30th June, 2011
Festivalveteraner, rockers och popkids har den här veckan slagit läger på fälten utanför Roskilde. Så långt är allt som det ska. Men: i år har någon, berättar tidningen Politiken, satt upp en skylt vid sitt tält: “Gypsies – skudes (skjutes) uden ansvar.” På festivalen camperar nämligen alla de romer som varje år kommer till Roskilde för att tjäna pengar på de berg av tomflaskor och ölburkar som festivalbesökarna lämnar efter sig.
Samtidigt som romerna vittnar om glåpord, diskriminering och flaskor som kastas efter dem, hör de Balkanrytmer strömma ur campinggästernas högtalare. Älskade och hatade. Roskilderasismens paradox.
Publicerat i DN 2011–06–30.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd June, 2011
Att christianiterna till slut gick med på att köpa Christiania måste ändå ses som något positivt. Kanske blir det nu en ände på danska statens tjat om normalisering.
Först ett hippiehood som blev Köpenhamns näst största turistattraktion. Nu en fristad som bildar bostadsrättsförening. Normalt? Vet inte. I tiden? Definitivt. Boendekostnaden fördubblas, men 76,2 plus 40 miljoner danska kronor, plus sex miljoner i hyra om året för mark i centrala Köpenhamn – är inte det ett klipp? Hur som, fastighetsspekulation verkar inte ligga för den christianit som intervjuas i danska Politiken: “Förhoppningsvis kan vi nu lägga mindre tid på politisk kamp och mer på alternativ teater.”
Publicerat i DN Kultur 2011–06–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st June, 2011
I vintras i Buenos Aires träffade jag på en svensk kompis av en slump. Jag blev inte förvånad. De urbana innerstadslandskapen har blivit ett eget land med Starbucksmuffins som nationalrätt. Man är borta men hemma.
Nästa sommar, tänkte jag, då ska jag bilsemestra i Danmark. Där kommer jag inte att träffa på någon.
Idén om Danmark har nu fått näring, tack vare boken “Danmark Dejligst – 100 fredninger” som ges ut av 100-årsjubilerande Danmarks Naturfredningsforening. För ärligt, hur många tänker på Danmark som ett land bortom Pia Kjærsgaard, øl och röda pølser; ett land där naturen är äventyrlig, dramatisk och unik?
De gröna kullarna Helnæs bobakker på Fyn. Björkskogen i Vestamager – dit man faktiskt kan ta metron från Köpenhamn. Och på den jylländska ön Furs nordkust (bilden) har i 55 miljoner år lera och mikroskopiska algskallar skrapats samman till en Grand Canyonlik klippa. Människan däremot, har bara bott där i 5 000 år.
Den danska nationalsången får plötsligt en ny innebörd.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–06–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th February, 2011
Frihet för mig är inte Bob Marley-tingeltangel eller hemmadrejade krukor. Inte heller identifierar jag mig med dem som gillar Christiania för att man där kan röka hasch till kaffet.
Men även om en fyrtio år gammal hippiehood inte längre känns som den mest spännande idén skulle världen – och med världen menar jag Köpenhamn – bli så mycket tristare utan den. Det tycker inte danska staten, som igår avgick med segern i högsta domstolen: christianiterna får inte bestämmanderätt över Christiania.
Normaliseringen av Christiania innebär i stort att man vill ersätta den extravaganta arkitekturen med fler hållbara nyfunkissområden, som de på den dyrbara marken på andra sidan staketet. Normalt? Ja. Men superkedeligt. Och lika ljust och fräscht som en anusblekning.
Alltså: i den ännu oavslutade matchen mellan Normaliteten vs De Onormala står det just nu minst 2–0.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–19. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
27th October, 2010
När danske filosofen Peter Tudvad ramlade över nazistiska artiklar om Søren Kierkegaard blev han arg på sig själv. Inte, säger han till Berlingske Tidende, för att det var nytt att Kierkegaard en gång skrivit ”de förträffligaste anvisningar till det danska folkets frigörelse från den judiska ande som tagit överhand i Danmark”.
Men för att han själv liksom så många andra danska forskare så länge sett mellan fingrarna med geniets antisemitiska hållning.
Från och med 9 november, årsdagen för Kristallnatten 1938, hamnar nationalhjälten – och den danska litteraturhistorien – i ett annat mörkare ljus. Då släpps nämligen Tudvads 600-sidiga bok ”Stadier på antisemitismens vej – Søren Kierkegaard og jøderne”, där den gamle filosofen kommer ut som antisemit inför stor publik, 155 år efter sin död.
Eventuellt vinglar Kierkegaard till lite retroaktivt där han står på sin piedestal.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–27.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th July, 2010
I nya numret av Malmö Högskolas tidskrift Praktik & Teori publiceras mitt reportage om dansksvenskar och svenskdanskar och Öresundsintegation. Med bilder av den eminenta Åsa Wallin.
Temat för numret är Öresund, med tanke på brojubileet etc. Jag har också gjort en intervju med Marie Brobeck, som svetsar samman forskarna på Malmö högskola och Roskilde universitet.
P & T finns att ladda ner som pdf här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
31st May, 2010
Nu kan du lyssna på stycken från när jag intervjuades i Lunchboxen i P4, 31 maj, här.
Hela poddversionen ligger här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th May, 2010
Jag blev ombedd att skriva en krönika om Integrationsprojektet till Sydsvenskans satsning inför Öresundsbrons 10-årsjubileum. Idag publicerades den.
På Vesterbrogade, utanför det kafé som blivit mitt stamställe, möter jag kaféets svenska ägare. Hon har en vit barnvagn med sig. Förra våren, när vi som hastigast träffades första gången, var hon inte ens gravid.
Men så var ju förra våren också något helt annat. Då hade mina skosulor eroderat enkelspåriga stigar i Malmös trottoarer. All mat smakade kokosmjölk och alla människor jag såg hade jag sett förut. När hösten kom hade Malmötröttheten eskalerat till den grad att jag bestämde mig: det är dags att integreras i Köpenhamn.
Så jag startade integrationsprojektet. Jag skulle gå en kurs i swingdans, hitta danska vänner och på så sätt utvidga mitt liv. Sedan dess har jag åkt dit minst en gång i veckan och dokumenterat mina upplevelser på bloggen dansameddanskar.wordpress.com.
I sin bok Världens lyckligaste folk gör Lena Sundström det klassiska misstaget att tro att hon ska bli en del av det danska gemytet. Hon blir besviken. När jag 2002 avslutade ett års plugg i Köpenhamn kände jag likadant.
Nu vet jag. Eventuellt är Danmark den plats på jorden där en skåning blir som mest påmind om sin svenskhet.
Hur mycket jag än fokuserade på skandinaviska likheter i början av integrationsprojektet, kan jag inte bortse från att vissa språkliga nyanser inte går att översätta. Och att jag, bredvid danskarnas prunkande vokaler, känner mig som en vek blåsippa i motvind.
En svensk pendlare jag träffade i höstas sa: Om man pratar danska och kör en dansk attityd är det lättare, men då är det på deras premisser. Därför pratar jag helst inte danska i sociala sammanhang.
För en vit, skånsk och högutbildad man kanske den attityden funkar. Men som utomeuropeiskt integrationsobjekt skulle han vara helt körd.
Jag drömmer om att få till ett perfekt danskt ”schokolade”. På fastelavnsfest i vintras åt jag en vetebulle som hängde i ett snöre från taket. När jag på en bar bjöds in av två rättframma danskor att leka nypa främmande män i røven svalde jag min i sammanhanget mycket svenska och mycket plötsliga beröringsskräck.
Mitt största hinder i Köpenhamn är alltså inte oviljan att smälta in. Dilemmat är snarare att jag bor i Malmö, en bekväm förort där det finns svenska kaféer, svenska vänner och svenska vanor. Allt hänger på mig. Vänner från centrum hälsar sällan på i förorter, ännu mindre om de måste resa över vatten.
Tillbaka till Vesterbro. Jag har druckit upp kaffet och promenerar mot Hovedbanegården. Då tänker jag efter: Under timmarna på kaféet har jag konverserat med flera bekanta. Svenskar, en italienare, en engelsman. Men inte med en enda dansk. Kanske handlar integrationsprojektetet egentligen inte om att integreras? Kanske är det bara en kravlös integrationslek där jag kan fly tillbaka till mitt hemland var tjugonde minut om något skulle bli jobbigt.
Till skillnad från dem som måste integreras på riktigt har jag ett val. Det är ingen som klandrar mig om jag offrar danska dans- och uttalsövningar för att stanna i soffan och kolla tv på ett språk jag behärskar.
Under månaderna som gått har jag tyvärr inte lyckats knyta några bestående danska vänskapsband. Än så länge. Men vad man än väljer att kalla det, har jag i alla fall lärt mig en läxa i integration.
Krönikan publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–05–15.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th May, 2010
I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn går Julia Svensson varje torsdagskväll Istedgade upp och ned.
I tredje delen av Integrationsprojektet inser hon att hon måste leva med både sin egen och danskarnas syn på naken kvinnohud.
Grannens dotter Under mina kvällspromenader på Istedgade kan jag inte undgå den. I den Ekstra Bladet jag hittat kvarglömd på en bänk på Hovedbanegården får jag den också serverad. Kvinnohuden. För där står hon, dagens side 9-pige, i stora örhängen och stringtrosor.
Nina, 26 år, från Nakskov. Ekstra Bladet, den förmiddagstidning som ägs av tidningen Politiken, är inte direkt ensam om att ha kopierat brittiska The Suns page 3-girl. Men: Danmark är det enda land där tjejerna som porträtteras inte är professionella modeller. Konceptet för Ekstra Bladets side 9-pige är ”naboens datter – mere eller mindre påklædt”
Grannens dotter är nu 33 år gammal. När Ekstra Bladet försökte ta bort henne häromåret protesterade läsarna.
”Side 9-pigen berättar mycket om hur danskarna ser på sig själva. Och vilken status kvinnokroppen har”, säger konstnären Jens Haaning, aktuell med en utställning på temat.
Vi dricker Ramlösa på ett ställe bakom Illums och pratar om det Danmark som var först med att släppa porren fri, och om danskarnas självuppfattning.
Side 9-projektet kom till när Malmös konsthallschef Jacob Fabricius efterlyste konst med Danmarkstema. Det blev 33 svartvita avfotograferingar av Ekstra Bladets sidan nio.
Nu, några månader senare, är bilderna i Toronto. Internationellt efterfrågade. I katalogen möter jag Jeanet, 22 år från Brønderslev. Till vardags studerar hon teknisk design i Ålborg. Marianne, 23-årig bilverkstadschef från Vejle, har den franska bulldoggen Ymer i famnen. Katrine, 25-årig lärare från Lyngby, drömmer om att bli barnpsykolog. Alla är glada och nästan nakna. Studenter, skolfröknar, hårfrisörskor. Som om Ekstra Bladet varit ute med hurtiga propagandaplakat: ”Alla ska med”.
Side 9-pigen befinner sig i ett gränsland mellan sexuell frigörelse, flirt och tolerans.
Ett dokument om danskarnas förhållande till kvinnokroppen. En kvinnofrigörelsens paradox.
”En del är till och med gravida. Det finns inga gränser”, säger Jens Haaning. ”Det är ju Danmark.” Han har bevittnat aha-upplevelsen hos vänner som på grund av sin politiska och intellektuella hemvist aldrig skulle medge att de läser Ekstra Bladet. Samtidigt som han själv anser att side 9-pigen är ett fullständigt missförstånd av jämställdheten.
I Budapest invigdes utställningen av danska kulturministern och kronprinsparet. När bilderna visades i Nigeria var det obegripligt för publiken att kvinnor klär av sig frivilligt i en dagstidning, mot ett arvode på 1 000 danska kronor.
Men det räcker att resa till Malmö för att inse att synen på kvinnohud är en av Sundets verkliga vattendelare. Min danska journalistbekant är av åsikten att ”det är väl rätt oskyldigt
med nakna damer”. Hon rycker på axlarna. Sedan tar hon danska Se og Hør som ett mer jämställt exempel än Ekstra Bladet.
Där finns i varje nummer både en avklädd man och en avklädd kvinna. En dansk kommentator på min blogg menar att även om missförhållanden bör bekämpas finns det prostituerade som valt yrket och önskar fackförening och rättigheter.
När det våras på Istedgade blir samexistensen mellan de två världarna alltmer påtaglig. Blottad hud och rosablinkande dildoar samsas med dyra hotell och trevliga barer. Kontrasten är verklighetsbejakande. Ett erkännande: här rör det sig inte ens om två världar, det är samma värld.
Men Istedgade och Ekstra Bladet förblir, trots danskarnas avslappnade attityd, provocerande för ett Malmööga.
Kvinnohud finns till salu i Malmö också, både levande och i pappersform. Skillnaden är att jag i högre utsträckning här kan välja om jag ska konfronteras med den.
För att köpa sex måste jag färdas utanför centrum – eller i alla fall klicka mig fram till sex på internet.
För att titta på bröst räcker det inte med en kvällstidning, jag tvingas be om en Moore. Det fordras helt enkelt en viss ansträngning. På andra sidan bron får jag kvinnohuden på köpet när jag betalar för min Ekstra Bladet. Och jag skulle enkelt kunna plocka upp en afrikansk tjej när jag ändå tar en vända på stans bästa bargata.
Ska jag vistas i Köpenhamn måste jag leva med lättillgängligheten. Då kan jag tänka anpassliga tankar som ”Här skuffas prostitutionen inte ut i ett svenskt undanskymt prydhetslimbo, här tillåts alla existera.”
Men innerst inne vet jag ju att den danska skiljelinjen mellan befriande verklighet och hyckleri är minst lika hårfin som den svenska gränsen mellan sexköpslag och osynliggörande.
Att både Danmarks största tidningskoncern, och danska staten, fortfarande sanktionerar den fria tillgången på kvinnohud, är en mätare på kvinnosynen i ett land. Även i kombination
med den yvigaste frigjordhet. Eller, trots den.
Läs texten i dagens Sydsvenskan. Läs övriga delar av Integrationsprojektet här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th February, 2010
Julia Svensson försöker integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn. I seriens andra artikel har hon köpt en dyr biljett, fryser, och väntar på ett tåg som aldrig kommer.
Läs del två av artikelserien Integrationsprojektet i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
