Det finns de romaner som bärs av ett uttalat tema eller konflikt. Och så finns andra, på ytan kanske mindre rafflande, där språket är det som suger in och håller en kvar.
Kanadensiska Lise Tremblays ”Judiths syster” är av den senare sorten. En tolvårig flicka har sommarlov i 1960-talets Chicoutimi, en liten stad i norra Québec. Hon har nyss slutat i den katolska mellanstadieskolan. Dagarna tickar på med modern sömmerskan och extrajobbet som barnvakt.
Bästisen Judith bor i grannhuset och enligt boktiteln är det Judiths storasyster som är bokens huvudattraktion. Det är hon på sätt och vis. Claire är grannskapets skönhet och sommarens händelse är att hon förlovat sig och gått till final i en danstävling där hon kan vinna en plats som bakgrundsdansare till ett känt kanadensiskt popband.
Detta skänker henne en air av kändisskap men en som inte låter sig imponeras av det är berättarens mamma. Romanen är skriven i jag-form och flickan upprepar sin oro över mammans skrämmande raseriutbrott. De kommer – till exempel – när dottern talar om Claire.
Sedan ett decennium ombesörjer Rámus förlag att Tremblay kan läsas på svenska, det finns nu hela sex volymer. Det är jag glad över. ”Judiths syster”, som utkom på originalspråk redan 2007, kommer dessutom i samma fina format som novellsamlingen ”Driftens väg” från 2024, även den ett skarpt vittnesmål om kvinnors villkor. Pytteliten och bestämd, i storlek som ett vykort och med en karaktärsfull Helene Schjerfbeck-målning på omslaget är den fysiska boken kongenial med sitt innehåll.
”Judiths syster” utspelar sig efter den så kallade Tysta revolutionen i Québec under 60-talet, då samhället moderniserades och katolska kyrkan fick mindre inflytande. Under den här tiden växte en medelklass fram bland Kanadas franskspråkiga och fler från arbetarmiljöer kunde utbilda sig. Detta nämns inte men boken har många beröringspunkter med utvecklingen.
Vad den tolvåriga berättaren själv finner viktigt är förstås umgänget med kompisen, beundran för Claire, svärmandet för en äldre kille. Men i mellanrummen framträder livsvillkoren, nunnorna på flickans katolska skola får mindre att säga till om, pappan arbetar i skogen hela veckorna, och när han är hemma bryr han sig mest om sina söner. Det är en miljö där döttrar lämnas utan uppsikt och tidigt får hushållsansvar. Berättaren gör en skarp iakttagelse av ett dilemma med relationer: när föräldrar och syskon reser bort är det äntligen rent hemma men också tyst och ensamt.
Språket är befriande rakt och avskalat, som i de andra böcker jag läst av Tremblay, och flyter på bra i den svenska översättningen. Vad som gör romanen så särskilt lysande är en lågmäld precision i flera nivåer. Som i förbigående registreras familjerna i grannskapet. En kvinna glider in i psykisk sjukdom, en kompis mamma blir grovt misshandlad av sin supande man.
Claires liv tar också en sorglig vändning och hennes öde är romanens smärtpunkt. För det finns trots allt ett tema här. ”Judiths syster” är en coming of age-berättelse om arbetarkvinnors minimala handlingsutrymme. Claires funktion i romanen är att utgöra effektiv motsats till det liv berättarens mor önskar för sin dotter.
Då Tremblay håller sig nära barnperspektivet är det först efteråt det slår mig att berättelsens verkliga hjältinna, det är modern. Detta är snyggt gjort. Modern befinner sig inte i epicentrum utan är mer av en irriterande konstant i bakgrunden: hon sprider tygrester omkring sig, levererar förmaningar om att inte bli tjock och så de redan nämna utbrotten, när dottern låter sig påverkas av omgivningens enfald.
Men trots sina tillkortakommanden är det hon som driver på så att dottern, till skillnad från Judith och hennes syster, får gå i en högstadieskola för särskilt begåvade. Med bittert förvärvad klassmedvetenhet har hon observerat i vilken riktning det blåser. Hon förstår vad som krävs och kämpar, bitvis i motvind, för att dottern ska få det bättre än andra mödrar och flickor i kvarteret.
BOKRECENSION. Arundhati Roy. Mitt skydd och min storm. Översättning: Peter Samuelsson. Natur & kultur.
Arundhati Roy är den indiska författaren som slog igenom med ett dån med den magnifika debutromanen ”De små tingens Gud” 1997. När jag
nu plockar upp boken igen inser jag att ljuset som omgav den här berättelsen, om tvillingarna Rahel och Estha och deras oberäkneliga mamma Ammus liv i Kerala, fortfarande är kvar.
Efter debuten kom ingen snabb uppföljare. Något hon säkert fått
förklara i all evinnerlighet, att hon inte vill vara en författare som pumpar ur sig roman efter roman utan bara skriva när hon har ett ärende. Men tack vare den plötsliga berömmelsen fick hon en plattform och hon har ägnat livet åt att skriva engagerade essäer om politik och orättvisor. Än
så länge har det bara blivit en roman till.
Nu kommer den första memoaren, föranledd av att Arundhati Roys mor, Mary Roy, dog 2022. Arundhati Roy älskade Beatles som ung och anspelar i originaltiteln snyggt på Paul McCartneys ”Let it be”, som handlar om hans döda mor: ”Mother Mary comes to me” heter boken på engelska. På försättsbladet lyder dedikationen ”To Mary Roy / who never said let it be”.
I den svenska översättningen går detta tyvärr förlorat, kvar finns bara andemeningen: Det finns mödrar och så finns det … mödrar. Arundhati Roys mamma Mary säger alltså inga lugnande visdomsord i skydd mot livets storm. Det är hon som är stormen. Och bokens egentliga huvudperson är förstås inte den berömda författaren själv, trots att två fotografier av henne pryder bokens omslag. Huvudpersonen är lika mycket hennes excentriska mor.
Boken inleds när Arundhati är två-tre år och modern lämnar sina barns far. Han är redan då försupen och i backspegeln kan Arundhati Roy inte begripa hur de två föräldrarna – speciella var och en på sitt sätt – lyckades bo en enda dag under samma tak. Modernflyttar söderut med barnen, till Tamil Nadu där hon kan arbeta som lärare och bo i ena halvan av sin fars sommarvilla.
När hennes mor och bror vill slänga ut henne ur huset inser de inte vad de drar igång – eller vem de har att göra med. För när Mary Roy väl skaffat sig pengar och uppnått tillräckligt hög ställning kommer hon att utmana dem och den kristna arvslag som gäller i södra Indien, som säger att döttrar inte har rätt att ärva sina fäder.
Arundhati Roy föddes 1959 i den indiska delstaten Kerala, är en indisk författare, samhällsdebattör och fredsaktivist. Hon var den första indiska författare som tilldelades Bookerpriset, som hon fick 1997 för ”De små tingens gud”.
Den medellösa familjen flyttar så till författarens mormors systeri Ayemenem i Kerala, senare spelplatsen för ”De små tingens gud”. Här bor de hos en dysfunktionell samling släktingar. Arundhati Roy beskriver hur hon och hennes bror straffas för allt släktingarna utsätter deras mor för.”Hynda” och ”oäkting” kan modern kalla henne. Modern slår henne, slänger ut henne ur bilen och huset
Arundhati Roy kallar sig boken igenom sin mors ”organbarn”. För som om våldet inte är nog har mamman allvarlig astma, och livet igenom känner dottern ansvar för att hålla sin ständigt döende mor vid liv, att andas i hennes ställe. Inte konstigt att hon tar sin tillflykt till den gröna Meenachilfloden och blir bästa vän med en ekorre.
När Arundhati är sju år kommer vändpunkten för modern: hon startar en skola, på vars elevhem den lilla familjen också flyttar in. Modern ger mycket kärlek till skolan och de andrn. Hon känner empati för den unga kvinna som för sextio år sedan försökte abortera henne. Hon förhåller sig kärleksfullt och ofta humoristiskt till moderns våldsamheter och avsaknad av självinsikt, lite som om hon är ett unikt konstverk.a eleverna – medan de egna barnen ständigt är i skottlinjen.
Som litteratur är det lysande. Det är ett sammansatt porträtt, Arundhati Roy har försonats tillräckligt
med moderns härskartekniker för att låta henne vara både vidrig och storslagen. Och att hon är unik går inte att komma förbi: ”Fru Roy gjorde det till sin uppgift att ta pojkar ur deras till synes gudagivna känsla av att ha rätt att ta för sig som de ville /…/ Hon befriade dem från bördan av att tvingas vara så som samhället ansåg att män borde var. Hon uppfostrade generationer av älskansvärda män som hon sedan släppte ut i världen. Det hon gjorde för flickorna, den anda hon ingjöt i dem, var ingenting mindre än en revolution.”
Som sextonåring flyttar Arundhati Roy till Delhi och det är här hon slår sig fri: hon bryter kontakten med modern, avböjer hennes pengar. Arundhati Roy vilja att stå på egna ben i storstaden, att vara fri och följa sina drömmar utan moderns stöd, gör den här berättelsen magnetisk.
De bostäder (läs plåtskjul) hon bor i får dock Patti Smiths sunkiga industriloft i New York, omskrivna i den numera klassiska självbiografin ”Just kids”, att framstå som en lyxlägenhet.
”Det här är Indien, kära du”, inflikar Arundhati Roy då och då apropå landets ibland medeltida seder och bruk.
Om den här boken har en tredje huvudperson är det Indien, ett land som kan förefalla myllrande och oordnat men där det råder en extremt tydlig ordning. Den viktigaste symbolen för samhällsordningen är det djupt ojämlika kastsystemet som nästan alla fortfarande lever efter. Mycket få gifter sig utanför sin kast, vilket upprätthåller klassklyftor djupa som raviner.
För den som inte är på det klara med exakt hur patriarkalt Indien är: kvinnor fick inte jämlik arvsrätt i landet förrän 2005, en lag som fortfarande inte efterlevs fullt ut.
Arundhati Roy försonasså småningom med sin mor som, med barnen utflugna, upprätthåller tyrannin med en rad anställda som lyder order (nu när hon är borta, vem ska då kommendera ”Tänd lampan” – ”Släck lampan”?).
En brytpunkt för Arundhati Roy är ”De små tingens gud” (1997). Att plötsligt bli rik är förstås inte oproblematiskt för någon med hennes radikala värderingar – det finns en del intressant om detta i boken – men i korthet tillåter pengarna henne ett liv som fri skribent.
Ett rejält parti handlar om detta: hon skriver politiska essäer om Indiens kärnvapentester. Hon skriver om ett dammbygge som tvingar bort tusentals människor från sina hem, ett engagemang som föranleder en kort fängelsevistelse.
Hon opponerar sig mot landets eskalerande hindunationalism, vilket är särskilt relevant för läsare i Sverige och västvärlden. Den högernationalism som växer på vår del av jordklotet är något indierna kämpat med i decennier.
Den imposanta modern är dock en kontinent i sig själv. Arundhati Roys livsäventyr är storslaget men berättelsen återknyter ständigt till modern, som definitivt förtjänar sin plats bland litteraturens starka modersfigurer.
De två liknar trots allt varandra. Mary Roy var bångstyrig och frisinnad, dottern är detsamma. Att Arundhati Roy, trots allt hon utstått från modern, också fått med sig viljestyrka och mod att gå sin egen väg – det är skyddet som åsyftas i den svenska titeln. Utan Mother Mary inget författarskap.
Boken är rörande och universell på det viset att den får mig att fundera över min egen dotter- och föräldraroll.
Jag läser besatt vidare trots att jag förstår att historien kommer sluta där den började: vid den snart 89-åriga Fru Roys dödsbädd. Vid det här laget är modern så känd att det skrivs runor i rikstidningarna. 1986 lyckades hon, efter utdragen kamp, att få den kristna arvslagen i Kerala eliminerad. En feministisk bedrift.
När jag slagit ihop pärmarna tänker jag på ögonblicket när Fru Roy kommer till Delhi för att driva sitt mål om arvslagen. Arundhati Roy blir perplex: i storstaden vet ingen vem hennes mamma är, ingen har hört
talas om hennes fantastiska och banbrytande skola.
Scenen gnistrar: Vem kan inte känna igen den första drabbande insikten om en allsmäktig förälders litenhet i världen?
LITTERATUR.Virginia Woolf. Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag.
Målningen ”The party” ställdes i London i höstas ut för första gången på nästan hundra år. Denmålades av Vanessa Bell 1920 och var en gåva till systern Virginia Woolf. Motivet är två kvinnor på fest, uppklädda i urringade och baraxlade klänningar i flapperstil typiska för den nya tiden.
Den hittades i Woolfs bostad, såldes och var försvunnen i decennier. Och enligt The Guardian kallas den nu för ”Mrs Dalloway’s party” – eftersom man gärna antar att den var en inspirationskälla till den berömda romanen.
Att vilja knyta romanen till Vanessa Bells målning – som nu är till salu hos Sotheby’s, price upon request – säger mer om det ljus som omger romanen än om målningen.
”Mrs Dalloway” fyller hundra år i år och tycks bara lysa allt starkare. Virginia Woolfs ord i dagboken efter denförsta utgivningen, ”Jag tror det är möjligt att vi kan sälja 2 000”, förefaller falskt blygsamma, minst sagt.
I Sverige firas jubileet med en ny utgåva på Albert Bonniers förlag. Omslaget har stiliserade blommor med fläkt av 1920-tal och den nya översättningen av Eva Åsefeldt är ledig utan att tappa kontakt med berättelsen och dess tid.
Den berömda första meningen: ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv” är förstås intakt. Den följande, ”Ty Lucy hade händerna fulla” i Else Lundgrens tappning från 1977 lyder nu istället ”För Lucy hade fullt upp som det var” – för att ge ett litet smakprov på uppdateringen.
Virginia Woolf. Foto: Bonnierförlagens arkiv
Så tiden då. 1920-talets första år var ju fullständigt magiska. Det tidiga 1900-talets författare experimenterade med nya sätt att skriva. 1922 kom James Joyces banbrytande ”Ulysses”, som skildrar en dag i Dublin som en inre monolog hos huvudpersonen. Samma år färdigställde Marcel Proust ”På spaning efter den tid som flytt” (utkom 1913–1927), som även den bygger på berättarröstens stream of consciousness.
Virginia Woolf ingick i den moderna rörelsen, både som författare och som förläggare. Akademiledamoten Anna-Karin Palm skriver i det både fint analytiska och informativa förordet om Woolfs relation till ”Ulysses”. Romanen både imponerade på och förbryllade henne och länge fortsatte hon att diskutera den i dagboken, i samtal och essäer. Palm skriver också att det förvisso fanns ett element av konkurrens i reaktionen. Men det Woolf strävade efter skilde sig också från ”Ulysses”, som hon uppfattade som ”en gestaltning av ett allt för slutet, egocentriskt medvetande”.
”Mrs Dalloway” utspelar sig visserligen också under en enda dag, i mitten av juni 1923, då Clarissa Dalloway ska hålla en stor fest för Londons crème de la crème: till och med premiärministern är bjuden, men även en rad kärlekar och vänner från förr. Men till skillnad från Joyces enmansperspektiv gestaltar Woolf hur människor ständigt påverkar varandra i ett ändlöst nät av beröringspunkter. Med en precision som kan misstas för enkelhet glider huvudpersonen Clarissa Dalloways medvetande över i de andra karaktärernas. Övergångarna är närapå sömlösa och sker från en rad till nästa. En syn på medvetandet som något kollektivt, om man så vill, som kan kännas igen i systern Vanessa Bells moderna sätt att förhålla sig till både livet och konsten, som något man skapar gemensamt.
Storbritanniens kvinnor fick rösträtt först 1928, och det går att läsa ”Mrs Dalloway” med feministiska glasögon, att Clarissa Dalloways inre oro handlar om att hon inte räknas, inte är förverkligad som sin man utan fördriver tiden med ytlighet, med att ordna meningslösa fester.
Clarissas tankar på när hon och vännen Sally Seton – en av festens många gäster – i ungdomen råkade kyssas, visar hur fast man i det viktorianska samhället var i heteronormen. Gränser Woolf och övriga i Bloomsburygruppen ville utplåna.
Woolf är också skoningslös i sin skildring av klassamhället; alla personer har det inte lika väl förspänt som Dalloways, och även inom deras överklassklick funderas det mycket över hur många hundra pund man drar in per år. Att inte ha pengar är förödande, vilket även Woolf gav uttryck för i sina privata anteckningar.
”The party”, den återupptäckta målningen av Vanessa Bell, som sägs ha inspirerat till ”Mrs Dalloway” är just nu till salu på Sotheby’s.
Första världskriget tog slut 1918, men samhället lider fortfarande av sviterna. Kriget får här gestalt i unge herr Septimus Warren Smith, en ung och psykiskt traumatiserad veteran som hellre dör än låter sig låsas in av någon läkare, vilket förstås för tankarna till Woolfs psykiska ohälsa och tragiska självmord mindre än tjugo år senare. Innan dagen är slut tar han sitt liv – en död som får Clar
issa Dalloways livsglädje att framstå i än starkare kontrast.
Clarissa Dalloway har nämligen själv tillfrisknat från svår influensa. Det här är åren efter spanska sjukan 1918, en aspekt som lyftes under covid-pandemin i en intressant artikel i The New Yorker. Till skillnad från kriget drabbade influensan människor i deras hem, och dödligheten var hög. Woolf insjuknade själv ett antal gånger mellan 1916 och 1925 och blev sängliggande.
Idag är det kanske snarare troligt att Clarissa Dalloway skulle slå mynt av sina skills och driva ett influencer-imperium? Hon skulle vara mer känd och ha mer pengar än både sin regeringstjänsteman till make och den nedvärderande ungdomskärleken Peter Walsh. Det hon gläds åt och behärskar – att lyfta fram det vackra, skapa glamour – har uppvärderats, nästan blivit en konstform. Äntligen kan hon sluta skämmas över den hon är!
Romanen är också Woolfs kärleksförklaring till Londons myller. Ta bara Clarissa Dalloways inledande promenad från bostaden i uppburna Westminster, genom St James’s Park, över Pall Mall och Piccadilly för att nå blomsteraffären på Bond Street. Virginia Woolf flyttade själv vid den här tiden tillbaka till staden efter ett decennium i stillsamma Richmond.
Big Ben slår om och om igen över de 276 sidorna. En symbol för London, som också pampigt markerar makten, imperiet och dess traditioner. Och förstås: tiden som går. En central aspekt, romanens arbetsnamn var till och med ”The hours”. Frågan är enkel: vem som tillåts göra vad med sina timmar.
I sin dagbok förefaller Woolf, som fyllde 43 det år ”Mrs Dalloway” utkom, rätt upptagen av vad hon själv och vissa vänner ”åstadkommit” vid denna höga ålder.
Något jag inte lade märke till när jag läste boken i tjugoårsåldern, men som jag upptäcker och imponeras av nu, är hur exakt Woolf ringar in medelålderns ökande medvetenhet om döden. Hur Clarissa Dalloway och hennes jämnåriga ser tillbaka på sina liv och sina förlorade möjligheter och hur de färdas fram och tillbaka i tiden. Clarissa Dalloway är femtio plus men redan på bokens första sida är hon tillbaka vid tjugo, vid uppbrottet med Peter Walsh, ungdomskärleken som hon aldrig gifte sig med. Trots att deras historia är förbi är de efter trettio år ständigt i varandras tankar. Valde hon fel?
På ytan ser den ut som en roman om en enda varm dag i juni. En ögonblicksbild, nästan lika hastig som Vanessa Bells målning.
Men i denna bild ryms en universell och tidlös berättelse om livet och människorna. Det går att lägga många olika filter över den, hitta snäva politiska vinklar, men det är samtidigt att förminska den. Rikedomen i skildringen, att den lyckas ta in så mycket och ändå bibehålla sitt djup, är något av det som gör den till ett av 1900-talets stora mästerverk.
När jag närmar mig slutet på ”Mrs Dalloway” vill jag inte lämna Virginia Woolfs rika universum; det är en estetisk och tankemässig njutning att vistas där. Dessutom, lätt att glömma mitt bland alla
stora ord: hon är rolig.
Det är inget litet projekt den fransk-marockanska författaren Leïla Slimani gett sig in på. Efter det internationella genombrottet med den Goncourt-prisade andraromanen ”Vaggvisa” (2016), en rafflande klasskildring om en fransk-arabisk familj i Paris och deras på ytan perfekta nanny, bytte hon helt riktning.
”De andras land” hette första delen i en trilogi, som inte bara är tänkt att skildra Slimanis egen familjs bakgrund utan också Marockos moderna historia.
Efter andra världskriget flyttar franska Mathilde från uppväxtorten i Alsace till maken Amines släktgård i Meknès på landsbygden i Marocko. Boken skildrar det unga parets kamp för att bygga upp ett liv för sin familj trots torka och svåra förhållanden, samtidigt som den politiska spänningen mellan fransmän och nationalister ökar i landet. Händelseförloppet är dramatiskt och Slimani rör sig smidigt och medkännande, faktiskt en aning Tolstoj-likt, mellan flera olika karaktärer
Jag har sett fram emot andra delen, ”Dansa med mig”, som tar vid 1968. Mathilde och Amine är nu medelålders. De manifesterar sin rikedom genom poolbygge på gården och en solid yta i den nu borgerliga umgängeskretsen – samtidigt som Amine är notoriskt otrogen med allt han kommer åt. Dottern Aïcha, som får mycket plats i romanen, har flyttat till Strasbourg, där hon utbildar sig till läkare och kämpar mot rasistiska fördomar.
Det här är också tiden för sexuell revolution. Ett av bokens teman är Aïchas frihet och pappa Amines delvis mer traditionella syn på vem hans dotter ska vara.
Aïchas lillebror Selim är inte lika duktig som sin syster. Han har svårt att klara skolan och inleder, kanske som en rebellhandling, en hemlig sexuell relation med sin något äldre faster Selma, som trots att hon är vuxen har en kvardröjande stämpel av att vara familjens problembarn.
Marockos politiska historia tickar på i bakgrunden, landet är nu självständigt och styrs av kung Hassan II.
Karaktärerna är fiktiva, men inspirationen från Slimanis familjehistoria gör ändå att boken kan uppfattas som en sorts glidande autofiktion light, som får mig att emellanåt fundera över hur verklighetsnära berättelsen är.
Kanske är Selims rymning till hippiefästena Essaouira och Diabat med den danska tjejen Nilsa – där han får syn på självaste Jimi Hendrix – sådant som stoppats in för att få med Marockos historia som dekadent hippie-resmål? Men visst, jag köper det – och skulle snarare vilja läsa mer om unge Selims ovanliga väg framåt i livet.
Mer vill jag också veta om den ångestridna Selma, vars öde emellanåt får det att knyta sig i magen på mig. I trilogins första del föder hon ett oönskat barn och tvingas gifta sig med någon hon inte älskar. I andra delen blir hon ensamstående, lämnar sin dotter på en äcklig internatskola och försörjer sig som eskort i Rabat.
Lotta Riads översättning flyter på utmärkt. Leïla Slimani skriver chosefritt och är effektiv berättare. Liksom i de tidiga romanerna går hon rakt på det spektakulära och är inte rädd att skippa transportsträckor. Min enda invändning är i så fall just detta, att det är för effektivt. Det är sällan jag önskar att en författare ska brodera ut ännu mer om sina karaktärer. Men Slimanis familjeepos är starkt, angeläget och innehåller, i alla fall för mig som svensk läsare, något oberättat. Böckerna hade kunnat rymma vardera hundra sidor till.
Samtidigt skapar det drivna berättandet mersmak. Trilogins sista del, ”Jag tar med mig elden”, handlar om 1980-talet, tiden för Leïla Slimanis egen uppväxt. Den kommer på svenska i oktober, men jag kan inte hålla mig utan laddar hem det franska originalet till läsplattan.
BOKRECENSION. Vivian Gornick. Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. Översättning: Maria Lundgren. Natur & kultur.
Vivian Gornick är både en passionerad litteraturkritiker och namnkunnig essäist. Därför är ”Aldrig färdig”, hennes tredje bok på svenska, inte bara en ”best of” med litterära favoriter. Boken har ett övergripande ärende; genom en rad exempel lederhon i bevis varför den enda sanna läsaren är någon som läser om böcker, helst flera gånger.
När Gornick, som i år fyller nittio, presenterades för en svensk publik häromåret var det med den hyllade självbiografin ”Starka band”. I boken, som har nästan fyrtio år på nacken, skildrade hon, med relationen till sin mor som prisma, hur hon blivit den hon blivit. Och – vilket gör boken unik – promenaderna de regelbundet tar tillsammans på Manhattan.
I den läsvärda uppföljaren ”Den udda kvinnan och staden” är det istället promenaderna med en vän som får gestalta existentiella dilemman – att som Gornick själv vara en udda kvinna, alltså en som inte bildat familj i traditionell bemärkelse, men den handlarockså om ensamhet, gemenskap och hur en stad kan bli en familjemedlem.
De enda promenader som förekommer i ”Aldrig färdig” är litterära, görs på plats i läsfåtöljen. Men de tre böckerna hänger ihop så tillvida att hon också här tar avstamp i sin egen intressanta livsberättelse.
Utgångspunkten är egentligen rätt självklar: Vem har inte omvärderat en film eller bok man älskade när man var yngre? Vi har olika glasögon på oss vid olika tidpunkter i livet. Men vidden av detta kan nog bara gestaltas fullt ut av någon som Gornick, som har ett långt liv som läsare och kritiker bakom sig. Ungefär som en litteraturforskare som går till arkiven för att se hur ett visst verk mottogs vid en viss tidpunkt söker hon i sitt inre arkiv.
Gornickskriver: ”Det gör inget om jag har lovprisat en bok som vid en omläsning skulle ha visat sig vara medioker – det kan jag leva med. Men jag står inte ut med tanken på att ha gjort det omvända.”
Hon sätter här fingret på den dagskritik vi ägnar oss åt på svenska kultursidor, där snabbheten är själva poängen och riktigt fördjupande litteraturkritik är sällsynt.
Vivian Gornick. Foto: Mitchell Bach
Att få ta del av hennes fyra läsningar av D H Lawrences”Söner och älskande” – som sker under en sex decennier lång period – är ren lyx.
Romanen handlar om sonen Paul, hans starka band till och frigörelse från sin mor och hans förhållanden med två kvinnor, först Miriam och därefter Clara.
Vid senaste läsningen, som 80-nånting, insåg Gornickhur många detaljer ur boken hon inte mindes ordentligt. Hennes erinran av bokens övergripande tema – att sexuell passion är livets viktigaste erfarenhet och nyckeln till frigörelse – visade sig till exempel vara helt fel. Att läsa om en bok är som att lägga sig på psykoanalytikerns divan – och när hon utforskar varför minnena inte stämmer får vi också reda på något om den tid och värld hon befann sig i. Först nu förstod hon alltså att ”Söner och älskande” i själva verketkommunicerar motsatsen av det hon mindes: den är en uppgörelse med vanföreställningen att man kan finna sig själv genom sexuell passion. Hur hade hon kunnat missa det här?
”Söner och älskande” utspelar sig i England i början av förra seklet, när normerna kring äktenskap och sex var minst sagt strikta. Gornick ser hur hennes tidiga tolkningar av romanen hänger ihop med den tid hon läste den i: på 1950-talet var det ingen som talade om sex – och tystnaden skapade en tro på att fri kärlek var ett löfte om att finna både sig själv och livets mening. Men när hon läste boken på 1970-talet, då kärleken släppts fri med kvinnorörelse och p-piller, och Gornick själv var en 35-årig frånskild feminist, var det jakten på passion som var det viktiga när hon läste boken.
Genom att dissekera hur hon läst i olika åldrar, jämte hur författare skrivit i olika tider, lyckas hon faktiskt sätta fingret på existensens flyktighet. Inget är konstant, varken människan eller världen omkring den. Men en omläsning är att hejda tidens framfart en aning.
Hon läser omColetteoch Marguerite Duras och får syn på hur erotiken i deras författarskap hänger ihop med känslomässig avstängdhet. Hon läser om Delmore Schwartz och A B Yehoshua, författare upptagna av sin judiskhet, ochfunderar över varför hon själv, uppväxt i en ukrainsk-judisk arbetarklassfamilj i Bronx, aldrig gått den vägen i sitt författarskap.
Och slutligen fårtvå oförlåtandekattporträtt i Doris Lessings ”Katter” henne att tänka på alla oförlåtande porträtt av män i den vördade feministklassikern”Den femte sanningen”.
Men – och kanske är det just dettasom definierar en äkta intellektuell – hon verkar drivas av nyfikenhet och diskussionslust och hamnar aldrig i något osympatiskt von oben-perspektiv med sin beläsenhet.
Snarare är hon ärlig med sina brister: ”Ibland ryser jag till när jag föreställer mig att jag inte läst om vare sig En månad på landet (J L Carr) eller Krigets dårar (Pat Barker), och sedan ryser jag till när jag tänker på alla bra böcker som jag inte var på humör att ta till mig vid första genomläsningen och sedan aldrig återvände till.”
Efter att ha läst några böcker av Gornick kan jag här känna igen en del referenser både ur livet och litteraturen – men det är snarare glada påminnelser. Däremot stör det att jag inte har läst alla de diskuterade böckerna – och dem jag läst har jag inte i tillräckligt färskt minne. Vivian Gornick skriver lättsamt och tillgängligt, men till skillnad från succén ”Starka band” är detta en bok främst för litteraturnördarna – hon utgår från att läsaren vet vad hon snackar om.
Att som läsare ingå i dessa förväntningar väcker min läshunger. När jag efter drygt 150 sidor lägger ifrån mig ”Aldrig färdig” är jag långt ifrån klar. Gornick har försett mig med en rad böcker att läsa eller läsa om – och goda anledningar att återbesöka favoriterna i min egen bokhylla.
När nedgångna bostadsområden rustas upp flyttar människor med starkare ekonomi in i lägenheterna och husen. Det som kallas gentrifiering en utveckling som slår hårt mot de fattiga. Kanske är det till och med frågan om “social rensning”? Det menar i alla fall geografen Loretta Lees som är en av författarna som medverkar i boken “Gentrifiering”.
När den brittiska sociologen Ruth Glass gick omkring i London på 60-talet upptäckte hon att många av stadens ruffiga arbetarbostäder rustades upp av övre och lägre medelklass. Det var gamla viktorianska hus som fått förfalla och nu renoverades på nytt. Det var hyreslängor som förvandlades till tjusiga våningar när hyreskontrakten hade löpt ut. Ruth Glass skrev om fenomenet och myntade begreppet gentrifiering.
Den scen som ofta målas upp när gentrifiering beskrivs är fortfarande den där konstnärer upptäcker ett område i en stad där det finns billiga ateljéer och bostäder. Kring konstnärerna uppstår det sedan kaféer och kulturaktiviteter. Kanske blir stadsdelen till och med en turistattraktion, som till exempel Soho har blivit i London.
Naturligtvis fick någon flytta på sig när de nya invånarna kom. Enligt Ruth Glass förändrades hela områdets sociala karaktär snabbt. Livsstilen och utbudet var plötsligt medelklassens.
I den klassiska bokenLoft Living, som nu återutges efter 25 år, förklarar den amerikanska sociologen Sharon Zukin gentrifieringen som ett kulturellt fenomen. I boken skildras hur det gick till när industrilokaler i Soho på Manhattan togs i anspråk av konstnärer – och hur utvecklingen snabbt förvandlade de modesta konstnärsateljéerna till dyra lyxlägenheter. I takt med att kultur blev en marknadsfaktor att räkna med, upptäckte städerna också att de områden som genomgår gentrifiering är populära bland just de människor de ville locka till sig.
På senare år har begreppet gentrifiering använts så flitigt i Sverige att det nu har släppts en lärobok i ämnet. Boken Gentrifiering är en antologi som sammanställts av forskarna Catharina Thörn och Helena Holgersson. Den speglar liknande situationer över hela världen.
Båda böckerna är mycket aktuella. I en tid när städer lyder under marknadsekonomin slåss de om att locka invånare med hög lön samt ett flöde av turister. Så delas världen in i avfolkningsbygd och växande städer.
Den kände urbanforskaren Neil Smith redogör i ett eget kapitel i antologin för hur själva gentrifieringen förändrats på senare år, med utgångspunkt i New York. Förut skedde den långsamt och planlöst. Men idag är gentrifieringen en medveten och snabb strategi, som drivs på av politiker och näringsliv gemensamt. I stället för ordet gentrifiering, som har en tydlig och kritisk klassaspekt, används mer neutrala eller positivt klingande ord som stadsförnyelse eller stadsomvandling.
När jag tittar på annonser för nya bostadsområden är det människoideal som lyfts fram blont och hälsosamt. Unga par joggar längs vattnet, cyklar till jobbet eller dricker kaffe ur pappmugg.
I tidningsartiklar ligger fokus oftast på områdenas förändrade utseende och på nya spännande restauranger och butiker som poppar upp.
I boken “Gentrifiering” hamnar de positiva bilderna i ett annat ljus. Syftet med förändringarna är att ersätta gamla arbetarklasstrukturer, både industriområden och bostadsområden, med områden som lockar välordnade tjänstemän att köpa lägenheter.
Geografen Loretta Lees kallar strategin social rensning. I antologin diskuterar hon det så populära begreppet blandstad. Hon pekar på att ivern att blanda framförallt verkar gälla områden med fattiga hyresbostäder. Enligt henne finns ingen forskning som tyder på att de nyinflyttades rikedom smittar av sig på dem som redan bor i området. Snarare är det så att de nya invånarna gör att platsen på sikt blir mer segregerad. Det som händer, när områden ”blandas”, är istället att den samhällsgrupp som bodde där först på sikt inte har råd att bo kvar. När rika flyttar in splittras de fattigas nätverk – vilket ofta innebär traumatiska omvälvningar och långa flyttar för dem det drabbar. De här orättvisorna trollas bort i stadsomvandlingens retorik. Till exempel sägs att en plats får ”nytt liv”. Som om den tidigare varit död!
Gentrifiering ser givetvis ut på olika sätt på olika platser, beroende på både platsens kultur och landets bestämmelser. Men gemensamt synen på fattigdom: att den hör ihop med en viss plats och inte med strukturer.
Sociologen Catharina Thörn har själv forskat kring hur stadsdelen Kvillebäcken i Göteborg i media målades upp som mer kriminell än den faktiskt var, med öknamn som ”vildmark”. Detta medförde att den gamla bebyggelsen kunde rivas och nya bostäder byggas för att ge plats åt en annan typ av invånare. Även i Landskrona, där det inte finns någon bostadsbrist, vill kommunen förändra stadens centrum. Vilket, kan man befara, är ett led i processen att byta ut fattiga invånare mot rika.
Flera kapitel i boken visar hur den politik som driver på gentrifieringen använder samma härskartekniker som européerna använde under kolonialismen. Man använder förminskande ord om ursprungsbefolkningen – här de fattiga – och deras kultur för att berättiga exploateringen.
Man kan säga att det handlar om en sorts ekonomisk rasism. När jag läser slår det mig att de som styr i städer över hela världen drömmer om en annan verklighet, där alla är rika och välanpassade.
I Sverige är de alltför få nya bostäder som byggs i de växande städerna dyra bostadsrätter. De ger snabbast ekonomisk lönsamhet. Det knasiga är att detta sker fastän städer har makt att ställa krav på byggföretagen. Till exempel skulle de kunna kräva trettio procent billiga hyreslägenheter även på attraktiva lägen. Detta sker i många andra länder, men inte i så stor utsträckning i Sverige. Här konstruerar kommunerna, tillsammans med näringslivet, i marknadens namn reservat enbart för rika.
Samma sak händer där man idag renoverar hyresbostäder. Då höjs hyrorna så drastiskt att många inte har råd att bo kvar.
Det hela är mycket motsägelsefullt. Det naturliga borde vara att satsa på de människor som redan bor i ett område, och på det sättet öka livskvaliteten på platsen, istället för att försöka locka dit nya rikare invånare. Det skulle ge en mer långsiktig värdeökning, som både är ekonomisk och social.
Nena Rocamora och Baltus Arnau blir omedelbart förälskade.
De är knappt 20 år och det spanska inbördeskriget har just tagit slut. Det unga paret kommer från borgerliga och bildade familjer i två grannbyar i Barcelonas utkanter. Nena går på bio och drömmer om Paris och Amerika. Företagarsonen Baltus drömmer om att bli arkitekt.
Boken gavs ut på spanska 1999 och heter i original ”El país del alma” – ”Själens land” . En titel som egentligen ligger närmare romanens platsbundna tematik. En av dess grundläggande drivkrafter är härkomst och människans inre förbund med sina omgivningar – ett slags genius loci, om man så vill.
På det privata planet förväntas Baltus stänga in sina önskningar och ta över sin fars mekaniska firma. Nena i sin tur är inlåst i en traditionell kvinnoroll, som osynlig högerhand till Baltus företag och mor till deras barn. Hennes själ får utlopp i poesi som hon skriver som brev i luften. Bröllopsresan går till Madrid. Champs-Élysées får vänta.
Det är sent 1940-tal. I skuggan av Europas sviter från andra världskriget, pågår Francoregimens spanskifierande av Katalonien. Det katalanska språket förbjuds och katalanerna samlas i ett tyst motstånd.
Paret lever ett under omständigheterna gott liv. De har familj och anställda som ser efter barnen. De har goda vänner med ett hus vid havet. De reser på bilsemester till Genève.
Men en instängdhet genomsyrar luften i Casa Arnau Rocamora. Det är ett mycket skickligt sätt att gestalta diktaturens allomfattande närvaro.
Vid den första graviditeten svimmar Nena plötsligt. Och hennes mystiska svimningsanfall inträffar allt oftare under åren som går. Denna obegripliga sjukdom kan tolkas som ett av diktaturens symtom hos människorna. Ju längre den pågår desto svagare blir Nena. Hennes kropp faller söner utan att hon vet vad som pågår i den.
Baltus oro över hustrun får utlopp i det hus han bygger åt familjen. Det upptar all hans lediga tid.
Det tar lite tid att komma in i bokens mycket originella språk, rikt på poetiska metaforer. Men berättelsen om Nena och Baltus och byarna Sarriá och Pedralbes, idag stadsdelar, får sedan ett oemotståndligt sug. Nuria Amat (1950–) är själv född i Barcelona, och har flyttat tillbaka efter att ha bott i andra länder och på andra kontinenter. När jag läser föreställer jag mig att hon har djup lokalkännedom. Jag ser hus och gator; känner dofter och smaker.
Hennes formuleringar är exakta, vackra och obarmhärtiga. De innehåller motsättningar som skapar stämning. Diktaturens förtryck och krigets öden är närvarande i varje mening, även om bokens själva handling på ytan kretsar kring medelklassfamiljens mer vardagliga bestyr: Som i det här stycket. ”Döden var ett ord i samtiden /…/ Vi talade ofta om den. Vi ville tråka ut den.”
BOKRECENSION.Frit flet. Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. Gyldendal 2014.
Den danska modetidningen Cover publicerade i somras en intervju med Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. De tre danska författarna trädde här i princip fram som mentorer för en yngre generation, på ett sympatiskt sätt.
Artikeln, som skrivits med anledning av den aktuella boken, handlade om hur man kan leva. De talade om sin vänskap – de är väninnor sedan länge och två av de tre har känt varandra sedan barndomen. Men också om vikten av att vårda sina vänskaper. På ett sätt jag faktiskt bara hört Kristina Lugn prata förut. I ”Allvarligt talat” i P1 sa hon: ”Vännerna är dem man har kvar. Efter skilsmässan, och när barnen flyttat”.
De uppmanade också yngre kvinnor att inte hänga upp sitt liv på jakten på en partner: vill man ha familj kan man klara det hela själv. Det går. Den här tematiken är en viktig del av boken ”Frit flet”. Det behövs alternativ till den bräckliga institutionen parförhållande.
Frit flet, på svenska ”Fritt flät”, är en två kilo tung pjäs. 650 sidor tjock, i A4-format och med titeln skriven i glänsande blått. Författarna vill vara anonyma och kallar sig A, B och C. Omslaget är en bild på deras hår som flätats samman.
Boken är avsedd att vara ett debattinlägg i ett land där feminist snarast är ett skällsord. Utgångspunkten är väldigt basal – den börjar i kvinnokroppen och begreppet feminism. C menar att feminism är ett problematiskt begrepp: tänk om pindsvinen – igelkottarna – skulle sluta sig samman i en pindsvinisme. Och att katter och myrslokar också skulle behöva använda begreppet för att hävda vissa frågor, fast de inte är pindsvin.
Detta lite lustiga resonemang sätter tonen. Här är alla välkomna, även de som inte tycker begreppet feminism är självklart. Frånvaron av en dansk feministisk agenda är paradoxalt nog bra för boken. Författarna behöver inte framstå som genusvetare för att ha rätt att uttala sig. De har istället en inkluderande och nyfiken hållning. Feminism är något man kan skämta om.
Från pindsvinismen vindlar det vidare. Genom poesi, politiska teaterstycken, dagboksinlägg, brevväxling och fotoalbum. Intervjuer med andra författare, forskare, och med författarnas egna barn och mödrar.
Läsningen tar tid. Jag har boken med mig vid köksbordet och i soffan. Omsluts av hyggen i de tres mejlkonversationer, och i loggboken från deras träffar på Jylland och i Naja Marie Aidts hem i New York. Intellektuella diskussioner varvas med ogenerad humor, som visan ”Velkommen herpes” eller när C säger till säkerhetsvakten på Kastrup att ”så fick jag lite gratis kroppskontakt idag”. Att jag som läsare känner gemenskap är en av bokens styrkor. ”Frit flet” behandlar också kvinnors ålderdom, ensamstående föräldraskap, skilsmässor – de har alla barn och en skilsmässa bakom sig.
A, B och C släpper ofta greppet om sin egen – om inte särskilt ekonomiskt välbärgade så i alla fall privilegierade vita – medelklasstillvaro. De frågar sig vad som gör västerlänningarnas rika liv möjliga. Ser större samband.
Här finns en drabbande berättelse om den amerikanska antropologen Ariana Páramos jakt på den mexikanska kvinnan Esperanza. Esperanza är ett av den internationella migrationens alla sorgliga människoöden – hon bar sitt döda barn genom Mexikos öken, för att korsa gränsen och bli en av de illegala arbetarna på Kaliforniens grönsaksplantager, där hon bor i en husvagnspark.
Därefter följer en av bokens mest lärorika och initierade intervjuer, den om kvinnors migration med antropologen Sine Plambech. Här avhandlas synen på utomeuropeiska kvinnor som kommer till Danmark för att sälja sina tjänster, som barnskötare, städhjälp eller prostituerade. Kvinnor har alltid migrerat men idag är möjligheten för kvinnor att röra sig som ensamma försörjare, utan en man, större. Och migration gör det möjligt för kvinnor i fattiga familjer att vara huvudförsörjare för sina barn – och i nästa steg ge dem ett bättre liv än de själva haft. Men strukturer – också i länder som Danmark dit kvinnorna kommer för att arbeta – gör att traditionella könsmönster ändå upprätthålls. Till exempel att många skandinaviska kvinnors karriärer och mer jämställda parförhållanden möjliggörs av att en immigrant utför familjens hushållsarbete.
Resonemanget leder vidare till den vita hudfärgens privilegier, och här kopplas den ihop med författarskap. En av de frågorna som samtliga intervjuade författare får är: Vad betyder hud för ditt skrivande?
Mycket av bokens spänst – den är på en gång intellektuell och full av känsla och humor – handlar om att den är gjord i grupp. Jag har svårt att föreställa mig vilka tre svenska författare i detta uttalat feministiska land som skulle våga sig på att presentera poesi och allvarliga ämnen med en så generös och uppsluppen ton.
Skillnaden mellan Danmark och Sverige, både i frågan om kynne och i synen på feminism och migration är minst sagt speciell. ”Frit flet” rosades i dansk media. Men någon debatt om feminism eller vithet har den märkligt nog inte skapat, så vitt jag kunnat uppfatta. Kanske är detta på grund av det personliga anslaget? För boken borde, i alla fall ur en svensk synvinkel, vara oerhört känslig i en dansk politisk kontext.
BOKRECENSION.Frankrike berättar: Där vi står nu. Tjugoen noveller. Översättning: Kristoffer Leandoer, Christer Olsson, Elin Svahn, Maja Thrane. Bokförlaget Tranan.
På senare år har franskspråkiga författare fått ett uppsving i Sverige, mycket tack vare förlag som Grate och Sekwa, som specialiserar sig på att översätta ny fransk litteratur.
Förlaget Tranan å sin sida ger ut litteratur från hela världen, bland annat en serie novellsamlingar från olika länder. När turen kommit till Frankrike är det med arton författare som publicerats under de senaste tjugo åren. Samlingen har ingen ambition att vara heltäckande. Nedslagen i de olika franskspråkiga länderna, och på olika ställen i Frankrike, spretar både i stil och ämne. Men gemensamt för flera är samhällskritiken och en smått surrealistiskt skildrad samtid.
Bland de etablerade författarskapen återfinns Marie Darrieussecq, flerfaldigt publicerad på svenska. Hennes bidrag ”Penthesilea, första slaget”, en tolkning av den antika myten om amasonerna, sticker ut bland bidragen. Penthesilea, amasonernas ledare, förbereder sig för ett slag. Men stridsmoralen hotas av attraktionen för Akilles i fiendelägret, och hon avslöjar sin önskan om att bli en ljuv Helena. En tidlös metafor, som blir intressant när den här återvänder till sitt ursprung.
Christine Avel, en handelsekonom som blivit författare, går i Marguerite Duras fotspår med den humoristiska ”Skulle Tchen lyfta upp myggnätet?”. En uttråkad fransyska på plats i ett asiatiskt land tar sig en älskare. Utanför deras sjaskiga hotellrum pågår en statskupp. Men för henne blir litteraturen en källa till spänning, ett afrodisiakum för relationen. Älskaren läser ”Människans lott” av Malraux, men somnar oförklarligt varje kväll trots den spännande berättelsen.
Jag blir överraskat förtjust i Véronique Bizots novell ”Walser”. Hennes expressiva språk i översättning av Maja Thrane förmedlar den svartsynta humorn: en kvävande historia om en nervös man som skickas till en kurort av sin fru för att vila.
I kurorten lättar dimman sällan. En kuslig och effektiv bild av ett sömnigt samhälle vars välstånd bygger på hypokondri och på läkare som skapar sjukdom istället för att kurera den. Döden maskeras genom att liken flygs bort med helikopter innan de hunnit kallna. Granne med pensionatet bor den pillermissbrukande och bittre Paul Walser, en Gatsbyartad karaktär, mystiskt förmögen, och som alla pratar om men ingen verkar känna. Vistelsen får en vändning när Walser bjuder den nervöse på lunch, och Walsers dödslängtan börjar smitta av sig.
Eric Holder, mycket ansedd i hemlandet men ännu outgiven här, bidrar i samlingen med novellen ”Sin fars son”, en vacker men krass historia om föräldrar och barn, liv och åldrande.
Den politiska tendensen i samlingen innebär inte att estetiken blir eftersatt. Olivia Rosenthals socialt inriktade prosadikt ”Offentlig ombyggnad”, tar ett grepp på vokabuläret och villkoren för arbetare på en byggarbetsplats. Marie Rouanets ”Thyestes festmåltid” är en litterär essä som samtidigt är rysande kritik mot lögnen om den pittoreska landsbygden. Här hörs skrien från globaliserade matindustrins offer.
Novellsamlingen påminner om Europas mångfald och hur lite av den som tar sig in på den svenska scenen. Ännu ett bevis på att Sverige – i en tid då allt färre studerar språk – så förtvivlat behöver sina små ambitiösa förlag.
BOKRECENSION.Gunilla Brodrej. Shopstop. Rapport från ett celibat. Atlas.
Det är i sammanhanget både cyniskt och oerhört talande för vår tid att Expressen kulturs musikkritiker Gunilla Brodrej fick ett bokkontrakt tre veckor efter att ha slutat shoppa. Så lång tid tog det för hennes idealistiska projekt att bli en vara.
Konsumtionskritik har sedan förra sekelskiftet gått hand i hand med kritiken mot modernisering. Konstnären Barbara Krugers ”I shop therefore I am” (1987) har nu hunnit bli 27 år gammal, och tempot har drivits upp ytterligare. Här kombineras kritiken med den populära journalistiska genren ”personlig utmaning med samhällsförbättrande udd”. Ett slags wallraffande i det egna livet, som kan handla om allt från att leva utan internet eller sluta äta kött, till att vara fattig.
Gunilla Brodrejs betraktelse över ett shoppingfritt år har samma goda humör som hennes artiklar i Expressen. Med nöje följer jag henne i spåret på Kortvasan iklädd en gammal sportjacka från second hand. Dock irriterar jag mig på att hon har köpt ett par nya skidor trots att hon kunde ha letat upp ett par begagnade. Är det shopstop så är det.
Jag sympatiserar när hon oskyldigt råkar stjäla mössor och vantar. Förstår den upplevda känslan av gråhet när hon inte får ha en ny blus på festen och tragedin när det gått maskor i alla nylonstrumpor. Jag läser nyfiket om besöket i Wolfgang Amadeus Mozarts sexrummare i Wien. En 1700-talets shopaholic som dog utblottad.
Det personliga anslaget breddas med intervjuer med politiker, ekonomer, en biskop och en psykolog. Journalisten Ebba Kleberg von Sydow betraktar till exempel sin egen bok ”Stil” (2006) som ett tidsdokument. ”I början av 2000-talet var shopaholic nästan något fint, idag är det ett skällord. Det finaste är att köpa ett par läderskor som håller hela livet i kombination med en bra relation med sin skomakare.” Gunilla Brodrej bekymrar sig ofta om att hon ses som präktig. Men för den trendiga konsumenten är Spara den nya Slösa.
Shoppstoppet förbjuder kläder, smink och heminredning men tillåter livsmedel och drivmedel, resor och underhållning. När hon brutit den värsta abstinensen går det plötsligt upp för henne att det finns en hel massa annat att göra. Badhus och museer, caféer och restauranger. Jag är tveksam till regeln om fria café- och restaurangbesök. Den så härliga cafékulturen är det ultimata uttrycket för att kommersialiseringen av stadsrummet nått en nivå där närapå varje kvadratmeter måste ge maximal profit. Platserna där en stackars människa får lov att sitta ned utan att betala trettio kronor för en kaffe är numera mycket få.
Jag blir också konfunderad. Hur ofta var egentligen Gunilla Brodrej på NK förut? Med familj och villalån, hur hade hon tid och råd?
Trots att Brodrej är medveten om privilegiet att kunna välja går det inte att bortse från klassaspekten. Häromåret presenterade Princeton en undersökning: din upplevda lycka stagnerar när du nått en inkomst på drygt 40 000 kronor i månaden. Boken kan ses som ett uttryck för känslan som kan drabba medelålders personer som uppfyllt sina materiella behov. Mättnad, tomhetskänsla, livskris. Detta paras med ekonomisk kris och klimathot. Marknaden parasiterar givetvis på oron.
Gunilla Brodrej lyckas sätta ord på det många känner just nu. Men det är symptomatiskt att hon, när konsumtionslusten lagt sig, beslutar att köpa hund. För boken är inget subversivt manifest, snarare en tankeväckande inspiration till ett medelklassliv mindre upptaget av shopping.
Brodrej verkar hoppas på att den medvetna medelklassen, ett slags antishopping-avantgarde, ska gå i bräschen och visa världen och politikerna var skåpet ska stå.
Jag önskar att hon ännu tydligare närmade sig det radikala systemskifte som måste till för att utmana marknadskrafterna på allvar.
Julia Svensson, journalist med bas i Skåne. Jag brinner för litteratur, konst och arkitektur och är stolt redaktör och kritiker inom dessa fält på tidningen Sydsvenskans kulturredaktion.
Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning.
Under fliken om kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.
BOKRECENSION. Lise Tremblay. Judiths syster. Översättning: Elin Svahn. Rámus. 191 sidor.
BOKRECENSION. Arundhati Roy. Mitt skydd och min storm. Översättning: Peter Samuelsson. Natur & kultur.
BOKRECENSION. Leïla Slimani. Dansa med mig. Översättning: Lotta Riad. Natur & Kultur.
BOKRECENSION. Vivian Gornick. Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. 
