5th March, 2015
Lyssna på mitt inlägg i OBS i P1 här.
När nedgångna bostadsområden rustas upp flyttar människor med starkare ekonomi in i lägenheterna och husen. Det som kallas gentrifiering en utveckling som slår hårt mot de fattiga. Kanske är det till och med frågan om “social rensning”? Det menar i alla fall geografen Loretta Lees som är en av författarna som medverkar i boken “Gentrifiering”.
När den brittiska sociologen Ruth Glass gick omkring i London på 60-talet upptäckte hon att många av stadens ruffiga arbetarbostäder rustades upp av övre och lägre medelklass. Det var gamla viktorianska hus som fått förfalla och nu renoverades på nytt. Det var hyreslängor som förvandlades till tjusiga våningar när hyreskontrakten hade löpt ut. Ruth Glass skrev om fenomenet och myntade begreppet gentrifiering.
Den scen som ofta målas upp när gentrifiering beskrivs är fortfarande den där konstnärer upptäcker ett område i en stad där det finns billiga ateljéer och bostäder. Kring konstnärerna uppstår det sedan kaféer och kulturaktiviteter. Kanske blir stadsdelen till och med en turistattraktion, som till exempel Soho har blivit i London.
Naturligtvis fick någon flytta på sig när de nya invånarna kom. Enligt Ruth Glass förändrades hela områdets sociala karaktär snabbt. Livsstilen och utbudet var plötsligt medelklassens.
I den klassiska boken Loft Living, som nu återutges efter 25 år, förklarar den amerikanska sociologen Sharon Zukin gentrifieringen som ett kulturellt fenomen. I boken skildras hur det gick till när industrilokaler i Soho på Manhattan togs i anspråk av konstnärer – och hur utvecklingen snabbt förvandlade de modesta konstnärsateljéerna till dyra lyxlägenheter. I takt med att kultur blev en marknadsfaktor att räkna med, upptäckte städerna också att de områden som genomgår gentrifiering är populära bland just de människor de ville locka till sig.
På senare år har begreppet gentrifiering använts så flitigt i Sverige att det nu har släppts en lärobok i ämnet. Boken Gentrifiering är en antologi som sammanställts av forskarna Catharina Thörn och Helena Holgersson. Den speglar liknande situationer över hela världen.
Båda böckerna är mycket aktuella. I en tid när städer lyder under marknadsekonomin slåss de om att locka invånare med hög lön samt ett flöde av turister. Så delas världen in i avfolkningsbygd och växande städer.
Den kände urbanforskaren Neil Smith redogör i ett eget kapitel i antologin för hur själva gentrifieringen förändrats på senare år, med utgångspunkt i New York. Förut skedde den långsamt och planlöst. Men idag är gentrifieringen en medveten och snabb strategi, som drivs på av politiker och näringsliv gemensamt. I stället för ordet gentrifiering, som har en tydlig och kritisk klassaspekt, används mer neutrala eller positivt klingande ord som stadsförnyelse eller stadsomvandling.
När jag tittar på annonser för nya bostadsområden är det människoideal som lyfts fram blont och hälsosamt. Unga par joggar längs vattnet, cyklar till jobbet eller dricker kaffe ur pappmugg.
I tidningsartiklar ligger fokus oftast på områdenas förändrade utseende och på nya spännande restauranger och butiker som poppar upp.
I boken “Gentrifiering” hamnar de positiva bilderna i ett annat ljus. Syftet med förändringarna är att ersätta gamla arbetarklasstrukturer, både industriområden och bostadsområden, med områden som lockar välordnade tjänstemän att köpa lägenheter.
Geografen Loretta Lees kallar strategin social rensning. I antologin diskuterar hon det så populära begreppet blandstad. Hon pekar på att ivern att blanda framförallt verkar gälla områden med fattiga hyresbostäder. Enligt henne finns ingen forskning som tyder på att de nyinflyttades rikedom smittar av sig på dem som redan bor i området. Snarare är det så att de nya invånarna gör att platsen på sikt blir mer segregerad. Det som händer, när områden ”blandas”, är istället att den samhällsgrupp som bodde där först på sikt inte har råd att bo kvar. När rika flyttar in splittras de fattigas nätverk – vilket ofta innebär traumatiska omvälvningar och långa flyttar för dem det drabbar. De här orättvisorna trollas bort i stadsomvandlingens retorik. Till exempel sägs att en plats får ”nytt liv”. Som om den tidigare varit död!
Gentrifiering ser givetvis ut på olika sätt på olika platser, beroende på både platsens kultur och landets bestämmelser. Men gemensamt synen på fattigdom: att den hör ihop med en viss plats och inte med strukturer.
Sociologen Catharina Thörn har själv forskat kring hur stadsdelen Kvillebäcken i Göteborg i media målades upp som mer kriminell än den faktiskt var, med öknamn som ”vildmark”. Detta medförde att den gamla bebyggelsen kunde rivas och nya bostäder byggas för att ge plats åt en annan typ av invånare. Även i Landskrona, där det inte finns någon bostadsbrist, vill kommunen förändra stadens centrum. Vilket, kan man befara, är ett led i processen att byta ut fattiga invånare mot rika.
Flera kapitel i boken visar hur den politik som driver på gentrifieringen använder samma härskartekniker som européerna använde under kolonialismen. Man använder förminskande ord om ursprungsbefolkningen – här de fattiga – och deras kultur för att berättiga exploateringen.
Man kan säga att det handlar om en sorts ekonomisk rasism. När jag läser slår det mig att de som styr i städer över hela världen drömmer om en annan verklighet, där alla är rika och välanpassade.
I Sverige är de alltför få nya bostäder som byggs i de växande städerna dyra bostadsrätter. De ger snabbast ekonomisk lönsamhet. Det knasiga är att detta sker fastän städer har makt att ställa krav på byggföretagen. Till exempel skulle de kunna kräva trettio procent billiga hyreslägenheter även på attraktiva lägen. Detta sker i många andra länder, men inte i så stor utsträckning i Sverige. Här konstruerar kommunerna, tillsammans med näringslivet, i marknadens namn reservat enbart för rika.
Samma sak händer där man idag renoverar hyresbostäder. Då höjs hyrorna så drastiskt att många inte har råd att bo kvar.
Det hela är mycket motsägelsefullt. Det naturliga borde vara att satsa på de människor som redan bor i ett område, och på det sättet öka livskvaliteten på platsen, istället för att försöka locka dit nya rikare invånare. Det skulle ge en mer långsiktig värdeökning, som både är ekonomisk och social.
Inslaget sändes i OBS i P1 2015–03–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th March, 2015
BOKRECENSION. Nuria Amat. Det lilla landet. Översättning: Marika Gedin. Bokförlaget Tranan 2014.
Nena Rocamora och Baltus Arnau blir omedelbart förälskade.
De är knappt 20 år och det spanska inbördeskriget har just tagit slut. Det unga paret kommer från borgerliga och bildade familjer i två grannbyar i Barcelonas utkanter. Nena går på bio och drömmer om Paris och Amerika. Företagarsonen Baltus drömmer om att bli arkitekt.
Boken gavs ut på spanska 1999 och heter i original ”El país del alma” – ”Själens land” . En titel som egentligen ligger närmare romanens platsbundna tematik. En av dess grundläggande drivkrafter är härkomst och människans inre förbund med sina omgivningar – ett slags genius loci, om man så vill.
På det privata planet förväntas Baltus stänga in sina önskningar och ta över sin fars mekaniska firma. Nena i sin tur är inlåst i en traditionell kvinnoroll, som osynlig högerhand till Baltus företag och mor till deras barn. Hennes själ får utlopp i poesi som hon skriver som brev i luften. Bröllopsresan går till Madrid. Champs-Élysées får vänta.
Det är sent 1940-tal. I skuggan av Europas sviter från andra världskriget, pågår Francoregimens spanskifierande av Katalonien. Det katalanska språket förbjuds och katalanerna samlas i ett tyst motstånd.
Paret lever ett under omständigheterna gott liv. De har familj och anställda som ser efter barnen. De har goda vänner med ett hus vid havet. De reser på bilsemester till Genève.
Men en instängdhet genomsyrar luften i Casa Arnau Rocamora. Det är ett mycket skickligt sätt att gestalta diktaturens allomfattande närvaro.
Vid den första graviditeten svimmar Nena plötsligt. Och hennes mystiska svimningsanfall inträffar allt oftare under åren som går. Denna obegripliga sjukdom kan tolkas som ett av diktaturens symtom hos människorna. Ju längre den pågår desto svagare blir Nena. Hennes kropp faller söner utan att hon vet vad som pågår i den.
Baltus oro över hustrun får utlopp i det hus han bygger åt familjen. Det upptar all hans lediga tid.
Det tar lite tid att komma in i bokens mycket originella språk, rikt på poetiska metaforer. Men berättelsen om Nena och Baltus och byarna Sarriá och Pedralbes, idag stadsdelar, får sedan ett oemotståndligt sug. Nuria Amat (1950–) är själv född i Barcelona, och har flyttat tillbaka efter att ha bott i andra länder och på andra kontinenter. När jag läser föreställer jag mig att hon har djup lokalkännedom. Jag ser hus och gator; känner dofter och smaker.
Hennes formuleringar är exakta, vackra och obarmhärtiga. De innehåller motsättningar som skapar stämning. Diktaturens förtryck och krigets öden är närvarande i varje mening, även om bokens själva handling på ytan kretsar kring medelklassfamiljens mer vardagliga bestyr: Som i det här stycket. ”Döden var ett ord i samtiden /…/ Vi talade ofta om den. Vi ville tråka ut den.”
Publicerad i Sydsvenskan 2015–03–04.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
23rd September, 2014
BOKRECENSION. Frit flet. Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. Gyldendal 2014.
Den danska modetidningen Cover publicerade i somras en intervju med Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. De tre danska författarna trädde här i princip fram som mentorer för en yngre generation, på ett sympatiskt sätt.
Artikeln, som skrivits med anledning av den aktuella boken, handlade om hur man kan leva. De talade om sin vänskap – de är väninnor sedan länge och två av de tre har känt varandra sedan barndomen. Men också om vikten av att vårda sina vänskaper. På ett sätt jag faktiskt bara hört Kristina Lugn prata förut. I ”Allvarligt talat” i P1 sa hon: ”Vännerna är dem man har kvar. Efter skilsmässan, och när barnen flyttat”.
De uppmanade också yngre kvinnor att inte hänga upp sitt liv på jakten på en partner: vill man ha familj kan man klara det hela själv. Det går. Den här tematiken är en viktig del av boken ”Frit flet”. Det behövs alternativ till den bräckliga institutionen parförhållande.
Frit flet, på svenska ”Fritt flät”, är en två kilo tung pjäs. 650 sidor tjock, i A4-format och med titeln skriven i glänsande blått. Författarna vill vara anonyma och kallar sig A, B och C. Omslaget är en bild på deras hår som flätats samman.
Boken är avsedd att vara ett debattinlägg i ett land där feminist snarast är ett skällsord. Utgångspunkten är väldigt basal – den börjar i kvinnokroppen och begreppet feminism. C menar att feminism är ett problematiskt begrepp: tänk om pindsvinen – igelkottarna – skulle sluta sig samman i en pindsvinisme. Och att katter och myrslokar också skulle behöva använda begreppet för att hävda vissa frågor, fast de inte är pindsvin.
Detta lite lustiga resonemang sätter tonen. Här är alla välkomna, även de som inte tycker begreppet feminism är självklart. Frånvaron av en dansk feministisk agenda är paradoxalt nog bra för boken. Författarna behöver inte framstå som genusvetare för att ha rätt att uttala sig. De har istället en inkluderande och nyfiken hållning. Feminism är något man kan skämta om.
Från pindsvinismen vindlar det vidare. Genom poesi, politiska teaterstycken, dagboksinlägg, brevväxling och fotoalbum. Intervjuer med andra författare, forskare, och med författarnas egna barn och mödrar.
Läsningen tar tid. Jag har boken med mig vid köksbordet och i soffan. Omsluts av hyggen i de tres mejlkonversationer, och i loggboken från deras träffar på Jylland och i Naja Marie Aidts hem i New York. Intellektuella diskussioner varvas med ogenerad humor, som visan ”Velkommen herpes” eller när C säger till säkerhetsvakten på Kastrup att ”så fick jag lite gratis kroppskontakt idag”. Att jag som läsare känner gemenskap är en av bokens styrkor. ”Frit flet” behandlar också kvinnors ålderdom, ensamstående föräldraskap, skilsmässor – de har alla barn och en skilsmässa bakom sig.
A, B och C släpper ofta greppet om sin egen – om inte särskilt ekonomiskt välbärgade så i alla fall privilegierade vita – medelklasstillvaro. De frågar sig vad som gör västerlänningarnas rika liv möjliga. Ser större samband.
Här finns en drabbande berättelse om den amerikanska antropologen Ariana Páramos jakt på den mexikanska kvinnan Esperanza. Esperanza är ett av den internationella migrationens alla sorgliga människoöden – hon bar sitt döda barn genom Mexikos öken, för att korsa gränsen och bli en av de illegala arbetarna på Kaliforniens grönsaksplantager, där hon bor i en husvagnspark.
Därefter följer en av bokens mest lärorika och initierade intervjuer, den om kvinnors migration med antropologen Sine Plambech. Här avhandlas synen på utomeuropeiska kvinnor som kommer till Danmark för att sälja sina tjänster, som barnskötare, städhjälp eller prostituerade. Kvinnor har alltid migrerat men idag är möjligheten för kvinnor att röra sig som ensamma försörjare, utan en man, större. Och migration gör det möjligt för kvinnor i fattiga familjer att vara huvudförsörjare för sina barn – och i nästa steg ge dem ett bättre liv än de själva haft. Men strukturer – också i länder som Danmark dit kvinnorna kommer för att arbeta – gör att traditionella könsmönster ändå upprätthålls. Till exempel att många skandinaviska kvinnors karriärer och mer jämställda parförhållanden möjliggörs av att en immigrant utför familjens hushållsarbete.
Resonemanget leder vidare till den vita hudfärgens privilegier, och här kopplas den ihop med författarskap. En av de frågorna som samtliga intervjuade författare får är: Vad betyder hud för ditt skrivande?
Mycket av bokens spänst – den är på en gång intellektuell och full av känsla och humor – handlar om att den är gjord i grupp. Jag har svårt att föreställa mig vilka tre svenska författare i detta uttalat feministiska land som skulle våga sig på att presentera poesi och allvarliga ämnen med en så generös och uppsluppen ton.
Skillnaden mellan Danmark och Sverige, både i frågan om kynne och i synen på feminism och migration är minst sagt speciell. ”Frit flet” rosades i dansk media. Men någon debatt om feminism eller vithet har den märkligt nog inte skapat, så vitt jag kunnat uppfatta. Kanske är detta på grund av det personliga anslaget? För boken borde, i alla fall ur en svensk synvinkel, vara oerhört känslig i en dansk politisk kontext.
Publicerad i Sydsvenskan 2014–09–23.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd July, 2014
BOKRECENSION. Frankrike berättar: Där vi står nu. Tjugoen noveller. Översättning: Kristoffer Leandoer, Christer Olsson, Elin Svahn, Maja Thrane. Bokförlaget Tranan.
På senare år har franskspråkiga författare fått ett uppsving i Sverige, mycket tack vare förlag som Grate och Sekwa, som specialiserar sig på att översätta ny fransk litteratur.
Förlaget Tranan å sin sida ger ut litteratur från hela världen, bland annat en serie novellsamlingar från olika länder. När turen kommit till Frankrike är det med arton författare som publicerats under de senaste tjugo åren. Samlingen har ingen ambition att vara heltäckande. Nedslagen i de olika franskspråkiga länderna, och på olika ställen i Frankrike, spretar både i stil och ämne. Men gemensamt för flera är samhällskritiken och en smått surrealistiskt skildrad samtid.
Bland de etablerade författarskapen återfinns Marie Darrieussecq, flerfaldigt publicerad på svenska. Hennes bidrag ”Penthesilea, första slaget”, en tolkning av den antika myten om amasonerna, sticker ut bland bidragen. Penthesilea, amasonernas ledare, förbereder sig för ett slag. Men stridsmoralen hotas av attraktionen för Akilles i fiendelägret, och hon avslöjar sin önskan om att bli en ljuv Helena. En tidlös metafor, som blir intressant när den här återvänder till sitt ursprung.
Christine Avel, en handelsekonom som blivit författare, går i Marguerite Duras fotspår med den humoristiska ”Skulle Tchen lyfta upp myggnätet?”. En uttråkad fransyska på plats i ett asiatiskt land tar sig en älskare. Utanför deras sjaskiga hotellrum pågår en statskupp. Men för henne blir litteraturen en källa till spänning, ett afrodisiakum för relationen. Älskaren läser ”Människans lott” av Malraux, men somnar oförklarligt varje kväll trots den spännande berättelsen.
Jag blir överraskat förtjust i Véronique Bizots novell ”Walser”. Hennes expressiva språk i översättning av Maja Thrane förmedlar den svartsynta humorn: en kvävande historia om en nervös man som skickas till en kurort av sin fru för att vila.
I kurorten lättar dimman sällan. En kuslig och effektiv bild av ett sömnigt samhälle vars välstånd bygger på hypokondri och på läkare som skapar sjukdom istället för att kurera den. Döden maskeras genom att liken flygs bort med helikopter innan de hunnit kallna. Granne med pensionatet bor den pillermissbrukande och bittre Paul Walser, en Gatsbyartad karaktär, mystiskt förmögen, och som alla pratar om men ingen verkar känna. Vistelsen får en vändning när Walser bjuder den nervöse på lunch, och Walsers dödslängtan börjar smitta av sig.
Eric Holder, mycket ansedd i hemlandet men ännu outgiven här, bidrar i samlingen med novellen ”Sin fars son”, en vacker men krass historia om föräldrar och barn, liv och åldrande.
Den politiska tendensen i samlingen innebär inte att estetiken blir eftersatt. Olivia Rosenthals socialt inriktade prosadikt ”Offentlig ombyggnad”, tar ett grepp på vokabuläret och villkoren för arbetare på en byggarbetsplats. Marie Rouanets ”Thyestes festmåltid” är en litterär essä som samtidigt är rysande kritik mot lögnen om den pittoreska landsbygden. Här hörs skrien från globaliserade matindustrins offer.
Novellsamlingen påminner om Europas mångfald och hur lite av den som tar sig in på den svenska scenen. Ännu ett bevis på att Sverige – i en tid då allt färre studerar språk – så förtvivlat behöver sina små ambitiösa förlag.
Publicerat i Sydsvenskan 2014–07–03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
31st May, 2014
BOKRECENSION. Gunilla Brodrej. Shopstop. Rapport från ett celibat. Atlas.
Det är i sammanhanget både cyniskt och oerhört talande för vår tid att Expressen kulturs musikkritiker Gunilla Brodrej fick ett bokkontrakt tre veckor efter att ha slutat shoppa. Så lång tid tog det för hennes idealistiska projekt att bli en vara.
Konsumtionskritik har sedan förra sekelskiftet gått hand i hand med kritiken mot modernisering. Konstnären Barbara Krugers ”I shop therefore I am” (1987) har nu hunnit bli 27 år gammal, och tempot har drivits upp ytterligare. Här kombineras kritiken med den populära journalistiska genren ”personlig utmaning med samhällsförbättrande udd”. Ett slags wallraffande i det egna livet, som kan handla om allt från att leva utan internet eller sluta äta kött, till att vara fattig.
Gunilla Brodrejs betraktelse över ett shoppingfritt år har samma goda humör som hennes artiklar i Expressen. Med nöje följer jag henne i spåret på Kortvasan iklädd en gammal sportjacka från second hand. Dock irriterar jag mig på att hon har köpt ett par nya skidor trots att hon kunde ha letat upp ett par begagnade. Är det shopstop så är det.
Jag sympatiserar när hon oskyldigt råkar stjäla mössor och vantar. Förstår den upplevda känslan av gråhet när hon inte får ha en ny blus på festen och tragedin när det gått maskor i alla nylonstrumpor. Jag läser nyfiket om besöket i Wolfgang Amadeus Mozarts sexrummare i Wien. En 1700-talets shopaholic som dog utblottad.
Det personliga anslaget breddas med intervjuer med politiker, ekonomer, en biskop och en psykolog. Journalisten Ebba Kleberg von Sydow betraktar till exempel sin egen bok ”Stil” (2006) som ett tidsdokument. ”I början av 2000-talet var shopaholic nästan något fint, idag är det ett skällord. Det finaste är att köpa ett par läderskor som håller hela livet i kombination med en bra relation med sin skomakare.” Gunilla Brodrej bekymrar sig ofta om att hon ses som präktig. Men för den trendiga konsumenten är Spara den nya Slösa.
Shoppstoppet förbjuder kläder, smink och heminredning men tillåter livsmedel och drivmedel, resor och underhållning. När hon brutit den värsta abstinensen går det plötsligt upp för henne att det finns en hel massa annat att göra. Badhus och museer, caféer och restauranger. Jag är tveksam till regeln om fria café- och restaurangbesök. Den så härliga cafékulturen är det ultimata uttrycket för att kommersialiseringen av stadsrummet nått en nivå där närapå varje kvadratmeter måste ge maximal profit. Platserna där en stackars människa får lov att sitta ned utan att betala trettio kronor för en kaffe är numera mycket få.
Jag blir också konfunderad. Hur ofta var egentligen Gunilla Brodrej på NK förut? Med familj och villalån, hur hade hon tid och råd?
Trots att Brodrej är medveten om privilegiet att kunna välja går det inte att bortse från klassaspekten. Häromåret presenterade Princeton en undersökning: din upplevda lycka stagnerar när du nått en inkomst på drygt 40 000 kronor i månaden. Boken kan ses som ett uttryck för känslan som kan drabba medelålders personer som uppfyllt sina materiella behov. Mättnad, tomhetskänsla, livskris. Detta paras med ekonomisk kris och klimathot. Marknaden parasiterar givetvis på oron.
Gunilla Brodrej lyckas sätta ord på det många känner just nu. Men det är symptomatiskt att hon, när konsumtionslusten lagt sig, beslutar att köpa hund. För boken är inget subversivt manifest, snarare en tankeväckande inspiration till ett medelklassliv mindre upptaget av shopping.
Brodrej verkar hoppas på att den medvetna medelklassen, ett slags antishopping-avantgarde, ska gå i bräschen och visa världen och politikerna var skåpet ska stå.
Jag önskar att hon ännu tydligare närmade sig det radikala systemskifte som måste till för att utmana marknadskrafterna på allvar.
Publicerat i DN Kultur 2014–05–31.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th April, 2014
BOKRECENSION. Lisa Skogh, “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts (1636-1715)”, Kungliga vetenskapsakademien.
Den relativt okända drottning Hedvig Eleonora bär det tragiskt klingande epitetet “änkedrottningen”. I Lisa Skoghs avhandling “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts” framgår tydligt att “tragisk” är en missvisande beskrivning.
1600-talet var ett turbulent sekel för det svenska hovet. Den betydligt mer kända drottning Kristina abdikerade och flyttade till Italien 1654 (med viktiga delar av den svenska konstskatten). Hon efterträddes av sin kusin Karl X, vars gemål Hedvig Eleonora av Holstein Gottorp var prinsessa i en tysk högkulturell adelsfamilj.
Den ständigt krigande Karl X dog efter bara sex år vid tronen. Hedvig Eleonora blev därför förmyndarregent för sin son Karl XI 1660-72 och efter hans död för barnbarnet Karl XII. Hon var också Karl XII:s representant i Sverige under fälttågen fram till 1713.
Hedvig Eleonora levde ett långt och kulturellt rikt liv. Hon hade det dittills bästa äktenskapskontraktet i Sveriges historia. Men att hon var änkedrottning gjorde monarkin ömtålig och svag.
Lisa Skogh leder i bevis att Hedvig Eleonoras konstintresse hade en medveten politisk strategi, så kallad conspicuous consumption, för att framhäva den svenska monarkin och sin egen roll som den perfekta änkedrottningen.
Hennes största monument är lustslottet Drottningholm, som hon lät far och son Tessin bygga enligt samtida franskt mode. Trappan i fransk barockstil, med skulpturer av grekiska gudar och en överdimensionerad vapensköld, skickar än i dag en politisk signal om Sveriges storhet och monarkin som iscensatt skådespel. Hennes paradsängkammare manifesterar troheten till den döde maken.
Slotten var också basen för konstsamlingarna, där Gripsholms enorma porträttsamling är särskilt framträdande. Skogh går igenom porträtten grundligt och hävdar, vilket är tänkvärt, att de har större politisk och kulturell betydelse än forskare tidigare ansett. Bilderna var en uppvisning av hennes fina stamtavla, stora kontaktnät och släkt med kulturellt kapital. Många porträtt föreställer henne själv. Alltså: den svenska konstsamlingen hade funktionen av ett gigantiskt Facebookkonto, som skulle framhäva Hedvig Eleonoras persona och imponera på besökare. Samma funktion hade hennes stora samling exotiska föremål och hennes bibliotek.
Genom historien har det ofta lagts större vikt vid manliga regenters konstsamlande och kulturintresse, och nästan inget skrivits om Hedvig Eleonoras roll som byggherre, mecenat och konstsamlare. Inte heller om hennes politiska kunskap, ekonomi, förvaltning eller kontinentala nätverk. Forskare utgår oftast från hennes makes, sons och sonsons bedrifter.
Lisa Skoghs avhandling är en imponerande studie om en drottning vars politiska betydelse negligerats. Dessutom sätts den svenska 1600-talskonsten in i Nordeuropas kulturpolitiska sammanhang.
Den berömde hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl porträtterade 1697 Hedvig Eleonora i guldbroderad sidenklänning med ett porträtt av Karl XI, omgiven av allegorier för de olika konstarterna. Länge kallades målningen “Allegori över Karl XI:s regenttid”. Men på senare tid har historikern Fredric Bedoire föreslagit namnet “Hedvig Eleonora som konsternas beskyddare”. En alternativ historieskrivning där änkedrottningen är i centrum och målningen hyllar hennes persona, snarare än Karl XI.
Då liksom nu höll sig monarkin med en avancerad visuell apparat. Bilderna ett politiskt maktverktyg. I över 60 år var det Hedvig Eleonora som marknadsförde kungahuset och sig själv, och lämnade ett betydande kulturarv efter sig.
Recensionen publicerades i DN Kultur 2014–04–10.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th June, 2013
BOKRECENSION. Zadie Smith. NW. Penguin Press.
“NW”, titeln på Zadie Smiths nya roman, är också nordvästra Londons postkod. I nordväst ligger det mångkulturella arbetarklassområdet Willesden, Zadie Smiths uppväxtkvarter som också känns igen från hennes storsäljande debut “Vita tänder”(2000).
När Zadie Smith nu återvänder till sin barndoms gator är det en plats som helt undgått gentrifiering, det är rufft, fattigt. I centrum står det fiktiva höghuskomplexet Caldwell, vars torn så visionärt döpts efter brittiska filosofer: Smith, Hobbes, Bentham, Locke och Russell. Men verkligheten inuti dem är betydligt mindre ståtlig än så.
Med “Vita tänder”, en humoristisk berättelse om Londonimmigranter i flera generationer, seglade Zadie Smith snabbt upp som en av Storbritanniens litterära stjärnor. Nu har det gått sju år sedan hennes förra roman “Om skönhet”. Men de som förväntat sig ännu en episk och urbant vimlande tegelsten lär blir besvikna. Zadie Smith håller sig till sina huvudteman klass, kön och etnicitet men “NW” är smalare än vi är vana vid.
Caldwell zoomas in genom fyra 35-åringar som alla har växt upp i höghusen. Romanen börjar med att irländska Leah i god tro ger 30 pund till en drogpåverkad kvinna. Känslan av att ha blivit lurad blir kvar i henne som en tagg, även om kvinnan är fattig kan hon inte stå ut med ruttenheten.
Leah är bokens bästa karaktärsbygge. Hennes livskris punkterar effektivt 70-talistgenerationens sorgliga illusion om odödlighet. Hennes man hoppas på barn, själv förtränger hon tiden som går och äter p-piller i smyg: “Kan vi inte bara fortsätta leva som vi alltid gjort?”
Kapitlet är skrivet som en medvetandeström, med bitvis oregelbunden sättning. Zadie Smith har malt ned sitt språk till verklighetsnära uttal och korta meningar. Mother blir “mudda”, exactly blir “eggzak ly”. Livet i Willesden är på en gång fult och vackert som poesi.
I det dialogburna kapitlet om den numera drogfrie Felix slängs jag in i ett annat liv. Han och Leah vistas på samma gator men befinner sig i komplett skilda världar, så som man gör i en stad.
Stycket om Leahs bästis, jamaicanska Keisha, är indelat i 185 mer eller mindre poetiska scener. Keisha har målmedvetet gift sig med en man ur överklassen (visserligen med jamaicanskt påbrå), bytt namn till Natalie, är advokat, har två vackra barn och en fin villa vid parken. Det är gott om tidsreferenser: “Det var året då alla började säga literally .” 1980-talets Nikeskor beskrivs roligt som “Den grekiska segergudinnans rödvita luftteknologi”.
Sista delen är ett möte mellan Keisha och Nathan, en numera hemlös och kriminell man som tjejerna en gång svärmade för. “NW” har ingen direkt handling, den består snarare av tre ofärdiga romaner. Detta ger ett yxigt intryck men yxigheten är samtidigt intressant. Den fragmentariska sammansättningen bidrar till känslan av nära verklighet. “NW” är ett utsnitt av staden och några av dess invånare vid en viss tidpunkt. Det är staden som är handlingen, och jag är med på gatan, nära.
Det går att dra paralleller till kravallerna i London 2011. Segregation beskrivs ofta som fysisk, arkitektonisk, men på individnivå är den alltid krasst ekonomisk.
Mest krut läggs på den subtilt skildrade vänskapen mellan Leah och Keisha. Ekonomin är för dem nu mest ett socialt hinder, men de är ofta upptagna av sina före detta skolkamraters fattigdom, ibland på ett nostalgiskt och lite naivt vis. Leah jämför sig med den mer lyckade Keisha. Keisha känner medelklasskam och finner de ekologiska bruncherna i de fina kvarteren ytliga; men hon tar sig ändå rätten att beklaga sin mindre bemedlade familjs livsval.
Det är levande och bitterljuvt, undertonen är sorgligare än Zadie Smiths tidigare romaner. Och utöver den nära kvartersskildringen både kommenterar och bekräftar “NW” medelklassens hegemoni: berättelsen om stadens arbetarklasskvarter handlar mest om människorna som lämnat dem och tagit sig upp.
Publicerad i Sydsvenskan 2013–06–19.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th April, 2013
BOKRECENSION. Johanna Langhorst. “Förortshat”. Ordfront.
Jag behöver inte läsa länge för att övertygas om att journalisten Johanna Langhorst älskade att bo i Tensta. Hon bodde där i 17 år, hennes familj hade en fin hyreslägenhet, barnen trivdes i skolan och det fanns en stor gemenskap i området.
Men kvällen då hennes son blev rånad av ett grabbgäng på väg hem från tunnelbanan förändrades allt. Han mådde så dåligt av händelsen att familjen bestämde sig för att flytta.
Johanna Langhorsts reportagebok om förortshat har sin grund i det här traumat. Men förutom sorgen över att lämna sitt hem kändes flytten som att kapitulera för kritiken. Under alla år hade hon fått försvara sitt val av bostadsort.
Johanna Langhorst mår illa av den ensidiga bilden av förorten. De flesta Tenstabor hon frågar trivs nämligen i sina kvarter och tycker om närheten till grönområden och frånvaron av bilgator. Däremot, när hon frågar vad folk i Stockholms innerstad tänker på när hon säger Tensta, får hon helt andra svar. Även om de sällan varit där ogillar de platsen på grund av invandrartäthet, husens utseende och rykten om kriminalitet.
De fördomar hon beskriver är en realitet. Till exempel visar kulturgeografen Moa Tunströms avhandling “På spaning efter den goda staden” (2009) att den modernistiska arkitekturen och den funktionsseparerade stadsplaneringen varit måltavla för avsky och förutfattade meningar redan innan miljonprogrammet stod klart 1976.
Johanna Langhorst får veta att de allra flesta brott i Tensta begås av en klick på trettio unga män som börjat som stökiga tonårskillar men nu blivit vuxna och småkriminella. Hon träffar socialarbetare som dribblar bort sitt ansvar, och hon funderar över hur väl de egentligen skött sitt arbete de senaste tio åren. “Kanske hade min son inte behövt bli rånad?” frågar hon sig.
Bakom förortsområdenas dåliga rykte ligger den svenska strukturella rasismen, menar hon. Boken innehåller stycken om oengagerade tjänstemän och politiker, klasskillnader, rot- och rutavdrag, utförsäljningen av allmännyttan, bristande underhåll, segregation, friskolor, främlingsfientlighet, näthat och myntandet av begreppet “utanförskap”. Det är ett något för brett och svepande anslag. Men visar ändå att allt hänger ihop.
En stor del av ansvaret lägger hon på journalisterna – varav de flesta bor på Södermalm och inte i Tensta – som inte gjort sitt jobb och avslöjat uppenbara missförhållanden. Eftersom det är mer lönande för journalister att “förenkla och skriva målande om den farliga invandrade underklassen”. När hon själv försökte sälja in ett program om Tensta till P1 fick hon blankt nej. För lokalt, sade de.
Hon retar sig på de “medelålders vita män” som i medier beskriver förorten som ett misslyckat byggprojekt. Bland annat kritiserar hon arkitekten Ola Anderssons bok “Vykort från Utopia” för att peka ut den modernistiska stadsplaneringen som boven i dramat med Stockholms innerstads höga bostads- och lokalkostnader.
Konstigt nog nämns inte Per Wirténs bok “Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (2010) som faktiskt tar efterkrigstidsbebyggelsen i försvar.
Att boken är raseridriven och har ett argt tonfall är i sig inte fel.Men talet till förortens försvar slår lätt över i onyanserade påståenden och generaliseringar, som “är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna att man ska tåla att kallas neger”. Det är synd, för de hade inte behövts. Det funkar bäst när hon med exempel och intervjuer visar hur det ligger till. Problematiken blir tydlig redan när “Uppdrag gransknings” Janne Josefsson i en intervju målar det farliga tillståndet i förorten och säger att journalister mörkar sanningen om invandringens negativa effekter.
I dag har de flesta städer som mål att bygga tät kvartersstad, i kontrast till efterkrigsbebyggelsen. Men den modernistiska stadsplaneringen präglar en stor del av Sveriges bostadsbestånd, oavsett vad vi tycker om den. Miljonprogrammet har dessutom ett gigantiskt renoveringsbehov och redan nu ser man hur fastighetsägare väljer att renovera så dyrt att folk inte har råd att bo kvar. “Renovräkning” har det kommit att kallas.
För vem byggs staden? Jag hoppas att Johanna Langhorsts bok startar en debatt som går djupare än till förorternas utseende. För det är tydligt i boken att arkitektur inte bara handlar om stadens form.Arkitektur är ekonomi och politik.
Publicerad i DN Kultur 2013–04–25.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th February, 2013
BOKRECENSION. Katherine Boo. Bakom det evigt vackra (Behind the beautiful forevers). Marcus förlag. Övers. Janne Carlsson.
Kumar bodde i Bombays största slumområde Dharavi. ”Bodde”. Om natten sov han i den smutsiga lokal där han om dagarna sorterade plastavfall från länder i väst, bland annat Sverige. Kumars stora bekymmer var hans hand; ett par år tidigare hade han skadat sig på plastskärarmaskinen. Hans lön, 680 kronor i månaden, gick fortfarande till sjukhuskostnader. Han kunde aldrig hälsa på sin familj på landsbygden i norra Indien.
Jag intervjuade Kumar 2008. Jag träffade honom två gånger men jag kommer aldrig glömma vare sig honom, bergen av sopor, eller lukten han levde i.
Minnet framkallas extra tydligt när jag läser New York-journalisten Katherine Boos reportagebok ”Bakom det evigt vackra”.
Boo, som tidigare rapporterat om urban fattigdom i USA, kom 2007 till Annawadi, ett mindre slumområde vid flygplatsen i Mumbai. Hon stannade i fyra år.
Hennes bok är gestaltad som en roman men befolkas av familjerna hon lärde känna. Riktiga namn, autentiska händelser, verkligt vardagsliv. På sätt och vis handlar den också om Kumar.
De flesta kortare reportage som skrivs om slumområden har till uppgift att vinkla fram något sorts framtidshopp ur de svåra förhållandena. Att som Boo komma riktigt nära är den ansträngning som krävs för att belysa situationen på ett rättvist sätt. Annawadi, som har drygt 30 000 invånare, syns på vägen från Mumbais flygplats till centrum. Området ligger bakom en mur, som i boken pryds av reklam för klinkerplattor: ”Beautiful forever” står det, upprepade gånger. Evigt vackra. Den muslimske sopletaren Abdul Husains mor Zehrunisa önskar sig klinkers. En olycksbådande dröm; när de börjar renovera sitt skjul blir den enbenta grannkvinnan Fatima så avundsjuk att hon i desperation tänder eld på sig själv och ger familjen Husain skulden. Så en rättsprocess, präglad av falska vittnesmål och poliskorruption, som fullständigt utarmar familjen. Straffsystemet är en marknad där de fattiga är dömda att förlora.
I bakgrunden hotar bulldozrarna som ska göra plats för bostadshus åt en växande medelklass, precis som i Dharavi. De utlovade små lägenheterna med rinnande vatten kommer dock sällan sluminvånarna till del, de köps upp av förmögna, som hyr ut dem dyrt.
Det Susanna Alakoski nyligen skrev i Dagens Nyheter stämmer även hos Boo: utöver bristen på pengar har fattiga samma problem som rika: skilsmässor, psykiska besvär, sjukdomar. Fattigdomen gör dem bara ännu svårare. I Annawadi adderas ytterligare problem: brist på rent vatten, infekterade råttbett, stenlunga och tbc (priset för att jobba med sopor), och sjuka barn som mördas på grund av kostnaden för vård.
Boken har belönats med Pulitzerpriset. Det är välförtjänt. Katherine Boo har skrivit ett gripande och empatiskt porträtt av det fruktansvärda livet i den meritokratiska staden, med schwung i både språk och berättande.
Fokus ligger på fattiga kvinnors och barns förutsättningar i den globala ekonomin; till exempel hur den ekonomiska krisen 2008 påverkade en indisk sopletare. Annawadi är en plats där kvinnor och barn tar sina liv, av hopplöshet. Boo ställer relevanta frågor. Vad är ett liv? Vad är det värt? Och för vem?
I Mumbai lever halva befolkningen i provisoriska bostäder. De relativa nivåskillnaderna mellan förmögna och fattiga, skriver Boo, skiljer dock inte sig nämnvärt i Mumbai, New York eller Nairobi. Men, undrar hon, varför exploderar inte fler ojämlika samhällen inifrån? Hon svarar själv på frågan: När kast och religion spelar mindre roll individualiseras hoppet, men också ilskan. Maktlösa individer ger andra maktlösa individer skulden för vad de saknar.
Historien om de vackra klinkerplattorna är en träffande metafor för hur den mediala berättelsen om Indiens otroliga tillväxt och nya medelklass hjälper till att hålla slummens invånare i schack.
Drömmarna – att den som anstränger sig tillräckligt ska få ett bättre liv – är tyvärr det enda av Indiens ökande välstånd som sipprar ned till Annawadi. Och de är också skälet att fattiga från landsbygden – där nöden är av annan sort – fortsätter att strömma till ett sedan länge överfullt Mumbai.
Publicerad i Magasinet Arena #1 2013.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th December, 2012
Nina Bouraoui skriver vackert och stilistiskt genomarbetat om ett överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam under hennes sista år i Algeriet, skriver Julia Svensson.
BOKRECENSION. Nina Bouraoui. Enstörig. Övers Maria Björkman. Grate förlag.
När den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui var fjorton år lämnade hon landet där hon växte upp, Algeriet.
Hon har sedan dess bara återvänt i fantasin; landet utgör kuliss i stor del av hennes författarskap. “Enstörig” är, har hon sagt, den sista romanen på det här temat. Den handlar om hennes sista år i Algeriet och kompletterar hennes trilogi om ungdomen, tillsammans med “Pojkflickan” och “La vie heureuse” (ej på svenska).
Huvudpersonen Alya tittar ut genom sitt fönster i familjens lägenhet i Alger. Hon konstaterar att ljuset alltid är detsamma, men att allt annat tar slut. Det är nyår 1979 och det nya decenniet inväntas med rädsla i Alger. Men det värsta har redan hänt i trettonåriga Alyas liv; ett år tidigare försvann hennes bästa vän Sami spårlöst.
Alya är inte sig själv. Hon har “mist sin längtan efter medmänniskor och längtan efter det okända”. Så hon spelar tennis mot sin vägg i timtal, som om det vore sitt eget hjärta hon slog på.
Romanen är en medvetandeström där handlingen framåt är underordnad tillbakablickarna. I minnet rymmer Sami och Alya från en skolutflykt och reser på semester med hans psykiskt sköra mamma, som låter dem “känna på livets njutningar”, det vill säga smaka på vinet.
Bouraoui väver in Algeriet i berättelsen och skapar bilder ur minnet, det påminner om Marguerite Duras förhållande till Vietnam. Kanske är det distansen på ett par tre decennier som gör att landet framträder som ett album av vackra gulnade fotografier. Myten om torrflodskvinnan. Maneter som flyter likt plastpåsar. Den varma vinden, som för Alya är kärlekens vind. Språket är lastat med känslor och liknelser, men texten förblir här estetisk, exakt, och på gränsen till prosapoetisk.
Nina Bouraouis stil är väldigt fysisk, och hon är bäst när hon gestaltar. Läsningen störs tyvärr lite av de existentiella resonemang som kantar historien. Meningar som “Jag sa inom mig att vår ålder var som kläder som var för små för oss” och “Förut var jag ofta rädd att jag skulle bli biten av en orm; senare förstod jag att ormen anspelade på könet”. Dessa framstår snarare som efterkonstruktioner från ett vuxen som i psykoanalys satt ord på sin barndoms känslor.
Därmed inte sagt att romanen inte är läsvärd. För det är den. Ett vackert och stilistiskt genomarbetat överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam. Men inte så stringent som Bouraoui-läsare är vana vid.
Publicerad i Sydsvenskan 2012–12–13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Nena Rocamora och Baltus Arnau blir omedelbart förälskade.
