7th September, 2017
RECENSION. Vallastaden 2017 – Bo- och samhällsexpo. Linköping. Tom 2017–09–24.
Det är mycket uppståndelse kring Vallastaden. Den är den första kommunala bomässan på 16 år i Sverige och infaller dessutom när många längtar efter lösningar på bostadsbristen.
För Linköping innebär den nya stadsdelen Vallastaden en ny riktning. Linköping är en ganska utspridd och bilburen stad, men Okidoki! Arkitekters plan för området fokuserar på hållbarhet och småskalighet. 1000 nya bostäder på ute på åkern, som ett första steg i att binda ihop universitetet med centrum.
Det är med dessa visioner i åtanke jag går omkring i Vallastaden. Den miljömässiga hållbarhetssträvan syns i det gemensamma garaget och den avancerade avfallsanläggningen. I utkanten av området finns också parken Paradiset med kolonilotter. Där intill går bussen till Linköpings centrum.
Även social hållbarhet betonas. För att få en blandad befolkning varierar bostadstyp och upplåtelseform, här finns allt från studentrum till privata villor. Den smala bäck som löper genom området har rikligt med uppehållsytor i trä. De boende i varje kvarter kan mötas i gemensamma felleshus.
Däremot har man inte lyckats med det viktigaste för en socialt hållbar och varierad stad: att bygga för alla inkomstgrupper.
Eftersom byggbolagen inte tjänar på att bygga billiga hyreslägenheter har det i Vallastaden inte heller byggts en enda sådan. Här kommer bostadsbristen in i bilden, och det faktum att ingen tycks vilja åtgärda den. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har något system för bostäder för låginkomsttagare. Men istället har politiken – även i socialt hållbara Vallastaden – lämnat allt ansvar till marknaden.
Längs de bilfria gatorna kivas husens Instagramvänliga fasader om min blick. Arkitekterna KjellgrenKaminskys postmoderna fönster med guldram. Maria Polls grafiska tegelfasader. Mohammad Al Zoghbis pastellfärgade radhus. Spridds loftgångshus i trä. Tillsammans är de många skrikiga röster som stjäl uppmärksamhet från stadsrummen och från den nu knappt urskiljbara offentliga konsten.
Genom de olika hemutställningarna kommer man också in i husen, vilket är det stora skälet till att besöka Vallastaden under själva bomässan.
Inomhus späds önskan om variation på med hjälp av inredningen. Till många av lägenheterna har det skapats fiktiva karaktärer som inredningarna baseras på. Den grå byråkraten Lennart har (oväntat nog?) inrett hela sitt hem i rosa. Den ekonomiskt sinnade egenföretagaren Selma hyr ut skrivbordsplatser till frilansare i sin lägenhet och lärarstudenten Henning drygar ut kassan med en hemmarestaurang.
Tyvärr upplevs inredningen i alltför många fall som ett försök att kompensera för dåliga planlösningar. Kanske är hallutrymmet onödigt stort och det kombinerade kök/vardagsrummet för litet. En annan tydlig trend är etagelägenheter med partier av dubbel takhöjd, där det slösas med dyra kvadratmeter.
Inte sällan tycks arkitekten ha fått kompromissa med viktiga detaljer för att huset ska hålla budget, vilket ofta maskeras med till exempel iögonfallande fasad, men som på nära håll ger ett lite taffligt intryck.
De positiva undantagen finner jag bland annat i två privata villor, House for Mother av arkitekterna Förstberg Ling och Villa Wiklund/Friström av Gabriel Wiklund. Förutom att hemutställningarna här är verkliga hem har de här två väldesignade husen det gemensamt att de beställts av privatpersoner. Det vill säga, det finns ingen byggherre som måste ta ut vinst.
Det mest intressanta med Vallastaden är att det är en motreaktion mot det system av få stora byggherrar och ensartade storskaliga miljöer, som sedan länge råder i Sverige. I de flesta kommuner är det dessutom oftast byggbolag som tar initiativ till att bygga, och staden säljer sin mark innan detaljplanen görs.
I Vallastaden gör man tvärtom. Kommunen har tagit tillbaka makten och beslutat vilken sorts projekt man vill ha innan man anvisat mark till byggbolaget. För att få mer variation har man dessutom delat upp marken i betydligt mindre fastigheter än vanligt. Detta har lett till att även mindre bolag fått chansen att bygga, och till mer varierad stadsbild.
Gissningsvis beror många bostäders dåliga kvalitet både på bristande samarbete mellan arkitekt och byggare och på vinstmarginaler. Men med Vallastadens höga ambitioner skulle man givetvis önska bostäder som är bättre än vanligt.
Förhoppningsvis är Vallastaden 2017 ett steg på vägen till ett mer jämlikt och mindre cyniskt svenskt stadsbyggande. Men risken finns att Vallastaden blir ihågkommen för sin tids fåfänga drömmar om gemenskap, småskalighet och hållbarhet. Fåfänga, just därför att samhällsutvecklingen egentligen gick helt i motsatt riktning.
Publicerad i Dagens Nyheter 2017–09–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st December, 2015
I Kvillebäcken i Göteborg har de mindre industrikvarteren rivits och en stadsdel med bostäder har vuxit upp. Många av platsens tidigare invånare har blivit av med sina lokaler, för att ge plats för nya människor. I boken Den Urbana fronten berättar Catharina Thörn och Katarina Despotovic en annan historia om Kvillebäckens förvandling än den som lyfts fram av medierna. Jag har intervjuat dem för tidskriften Respons.
Jenin Grill heter den libanesiska restaurang på Hisingen, dit Catharina Thörn och Katarina Despotovic tar med mig på lunch. Den ligger på ovanvåningen i ett hus vid en asfalterad gård, där det också finns en bilverkstad. Det skulle inte vara lätt att hitta tillbaka på egen hand – bebyggelse och gatunät är oregelbundna i industriområdet, inte reglerade som i Göteborgs stadskärna.
Men för Catharina Thörn och Katarina Despotovic är industrikvarteren, en kilometer in från Götaälvsbrons fäste, hemtama. Sedan 2008 har de arbetat med ett forskningsprojekt om platsen, som bedrivits på Institutionen för Kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet där Catharina Thörn är docent och Katarina Despotovic, som också är fotograf, har en examen i kulturstudier. Boken Den urbana fronten är ett resultat av projektet, där de utifrån teorier om gentrifiering har analyserat den omfattande processen. Ett tidigare industriområde revs och de 51 olika verksamheter som fanns här fick flytta på sig för att ge plats åt ett nybyggt bostadsområde, som skulle stärka Göteborg som föregångare när det gäller att skapa socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara stadsdelar.
Dessutom har Thörn och Despotovic granskat hur kommun och fastighetsägare har samarbetat när man rivit en gammal och byggt en ny stadsdel, såväl hur beslutsprocessen har gått till som hur de verksamma i området har påverkats samt vilken makt språk och medier har i en gentrifieringsprocess som den här.
Den historia om Kvillebäcken som syns i boken Den urbana fronten är en annan än den som lyfts fram av kommun, näringsliv och medier. De har träffat personer som drev rörelser här, ofta deras livsverk, men som blev bortkörda och förlorade ekonomiskt på affären.
En av de drabbade är Akbar Chark, vars ägare investerat miljontals kronor i sin butik, som kommunen ville köpa. För att vara kvar i området kom ägarna med idén om en saluhall – men vägen till att deras verksamhet flyttade in i Kvillebäckens nya saluhall var lång.
En annan verksamhet som blev av med sin lokal är Islamiskt centrum. En tidigare styrelsemedlem i föreningen berättar hur kommunen drog in deras tillfälliga bygglov för verksamheten och hur de tvingades flytta längre bort från området. 30 procent av besökarna har slutat komma på grund av det sämre läget. I dag finns bara två av tidigare fem moskéer kvar i närområdet. Dessutom fanns ett antal butiker och kulturföreningar som tvingades flytta på sig. I Den urbana fronten får de berätta sina historier.
Respons: Hur förklarar ni bokens titel, Den urbana fronten?
Catharina Thörn: Begreppet urban front kommer från Neil Smith (1954–2012), som är en internationellt välkänd gentrifieringsforskare. I hans analys av gentrifiering pekar han på att det handlar om markanvändning – hur mark exploateras, för vem och i vilka syften. I vår bok visar vi hur det tidigare industriområdet länge sågs som perifert. Det var först när området började omtalas som central mark som det blev intressant att omvandla det och bygga bostäder där. Men Smith pekar också på det han kallar för frontlinjens mytologi: föreställningar om att ett övertagande av en plats sker genom att civilisera den – genom ”uppgradering”, ”trygghet” eller ”stadsmässighet”.
I Göteborg har till exempel tjänstemän talat om att ”bygga stad” på andra sidan Göta Älv, och att ”nu ska människor börja åka över älven”. Tidigt i processen satte byggherrarna upp skyltar som sa ”Välkommen, här bygger vi Kvillebäckens första lägenheter” – fastän det redan bodde människor här. Det är en föreställning om en nybyggaranda, med pionjärer och banbrytare, fast i själva verket handlar det om gentrifiering.
Men vi vill med titeln också göra kopplingen till en frontlinje i den militära bemärkelsen för att lyfta fram att gentrifiering är en brutal process för dem som inte har råd att vara kvar.
Respons: Kan man säga att det finns en officiell karta över området Kvillebäcken, men att ni genom den här boken visar en alternativ karta?
Catharina Thörn: Stadsplanekartan utgår från stråk och översikt. Men platser upplevs annorlunda när de brukas. Konflikt kan uppstå när dessa två perspektiv möts. Som stadsplanerare måste man se den potentiella konflikten och vara lyhörd för hur platser används.
Katarina Despotovic: Kartor ritas alltid utifrån maktens perspektiv och utgångspunkten är centrum. Kvillebäcken marknadsförs med en slogan som säger: ”bara 6 minuter från Brunnsparken”. Hisingens södra strand döptes om till Norra Älvstranden för att markera närheten till City. Man bortser från att Kvillebäcken också alltid haft centrumkaraktär, tidigare låg flera myndigheter här, till exempel Försäkringskassan. Det är en knutpunkt för kollektivtrafiken och handel. Det är centrum för människor som bor på Hisingen. Det har alltid varit en attraktiv plats för dem som bor och verkar här. Den har bara inte setts som attraktivt av ”rätt personer”. Det är i första hand arbetarklassen som rör sig här.
Katarina Despotovic: Industriområdet i Kvillebäcken är inte en plats med stora skyltfönster som skriker attraktivitet och ”kom in och köp kaffe och kanelbulle”. Det är ett gammalt industriområde med smala trottoarer, åker man dit så vet man vart man ska. Men att som makthavare välja att inte se det vardagliga livet och de verksamheter som finns på en plats är en osynliggörande handling.
Respons: Vad har språket för roll i den här processen?
Catharina Thörn: Språket har stor påverkan. Det är en ideologisk maskering och skapar bilder. Fotografierna i boken är en sorts motattack för att sticka hål på orden i beskrivningarna. Vi har pratat mycket om det, hur språket skapar en bild av hur det är och vad som ska bli. I den här processen har det varit tydligt att en ny grupp ska ta över platsen, och att man i det officiella samtalet inte döljer den retoriken, som till exempel när man i marknadsföringen pratar om ”de första lägenheterna i Kvillebäcken”. Det är som om platsen är en möjlighet att skapa exploatering och förverkliga en dröm om att börja om från början. Kvillebäcken marknadsförs som ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling. När man ska skapa något hållbart tror man att det är möjligt att bygga upp ett helt nytt samhälle från scratch. I gentrifieringsprocessen används många ord som är svåra att opponera sig emot. Till exempel, vem vill inte att en plats ska vara ”levande, trygg och attraktiv”? Samtidigt är det ganska oklart vad orden betyder i olika sammanhang. För vem är något levande, tryggt och attraktivt? Kvillebäcken före rivningarna beskrevs som ”brokigt”, i den meningen att det fanns en blandning av saker som inte ansågs passa ihop, som bilverkstäder och restauranger. Den nya stadsdelen beskrivs som ”blandad”, vilket ses som positivt. Här anses saker matcha varandra: caféer, en saluhall, ekologiska butiker. Blandningen handlar om att ha kontroll. Kommunalrådet Anneli Hulthén sade när hon kom till området innan det revs att ”här är det ju ingen ordning alls, såhär kan man ju inte ha det”.
Respons: Men ni gör en annan analys?
Katarina Despotovic: I Kvillebäcken blev det ju oordning först när NCC, Wallenstam och sedan kommunen gick in och rev bit för bit och skapade ödetomter i stället. Shamsi Naemai på Akbar Chark berättar i boken hur ödetomten bakom hennes chark blev en soptipp som drog till sig råttor. Det blev ett jätteproblem för dem som säljer mat. De var tvungna att bygga en mur bakom sin fastighet. Att exploatörerna formulerade det som oordning handlar om att de ville skapa ett stigma kring platsen, för att legitimera nybyggnader.
Respons: Boken inleds när kommunalrådet Anneli Hulthén håller tal när man tar första spadtaget för de nya bostäderna. Hur användes språket för att motivera rivningarna i området?
Catharina Thörn: Vår analys lyfter fram en retorik som innebär att området stigmatiserades för att legitimera rivningarna. Vi har pekat på hur området å ena sidan beskrevs som kriminellt och å andra sidan som tomt.
Beslutet att riva fanns redan innan medierna började sprida en negativ bild av området. Det var ett beslut som togs av ekonomiska skäl. Men sedan målade medierna upp en bild av området som kriminellt, vilket användes för att legitimera beslutet. Ett öknamn som politiker och journalister använde om det gamla området var ”Gazaremsan”.
Katarina Despotovic: Den officiella retoriken om området har varit brutal och grov och det har varit tillåtet för högt uppsatta makthavare att uttrycka sig så. Vi har tittat på utsagorna och ledorden i den här processen och vi har sett att de inte har varit förankrade i verkligheten. Man har skapat bilden av ett farligt område i behov av hjälp. Men vi har visat att det inte fanns någon egentlig koppling mellan kriminalitet och beslutet att riva.
Från Jenin Grill går vi till Katarina Despotovics ateljé i närheten av Kvilletorget på andra sidan spårvägen. De här kvarteren, som bland annat består av så kallade landshövdingehus, är ett exempel på det som förklaras i bokens kapitel ”Frontlinjen expanderar”. När man utnämner en plats till utvecklingsområde påverkas också dess omgivningar. I Kvillestan och Brämaregården, som de sammanväxta bostadsområdena heter, har just detta hänt. När industriområdet intill omvandlades fick det konsekvenser även här.
En av dem som porträtteras i boken är Sture Svedne, som drev Gustav A. Svenssons järnhandel på Kvillegatan. Järnhandeln startades av hans farfar 1889. När fastigheten köptes ville den nya ägaren att Sture Svedne skulle flytta på sig, man ansåg att han ockuperade delar av fastigheten, det som var butikens lager i källaren. Enligt Sture Svedne fanns ett avtal, och han fann ingen anledning att flytta på sig från en plats familjen haft i över 100 år. 2010 blev det förhandling i tingsrätten, nu inte bara om källaren utan också om butiken. Sture Svedne kom ensam till rätten, som han litade på. Men ingen ville lyssna på hans berättelse om avtal och det bestämdes att butiken skulle tömmas, vilket också skedde; en morgon låg järnhandelns hela innehåll i containrar.
Vi går förbi kvarteret Skäppan, där det hänger svarta band från fönstren – protester mot planerade renoveringar och hyreshöjningar. Sedan kommer vi fram till en gata som blivit en konstnärstät gata med ett kafé, även det en effekt av rivningarna och omvandlingen i området. Fast å andra sidan har konstnärer och andra verksamheter hållit till här länge, till exempel den polska delikatessbutik, där Katarina Despotovic köper mjölk och småkakor till kaffet. Dessa kvarter växte fram när de stora båtvarven byggdes upp efter andra världskriget och Volvo tillverkade personbilar i Lundby, strax innanför varven. Ungefär samtidigt växte det småskaliga industriområdet också fram.
Platsen påverkades, liksom hela Göteborg, av olje- och varvskrisen på 1970-talet. Många blev arbetslösa under den här tiden. Göteborg började anpassa sig till en globaliserad ekonomi och gick från hamn- och industristad till evenemangs- och kunskapsstad, en utveckling som synts tydligt även i andra hamnstäder som Malmö, Liverpool eller Barcelona. Bland annat byggdes Hisingens södra strand, Södra Älvstranden, om till handel och kontor.
Till Kvillebäcken, eller Gustaf Dalénsområdet som det också kallas, flyttade loppmarknader restauranger och föreningar in under 1980-talet. Någon tydlig plan fanns inte, men NCC och Wallenstam köpte fastigheter för framtiden. Redan 1990 gjordes ett planprogram med kontor och bostäder, men det senarelades. Under 1990-talet var ett antal utvecklingsprojekt på tapeten, då med idéer som byggde på befintliga verksamheter. Många småföretagare hade redan då korttidskontrakt och tillfälliga bygglov, vilket blev ett så kallat ”permanentat provisorium”.
Respons: Vad hade Göteborg tjänat på att i stället försöka bygga vidare på och utveckla den befintliga strukturen i området?
Catharina Thörn: Göteborg är i dag en väldigt segregerad stad. I de planer som fanns på 1990-talet var tanken att utveckla området med och för dem som redan var verksamma där. Det fanns en medvetenhet om att platser som dessa har en social betydelse. Det är viktigt att det finns områden centralt i en stad där det går att hyra billiga lokaler för föreningar eller mindre butiks- och affärsverksamheter. Det handlar om att ta hänsyn till ett slags social infrastruktur i staden som har betydelse för människor med låga inkomster. Om kommunen hade valt att bygga vidare på den tanken hade de också visat respekt för de människor som fanns där.
Respons: Vad vill ni att boken ska få för effekt?
Katarina Despotovic: En viktig del är att demaskera begreppet gentrifiering och slå hål på myten att det skulle vara en naturlig utveckling. Gentrifiering är en politisk process för att generera privat vinst. Den kräver stor samordning, eftersom en gemensam problembild måste skapas. Det handlar om att bryta det här mönstret.
Respons: Jenin Grill ligger i Ångpanneområdet, nästa plats som ska utvecklas. Där är det som det var i Kvillebäcken före rivningarna. Låga hyror har lett till framväxten av många olika verksamheter, bilverkstäder, restauranger och föreningar. Vad tänker ni om utvecklingen där?
Catharina Thörn: Vad som kommer att hända i Ångpanneområdet är än så länge väldigt oklart. De ansvariga på Stadsbyggnadskontoret är angelägna om att inte göra samma misstag som i Kvillebäcken. Det finns ett planprogram. Vi avser att följa processen.
Respons: Upplever ni att Göteborg tagit åt sig av kritiken?
Katarina Despotovic: Svårt att säga. Stadsarkitekten Björn Siesjö har sagt att de har gjort det och att det som skett i Kvillebäcken inte ska ske igen. I Kvillebäcken var processen brutal – man gick in och rev befintliga strukturer. Men grundproblematiken vi beskriver i boken är att kommunen samarbetar med privata intressen för att driva och underlätta för gentrifieringsprocesser. Den kritiken är jag inte alls säker på att man har tagit åt sig av.
Publicerat i tidskriften Respons nr 6/2015.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th March, 2015
Lyssna på mitt inlägg i OBS i P1 här.
När nedgångna bostadsområden rustas upp flyttar människor med starkare ekonomi in i lägenheterna och husen. Det som kallas gentrifiering en utveckling som slår hårt mot de fattiga. Kanske är det till och med frågan om “social rensning”? Det menar i alla fall geografen Loretta Lees som är en av författarna som medverkar i boken “Gentrifiering”.
När den brittiska sociologen Ruth Glass gick omkring i London på 60-talet upptäckte hon att många av stadens ruffiga arbetarbostäder rustades upp av övre och lägre medelklass. Det var gamla viktorianska hus som fått förfalla och nu renoverades på nytt. Det var hyreslängor som förvandlades till tjusiga våningar när hyreskontrakten hade löpt ut. Ruth Glass skrev om fenomenet och myntade begreppet gentrifiering.
Den scen som ofta målas upp när gentrifiering beskrivs är fortfarande den där konstnärer upptäcker ett område i en stad där det finns billiga ateljéer och bostäder. Kring konstnärerna uppstår det sedan kaféer och kulturaktiviteter. Kanske blir stadsdelen till och med en turistattraktion, som till exempel Soho har blivit i London.
Naturligtvis fick någon flytta på sig när de nya invånarna kom. Enligt Ruth Glass förändrades hela områdets sociala karaktär snabbt. Livsstilen och utbudet var plötsligt medelklassens.
I den klassiska boken Loft Living, som nu återutges efter 25 år, förklarar den amerikanska sociologen Sharon Zukin gentrifieringen som ett kulturellt fenomen. I boken skildras hur det gick till när industrilokaler i Soho på Manhattan togs i anspråk av konstnärer – och hur utvecklingen snabbt förvandlade de modesta konstnärsateljéerna till dyra lyxlägenheter. I takt med att kultur blev en marknadsfaktor att räkna med, upptäckte städerna också att de områden som genomgår gentrifiering är populära bland just de människor de ville locka till sig.
På senare år har begreppet gentrifiering använts så flitigt i Sverige att det nu har släppts en lärobok i ämnet. Boken Gentrifiering är en antologi som sammanställts av forskarna Catharina Thörn och Helena Holgersson. Den speglar liknande situationer över hela världen.
Båda böckerna är mycket aktuella. I en tid när städer lyder under marknadsekonomin slåss de om att locka invånare med hög lön samt ett flöde av turister. Så delas världen in i avfolkningsbygd och växande städer.
Den kände urbanforskaren Neil Smith redogör i ett eget kapitel i antologin för hur själva gentrifieringen förändrats på senare år, med utgångspunkt i New York. Förut skedde den långsamt och planlöst. Men idag är gentrifieringen en medveten och snabb strategi, som drivs på av politiker och näringsliv gemensamt. I stället för ordet gentrifiering, som har en tydlig och kritisk klassaspekt, används mer neutrala eller positivt klingande ord som stadsförnyelse eller stadsomvandling.
När jag tittar på annonser för nya bostadsområden är det människoideal som lyfts fram blont och hälsosamt. Unga par joggar längs vattnet, cyklar till jobbet eller dricker kaffe ur pappmugg.
I tidningsartiklar ligger fokus oftast på områdenas förändrade utseende och på nya spännande restauranger och butiker som poppar upp.
I boken “Gentrifiering” hamnar de positiva bilderna i ett annat ljus. Syftet med förändringarna är att ersätta gamla arbetarklasstrukturer, både industriområden och bostadsområden, med områden som lockar välordnade tjänstemän att köpa lägenheter.
Geografen Loretta Lees kallar strategin social rensning. I antologin diskuterar hon det så populära begreppet blandstad. Hon pekar på att ivern att blanda framförallt verkar gälla områden med fattiga hyresbostäder. Enligt henne finns ingen forskning som tyder på att de nyinflyttades rikedom smittar av sig på dem som redan bor i området. Snarare är det så att de nya invånarna gör att platsen på sikt blir mer segregerad. Det som händer, när områden ”blandas”, är istället att den samhällsgrupp som bodde där först på sikt inte har råd att bo kvar. När rika flyttar in splittras de fattigas nätverk – vilket ofta innebär traumatiska omvälvningar och långa flyttar för dem det drabbar. De här orättvisorna trollas bort i stadsomvandlingens retorik. Till exempel sägs att en plats får ”nytt liv”. Som om den tidigare varit död!
Gentrifiering ser givetvis ut på olika sätt på olika platser, beroende på både platsens kultur och landets bestämmelser. Men gemensamt synen på fattigdom: att den hör ihop med en viss plats och inte med strukturer.
Sociologen Catharina Thörn har själv forskat kring hur stadsdelen Kvillebäcken i Göteborg i media målades upp som mer kriminell än den faktiskt var, med öknamn som ”vildmark”. Detta medförde att den gamla bebyggelsen kunde rivas och nya bostäder byggas för att ge plats åt en annan typ av invånare. Även i Landskrona, där det inte finns någon bostadsbrist, vill kommunen förändra stadens centrum. Vilket, kan man befara, är ett led i processen att byta ut fattiga invånare mot rika.
Flera kapitel i boken visar hur den politik som driver på gentrifieringen använder samma härskartekniker som européerna använde under kolonialismen. Man använder förminskande ord om ursprungsbefolkningen – här de fattiga – och deras kultur för att berättiga exploateringen.
Man kan säga att det handlar om en sorts ekonomisk rasism. När jag läser slår det mig att de som styr i städer över hela världen drömmer om en annan verklighet, där alla är rika och välanpassade.
I Sverige är de alltför få nya bostäder som byggs i de växande städerna dyra bostadsrätter. De ger snabbast ekonomisk lönsamhet. Det knasiga är att detta sker fastän städer har makt att ställa krav på byggföretagen. Till exempel skulle de kunna kräva trettio procent billiga hyreslägenheter även på attraktiva lägen. Detta sker i många andra länder, men inte i så stor utsträckning i Sverige. Här konstruerar kommunerna, tillsammans med näringslivet, i marknadens namn reservat enbart för rika.
Samma sak händer där man idag renoverar hyresbostäder. Då höjs hyrorna så drastiskt att många inte har råd att bo kvar.
Det hela är mycket motsägelsefullt. Det naturliga borde vara att satsa på de människor som redan bor i ett område, och på det sättet öka livskvaliteten på platsen, istället för att försöka locka dit nya rikare invånare. Det skulle ge en mer långsiktig värdeökning, som både är ekonomisk och social.
Inslaget sändes i OBS i P1 2015–03–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st October, 2014
Landsbygden har hamnat i fokus i eftervalsdebatten. Det pratas om storstadsnorm och sveket mot landsorten. Men vad handlar konfliktlinjen stad-land om egentligen? Och vad projicerar vi för värden på begreppet landsbygd 2014? Och hur blev Södermalm symbolen för makten? Samtal med Sofia Ulver, docent i företagsekonomi; Julia Svensson, redaktör tidskriften Arkitektur och Po Tidholm, journalist och författare.
Lyssna på inslaget här .
(2014–10–01)
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th May, 2013
Därför är gentrifieraren som hatar gentrifiering vår tids mest typiska figur. Vad är egentligen äkta? Läs Julia Svenssons rapport från Magasinet Arena.
Mannen i Jack&Jones-butiken packade in min brors presenttröja i en skrynklig förpackning. Brun, och skrynklig. Jag frågade honom om det var fel på påsen. Han svarade:
– Här på Jack&Jones ska det vara lite industrikänsla, lite rufft.
Jag tackade och åkte hem med den skrynkliga presenten. Men efteråt kunde jag inte sluta förundras över den självsäkra tonen i expeditens röst. Den som pratade om den industriella looken som om Jack&Jones var först med den, när de i själva verket var sist.
Begreppet autenticitet sammanfattar de senaste årens trender inom mode, mat och masskultur. Det finns en besatthet av att saker ska kännas äkta och lokalt tillverkade, och det finns en fixering kring själva begreppet – huruvida saker är autentiska, eller bara verkar vara det.
Besattheten är inte särskilt märklig. Alla varumärken med självaktning bygger sedan några år tillbaka en berättelse, en historia, för att framstå som originella, pålitliga och tilltala en viss målgrupp. Det gäller mode, men också lokalt bryggd öl eller fransk fårost som handmjölkats av ensamstående kvinnor, eftersom bonden själv växte upp utan far (ja, denna ost finns att köpa på Urban Deli i Stockholm).
Det är inte särskilt uppseendeväckande att människor dras till reklamens historier och bilder med äkthetskänsla. Tankegångar som Rousseau framförde under 1700-talet – att naturen är autentisk medan samhället är falskt – lever kvar. Ett slags neoromantik, man betraktar framtiden med misstro, men det förflutna med nostalgi och sentimentalitet.
Men föreställningen om att man kan hitta en äkta kärna bakom samtidens ytlighet handlar inte bara om nostalgi och framtidsrädsla. Att veta ursprunget på det man konsumerar, eller åtminstone ha en känsla av att veta, är ett sätt för människan att ta kontroll och skapa sammanhang i den globala marknadsekonomin. Men detta inre lugn, den medvetna konsumtionen, blir för vissa en identitetsskapande statusmarkör. Vilket i sin tur har skapat en hel industri.
Tendensen gäller inte bara livsstil och kultur; även värdekonservativa politiska partier, till exempel Sverigedemokraterna, skapar sin attraktionskraft med hjälp av det mänskliga kontrollbehovet. Rädsla för framtiden och moderniteten, längtan till det ursprungliga, det lokala och det trygga.
Marknadsekonomins hegemoni har gjort autenticitet extra hett och gångbart just nu. ”Det är vanligare att hävda autenticitet i en tid då människor värderas mer utifrån sina prestationer än utifrån sin bakgrund och medfödda kvaliteter” skriver den amerikanska urbansociologen Sharon Zukin i boken Naken stad – Autentiska urbana platsers liv och förfall. När allt värderas ekonomiskt blir det autentiska och unika något som sticker ut och som kan användas i marknadsföring, för att optimera profiten.
Men autenticitet har en schizoid kvalitet, skriver hon; man behöver inte vara autentisk själv, det räcker att ”förstå” autenticitet för att dra nytta av den; kunna konstruera den med hjälp av passande kulturella referenser, till exempel konstnärligt målad graffiti, sågspån på golvet på en bar, en adress i en ruffig men inte alltför kriminellt belastad del av staden.
Enligt Sharon Zukin driver autenticitetsjakten också på den så kallade gentrifieringen av städers tidigare arbetarklassområden. Den som ”förstår” dessa stadsdelars äkthet besitter en makt som inte de ursprungliga invånarna har – då det är de som bidrar med äkthetskänslan, när de lever sina vanliga liv.
Om det är som Sharon Zukin skriver är det tillräckligt att bosätta sig i detta område, så att säga konsumera detta vanliga liv, för att själv framstå som autentisk och unik. Kanske är det därför en del personer upplever att de var ”först” med att ”upptäcka” en viss stadsdel och reagerar när alltför många likasinnade följer i deras fotspår – eftersom detta gör tydligt att de är en del av marknadsekonomin, handlar mot sin egen politiska övertygelse, samt berövar dem deras autenticitet och unicitet. Gentrifieraren som hatar gentrifiering är en mycket tidstypisk figur.
Författaren Nina Björk skriver i boken Lyckliga i alla sina dagar – Om pengar och människors värde att vi tilltalas av varors påstådda autenticitet därför att reklamen parasiterar på verkligheten. Den tar mänskliga behov: kärlek, gemenskap, mening, identitet, och flyttar till en ickemänsklig arena. Produkterna laddas med dessa egenskaper, och blir på så vis åtråvärda. Det komplexa är att vi människor tror på äkthetsestetiken, trots att vi vet att den är konstruerad.
Marknadsekonomin gör att även människor kommit att omfattas av de här lagarna. Man säljer inte längre bara sin arbetskraft, skriver Björk, utan måste marknadsföra sig med sin personlighet, sin unicitet.
Inom kultur och medier har företag lokaliserat suget efter det personliga och äkta; och det märks tydligt att människor verkar under samma premisser som reklamen. Dokumentära filmer och reportage har fått ett uppsving och suget efter biografier och romaner med en ”sann” historia ter sig gigantiskt.
Ett avsnitt i andra säsongen av tv-serien Girls vrider ett varv på unicitetsaspekten. Huvudpersonen Hannah Horvath (Lena Dunham) säger ungefär: ”Jag vill ju bara vara lycklig, men jag låter frivilligt människor behandla mig som skit för att samla historier att berätta”. Hannah gör vad som krävs av henne för att göra sig ett namn. För även om hon är en bra skribent och skulle kunna skriva ren fiktion, vet hon att självupplevt smäller högre.
Det som reklam och medier iscensätter genom estetik är något som inte går att åstadkomma med estetik. Vardag, medmänsklighet. För ur ett medialt perspektiv är den riktiga autenticiteten oftast tråkig och händelselös. Ingen bryr sig om en okänd persons vardag.
Det mest pikanta rent kommersiellt är att upptäcka en okänd men otroligt begåvad person som håller på med ett projekt hen brinner för, utan att veta om det kommer att sälja. Som artisten Rodriguez, aktuell i den Oscarsbelönade filmen Searching for Sugar Man: en tämligen okänd fantastisk musiker som inte korrumperats av framgång, och som verkar vara nöjd med tillvaron på en byggarbetsplats i Detroit (på grund av kapitalismens kollaps är denna stad en av de mest mytomspunna platserna för både autenticitetsvurmare och industriromantiker just nu).
Författaren Karl Ove Knausgård var också relativt okänd. Han arbetade på sin kammare med sitt långa livsepos, där han fiktionaliserade sin vardag, rutin, tristess, tvivel. Sådant som de flesta kan känna igen sig i, och som alltid är bättre när det gestaltas än i verkligheten. Men så gjorde han succé.
Berättelsen om Knausgård visar en resa från ”äkta” autenticitet till marknadsutsatt autenticitet. I dag omges hans vardag av ett kittlande skimmer. Han är den ultimata produkten.
Det som upplevs som autentiskt är det som ännu inte korrumperats av konsumism, utan ännu framstår som pålitligt, sant och äkta.
Men det är en ständig jakt. Det kommersiella vet att vi inte litar på det kommersiella, och skapar konstgjord autenticitet som är vackrare än verkligheten. Den som konsumerar autenticitet, eller det som liknar autenticitet, känner sig bättre, som någon som inte låtit sig köpas.
Nutidsmänniskans besatthet av autenticitet handlar om integritet. Vi upplever det som ett hot när våra intressen, vår smak och vi själva kommersialiseras. Människor vill vara unika. Inte minst för att marknadsekonomin kräver det.
Publicerad i Magasinet Arena #2 2013. Artikeln finns också att läsa på dagensarena.se.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th August, 2011
Det finns en koppling mellan de döende pilträden vid Norr Mälarstrand och de omdebatterade hyenorna i Humlegården. Julia Svensson ser ett Stockholm där människor slutat respektera det offentliga.
När jag skulle flytta från Malmö till Stockholm blev jag varnad: i Stockholm är dom egoistiska.
Jag tog varningen med jämnmod. Men väl här hörde jag snart talas om de döende pilträden vid Norr Mälarstrand. Att någon på fullt allvar borrat hål och sprutat in gift i sex träd, antagligen för att optimera utsikten från vissa lägenheter (kanske ligger de redan ute på Hemnet). Sedan, i början av juli, kom nyheten om att en konstnär bänt upp stenläggningen i Humlegården för att placera dit några cementgjutna hyenor.
Hyenorna i Humlegården var inte bara sommarens obligatoriska gatukonstbråk. Det var i och med dem jag förstod att det var allvar: I den här staden gäller djungelns lag. Man tar vad man vill ha. Lite sjöutsikt?–?varför inte? Om inga gallerier vill visa min subversiva konst?–?då roffar jag åt mig lite utrymme där kvadratmeterpriset är som dyrast om det vore till salu.
Se där hur det offentliga rummet privatiseras utan att staden ens behöver sälja det till högstbjudande.
Hur vi ser på staden kan, som den amerikanske journalisten Nicolas Lemann skriver i en essä i The New Yorker tidigare i somras, i dag mer än någonsin användas som en metafor för vår syn på klass, pengar och människor. Men vad vi gör med vårt stadsrum återspeglar också historiskt ett samhälles ideologi och hur det vill framstå inför omgivningen. I antika Grekland byggdes stora torg för demokratin. I Sovjetunionen byggdes betongenklaver för att hysa arbetarna i den stora urbaniseringen. I Kina rivs i dag traditionella hutonger när landet försöker brösta upp sig mot omvärlden med nya blanka torn, högre än de på Manhattan. I Sverige, och i Stockholm i synnerhet, säljs det som en gång var allmännyttans hyresbestånd till högstbjudande?–?för att man vill visa upp den sortens europeiska och tillrättalagda innerstad där bara en viss sorts människor har råd att bo.
I postindustriell stadsdiskussion har det blivit trendigt att lyfta fram det ”urbana”, med betoning på folkliv, blandning av olika människor, kaféer och butiker. En klassiker som åter blivit aktuell i detta nyurbanistiska sammanhang är ekonomen Jane Jacobs klassiska ”Life and death of great american cities” (1961). Det berömda kapitlet om den så kallade trottoarbaletten handlar om den nästan lantligt sociala tryggheten som uppstår i en småskalig blandad stad?–?människor håller koll, övervakar och hjälper varandra utan att nödvändigtvis känna varandra. Omsorgen om medmänniskorna bottnar här i en omsorg om det utrymme som är allas, trottoaren.
Boken skrevs under modernismen då New Yorks kontroversielle stadsplanerare Robert Moses var i färd med att försöka riva stora delar av Manhattan, bland annat Greenwich Village där Jacobs själv bodde, för att ge plats åt modernistiska projekt.
Jacobs var på sin tid avantgardist, den första i raden av gentrifierare. I dag har den åldrade bebyggelsen blivit hårdvaluta. Södermalm är bara ett av många typexempel på hur nedgångna kvarter över hela världen, som den amerikanska sociologen Sharon Zukin skriver i nyutkomna boken ”Naken stad”, ett efter ett ”uppgraderas” tack vare sin småskalighet och sitt centrala läge.
När hyreshus ombildas till bostadsrätter inträder en annan dynamik. När tjänstemannaklassen lagt sina bud har personen som jobbar i kaféet, kemtvätten eller butiken på hörnet oftast inte möjlighet att få lån för att bo kvar i området. Utbudet förändras efter de nya invånarna. Och det säger sig självt att de som stängs ute slutar engagera sig i platsen.
I Stockholm råder en exceptionell konkurrens om utrymme. Konsekvenserna av detta gestaltas utmärkt i Kent Wernes reportagebok ”Nya sköna hem?–?om utförsäljningen av allmännyttan” (2010). Redan 2006 var andelen allmännyttiga hyresrätter på Södermalm nere i 20 procent, och på Kungsholmen 5 procent. Men trots det startade alliansen en intensiv ombildningskampanj samma år. 2009 ombildades 10?000 allmännyttiga hyreslägenheter i Stockholm till bostadsrätter. Likadant såg det ut under 2010.
Det är oroväckande att utrymmets fördelning nu uteslutande handlar om pengar. Det utarmar inte bara den urbana blandningen av människor. När allt har ett pris förloras respekten för det som fortfarande är ”gratis”, till exempel det offentliga rummet. Och vuxna människor, i ett land som tidigare varit präglat av det allmänna, börjar ge sig på träd och gatsten som om de vore deras egna.
Som den franske diplomaten Stéphane Hessel, nu 94 år gammal, skriver i den nyutkomna boken ”Säg ifrån”: att samhällsideologin i västvärlden inte längre är till det allmännas bästa. Människorna har aldrig varit rikare, men det kommersiella samhällsklimatet har gjort att de slutat engagera sig mot orättvisor. Och detta, anser Hessel, måste få ett slut. Sharon Zukin för ett liknande resonemang i boken ”The culture of cities” om hur dagens storstadsbor blivit pacificerade av cappuccino: drömmen om en urban livsstil är tätt förbunden med en hagalen individualism.
Privatiseringen av det allmänna och tanken om att alla förutom en yrkeskarriär också bör ha en bostadskarriär, det som filosofen Zygmunt Bauman kallar ”individualiseringen av i grunden kollektiva problem”, smittar oundvikligen av sig på befolkningen. För vilken livet reduceras till en jakt på den dyraste utsikten, galopperande räntor, konstpublikens uppmärksamhet. Kent Werne illustrerar hur bostadsrättsombildningarna i Stockholm på många håll provocerat fram hot, trakasserier och till och med fysiska slagsmål mellan människor som tidigare varit goda grannar.
Det här är en djungel som kan komma att få betydligt värre konsekvenser än döda pilar och hyenor på torg?–?den riskerar att förändra människors mentalitet. Bristen på respekt för det offentliga rummet kommer på sikt att få inverkan på vår respekt för varandra. Förresten. Under promenader längs Norr Mälarstrand har jag hört flera samtal som utmynnat i: ”När vi får veta vilka som gjort detta ska dom dö!” Jag spekulerar inte i huruvida dödshoten är till de stackars trädens försvar eller handlar om de hundratusentals kronor gärningsmännen kommer att tjäna på dådet när de säljer sina lägenheter.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–08–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th February, 2011
Frihet för mig är inte Bob Marley-tingeltangel eller hemmadrejade krukor. Inte heller identifierar jag mig med dem som gillar Christiania för att man där kan röka hasch till kaffet.
Men även om en fyrtio år gammal hippiehood inte längre känns som den mest spännande idén skulle världen – och med världen menar jag Köpenhamn – bli så mycket tristare utan den. Det tycker inte danska staten, som igår avgick med segern i högsta domstolen: christianiterna får inte bestämmanderätt över Christiania.
Normaliseringen av Christiania innebär i stort att man vill ersätta den extravaganta arkitekturen med fler hållbara nyfunkissområden, som de på den dyrbara marken på andra sidan staketet. Normalt? Ja. Men superkedeligt. Och lika ljust och fräscht som en anusblekning.
Alltså: i den ännu oavslutade matchen mellan Normaliteten vs De Onormala står det just nu minst 2–0.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–19. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th February, 2011
Det är inte meningen att vi ska sakna Stad Solidar. Själva idén med kojstaden på den gamla bageritomten bredvid Folkets park i Malmö var att den skulle offras för grävskoporna.
I Sydsvenskan (23.10) uttryckte jag skepsis mot demonstrationen, som var en protest mot bostadsrätter på tomten istället för billiga hyreslägenheter.
Men under tiden som snön har lagt sig på husen av brädstumpar och sedan smält bort igen, har jag kommit på bättre tankar.
Möllevången är den enda stadsdelen i sitt slag i Sverige. Myllrande, internationell, vaken nästan dygnet runt, olika skikt som samexisterar. En viktig anledning till att Möllevången kan vara blandat är att man inte behöver ta banklån för att bo där.
Stadsliv handlar också, utöver socioekonomi, om byggd miljö. Under modernismens framfart i USA skrev urbanteoretikern Jane Jacobs den än idag giltiga “The Death and Life of Great American Cities” (1961, på svenska 2005) – där hon förespråkade den täta kvartersstaden med verksamhetslokaler i bottenvåningarna. I det ofta citerade kapitlet “Sidewalk ballet” förklarar hon hur folkliv skapar trygghet. Livet uppstår där det finns verksamheter i gatuplan.
De tilltänkta bostadshusen, ritade av Fojab, utnyttjar inte den ström av människor som idag rör sig genom området. Istället för butiker på nedre botten har bostadshusen upphöjda innergårdar, vilket gör att gatorna lätt upplevs som öde transportsträckor. Alltså motsatsen till Jane Jacobs och till den täta kvartersstad stadsbyggnadskontoret annars talar sig så varmt för. Ännu ett Lugnet, fyrtio år senare.
Detta har uppmärksammats av de lokala arkitekterna Jon Cederberg och Karin Sunde Persson, som har presenterat ett alternativt förslag som slår vakt om folklivet, för kommunen. Ett utmärkt initiativ. Men frågan är om en skuggritning kan stoppa galenskapen.
Och galenskapen, det är alltså inte Stad Solidar, även om inget tyvärr är mer tacksamt att raljera över än nyhippies som protesterar mot gentrifiering genom att bygga kojor i bjärta färger.
Så kallad gentrifiering, i detta sammanhang vill jag hellre kalla det stadsförstörelse, påstås ofta vara naturlig utveckling – och det är den om man menar att marknadskrafter är den enda naturliga utvecklingen. Men det är politik då bostadsrätter gynnas skattemässigt – Peabs projekt-utvecklingschef säger i Sydsvenskan 7.2 att bostadsrätterna därför blir billigare än hyresrätter. Även om jag är för blandade upplåtelseformer – med tanke på vad som krävs för att få ett lån är det många kring Möllevången som stängs ute. Förutom att protesterna förmodligen bidragit till att bygglovet sköts upp visar de att folk faktiskt bryr sig – de har inspirerat både till nätverket Arkitekturdebatt Malmö och till Cederbergs och Sunde Perssons förslag.
Förhoppningsvis får engagemanget beslutsfattarna att tänka om. Om inte kommer Stad Solidar att bli en dyster symbol för att Malmö tagit ännu ett gigantiskt kliv mot den likriktade tristess som präglar allt fler städer – både i och utanför Sverige.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
23rd October, 2010
Det är morgon i Stad Solidar, Malmös nya kåkstad. Sånär som på en man i grön parkas är det folktomt. Lastpallar och udda träplankor i motljus på den gamla bageritomten. Den regnbågsfärgade flaggan har trasslat in sig i sin rangliga portal. Ett kasserat paraply, rosa med röda hjärtan, vibrerar i vinden.
Mannen i parkas, som är hemlös, berättar att han har flyttat in i en av kojorna. Han planerar att bo här tills i december, då Peab börjar bygga.
Snacket började redan när den första brandgula banderollen ”Kommer du att kunna bo kvar på möllan?” hängdes upp. I sitt manifest kräver Stad Solidar att dessa planerade bostadsrätter ersätts av hyresrätter med en maxhyra på 57 kronor kvadratmetern. Samt att gentrifieringen av Möllevången stoppas. På Facebook läste jag kommentarer som: ”Gå hem och tvätta era dreads, hälsar stockholmaren” och ”Lovar dig att det är några medelklasskids som står bakom, de vill bo skitigt för de åker ändå hem till sina föräldrars villor över jul.”
Men också: ”Vem ska få bo här då? Sannerligen ingen av oss som kommenterat i denna tråden. JAG känner mig påhoppad i min egen stadsdel.”
Den gentrifieringsskräck många Möllanbor känner ter sig både egoistisk (önskan att bevara autenticiteten som kuliss för en alternativ livsstil) och komisk. Som om det gick att frysa tiden. När skulle vi i så fall göra det? Innan området bebyggdes med hus? Innan kakelugnarna slängdes ut ur sekelskiftesvåningarna? Före falafelhaken? Innan batikbohemerna tog över efter industriarbetarna? 1995 – innan den kulturintresserade medelklassen bildade bostadsrättsföreningar? Eller 2004, precis innan Retro blev Metro? Eller rentav redan när stället hette Montenegro?
Fast å andra sidan vet jag många som skulle ha svårt att klara sig utan Kaffebaren på hörnet.
Facebook igen: ”Att man försöker skapa debatt kring bostadsproblematik och felprioriteringar (lyxiga bostadsrätter framför billiga hyresrätter) är väl i grunden en bra grej?”
Ja, Stad Solidar är en bra grej. De flesta bostadsrättsägare jag känner oroar sig ofta för räntehöjningar och för att kylskåpet ska paja. De har inte utrymme att, som en av killarna jag pratat med i Stad Solidar, ”mest jobba med ideella projekt”. Att bo i hyresrätt i innerstaden är ett privilegium.
Men just Möllevången har en stor andel hyresrätter, som generellt också är billigare än i nyare, mer perifera bostadsområden. ”Kojor mot kapitalism”- protesterna mot bostadsrätter blir därför, ironiskt nog, snarare en motsägelsefull protest mot mångfald. Ungefär som det gäng ungsyndikalister i identiska svarta rånarluvor som sommaren 2001 simmade in på BO01, för att protestera mot bostadssegregationen och ”reservaten för de rika”.
Strukturen med små lägenheter ägda av små hyresvärdar är dessutom vad som gör att rädslan för gentrifiering på Möllevången är ganska obefogad – det saknas underlag för de riktigt flådiga projekten.
Däremot har Stad Solidar en krasst ekonomisk poäng. Ett folkligt konstprojekt på en av stadens sista ödetomter när i allra högsta grad bilden av Malmö som kreativ och tillåtande stad. En sätt för Malmö att vårda det kreativa klimatet är till exempel att ställa krav på exploatörerna: varje nytt bostadsområde bör ha en viss procent små och billiga hyresrätter. Men då är det inte specifikt Möllevången det gäller.
Först framåt eftermiddagen vaknar Stad Solidar till liv. Just idag ska en stor scen byggas. När det blir mörkt tänds brasor. Två killar i tjugoårsåldern sitter i en soffa bredvid skateboardrampen en bit bort. De njuter av den uppsluppna stämningen.
En entusiastisk kvinna från ett konstnärligt nätverk ber mig komma på söndag, då projektet når sin kulmen. ”Ta med barnen, för det blir ansiktsmålning.”
Men när eldarna till slut brunnit ut är mannen i grön parkas den ende som blir kvar. I en av träkåkarna har han ett kylskåp med frukt, grönsaker och lingongrova i plastpåse. I en gammal soffa ligger den vita madrass han vecklar ut när han ska sova.
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
1st October, 2010
Christer Larsson, jag, Björn Carnemalm.
1 oktober var jag moderator på Malmö stads kulturlunch på Cirkulationscentralen.
Deltagare i samtalet var Björn Carnemalm från Cirkulationcentralen/KZON och stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson. Temat var den gamla goda gentrifieringen och kulturens medverkan i omvandlingen av det gamla industriområdet Norra Sorgenfri i Malmö. Ämnen som inte var uttömda när den väl tilltagna tiden för publikfrågor runnit ut.
Läs mer om evenemanget på bloggen Norra Sorgenfri Nu.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
I Kvillebäcken i Göteborg har de mindre industrikvarteren rivits och en stadsdel med bostäder har vuxit upp. Många av platsens tidigare invånare har blivit av med sina lokaler, för att ge plats för nya människor. I boken Den Urbana fronten berättar Catharina Thörn och Katarina Despotovic en annan historia om Kvillebäckens förvandling än den som lyfts fram av medierna. Jag har intervjuat dem för tidskriften Respons.
