9th August, 2011
Det finns en koppling mellan de döende pilträden vid Norr Mälarstrand och de omdebatterade hyenorna i Humlegården. Julia Svensson ser ett Stockholm där människor slutat respektera det offentliga.
När jag skulle flytta från Malmö till Stockholm blev jag varnad: i Stockholm är dom egoistiska.
Jag tog varningen med jämnmod. Men väl här hörde jag snart talas om de döende pilträden vid Norr Mälarstrand. Att någon på fullt allvar borrat hål och sprutat in gift i sex träd, antagligen för att optimera utsikten från vissa lägenheter (kanske ligger de redan ute på Hemnet). Sedan, i början av juli, kom nyheten om att en konstnär bänt upp stenläggningen i Humlegården för att placera dit några cementgjutna hyenor.
Hyenorna i Humlegården var inte bara sommarens obligatoriska gatukonstbråk. Det var i och med dem jag förstod att det var allvar: I den här staden gäller djungelns lag. Man tar vad man vill ha. Lite sjöutsikt?–?varför inte? Om inga gallerier vill visa min subversiva konst?–?då roffar jag åt mig lite utrymme där kvadratmeterpriset är som dyrast om det vore till salu.
Se där hur det offentliga rummet privatiseras utan att staden ens behöver sälja det till högstbjudande.
Hur vi ser på staden kan, som den amerikanske journalisten Nicolas Lemann skriver i en essä i The New Yorker tidigare i somras, i dag mer än någonsin användas som en metafor för vår syn på klass, pengar och människor. Men vad vi gör med vårt stadsrum återspeglar också historiskt ett samhälles ideologi och hur det vill framstå inför omgivningen. I antika Grekland byggdes stora torg för demokratin. I Sovjetunionen byggdes betongenklaver för att hysa arbetarna i den stora urbaniseringen. I Kina rivs i dag traditionella hutonger när landet försöker brösta upp sig mot omvärlden med nya blanka torn, högre än de på Manhattan. I Sverige, och i Stockholm i synnerhet, säljs det som en gång var allmännyttans hyresbestånd till högstbjudande?–?för att man vill visa upp den sortens europeiska och tillrättalagda innerstad där bara en viss sorts människor har råd att bo.
I postindustriell stadsdiskussion har det blivit trendigt att lyfta fram det ”urbana”, med betoning på folkliv, blandning av olika människor, kaféer och butiker. En klassiker som åter blivit aktuell i detta nyurbanistiska sammanhang är ekonomen Jane Jacobs klassiska ”Life and death of great american cities” (1961). Det berömda kapitlet om den så kallade trottoarbaletten handlar om den nästan lantligt sociala tryggheten som uppstår i en småskalig blandad stad?–?människor håller koll, övervakar och hjälper varandra utan att nödvändigtvis känna varandra. Omsorgen om medmänniskorna bottnar här i en omsorg om det utrymme som är allas, trottoaren.
Boken skrevs under modernismen då New Yorks kontroversielle stadsplanerare Robert Moses var i färd med att försöka riva stora delar av Manhattan, bland annat Greenwich Village där Jacobs själv bodde, för att ge plats åt modernistiska projekt.
Jacobs var på sin tid avantgardist, den första i raden av gentrifierare. I dag har den åldrade bebyggelsen blivit hårdvaluta. Södermalm är bara ett av många typexempel på hur nedgångna kvarter över hela världen, som den amerikanska sociologen Sharon Zukin skriver i nyutkomna boken ”Naken stad”, ett efter ett ”uppgraderas” tack vare sin småskalighet och sitt centrala läge.
När hyreshus ombildas till bostadsrätter inträder en annan dynamik. När tjänstemannaklassen lagt sina bud har personen som jobbar i kaféet, kemtvätten eller butiken på hörnet oftast inte möjlighet att få lån för att bo kvar i området. Utbudet förändras efter de nya invånarna. Och det säger sig självt att de som stängs ute slutar engagera sig i platsen.
I Stockholm råder en exceptionell konkurrens om utrymme. Konsekvenserna av detta gestaltas utmärkt i Kent Wernes reportagebok ”Nya sköna hem?–?om utförsäljningen av allmännyttan” (2010). Redan 2006 var andelen allmännyttiga hyresrätter på Södermalm nere i 20 procent, och på Kungsholmen 5 procent. Men trots det startade alliansen en intensiv ombildningskampanj samma år. 2009 ombildades 10?000 allmännyttiga hyreslägenheter i Stockholm till bostadsrätter. Likadant såg det ut under 2010.
Det är oroväckande att utrymmets fördelning nu uteslutande handlar om pengar. Det utarmar inte bara den urbana blandningen av människor. När allt har ett pris förloras respekten för det som fortfarande är ”gratis”, till exempel det offentliga rummet. Och vuxna människor, i ett land som tidigare varit präglat av det allmänna, börjar ge sig på träd och gatsten som om de vore deras egna.
Som den franske diplomaten Stéphane Hessel, nu 94 år gammal, skriver i den nyutkomna boken ”Säg ifrån”: att samhällsideologin i västvärlden inte längre är till det allmännas bästa. Människorna har aldrig varit rikare, men det kommersiella samhällsklimatet har gjort att de slutat engagera sig mot orättvisor. Och detta, anser Hessel, måste få ett slut. Sharon Zukin för ett liknande resonemang i boken ”The culture of cities” om hur dagens storstadsbor blivit pacificerade av cappuccino: drömmen om en urban livsstil är tätt förbunden med en hagalen individualism.
Privatiseringen av det allmänna och tanken om att alla förutom en yrkeskarriär också bör ha en bostadskarriär, det som filosofen Zygmunt Bauman kallar ”individualiseringen av i grunden kollektiva problem”, smittar oundvikligen av sig på befolkningen. För vilken livet reduceras till en jakt på den dyraste utsikten, galopperande räntor, konstpublikens uppmärksamhet. Kent Werne illustrerar hur bostadsrättsombildningarna i Stockholm på många håll provocerat fram hot, trakasserier och till och med fysiska slagsmål mellan människor som tidigare varit goda grannar.
Det här är en djungel som kan komma att få betydligt värre konsekvenser än döda pilar och hyenor på torg?–?den riskerar att förändra människors mentalitet. Bristen på respekt för det offentliga rummet kommer på sikt att få inverkan på vår respekt för varandra. Förresten. Under promenader längs Norr Mälarstrand har jag hört flera samtal som utmynnat i: ”När vi får veta vilka som gjort detta ska dom dö!” Jag spekulerar inte i huruvida dödshoten är till de stackars trädens försvar eller handlar om de hundratusentals kronor gärningsmännen kommer att tjäna på dådet när de säljer sina lägenheter.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–08–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th February, 2011
Frihet för mig är inte Bob Marley-tingeltangel eller hemmadrejade krukor. Inte heller identifierar jag mig med dem som gillar Christiania för att man där kan röka hasch till kaffet.
Men även om en fyrtio år gammal hippiehood inte längre känns som den mest spännande idén skulle världen – och med världen menar jag Köpenhamn – bli så mycket tristare utan den. Det tycker inte danska staten, som igår avgick med segern i högsta domstolen: christianiterna får inte bestämmanderätt över Christiania.
Normaliseringen av Christiania innebär i stort att man vill ersätta den extravaganta arkitekturen med fler hållbara nyfunkissområden, som de på den dyrbara marken på andra sidan staketet. Normalt? Ja. Men superkedeligt. Och lika ljust och fräscht som en anusblekning.
Alltså: i den ännu oavslutade matchen mellan Normaliteten vs De Onormala står det just nu minst 2–0.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–19. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th February, 2011
Det är inte meningen att vi ska sakna Stad Solidar. Själva idén med kojstaden på den gamla bageritomten bredvid Folkets park i Malmö var att den skulle offras för grävskoporna.
I Sydsvenskan (23.10) uttryckte jag skepsis mot demonstrationen, som var en protest mot bostadsrätter på tomten istället för billiga hyreslägenheter.
Men under tiden som snön har lagt sig på husen av brädstumpar och sedan smält bort igen, har jag kommit på bättre tankar.
Möllevången är den enda stadsdelen i sitt slag i Sverige. Myllrande, internationell, vaken nästan dygnet runt, olika skikt som samexisterar. En viktig anledning till att Möllevången kan vara blandat är att man inte behöver ta banklån för att bo där.
Stadsliv handlar också, utöver socioekonomi, om byggd miljö. Under modernismens framfart i USA skrev urbanteoretikern Jane Jacobs den än idag giltiga “The Death and Life of Great American Cities” (1961, på svenska 2005) – där hon förespråkade den täta kvartersstaden med verksamhetslokaler i bottenvåningarna. I det ofta citerade kapitlet “Sidewalk ballet” förklarar hon hur folkliv skapar trygghet. Livet uppstår där det finns verksamheter i gatuplan.
De tilltänkta bostadshusen, ritade av Fojab, utnyttjar inte den ström av människor som idag rör sig genom området. Istället för butiker på nedre botten har bostadshusen upphöjda innergårdar, vilket gör att gatorna lätt upplevs som öde transportsträckor. Alltså motsatsen till Jane Jacobs och till den täta kvartersstad stadsbyggnadskontoret annars talar sig så varmt för. Ännu ett Lugnet, fyrtio år senare.
Detta har uppmärksammats av de lokala arkitekterna Jon Cederberg och Karin Sunde Persson, som har presenterat ett alternativt förslag som slår vakt om folklivet, för kommunen. Ett utmärkt initiativ. Men frågan är om en skuggritning kan stoppa galenskapen.
Och galenskapen, det är alltså inte Stad Solidar, även om inget tyvärr är mer tacksamt att raljera över än nyhippies som protesterar mot gentrifiering genom att bygga kojor i bjärta färger.
Så kallad gentrifiering, i detta sammanhang vill jag hellre kalla det stadsförstörelse, påstås ofta vara naturlig utveckling – och det är den om man menar att marknadskrafter är den enda naturliga utvecklingen. Men det är politik då bostadsrätter gynnas skattemässigt – Peabs projekt-utvecklingschef säger i Sydsvenskan 7.2 att bostadsrätterna därför blir billigare än hyresrätter. Även om jag är för blandade upplåtelseformer – med tanke på vad som krävs för att få ett lån är det många kring Möllevången som stängs ute. Förutom att protesterna förmodligen bidragit till att bygglovet sköts upp visar de att folk faktiskt bryr sig – de har inspirerat både till nätverket Arkitekturdebatt Malmö och till Cederbergs och Sunde Perssons förslag.
Förhoppningsvis får engagemanget beslutsfattarna att tänka om. Om inte kommer Stad Solidar att bli en dyster symbol för att Malmö tagit ännu ett gigantiskt kliv mot den likriktade tristess som präglar allt fler städer – både i och utanför Sverige.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
23rd October, 2010
Det är morgon i Stad Solidar, Malmös nya kåkstad. Sånär som på en man i grön parkas är det folktomt. Lastpallar och udda träplankor i motljus på den gamla bageritomten. Den regnbågsfärgade flaggan har trasslat in sig i sin rangliga portal. Ett kasserat paraply, rosa med röda hjärtan, vibrerar i vinden.
Mannen i parkas, som är hemlös, berättar att han har flyttat in i en av kojorna. Han planerar att bo här tills i december, då Peab börjar bygga.
Snacket började redan när den första brandgula banderollen ”Kommer du att kunna bo kvar på möllan?” hängdes upp. I sitt manifest kräver Stad Solidar att dessa planerade bostadsrätter ersätts av hyresrätter med en maxhyra på 57 kronor kvadratmetern. Samt att gentrifieringen av Möllevången stoppas. På Facebook läste jag kommentarer som: ”Gå hem och tvätta era dreads, hälsar stockholmaren” och ”Lovar dig att det är några medelklasskids som står bakom, de vill bo skitigt för de åker ändå hem till sina föräldrars villor över jul.”
Men också: ”Vem ska få bo här då? Sannerligen ingen av oss som kommenterat i denna tråden. JAG känner mig påhoppad i min egen stadsdel.”
Den gentrifieringsskräck många Möllanbor känner ter sig både egoistisk (önskan att bevara autenticiteten som kuliss för en alternativ livsstil) och komisk. Som om det gick att frysa tiden. När skulle vi i så fall göra det? Innan området bebyggdes med hus? Innan kakelugnarna slängdes ut ur sekelskiftesvåningarna? Före falafelhaken? Innan batikbohemerna tog över efter industriarbetarna? 1995 – innan den kulturintresserade medelklassen bildade bostadsrättsföreningar? Eller 2004, precis innan Retro blev Metro? Eller rentav redan när stället hette Montenegro?
Fast å andra sidan vet jag många som skulle ha svårt att klara sig utan Kaffebaren på hörnet.
Facebook igen: ”Att man försöker skapa debatt kring bostadsproblematik och felprioriteringar (lyxiga bostadsrätter framför billiga hyresrätter) är väl i grunden en bra grej?”
Ja, Stad Solidar är en bra grej. De flesta bostadsrättsägare jag känner oroar sig ofta för räntehöjningar och för att kylskåpet ska paja. De har inte utrymme att, som en av killarna jag pratat med i Stad Solidar, ”mest jobba med ideella projekt”. Att bo i hyresrätt i innerstaden är ett privilegium.
Men just Möllevången har en stor andel hyresrätter, som generellt också är billigare än i nyare, mer perifera bostadsområden. ”Kojor mot kapitalism”- protesterna mot bostadsrätter blir därför, ironiskt nog, snarare en motsägelsefull protest mot mångfald. Ungefär som det gäng ungsyndikalister i identiska svarta rånarluvor som sommaren 2001 simmade in på BO01, för att protestera mot bostadssegregationen och ”reservaten för de rika”.
Strukturen med små lägenheter ägda av små hyresvärdar är dessutom vad som gör att rädslan för gentrifiering på Möllevången är ganska obefogad – det saknas underlag för de riktigt flådiga projekten.
Däremot har Stad Solidar en krasst ekonomisk poäng. Ett folkligt konstprojekt på en av stadens sista ödetomter när i allra högsta grad bilden av Malmö som kreativ och tillåtande stad. En sätt för Malmö att vårda det kreativa klimatet är till exempel att ställa krav på exploatörerna: varje nytt bostadsområde bör ha en viss procent små och billiga hyresrätter. Men då är det inte specifikt Möllevången det gäller.
Först framåt eftermiddagen vaknar Stad Solidar till liv. Just idag ska en stor scen byggas. När det blir mörkt tänds brasor. Två killar i tjugoårsåldern sitter i en soffa bredvid skateboardrampen en bit bort. De njuter av den uppsluppna stämningen.
En entusiastisk kvinna från ett konstnärligt nätverk ber mig komma på söndag, då projektet når sin kulmen. ”Ta med barnen, för det blir ansiktsmålning.”
Men när eldarna till slut brunnit ut är mannen i grön parkas den ende som blir kvar. I en av träkåkarna har han ett kylskåp med frukt, grönsaker och lingongrova i plastpåse. I en gammal soffa ligger den vita madrass han vecklar ut när han ska sova.
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
1st October, 2010
Christer Larsson, jag, Björn Carnemalm.
1 oktober var jag moderator på Malmö stads kulturlunch på Cirkulationscentralen.
Deltagare i samtalet var Björn Carnemalm från Cirkulationcentralen/KZON och stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson. Temat var den gamla goda gentrifieringen och kulturens medverkan i omvandlingen av det gamla industriområdet Norra Sorgenfri i Malmö. Ämnen som inte var uttömda när den väl tilltagna tiden för publikfrågor runnit ut.
Läs mer om evenemanget på bloggen Norra Sorgenfri Nu.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th May, 2009
Malmös identitet var ämnet för Spiks samtalskväll på Bastionen i Malmö i måndags.
Lovorden haglade: Malmö är porten till Östersjön, porten till Sverige och porten till kontinenten. I egenskap av ”second city” slipper Malmö hysa slott, kung och huvudkontor och kan vara experimentellt, vågat, urbant. Malmös attraktivitet handlar om att staden är ofärdig – det finns fortfarande oexploaterade platser där spontan kreativitet kan frodas.
Men vill vi att Malmö ska fortsätta vara en kontrasternas stad, poor but sexy? Och finns det i trångbodda Malmö egentligen plats för alla hippa visioner?
Som forskaren Elisabet Högdahl så klokt inflikade: kanske ska vi fokusera på det viktiga istället?
Till exempel hjälpa Sveriges fattigaste barn – och inte bara skuffa bort dem när Sevedsplan gentrifieras.
Det är sekundärt, men möjligen intressant i sammanhanget, att diskutera hur levnadsstandarden kan höjas utan att den kreativa Malmösjälen går förlorad. För det, det är en risk vi måste ta.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-05-20.
ps I kväll, 18.30 på Rasoir, intervjuar Resumés Viggo Cavling Ilmar Reepalu om Varumärket Malmö. Malmös identitet – del två?
Läs andra bloggares åsikter om malmö, gentrifiering. Det här inlägget är pingat på intressant.se
Postat av Julia Svensson - Kommentera
