18th December, 2011
BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.
Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.
Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”
Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska prognosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.
Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th December, 2011
KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.
Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.
Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.
Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th September, 2011
KONSTRECENSION. Christian-Pontus Andersson. Farewell Eden. Galleri Christian Larsen, Stockholm.
Jag tänker mig Christian-Pontus Andersson lite som den unge begravningsentreprenören David Fisher i HBO-serien ”Six feet under”.
Fisher förbereder i sin källare döda människor för visning, och med alla upptänkliga artificiella medel gör han liken mer fulländade än sina original.
Även Christian-Pontus Andersson skapar vackrare världar. Före keramikutbildningen på Konstfack ville han bli plastikkirurg. Men i stället har han gjort en internationell karriär med sina spektakulära figurer i porslin och glasfiber – knappt meterhöga avbilder av riktiga människor. Utställningen ”Farewell Eden” är som att kliva in i en förtjusande, skruvad miniversion av Madame Tussauds vaxkabinett, befolkad av konstnärens föräldrar och av hans före detta älskare.
I taket hänger den fartfyllda ”Carry me, carry me gently”, en vit svan som transporterar en naken man genom rummet, med hjälp av en stålställning. I ”Mother and father (we are waiting til it has passed)” sitter föräldrarna uppflugna på en rokokosoffa, som små kungligheter, i 1700-talsperuker och bara underkläderna. Porslinsfrisyrerna från tidigare utställningar har ersatts av äkta vara, tillverkade hos en perukmakare. Och de naturalistiska elementen, svanar, duvor, korpar och lamm, är på samma gång mytiska referenser.
I ett annat verk har modern, iförd fantastiskt miniatyr-lingerie, sin vuxne son hängandes på ryggen, i behåbanden. Här personifieras utställningens tematik: världen är förgänglig. Fastän vi inte vill måste vi skiljas från våra barn, våra föräldrar, våra kära.
I Christian-Pontus Anderssons värld associerar jag förutom till populärkultur också till sagor, Bibeln, s&m, målningar från romantiken, Jeff Koons, rasbiologi och kroppsdelar i formalin. Och till stunder i sjukhuskällare och kapell, då jag tagit avsked av människor jag tyckt mycket om.
Det är imponerande hur han verkligen har lyckats med kombinationen av det ödesmättade och det vänliga och hur den kusliga sterila känslan mildras av både humor och ett djupt personligt uttryck.
Dessutom med fulländning och hantverksskicklighet intill minsta lilla lilltå. En perfektion som ”Six feet unders” David Fisher bara kan drömma om. Inte ett kroppshår. Ingenstans krackelerar fasaden.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th August, 2011
RECENSION. ”Manmade environment – nya nordiska landskap”. Arkitekturmuseet. Stockholm
På ”Manmade environment” är landskapsarkitekturen frälsaren i kampen för ett hållbart samhälle. Bara att konstatera att modernismens grundidé ännu genomsyrar arkitekturen i Norden: vurmen för planering.
Utställningens olika projekt ger sammantaget intrycket av att samhället febrilt försöker reparera mänsklighetens misstag och samtidigt förbereda för framtida klimatförändringar.
Infrastruktur är elementärt. Utanför Kuopio i Finland har det byggts nya förorter för 15?000 personer – som alla länkas samman av det nytänkande ”Saaristokatu” – en väg av öar. Förorterna, som ligger i ett naturskönt landskap av sjöar och öar, knyts ihop med centrum genom cykelbanor och pendlarvänliga bussrutter.
När glesbygden letar nya inkomstkällor är det också naturen som måste leverera. Västdanska Hvide Sande kompletterar fiskenäringen med turism och man har därför knutit samman stranden och samhället med en promenadvänlig markskulptur i tegel.
Men även i städerna blir landskapsarkitekturen verktyg i konkurrensen om skattebetalare och besökare. Det socialt belastade Nørrebroparken i Köpenhamn har blivit en mötesplats. Den före detta industristaden Malmö har fått uppmärksammade Stapelbäddsparken och ekostadsdelen Augustenborg.
Texter och bilder av projekten hänger från taket som ett slags topografi, vilket är snyggt men gör det svårt att veta vilka bilder som hänger ihop med vilken text.
Filmen ”En resa från Gedser till Nordkap” tar ett antropologiskt och mer levande grepp på det nordiska landskapet och dess invånare. Men då ”Manmade environment”, som producerats av Norsk form och Dansk Arkitektur Center, spänner över så många av landskapsarkitekturens områden är utställningen inte så mycket mer än svepande hyllningar av enskilda succéprojekt.
Det är i sig spännande men trist att det inte finns mer fördjupning på plats – både om de enskilda platserna och kring landskapsarkitekturens större sammanhang. Till exempel saknar jag det politiska resonemanget: få saker manifesterar politisk handlingskraft som ett arkitektprojekt.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.
