. ”Vi har skämtat om att det kan bli en balans till Turning Torso.”
Torson är inget man behöver skämta om. Turning Rosengård är ett passande namn
på det nya tornet i Malmös silhuett, på mer än ett sätt. Sedan Guggenheimmuseet
gav spanska Bilbao ett lyft 1997 har stad efter stad byggt monument. Malmö blir inte först med att ta till Bilbaoeffekten för att ”branda om” och förändra den problematiska förorten.
Ett landmärke i Rosengård – spektakulärt, påkostat och förhoppningsvis av en
erkänd internationell arkitekt – bidrar alldeles säkert med ny stolthet i stadsdelen. Dessutom behövs fler bostäder i Malmö.
Men man kan fundera över att planerna lanseras just nu, när Rosengårds sociala problem tycks vara i hela världens blickfång.
Kanske för att ett höghus syns betydligt bättre än socialt arbete.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-04-16.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th April, 2009
Dharavi, ett av världens största slumområden i Bombay, ska byggas om. En arkitekt som heter Mr. Mukesh Mehta, och som jobbat mycket i USA, har gjort planer på sjuvåningshus och bredare vägar som fallit delstaten Maharashtra i smaken. Ett nytt medelklassområde som ska ersätta de plåtskjul som idag hyser områdets en miljon invånare. Hans förslag om att uppgradera slummen är kontroversiellt.
Dharavi är av tradition en så kallat kreativ slum, med många industrier. Alla Bombays läderindustrier ligger till exempel här – och läderfärgning är så giftigt att det är olagligt. Men eftersom det är stora maffiapampar som äger fabrikerna får den fortsätta.
Denna aktivitet finns till exempel också i Rio de Janeiros favelas, kåkstäder. Det är paradoxalt, för även om de som jobbar med återvinningen, av bland annat västvärldens metall, it-avfall och plastprodukter, far illa av arbetsförhållandena och att utsättas för giftiga substanser, hjälper dessa arbeten många ur fattigdomen.
Många tror att valet i Indien, som börjar i dagarna, är avgörande för vad som ska hända med planerna för Dharavi framöver.
När jag var i Indien för ett tag sedan, med fotografen Johanna Wallin, gjorde vi ett reportage om villkoren för de människor som jobbar med Sveriges plastavfall. Och vad de tror om framtiden.
Läs artikeln i Sydsvenskan.
BIlden här ovan har Johanna tagit. Se hennes finfina bildspel kan du se här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th March, 2009
Peoples building, Shanghai.
På utställningen Yes is more på Dansk Arkitekturcenter i Köpenhamn (t o m 31.5) tar danske Bjarke Ingels på sig rollen som arkitekturens Charles Darwin. Evolution skapas inte genom revolution – Ingels arkitektkontor BIG har blivit vinnare genom anpassning.
BIG:s framgångssaga är utformad som en enorm tecknad serie. I pratbubblor längs väggarna berättar Ingels om arkitekturens villkor, från idé till förlorad tävling, från byrålådeskiss till färdig byggnad. Under rubriker som ”Found in translation”, ”A welfairytale” presenteras både de sympatiska VM-husen i Ørestad och mastodonter som People’s Building i Shanghai.
Är det, som Ingels säger, radikalt att böja sig efter marknaden? Tja… vad man än tycker om vip-städer i Azerbajdzjan och monumentalarkitektur i Kina, är BIG ett intressant nutidsfenomen och ett koncept som fungerar. Och oavsett om man gillar Ingels evolutionsteori och fyndiga ordvrängningar är Yes is more något så originellt som en kul arkitekturutställning för en bred publik. Marknadsanpassning när den är som bäst.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-03-18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
