2nd January, 2012
Under julhelgen läser jag Zlatan-boken och sedan Per Svenssons ”Malmö – Sveriges svenskaste stad”. Det påminner mig om att när jag flyttade till Malmö 2004, efter plugg i Lund, hade ölhaken vid Möllevången nyss börjat uppgraderas till bohemchica barer.
Sedan gick det undan. Det har skrivits en hel doktorsavhandling om hur Ilmar Reepalu (S), Malmös så att säga starke man, ”förvandlade industristaden på dekis till kulturellt kunskapsmecka” och samtidigt gjorde invånarna till devota Malmömissionärer.
Också med arkitektur kan man övertyga omvärlden om att något faktiskt händer. Men bästa beviset på att man lever i en hajp är när ens vänner från Stockholm vill komma på besök. De säger att ”det känns som utomlands”, äter falafel och kommenterar plastpåsarna som kommer flygande från torghandeln. På asiatiska restauranger viftar de med sina 500-kronorssedlar när de upptäcker att de är värda mycket mer än hemma. En parodi. Ändå tar man med dem till Turning Torso och på promenader i gamla industriområden där konstnärer och bilmekaniker samsas med mer tvivelaktiga verksamheter.
Utöver de redan nämnda har det under 2011 kommit runt 20 böcker om Malmö, läser jag i Sydsvenskan. Torbjörn Flygts ”Outsider”, Karin Thunbergs ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”, Kristian Lundbergs ”Och allt skall vara kärlek”, Lukas Moodyssons ”Döden & Co”. Vid sidan av Malmöskildrarna finns neomalmöiterna, den unga eller nyinflyttade författarpopulationen. I Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” har gatunamnen mer förbifladdrande effekt. Så även i Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, även om romanens skildring av unga mäns svårmodiga navelpetande i ett kollektiv vid Möllevången är alldeles autentisk. Listan på neomalmöiter kan göras lång: Marjaneh Bakhtiari, Azita Ghahreman, Ida Börjel, Pär Thörn.
Det har givetvis funnits författare i Malmö även tidigare (Hjalmar Gullberg!) men utan Malmös så kallade förvandling hade neomalmöiterna bott någon annanstans. I en Stockholmsförort, eller åtminstone i Lund.
Litteraturboomen går att översätta till konstscenen och det övriga kulturlivet. Även om det finns mer att önska, till exempel ett nytt konstmuseum, så blomstrar Malmö just nu. De författare, gallerister och konstnärer jag frågat gillar Malmö: det är enklare och billigare att hitta bostad, ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg. Det finns torghandel och att man kan cykla överallt och Öresundsbron tillsammans med Malmös internationella befolkning gör att staden känns större.
Naturligtvis har Malmö baksidor, se Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius text om främlingsfientlighet här i DN (13/12), eller hans kolleger Tobias Barkman och Joakim Palmkvists bok ”Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i”.
När jag passerar baklavabageriet på Ystadsgatan, gatan jag alltid längtar till, funderar jag på hur länge Malmö ska få ha sin hajp.
Upplever staden bara några goda år, då ett antal gynnsamma faktorer råkar sammanfalla – så som det kan vara när ett område börjar förändras, då folk börjat strömma till men innan man måste ta enorma banklån för att bo där?
Kanske förvandlas stadskärnan, likt den i Stockholm, till en tokdyr tjänstemannasfär. Kanske trängs mångfalden ut i kanterna, kanske hittar de unga och kreativa snart nya marker. Eller blir det tvärtom och staden inte förmår föda sina talanger?
Utgången beror på konjunkturer och på politiska beslut. Men vad som än händer blir det en läxa inte bara för Malmö, utan för alla städer. För det handlar egentligen inte om hur höga hus man bygger – man har bara den stad, och det kulturliv, man förtjänar.
Publicerat i Dagens Nyheter 2012–01–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th December, 2011
KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.
Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.
Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.
Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th November, 2011
”Fyra nyanser av grått”. Om Citytunneln i Malmö var en film vore detta den självklara titeln, i alla fall om man tar den nyfunktionalistiska betongarkitekturen i beaktande. Det tänkte jag ifjol den snöiga novemberdag då jag första gången besökte Malmös nya stationer.
Men så tog jag rulltrappan ned i Station Triangeln, som välförtjänt utsetts till 2011 års Kasper Salin-pristagare. Här är underjorden inte ödslig och grå – utan ljus och rymlig.
Arkitektfirmorna, Sweco och danska KHR, har satsat på enkla arkitektoniska detaljer och luftiga perronger. Tillsammans med välintegrerad konst (och avsaknaden av reklam) gör detta att platsen upplevs som både funktionell och generös. Elektroniska gnistor, signerade Christian Partos, smyger fram utmed de välvda väggarna när tågen närmar sig perrongen. I stationens finrum, det så kallade mezzaninplan, reflekteras konstnären Gunilla Klingbergs brandgula sol i de hängande övervakningsspeglarna.
Ovan jord är stationens enda avtryck två glasbubblor, en bakom Triangelns köpcentrum och en nära Möllevångstorget och Skånes universitetssjukhus. Det är klokt att man inte frestats att göra dem mer spektakulära, då vi ännu inte sett hur stadsmiljön runt dem kommer att gestalta sig.
Att Station Triangeln får årets Kasper Salin handlar, utöver den väl genomförda arkitekturen, också om dess symboliska värde. Triangeln är ett nytt nav i Skånes infrastruktur där Malmös närhet till Köpenhamn förvandlats från uttjatad kliché till mångas verklighet. Därför är kritiken mot stationens alltför korta plattformar befogad. Självklart var det en budgetfråga. Men om tågresandet ökar som beräknat kommer tågen inte att kunna vara så långa som behövs.
Hållbar stadsutveckling har fått en alltmer framskjuten plats inom arkitekturen. Kasper Salinpriset går till en kollektivtrafiksatsning, Siena-priset till omdaningen av stortorget i Gävle. Hela två priser förortsrelaterade: bostadspriset går till White för Äppelträdgårdens Atriumradhus och årets kritikerpris får journalisten Per Wirtén, vars bok ”Där jag kommer från” diskuterar polariseringen mellan centrum och periferi.
Det är rätt prioriterat. I en tid av galopperande urbanisering kommer ytterstadsområdenas betydelse bara att öka.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st November, 2011
Vinnaren av Svenska fotobokspriset 2011 är Maria Miesenbergers ”Sverige/Schweden”. Projektet, som har sin utgångspunkt i konstnärens egna familjefoton, har levt sitt eget liv i tjugo år.
Fotoalbum, i alla fall i sin mer traditionella form, är pågående livsprojekt. De skildrar möten och avsked, liv och död. De som först är barn på bilderna får egna barn. I ett album kan man se människors drömmar, förväntningar och verklighet.
–?Alla kan känna igen sig i det här, även om man saknar ett eget album, säger Maria Miesenberger.
Och kanske är det därför bilderna i boken ”Sverige/Schweden”, oskarpa foton från hennes egen barndom där människorna är svarta siluetter, fortfarande bjuds in till utställningar.
Allt började på 90-talet när Maria Miesenberger studerade fotografi på Konstfack i Stockholm. Hon skulle göra screentryck med platser från sin uppväxt och började leta bland familjens fotografier. Men eftersom alla bilder var befolkade började hon fylla i människorna med tusch. Då såg hon att något hände.
–?När man svärtar personerna på bilden försvinner identiteten och relationerna framträder mycket tydligare. Även om de kan bära ett nostalgiskt skimmer blir de tidlösa och väcker frågor: Vad skildrar våra familjealbum? Och vems är perspektiven? Vi har alla bilder från snarlika situationer. En bild visar barns lek – men den är skildrad ur den vuxnes val att dokumentera barns lek.
–?Mina bilder handlar inte om min familj, utan om att vara människa, att formas i en familj och om hur historien påverkar våra liv. Men jag tror att det är viktigt att utgå från något privat och personligt om man ska berätta en stark historia – men det personliga ska kunna göras allmängiltigt och beröra fler än en själv.
Vi sitter på var sin pall i ett utställningsrum på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Just nu hänger sex av Maria Miesenbergers fotografier här, som en del av utställningen ”Helvete”.
–?Jag kan bli orolig över hur bilderna upplevs i det här sammanhanget. Vilken stämpel får bilderna på sig? Men det här rummet är ett av utställningens ljusaste rum, även om mörkret finns i bilderna. De klarar sig bra här nere i helvetet.
Men varför kom bilderna med?
–?Om man har ett album baseras ens minnen mer på bilder än på situationer. Ens föräldrar berättar om hur man var utifrån bilderna. Man kan förändra minnet genom bilder. Man kan ta idyllbilder av ett helvete och horrorbilder av en idyll.
Vilken plats har dina bilder i dag – när digitalfotot har gjort att färre gör album?
–?Att man kan förändra sin verklighet med bilder blir ännu mer markant på sociala medier, där många visar den konstruerade verkligheten offentligt. När jag satte i gång projektet hade den digitala tekniken precis kommit. Det här projektet skulle vara en svår uppgift i dag, med den flyktighet som album har när vi tar så många bilder med kameror och telefoner. Men mina bilder får ännu en dimension i och med de nya medierna.
Använder du digital teknik?
–?Nej, proceduren går till så att jag gör kontaktkartor av negativen, väljer ut bilder, gör kopior som jag svärtar. Sedan fotograferar jag de bilderna och framkallar i mörkrummet. Det är ett tidskrävande arbete. Bara de sex bilderna på Liljevalchs tog fyra månader.
Jag upplever bilderna nästan mer som måleri än foto.
–?Jag har ett intresse för det som är svårdefinierat, ambivalent. För mig är fotografi i sig inte viktigt. Man kan inte veta om bilderna är måleri, grafik eller en blyertsteckning. Jag försöker göra dem vackra och vibrerande, med lätthet, flyktighet och oskärpa. Fotovärlden är ibland så petig och för vissa är det provocerande att det inte ens finns ett korn i mina fotografier. Men det tycker jag är bra.
I boken visas projektet för första gången i sin helhet. Förutom de 88 bilderna innehåller den en novell av Elfriede Jelinek och en text som presenterar projektet, skriven av curatorn Jan-Erik Lundström. Här beskrivs bildernas svärta som ett svar på svärtan i Maria Miesenbergers pappas bakgrund, som barn i Österrike under andra världskriget.
–?Det är min pappa som tagit de flesta bilderna. Hans barndomsupplevelser har påverkat min barndom och min identitet. Man pratar om andra generationens barn till dem som upplevde Förintelsen och kriget. Det har präglat mitt sätt att se på världen och finns med all säkerhet med i det här projektet.
”Sverige/Schweden” har blivit ett slags livsprojekt. Maria Miesenberger gör inga nya bilder, men när det kommer en förfrågan kastas hon tillbaka in i skuggvarelsernas svartvita värld.
–?Det är spännande att se att bilderna lever sitt liv och fortsätter vara aktuella. Människor som vill värja sig från sin privata värld, de snubblar plötsligt in i bildernas frånvaro. En man gick runt i timmar – sedan tackade han mig för att jag gett honom hans historia och familj tillbaka. Han hade blivit av med alla sina bilder när hans föräldrar skildes. De här bilderna är samma bilder, innehåller samma frågeställningar, tystnader, uttalanden, som vi alla tampas med.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th September, 2011
KONSTRECENSION. Christian-Pontus Andersson. Farewell Eden. Galleri Christian Larsen, Stockholm.
Jag tänker mig Christian-Pontus Andersson lite som den unge begravningsentreprenören David Fisher i HBO-serien ”Six feet under”.
Fisher förbereder i sin källare döda människor för visning, och med alla upptänkliga artificiella medel gör han liken mer fulländade än sina original.
Även Christian-Pontus Andersson skapar vackrare världar. Före keramikutbildningen på Konstfack ville han bli plastikkirurg. Men i stället har han gjort en internationell karriär med sina spektakulära figurer i porslin och glasfiber – knappt meterhöga avbilder av riktiga människor. Utställningen ”Farewell Eden” är som att kliva in i en förtjusande, skruvad miniversion av Madame Tussauds vaxkabinett, befolkad av konstnärens föräldrar och av hans före detta älskare.
I taket hänger den fartfyllda ”Carry me, carry me gently”, en vit svan som transporterar en naken man genom rummet, med hjälp av en stålställning. I ”Mother and father (we are waiting til it has passed)” sitter föräldrarna uppflugna på en rokokosoffa, som små kungligheter, i 1700-talsperuker och bara underkläderna. Porslinsfrisyrerna från tidigare utställningar har ersatts av äkta vara, tillverkade hos en perukmakare. Och de naturalistiska elementen, svanar, duvor, korpar och lamm, är på samma gång mytiska referenser.
I ett annat verk har modern, iförd fantastiskt miniatyr-lingerie, sin vuxne son hängandes på ryggen, i behåbanden. Här personifieras utställningens tematik: världen är förgänglig. Fastän vi inte vill måste vi skiljas från våra barn, våra föräldrar, våra kära.
I Christian-Pontus Anderssons värld associerar jag förutom till populärkultur också till sagor, Bibeln, s&m, målningar från romantiken, Jeff Koons, rasbiologi och kroppsdelar i formalin. Och till stunder i sjukhuskällare och kapell, då jag tagit avsked av människor jag tyckt mycket om.
Det är imponerande hur han verkligen har lyckats med kombinationen av det ödesmättade och det vänliga och hur den kusliga sterila känslan mildras av både humor och ett djupt personligt uttryck.
Dessutom med fulländning och hantverksskicklighet intill minsta lilla lilltå. En perfektion som ”Six feet unders” David Fisher bara kan drömma om. Inte ett kroppshår. Ingenstans krackelerar fasaden.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th July, 2011
Picassos gamle elektriker hamnade i blåsväder i höstas när han ville värdera de 271 okända Picassoverk han enligt egen utsago fått av konstnären.
Domstolen i Grasset anser att elektrikern ljuger, då en chaufför (av Picasso kallad Nallebjörnen) också ska ha fått ärva målningar. Chauffören är dessutom död sedan 20 år – men hans fru och elektrikern är kusiner.
Historien hänger inte ihop, den är faktiskt knappast ens begriplig. Men utredningen av Picassomysteriet fortsätter, rapporterar Le Monde. Vad kan man då lära av detta? Se upp med vem som installerar ditt larm, kanske? Eller att “Konstnärer och tjänstefolk” skulle bli en såpa av annorlunda slag.
Publicerat i DN 2011–07–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th April, 2011
Darfurnica av Nadia Plesner.
Den danska konstnären Nadia Plesner dömdes i januari till dagsböter på 37 500 danska kronor för att hon målat in en Louis Vuitton-väska i åttametersmålningen “Darfurnica”.
Tidningen Politiken rapporterar nu att de obetalda böterna stigit till 2,4 miljoner men att konstnären gläds över att ärendet tas upp i rätten igen.
Enligt Plesner är bilden på den afrikanske pojken som bär väskan ett konstverk och inte ett plagiat. Louis Vuitton syftar på att Plesner redan 2008 sålt t-shirts med samma motiv, för offren i Darfur. Då drog de tillbaka anmälan när Plesner slutade med tröjorna. Darfurnicamålningen är konstnärens statement, att hon själv väljer motiv – även om Louis Vuitton inte vill förknippas med den blodiga konflikten.
I den ojämna matchen “fattig konstnär mot modejätte” är det lätt att sympatisera med konstnären. Hennes poäng, att media intresserar sig mer för kändisar och mode än för humanitära katastrofer, stämmer ju – Plesner har själv blivit känd på kuppen. Hon gör det för en god sak. Men frågan kvarstår: vad är konst, när den överträffas av sitt eget spektakel?
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–04.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st February, 2011
”I love Malmö” står det på kortet. Som en hälsning från flickan i röd kappa på Susanna Majoris fotografi ”High Tide”. Nu har hon kommit till Västerås. Och vem vet vart hon reser härnäst.
Västerås konstmuseum invigde i helgen utställningen ”I love Malmö” (t o m 8.5) –nordisk samtidskonst med naturtema ur Malmö konstmuseums ständigt växande samling. Med verk av bland andra Barbro Bäckström och Olafur Eliasson.
Förvisso visas utställningen ”Spår”, verk ur samlingen, just nu på Malmö konstmuseum. Men flickan i den röda kappan påminner om museets enorma magasin i hamnen och om den konst som reser till Västerås och andra ställen – men som på grund av utrymmesskäl aldrig visas för Malmöborna.
Man kan tycka att världen lider av inflation i landmärken, monumentalbyggnader, arenor och museer. Men ett nytt konstmuseum i Malmö skulle faktiskt vara värdebeständigt.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs den också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th January, 2011
Glödlampor, ljusdioder, mekanik. Och ljusvarelser som är rädda för tåget. Konstnären Christian Partos gillar saker som rör sig.
Varje gång ett tåg kommer in vid perrongerna på Station Triangeln springer ljusvarelserna ut ur tunnlarna och omkring längs väggarna.
Konstnären Christian Partos har skapat verket “Spårsken” med hjälp av lysdiodskenor som monterats i stationsväggarna. Varelserna har sedan programmerats att våga sig fram och dra sig tillbaka.
– Man kan se ljusen som vad man vill. Kackerlackor eller små hamstrar som springer omkring, säger Christian Partos.
Christian Partos är uppväxt i Lund men bor och verkar sedan länge i Stockholm. Innan han bestämde sig för att söka konstskolor pluggade han kemi på Lunds tekniska högskola. Vilket inte var särskilt kul – så han slutade efter ett år. Däremot har han alltid gillat fysik – ett intresse som på ett självklart sätt integrerats i hans konst. I sina många offentliga verk leker han ofta med ljus, ljud, elektronik och andra fysiska fenomen.
– Jag tycker att det är roligt med saker som rör sig och håller på. Jag tror att de flesta är intresserade av saker som rör sig. Lyser det dessutom är det extra spännande. Ofta kanske man inte förknippar sådana saker med konst.
Idén till “Spårsken” hämtade han från en tidigare skulptur – en mer mekanisk variant med ljuspartiklar som åkte runt i rör.
– Jag tänkte att det skulle passa med någon sorts ljus och något som rörde sig, något som man kunde titta på en längre stund, som förändrade sig.
– Just den här varianten passar bra för att den är så lång och kan omfatta hela stationen. Ljusen rör sig för att de ska bli intressantare att titta på. För att uppnå något slags logik tänkte jag ut historien om de små gnistorna som lever i tunnlarna. De är rädda för tågen egentligen, och kommer fram när det är stilla.
Vad måste man tänka särskilt på när man gör offentlig konst?
– Det speciella är att man måste ta hänsyn till en massa saker man normalt inte behöver. De ska hålla bättre, rengöras, det är utomhus. Vissa saker kan man inte göra på grund av miljön. Men förutom materialval tycker jag inte att det är någon större skillnad.
– I offentlig miljö har det blivit betydligt större efterfrågan på ljus och ljusspel än det var för några år sedan. Det handlar naturligtvis om att det nu finns led-ljus och annan teknik som gör att man kan göra mer speciella grejer.
Christian Partos
Bakgrund: Född 1958 i Jönköping, uppväxt i Lund. Bor och arbetar i Stockholm.
Utbildning: Konstfack i Stockholm.
Tidigare: I Augustenborg i Malmö står hans bronsskulptur Droppkrona (1994).
Nästa grej: Utställning i Béthune i Frankrike i mars.
Mer info: www.partos.se
Sydsvenskan 2011–01–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th January, 2011
Hon är konkret när hon är abstrakt. Hon lägger till genom att dra ifrån. Och nu är Kristina Matousch dessutom dubbelt aktuell – både med Citytunnelkonst och på Elastic Gallery.
Pelarna på station Hyllie står som nedsänkta i ett svart intet. Spegelskulpturen “Brazilian Wax” på Elastic Gallery är en box – med ett hål i. Kristina Matouschs konst går faktiskt att beskriva som ett ingenting. Tomma hål, som samtidigt bär på ett stort innehåll.
– Det är ett problem med konst-objekt – de är döda. Innan jag hittade hålet som uttrycksmedel kämpade jag mycket med konstobjektet som produkt. Hur kan man producera döda objekt som säger något om det som inte är dött? Hålet blev en utväg. Om du inte tittar på objektet kan du alltid titta genom hålet – så blir det något annat. Det fascinerar mig att ett hål kan vara ett språk i sig själv. Man kan kommunicera genom att göra hål istället för att tillfoga material – så får hålet en egen konsistens.
Konsten på station Hyllie och konsten på Elastic har inte så mycket mer gemensamt än hålen – och att de bär på en mening. Hålen i Hyllie handlar mer om platsens historia. “Minuten”, det ljusverk som cirkulerar runt entréhallens tak, står för tidsaspekten, hålen i glasen för människorna som har funnits på platsen före oss.
– De tre verken tillsammans heter Tidsfördjupningar – de tar sig an tid ur olika aspekter. Hålen runt pelarna på perrongen påminner om det som finns under, i det okända. Fördjupningen är baserad på en verklig utgrävning av en palissad. Den svarta sanden är en abstraktion av kolet som brann ner.
Även de hål som syns ovan jord, på glasrummets väggar, har dubbel betydelse.
– Det är på samma gång abstrakt och figurativ konst. Man kan välja att läsa dem som ansikten.
På utställningen “Tools” på Elastic har hålen ofta en relation till kroppsöppningar. Tillsammans med ett hårt kliniskt metallobjekt – som i redan nämnda spegelboxen “Brazilian Wax” eller den stora kaststjärnan, verket “Cutting Cunt”.
– Objekten står ju i kontrast till kroppen. Objekten är sterila och då blir kroppen ännu mer kropp. Hår, fett, hud. Alla döda material vi producerar står i kontrast till människan. Vi kan aldrig bli så perfekta som ett dött material. Eller tvärtom.
Kristina Matousch
Född: 1974 i Kalmar.
Baserad: I Malmö men bor just nu i Stockholm, där hon har Iaspis ateljéstipendium.
Aktuell: “Tidsfördjupningar”, Citytunnelns Station Hyllie. Utställningen “Tools” på Elastic i Malmö (t o m 22.1). En utsmyckning i ferrariröd plåt till parkeringshuset på Helsingborgs lasarett.
Nästa grej: Trelleborgs museum i april.
Sydsvenskan 2011–01–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.
