Litteraturboomen går att översätta till det övriga kulturlivet i Malmö

2nd January, 2012

Under julhelgen läser jag Zlatan-boken och sedan Per Svenssons ”Malmö – Sveriges svenskaste stad”. Det påminner mig om att när jag flyttade till Malmö 2004, efter plugg i Lund, hade ölhaken vid Möllevången nyss börjat uppgraderas till bohemchica barer.
Sedan gick det undan. Det har skrivits en hel doktorsavhandling om hur Ilmar Reepalu (S), Malmös så att säga starke man, ”förvandlade industristaden på dekis till kulturellt kunskapsmecka” och samtidigt gjorde invånarna till devota Malmömissionärer.

Också med arkitektur kan man övertyga omvärlden om att något faktiskt händer. Men bästa beviset på att man lever i en hajp är när ens vänner från Stockholm vill komma på besök. De säger att ”det känns som utomlands”, äter falafel och kommenterar plastpåsarna som kommer flygande från torghandeln. På asiatiska restauranger viftar de med sina 500-kronorssedlar när de upptäcker att de är värda mycket mer än hemma. En parodi. Ändå tar man med dem till Turning Torso och på promenader i gamla industriområden där konstnärer och bilmekaniker samsas med mer tvivelaktiga verksamheter.
Utöver de redan nämnda har det under 2011 kommit runt 20 böcker om Malmö, läser jag i Sydsvenskan. Torbjörn Flygts ”Outsider”, Karin Thunbergs ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”, Kristian Lundbergs ”Och allt skall vara kärlek”, Lukas Moodyssons ”Döden & Co”. Vid sidan av Malmöskildrarna finns neomalmöiterna, den unga eller nyinflyttade författarpopulationen. I Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” har gatunamnen mer förbifladdrande effekt. Så även i Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, även om romanens skildring av unga mäns svårmodiga navelpetande i ett kollektiv vid Möllevången är alldeles autentisk. Listan på neomalmöiter kan göras lång: Marjaneh Bakhtiari, Azita Ghahreman, Ida Börjel, Pär Thörn.

Det har givetvis funnits författare i Malmö även tidigare (Hjalmar Gullberg!) men utan Malmös så kallade förvandling hade neo­malmöiterna bott någon annanstans. I en Stockholmsförort, eller åtminstone i Lund.
Litteraturboomen går att översätta till konstscenen och det övriga kulturlivet. Även om det finns mer att önska, till exempel ett nytt konstmuseum, så blomstrar Malmö just nu. De författare, gallerister och konstnärer jag frågat gillar Malmö: det är enklare och billigare att hitta bostad, ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg. Det finns torghandel och att man kan cykla överallt och Öresundsbron tillsammans med Malmös internationella befolkning gör att staden känns större.
Naturligtvis har Malmö baksidor, se Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius text om främlingsfientlighet här i DN (13/12), eller hans kolleger Tobias Barkman och Joakim Palmkvists bok ”Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i”.
När jag passerar baklavabageriet på Ystadsgatan, gatan jag alltid längtar till, funderar jag på hur länge Malmö ska få ha sin hajp.

Upplever staden bara några goda år, då ett antal gynnsamma faktorer råkar sammanfalla – så som det kan vara när ett område börjar förändras, då folk börjat strömma till men innan man måste ta enorma banklån för att bo där?
Kanske förvandlas stadskärnan, likt den i Stockholm, till en tokdyr tjänstemannasfär. Kanske trängs mångfalden ut i kanterna, kanske hittar de unga och kreativa snart nya marker. Eller blir det tvärtom och staden inte förmår föda sina talanger?
Utgången beror på konjunkturer och på politiska beslut. Men vad som än händer blir det en läxa inte bara för Malmö, utan för alla städer. För det handlar egentligen inte om hur höga hus man bygger – man har bara den stad, och det kulturliv, man förtjänar.

Publicerat i Dagens Nyheter 2012–01–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Poeten bakom stängslet

4th December, 2011

Tomas Tranströmer, som får Nobelpriset i litteratur i nästa vecka, är inte bara poet – utan även psykolog. Hur har det påverkat hans diktning? Julia Svensson åkte till Roxtuna­anstalten för att få svar.

Femtio år senare, i Roxtuna. Taggtrådsstängslet kring anstalten tornar upp sig. Här får ingen passera, inte ens journalister som letar efter en litterär Nobelpristagares poetiska rötter. Ute är det grått, fem plusgrader. Det blåser ruggiga vindar från Roxen.
Hit, till Roxtuna strax utanför Linköping, flyttade Tomas Tranströmer som 29-åring. Mycket av samlingen ”Klanger och spår” från 1966 speglar livet, naturen och arbetssituationen på anstalten. Särskilt dikterna ”Långsam musik” och ”Under tryck”. Eller här i ”Vinterns formler”:

Anstaltens paviljonger

utställda i mörkret

lyser som tv-skärmar

2007 flyttade Roxtunas verksamhet till den mer storskaliga anstalten i Skänninge. Specialfastigheter, som äger de tomma lokalerna, låter oss inte komma in. Men med oss har vi den före detta bevakningsföreståndaren Tore Wredenmark, som arbetade på Roxtuna i 42 år, 1957–1999.
– På 60-talet var jag tillsynsman och hade inte så mycket kontakt med Tomas Tranströmer. Jag visste att han diktade, men tänkte mer på honom som en bra medarbetare. Det han uträttade var till gagn både för de intagna och för personalen.
Tore visar ett foto från ett födelsedagsfirande 1961 där både han och Tomas Tranströmers ryggar syns. Trots att han inte besökt Roxtuna på fem år minns han tydligt. Han pekar ut den så kallade psykologbostaden på Grönlundsvägen där Tomas Tranströmer bodde mellan 1960 och 1965 medMonica och döttrarna. Fem rum och kök. Ett rum mindre än läkarbostaden. Fast nu har villan täckts med blågrå panel och fått en tillbyggnad.
I folkmun kallades Roxtuna för ”Lyxtuna” och öppnandet 1955 skedde under stora protester.
Tidningen Östgöten berättar att lokalbefolkningen var rädd för att de intagna pojkarna skulle rymma – särskilt som området på den tiden inte omgärdades av någon fängelsemur.
Tio år senare skrev Dagens Nyheter om hur det gick för ”Europas modernaste och kanske dyraste ungdomsanstalt”. På den tiden var det ovanligt att anstalter hade psykologer – men på Roxtuna ville man, efter amerikansk modell, fostra brottslingarna till ansvarskännande medborgare.
I DN berättade Tomas Tranströmer om arbetet med att återanpassa de intagna till samhället: ”De flesta som kommer till Roxtuna har aldrig varit sociala. De avskyr samhället, knegarna och hela härligheten. De misstror vårt språk, våra normer och vårt sätt att leva. De är väl anpassade, men till en helt annan miljö. De vill inte alls bli som vi.
Dikten ”Under tryck” kallar Tranströmer, enligt Staffan Bergstens nya Tranströmerbiografi, ”ett minnesmärke över den stressande och betydligt mer ansvarstyngda tiden på Roxtuna”:

Vi är närvarande på en arbetsplats i darrning,

där havsdjupet plötsligt kan uppenbara sig –

snäckor och telefoner susar

I den ljusgula byggnaden närmast grinden hade han sin mottagning. Intill låg köket och gymnastiksalen. I området, som är omgärdat av sjön Roxen, skog och lantbruksmark, står ett antal paviljonger utspridda. Tore Wredenmark berättar att i de slutna avdelningarna fick de intagna bo till exempel om de misskött permissionen, försökt rymma, arbetsvägrat eller ertappats berusade, efter att ha tagit sniff, tabletter eller bult, som de gjorde på jästa äpplen. Det fanns också en bilverkstad, en snickeriverkstad och en trädgård där internerna arbetade.

Psykologarbetet har påverkat Tranströmer både genom den fysiska miljön och mötet med patienterna. Det säger Niklas Schiöler, författare och poesiforskare vid Lunds universitet, som har skrivit flera böcker om Tranströmer, bland annat den nyutgivna ”Ledstången i mörkret”.
– Poesin och psykologin har många gånger sammantvinnats, vilket märks både i dikterna och i hans syn på det mänskliga. Det finns en del fragment av fallbeskrivningar i hans diktning.
Influenserna har också varit tematiska. Tomas Tranströmers allra första diktsamling börjar med strofen ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Vilket bara är ett första smakprov på hur intresset för drömmar skulle bli en vital del av hans författarskap.
– Drömsekvenser förekommer ofta. Han har sagt i en intervju att 1900-talets film och djuppsykologi har ändrat vårt sätt att drömma – vi drömmer mer filmlikt. Han föreslog att någon skulle undersöka 1700-talets drömmar – hur man nu skulle göra en sådan undersökning. Men tanken är spännande.
Ett annat tecken på inspiration från psykolog yrket är, menar Niklas Schiöler, fascinationen över att det överhuvudtaget finns något som vi kan uppfatta som och kalla jag. Detta till skillnad från en del andra postmodernt influerade poeter, där jaget blir mer av en social eller språklig konstruktion.
– Jaget är för Tranströmer verkligt, om än gränslöst, med förbindelser i tid, rum och till and ra människor. Dikttiteln ”Inomhuset är oändligt” är en bra sammanfattning. Människans gränser löper längre bort än vi föreställer oss. Däri ligger också gåtan i att vara människa. Tomas Tranströmer ger inga svar men öppnar dörren till sitt mentala inre. Sedan tror jag att intresset för det mångfacetterade psyket också är besläktat med hans religiösa intresse.
– Vad jag tror är viktigt med hans psykologiska verksamhet i förhållande till poesin är att han alltid varit skeptisk mot systembyggen, oavsett om de är religiösa, psykologiska eller poetiska. Jung eller Freud går inte att använda som facit. Men han har tagit intryck av surrealistisk poesi som sysslat mycket med det mentala eller drömmarna. Dikten ”Drömseminarium” visar på ett psyke som överskrider de bortträngda upplevelserna hos Freud och inte heller rör sig på Jungs kollektiva torg av arketypiska schabloner.

Hur har hans poetiska språk påverkats av psykologverksamheten?
– Tematiskt i hans diktning finns hela tiden det här att öppna dörren på glänt för att se vad som finns i varje människa. Vad gäller bildspråket har det gått slentrian i att beskriva Tranströmer som metaforernas mästare. Det är inte bara fråga om snygga fyndiga bildformuleringar. Han drar bort ridån och visar oss de möjligheter, existentiella, psykiska rum som är en del av oss.

Ragnar Thoursie (1919–2010) är en poet vars författarskap till viss del går att likna vid Tomas Tranströmers. Båda debuterade unga för att sedan träda in i en yrkesroll – Thoursie mer än Tranströmer, då han under många år gav upp poesikarriären för arbetet som byråchef förArbetsmarknadsstyrelsen, Ams.
I ”Elefantsjukan” skildrar Ragnar Thoursie inte utan humor tiden i byråkratins korridorer.
Inte minst i Thoursies storslagna ”Sånger från äldreomsorgen”, den sista diktsamlingen, har dikten präglats av hans samhällsengagemang. Thoursie kallar diktsamlingen ”ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande”. ”Jag har varit både skribent och byråkrat och jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans”, sa han när jag intervjuade honom hösten 2009.
– Ragnar Thoursie var kanske den största förebilden när Tranströmer debuterade – av honom lärde han sig väldigt mycket kring bildspråkstekniken, säger Niklas Schiöler.
– När Tranströmer recenserade Thoursies ”Sidor i dagsljus”, i tidningen Arbetaren, skrev han mest om Thoursies debut ”Emaljögat”. Han var väldigt positiv. Det är uppenbart att Thoursies två första diktsamlingar har förlöst mycket hos Tranströmer.

Väldigt få poeter kan leva på sina författarskap – det udda med Tomas Tranströmers yrke var snarare platsen, ett fängelse. I biografin ”Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt”, som utkom i våras, skriver Staffan Bergsten att arbetet på Roxtuna till sist blev ohållbart. Inte på grund av arbetet i sig, utan för att han inte hade tid att skriva. Hösten 1965 sökte han sig därför istället till PA-rådet i Västerås, för ett halvtidsjobb. Där utgjordes hans klienter inte av kriminella – utan av personer som av olika skäl inte kunde fullgöra sina tidigare arbetsuppgifter.
I Västerås stannade han kvar, i ett radhus i utkanten av staden. I Staffan Bergstens biografi finns ett familjefoto från början av 70-talet som säger mycket om den redan då mycket efterfrågade poetens liv. Här sitter Tomas, Monica, döttrarna och hunden Frida på trappan utanför radhuset. Inga divalater – Tomas Tranströmer ser i sin tjänstemannakavaj ut som vilken familjefar som helst.
Han utgjorde ingen del av 1960-talets politiska strömningar i litteraturen – vilket han på en del håll kritiserades för. Han kände sig inte delaktig i det svenska kulturlivet, så som det manifesterade sig i massmedier och tidskrifter. Men han tog för den sakens skull inte avstånd vare sig från radikala idéer eller sina vänner i kultursfären.
Tomas Tranströmers dikter är alltså betydligt ovanligare än sin upphovsman. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg beskriver det träffande i sina memoarer, ”Vägarna till Afrika”: ”Medan många av mina vänner hävdar att författaren till sin natur är en främling i samhället, var Tomas mer insatt i dess funktioner än de flesta /…/”Han sökte sig inte bort från verkligheten utan ned i den – som när en dykare grans kar fartygets undersida. Han lät oss uppfatta signalerna från själens bortvända hälft.”

Man skulle kunna kalla honom för en metapoet – psykologen vars poesi också används i andra psykologers arbete.
Anna Kåver är psykolog, psykoterapeut och författare både till fackböcker och de mer populära ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” och ”Himmel, helvete och allt däremellan”. På hennes mottagning i Uppsalahänger Tranströmercitat sedan många år synliga för patienterna.?– Strofen ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara hittas av den som gått vilse” står till exempel på ett bord mellan våra fåtöljer. Jag kommenterar det inte så mycket men jag ser att mina patienter sneglar på det. Några kommenterar det. Kanske är det så att i den allra djupaste depression, hos dem som lider allra mest, finns det kvaliteter och synsätt som inte är tillgängliga för andra. Som också kan bli en väg ut ur det svåra. Ett annat citat är ”De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade. Gå förbi dem!”

Vad är det i hans poesi som gör att den fungerar på din mottagning?
– Jag jobbar bland annat med medveten närvaro, mindfulness och acceptans. Jag tycker att hans texter genomsyras av acceptans av livets tillstånd. I metaforiska beskrivningar finns döden, smärtan, hur livet ser ut för oss alla. Hans dikter innehåller mycket medveten närvaro om naturen och de små detaljerna i tillvaron. Ofta formulerar han sig väldigt trösterikt. Att läsa hans poesi är väldigt lugnande. Han hittar essensen av det allmänmänskliga. Det som är den svåra delen i att vara människa blir lite mindre svår i hans texter. Ibland har han gans ka mycket humor, en varm glimt i ögat, det är inte så många som pratar om det.

Hur fungerar poetisk humor i terapi?
– Att ha en glimt i ögat, att ibland vara lite vanvördig tillsammans med, inte mot, patienten om livets villkor är ett viktigt inslag i terapin. Att kunna se det dråpliga även i det mest nattsvarta. Man måste naturligtvis känna in varje enskild patient, om han eller hon är mottaglig för humor. Men då kan det bli alldeles förlösande.??– Jag gillar ju också Wis?awa Szymborska. Jag tycker att hon och Tomas Tranströmer har samma förmåga att i sina formuleringar vrida till verkligheten, så att den får en oväntad touch.

Redan då Tomas Tranströmer arbetade på Stockholms psykotekniska institut 1959 skrev han den lilla samlingen ”Fängelse”, som består av nio haikudikter – en nyårsgåva till sin vän Åke Nordin, anstaltschef på Hällby ungdomsfängelse. Dikterna var, skriver Staffan Bergsten i biografin, en föraning om den miljö som skulle möta honom på Roxtuna där han genom Nordins förmedling fick anställning året därpå.
När jag står här, vid taggtrådsstängslet i Roxtuna mitt i det östgötska landskapet, är det inte svårt att föreställa sig denna scen, där mjuka drag tränger igenom ungdomsförbrytarens tuffa yta:

När rymmaren greps

bar han fickorna fulla

med kantareller

När jag försöker kontakta Tomas Tranströmer fär jag veta av förlaget att han är bortrest. Men i senaste numret av Psykologtidningen rekommenderar han särskilt dikten ”Galleriet” för läsarna. En lång dikt som tog nästan tio år att skriva, och som illustrerar hans yrkesliv. På ett motell vid E3 kommer ansikten från hans psykologliv upp som snapshots ”genom glömskans vita vägg”.

Den här kvinnan köper och köper saker

för att kasta i gapet på tomrummen

som smyger bakom henne

 

Herr X vågar inte lämna sin våning

Ett mörkt staket av mångtydiga människor

står mellan honom

och den ständigt bortrullande horisonten

I Roxtuna kommer en kvinna i trettio-årsåldern fram till oss. Hennes rosa luvjacka är den enda färgklicken på den i övrigt folktomma gatan. Hon är nyinflyttad. Men hennes mormor och morfar bodde i byn, arbetade här. Och de kände Tore Wredenmark. Hon minns hur de intagna ”gick omkring lösa”, när hon lekte på lekplatsen som barn.
Tore Wredenmark minns också.
– Anstalten var ett litet samhälle i samhället. Från Stockholm hittade man knappt hit. Men det ändrar sig fort. Det växer igen. Och så vidare.
Idag kantas vägen till den tomma anstalten av nya stora villor.

Psykologen Tomas Tranströmer

Året efter examen (1957) anställdes han vid Psykotekniska institutet vid Stockholms högskola. Förutom psykologi hade han studerat litteratur och religionshistoria. Han började skriva poesi 1947.
1960–1966 var Tranströmer fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Roxtuna i Linköpings kommun.
Under 35 år bodde och verkade han i Västerås, bland annat var han halvtidsanställd på Personal administrativa rådet (PA-rådet) och Arbetsmarknadsinstitutet (AMI).

——————————————————-

“En utkiksplats mot samhället”

”Litteraturförgiftning”. Det skulle Tomas Tranströmer ha fått om han inte haft sin psykologverksamhet, skrev författaren Eva Ström i Sydsvenskannär det tillkännagivits att Tranströmer ska få Nobelpriset. Det syftade på en artikel i Lyrikvännen från 1981, där han sa att han skulle få problem om han lämnade sitt ”borgerliga yrke” och blev heltidspoet. Han skulle få en känsla av att parasitera samt sakna direktkontakten med den vanliga människans problem.
Eva Ström själv arbetade heltid som läkare åren 1974-1988 och förstår resonemanget.
– Jag var en av alla dem som gick upp på morgonen och gick till jobbet. Jag fick aldrig skrivkramp, skrivande var förenat med frihet. Och läkaryrket gav mig en utkiksplats mot samhället som inte var min egen lägenhet eller det egna jaget. Jag lärde känna mig själv, var min empati är, mina gränser. Jag tänkte mycket på hur människor fungerar i kritiska situationer.
Hennes eget skrivande, säger hon på telefon, har på många sätt influerats av läkaryrket, både av miljöerna och språket.
Hos Tranströmer hittar hon inte riktigt samma drag.
– Jag tycker det vetenskapliga språket är oerhört vackert. Det är fullt av känslor som inte uttalas. Det är ett språk som söker precision. Hos Tranströmer tycker jag inte att det återfinns som stildrag från psykologins vetenskapliga språk. På så vis är inte hans yrkesverksamhet synlig. Men hans språk är klart och pregnant och har en ekonomisk enkelhet, som också naturvetenskapligt språk kan ha, när det är som bäst.

Hur tycker du att Tranströmers poesi influerats av psykologyrket?
?– I ”Klanger och spår” nämns en anstalt, som kan vara Roxtuna. Men raderna är allmänt hållna. Den höga uppskattningen av drömvärlden finns ju i psykologyrket, åtminstone inom vissa skolor, men detta är ju ett gemensamt drag med exempelvis hela modernismen, och inte bara modernismen utan litteraturen i stort från Bibeln till Cartarescu. Dikten ”Galleriet” är viktig som exempel på hans yrkesverksamhet.

—————————————————–

”En exemplarisk mellanskiktspoet”

Johan Jönson kom för ett par år sedan ut med ”Efter arbetsschema”, en hyllad diktsamling på 800 sidor som handlar om att jobba i vården och på fabrik, vilket han själv också gjort mycket. Arbete, säger han när vi träffas på Café Vinterviken i Aspudden, är med undantag för klassiska arbetarförfattare, ett bra och ganska oexploaterat ämne i litteraturen.
– Jag var förundrad över att det så sällan skildras hur människor drar ihop pengar. Men det räcker inte att ha ett intressant ämne. Det man skriver måste vara estetiskt intressant. Jag kan till exempel sätta samman en teoretisk passage från filosofen Jacques Rancière med en vuxenblöja. Utan att vara säker på vad som ska uppstå. Man kan använda sig av upprepade arbetsrörelser – det är lättare att illustrera i poesi än i en roman.

Hur tycker du att yrkeslivet avspeglar sig i Tomas Tranströmers författarskap?
– Väldigt lite, förutom den allmänna mellanskiktspositionen, den tycker jag är tydlig. Annars tycker jag inte att den framträder alls. Jag upplever att Tomas Tranströmer uppfyller kraven på en exemplarisk mellanskiktspoet. Han har ett halvtidsjobb som psykolog och skriver skör poesi på fritiden.

Hur menar du då?
– I mångt och mycket tycker jag att han reproducerar en sorts tjänstemannaklass perception av tillvaron, av livet, omvärlden och sinnesintrycken. Också hans omtalade metaforer, även om han får syn på något nytt.

Finns det några likheter mellan Tranströmers arbete och ditt?
– Inga större likheter. Förutom att båda har insyn i behövande personers verklighet. Men vi svarar väldigt olika på det i vår poesi. En psykolog är i toppen på näringskedjan på en sådan arbetsplats, de jobb jag haft har varit längst ner, vilket bidrar till våra olika perspektiv. Jag föreställer mig att psykologer trivs på jobbet i större utsträckning än vad vårdare och skötare gör. Det är min gissning.
– Att vara författare eller poet idag är också en ny fattigdomsform, om man inte har familj som kan bära upp en.

 

Publicerat i Sydsvenskan 2011–12–04. Klicka på länken får du även se fotograf Anna Simomssons fina bilder.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ragnar Thoursie påminner om att äldre är människor – inte föremål

24th November, 2011

Ragnar Thoursie lämnade poetkarriären för ett liv i statlig tjänst. Som han ironiskt nog avslutade med dikter från den privatiserade tillvaron på ett äldreboende i Nacka.
När jag undersökte bokhyllan i min nya andrahandslägenhet hittade jag den: diktsamlingen som blev hans grande finale. ”Sånger från äldreomsorgen”. Jag tog ut boken ur hyllan, läste lite av hans storslaget enkla poesi om åldrandets möte med samhället.

”Ja, men Elsa, vad är det nu? Vi var ju

nyss hos dig! Det är hemtjänstens

nattpatrull för gamla, lika i hela landet.

Inget benbrott denna gång, ingen

som ligger på golvet och kvider.

Bara rop efter någon att prata med,

I vargtimmen.”

 

Jag hade förmånen att få intervjua Ragnar Thoursie när boken kom 2009. Jag kommer aldrig att glömma den starka känslan när han började gråta, han var själv gripen av sitt motiv: att äldrevården är en kolossal fråga för samhället.
”Omsorg är den yttersta formen av kärlek”, så minns jag att han uttryckte det. ”Jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.”
Dikterna är ingen direkt samhällskritik, snarare en påminnelse om det självklara: gamla människor är inte enheter, objekt, föremål som kan rationaliseras eller staplas. De är fortfarande människor. En påminnelse som tyvärr verkar behövas.

För ”Sånger från äldreomsorgen” är inte längre aktuell, den är akut. Jag önskar att förlaget, Albert Bonniers, ska trycka den i pocket och sälja till rabatterat pris. Samt dela ut boken gratis, till politiker, riskkapitalister och alla andra som på något vis har med vård av äldre människor att göra. Obligatorisk kvällslektyr. Eller bara att ha under kudden om natten.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Hur tänkte du här? Christina Hesselholdt förklarar sig.

9th July, 2011

Den danska författaren Christina Hesselholdt döpte personerna i titelnovellen i boken “Camilla and the horse”, som kom på svenska i våras, efter prins Charles och Camilla.
Hur tänkte du här?
– Alla novellerna i samlingen handlar om medelålders par i Köpenhamn, som alla är bekanta med varandra på ett eller annat sätt. Just det här paret, Camilla och Charles, är på kortsemester i Berlin och går på strippbar. Det är en av stripporna som kallar dem för Camilla och Charles. Jag valde de här namnen som ett skämt med det engelska kungahuset.
Men sedan kallar strippan Charles för “the horse”. Vilket frammanar lustiga bilder i mitt huvud.
– Det var meningen att det skulle vara roligt – jag har inte funderat så mycket mer på det. Men Camilla är central. Hon och de andra karaktärerna följer med i min nästa bok, “Camilla – og resten af selskabet”, som kom ut i Danmark i fjol.
– I den boken är Camilla i England på ett bed & breakfast där prins Charles varit och där det hänger en bild på prins Charles i hallen. Men blinkningen till det engelska kungahuset är fortfarande bara på ytan. Det viktiga i novellen “Camilla and the horse” är att Camilla vänder strippbarens logik upp och ned. Hon försöker sälja sin man till en prostituerad och blir själv förälskad i en av kvinnorna. Men det är egentligen en sorglig historia som handlar om längtan. Alla längtar efter någon som inte är där eller något de inte har.
– Alma längtar efter en ny förälskelse, Camilla längtar efter en känsla av sammanhang: “Jag skulle önska att jag var Zizek. Zizek kan få allting att hänga ihop, om jag hade varit Zizek skulle jag nu, precis nu, ligga på en punisk bordell och knulla i kapp med Houellebecq, hororna skulle inte vara trafficked, bara glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de, kan du höra det sjungas av gregorianska munkar, eller kanske av en kastrat: glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de.”
Har bokens Camilla och Charles något gemensamt med verklighetens?
– De tycker om samma saker, läsning och hög fart i livet.

Publicerat i DN 2011–07–09.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Romaningenjören

8th May, 2011

STOCKHOLM. Nicole Krauss beskrivs ofta som ett av den amerikanska litteraturens nya stjärnskott. Julia Svensson har pratat med henne om att bygga hus och att låta hjärnan arbeta som den vill.

”Böcker är det bästa sällskapet. Bara min familj och mina barn är bättre.”
Klockan är halv tio på morgonen och vi har träffats i ett konferensrum på Nicole Krauss hotell, ett stenkast från Kungliga biblioteket i Stockholm.
Det hon säger är inte särskilt förvånande. Till och med Nicole Krauss blus är litterär. Den är blå med vita små prickar och är gjord av en New York-designer vars far är den brittiske författaren Peter Mayle, han som skriver om Provence. Men butiken har tråkigt nog slagit igen.
Nicole Krauss har läst och skrivit sedan mycket tidig ålder. Med förra romanen, den mer humoristiska ”Kärlekens historia”, fick hon sitt internationella genombrott. Med sin tredje och senaste roman, ”Det stora huset”, har hon insett vilken sorts författare hon vill vara. Men mer om det senare.

* * *

”Det stora huset” är precis som ”Kärlekens historia” en roman om litteratur. Den börjar med att Nadia, som är författare, får hysa ett gäng möbler åt en kille som ger sig av till Chile. Bland möblerna återfinns ett enormt skrivbord i mörkt trä. En av dess nitton lådor är låsta.
Sedan kommer ytterligare tre berättelser: en far som har svårt att närma sig sin son, en man vars fru är ett mysterium, och ett syskonpar som överbeskyddas av sin far, den israeliske antikhandlaren. Berättelsen följer ingen tydlig röd tråd. På ytan verkar karaktärerna inte ha något gemensamt, mer än i vissa fall det stora skrivbordet. Sedan förstår jag att de alla bär på en stor sorg.
Liksom Nicole Krauss övriga romaner bottnar ”Det stora huset” i judendomen. Bokens titel är densamma som namnet på den skola som rabbi Johanan ben Zakkays grundade för att i skriftlig form återskapa minnet av det som det judiska folket förlorade efter att Jerusalem och templet bränts ner av romarna år 70.
– Det var ett helt folks förlust. Vad är en jude utan Jerusalem? Mina böcker är ett eko av detta; hur människor hanterar och formas av förluster.
– Nyligen har jag börjat tänka att skrivandet är en sorts diasporisk önskan. Att jag skriver den här boken för att skapa det stora huset igen. Kanske kan man sätta ihop minnet genom att sätta ihop alla människors förluster.

Du återkommer till Östeuropa, som din egen familj härstammar ifrån.
– Att mina mor- och farföräldrar flydde undan Förintelsen är en betydelsefull del av mitt liv, men jag skriver aldrig om Förintelsen. Jag skriver om efterverkningarna, hur människor börjar om sina liv. Det är en fascinerande tanke att människan klarar detta.

Karaktärerna delar sorgen och ensamheten. Varför vill du utforska dessa känslor?
– Jag skriver inte om sorg och ensamhet, snarare om att hantera dem. Det är en enorm ansträngning, en kamp för alla människor att kommunicera och förstå varandra. Jag känner väl till upplevelsen av att stå utanför.

* * *

Nicole Krauss ger ett sympatiskt intryck trots att hon måste vara trött, det blev sent på Brombergs förlag kvällen före. Hon talar i långa meningar med mjuk, inte särskilt stark röst, och ibland så fort att orden är svåra att urskilja. Det är lite som att läsa hennes bok; hon gör det inte lätt för någon. Inte ens för sig själv.
”Jag beundrar gärna Krauss för hennes stora förmåga, för hennes intelligenta mönsterkonstruktion. Men jag tror inte att det är där romanens låga finns. Den brinner starkare i sorgen och i känslan för det som inte sägs, knappt tål att minnas, som lever i skuggan av alla dessa ord vi har”, skrev Malin Ullgren i sin recension av boken (DN 3.5).
Men alla är inte förtjusta i Nicole Krauss utstuderade romanbyggen. Svenska nyhetsmagasinet Fokus står för den senaste i raden av vitsar som anspelar på titeln på Nicole Krauss mans Jonathan Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära”. ”Extremt smart och otroligt svalt” är rubriken på Therese Erikssons artikel om att Krauss och Safran Foer är ett alltför perfekt par som skriver alltför perfekta romaner. Andra varianter är Extremely large and incredibly expensive (amerikansk sajt om att parets hus i Brooklyn kostade 6,7 miljoner dollar) samt Extremely similar and incredibly suspicious (författaren Emma Garman kritiserade 2005, på sajten Mediabistro, likheterna i författarparets romaner).
Intelligenta, vackra och framgångsrika. Paret är som ett slags arvtagare till Siri Hustvedt och Paul Auster i det författartäta och allt mer gentrifierade Park Slope. Nicole Krauss lever, i alla fall utifrån betraktat, den urbana medelklassdrömmen. Det korrekta i att läsa Odysséen för sina söner och att inte äta kött retar en del – och anses av vissa dessutom vara en pr-kupp: förlagen utnyttjar den dubbelt romantiska lystern kring författarparet.
Men detta är inget jag frågar om. Både jag och andra journalister har fått instruktioner att inte prata om hennes man och privatliv.

* * *

– Jag utmanar inte läsaren medvetet, säger Nicole Krauss.
– Skrivprocessen är ett pussel även för mig. Det tog två och ett halvt år att skriva boken, och under två av de åren visste jag inte hur den skulle hänga ihop. Det var som att börja på min första roman: jag visste inte om jag kunde. Jag kan inte föreställa mig en författare som kan skriva utan att ha den ångesten.
– Men jag skriver bäst när jag är osäker. Då sipprar min osäkerhet in i karaktärerna. Den tredje nivån, läsarna, måste acceptera osäkerheten. Hela våra liv utspelar sig i tvivlets skugga. Vi vet aldrig om vi tar rätt beslut. Att låta läsaren dväljas i osäkerhet är ärligare än att låta dem veta allt.
När hon börjar, framför datorn, följer hon varje ny idé; hela scener, eller bara en romanfigurs röst. Somliga spår leder ingen vart.
Till slut har hon en samling figurer som känns levande. Sedan skriver hon, kapitel för kapitel.

* * *

Idén om skrivbordet utvecklades ur en novell hon skrev om sitt eget skrivbord. Kapitlet ”Simpölar”, om Arthur och Lotte i London, uppstod i Hampstead Heath, där hon bodde under sin tid i staden.
– Det var en märklig och melankolisk tid av mitt liv. Landskapet symboliserar den känslan. Jag ville tillbaka dit. Och så blev det en man som ser sin fru försvinna ner i en simpöl varje dag. Efter många sidor insåg jag att jag skrev om en man som hela sitt liv varit gift med en kvinna som var ett mysterium. Simpölen är naturligtvis en perfekt metafor för deras relation. Men historien om hålet var det som kom först.
Först nu, efter tre romaner, har Nicole Krauss förstått: Det är såhär hon vill arbeta. Nästan ingenjörslikt.
– ”Det stora huset” har blivit en karta över hur min hjärna vill tänka. Det är en djup drivkraft för mig att länka ihop figurerna. Hur kan jag bygga en struktur, ett hus, där alla bitar har sin rätta plats? Det är det som är det roliga, att finna rätt rum för varje fragment. Gör jag det börjar karaktärerna sjunga på ett sätt de inte skulle göra ensamma.
– Jag förstår nu att jag är mer bekväm i att vara obekväm, att inte veta svaret, än vad jag är i snabba lösningar. Men jag hoppas att läsaren känner att hon inte är ensam i den osäkra upplevelsen, utan att vi delar den. Som den låsta lådan i skrivbordet; jag visste själv inte förrän vid slutet vad som skulle finnas i den.

Fakta Nicole Krauss

Född: 1974 i New York. ?Bor: I Park Slope, Brooklyn, New York. ?Familj: Sedan 2004 gift med författaren Jonathan Safran Foer. Tillsammans har de två söner, två och fem år gamla. ?Utbildning: Examen i engelsk litteratur från universiteten Stanford i Kalifornien och Oxford i England. ?Bakgrund: Växte upp i en Bauhausvilla på Long Island i New York. I en läkarfamilj. Hon tog tidigt sin tillflykt till litteraturen. I tonåren började hon skriva på allvar. ?Under sin tid på Stanford fick hon kontakt med författaren Joseph Brodsky, som uppmuntrade henne. ?När hon gjorde en BBC-dokumentär om Brodsky gillade hon det långa formatet och lämnade poesin för att skriva romaner. ?Aktuell med: Romanen ”Det stora huset”, nyss utkommen på svenska. ?Tidigare verk: ”Man utan minne” (2002, 2009 på svenska) och ”Kärlekens historia”(2005).

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–08. Foto: Annika af Klercker.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Krokiga relationer

3rd May, 2011

BOKRECENSION. Christina Hesselholdt. Camilla and the horse. Övers Ninni Holmqvist. Kabusa

Det börjar med Alma. Hon är på semester och vandrar i Wordsworths kuperade landskap. Hon associerar Dorothy Wordsworth (som antagligen traskat över kullarna lika ofta som sin bror William) och på det faktum att William Wordsworth vid flera tillfällen skrev sina dikter utifrån sin systers anteckningar. Till exempel blev hennes beskrivningar underlag för dikten ”The Daffodils”. Apropå detta är hennes man, Kristian, trött på att hon aldrig refererar till dem som ”vi” längre, bara ”jag”. Han vill få ett erkännande. Att han var med vid Wordsworths kullar. Precis som Dorothy Wordsworth.

Titelnovellen, som har det lustiga namnet ”Camilla and the Horse”, sätter tonen för hela Christina Hellelholdts samling; excentriska noveller som jag inte blir riktigt klok på, på det där bra och smarta sättet.
Camilla och Charles är ett annat medelålders par som försöker hålla ihop. De är de enda gästerna på en strippbar, där det ingår tre drinkar i entréavgiften. Det blir en blöt natt. De umgås med de anställda kvinnorna. En kallar Charles för the horse, Camilla förälskar sig i en annan.

Det är en överraskande och udda samling där novellerna, som under ytan alla handlar om relationer, krokar i varann på ett subtilt nästan omärkligt sätt. Ett namn här, en bekant där. Man måste läsa långsamt för att inte gå miste om poängerna. Och för att hänga med på språkfesten: ”därför har vi också blivit lite, än så länge bara lite, för tjocka. Men om vi bara följs åt längs livets högt belagda landsväg, är din fettvalk min, och min fettvalk din.”
Christina Hesselholdt är sedan debuten 1991 en av Danmarks mest ansedda författare. Och precis som sina danska minimalistkollegor Naja Marie Aidt, Pia Juul och Helle Helle, bör hon läsas även här, på andra sidan Sundet.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Snålskjutskarusell

29th April, 2011

”Köpa boken i säcken” är rubriken på ett reportage i Svensk Bokhandels sommarnummer. Det handlar om kändisböcker. Ett fenomen som på senare år tagits till nya höjder.
Carolina Gynning är inte ny i bokbranschen – men i vår kommer hennes debutroman, som hon övertalats att skriva av sin förläggare och som är den första av tre. Sofi Fahrman är en annan som skriver på beställning; Morgan Alling ytterligare en.
De är kommersiellt säkra kort och har redan bevisat att de kan få ur sig hyfsad text. Förlagen åker snålskjuts på den mediala karriären. Romanutgivningens cyniska verklighet, som skapat en helt ny yrkesgrupp: bokproducenter som hjälper kändisarna.
Förvisso är skrivandet kanske till och med, som i Gynnings exempel, vad dessa värvade författare innerst inne vill syssla med. Men det är här jag skänker alla ambitiösa skrivarskoleelever en sorglig tanke. Ofulländade begåvningar som kämpar på sina kammare. Utan hjälp av redaktörer, romanproducenter och medskrivare.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–04–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Exilens vansinne

7th April, 2011

Recension: Philippe Claudel
Monsieur Linh och den lilla flickan.
Övers Lisa Lindberg. Norstedts.

Monsieur Linh är den enda som har lämnat sin by för att fly med båten. Kriget har utplånat hans familj. Förutom en liten flicka, hans barnbarn, som han bär på sin arm.
På flyktingförläggningen i den namnlösa hamnstaden delar han sal med sina landsmän. Eftersom han är äldst bjuder seden att han ska serveras mat av de andra familjerna. I övrigt är det ingen som tar någon notis om honom, mer än genom en och annan hånfull kommentar.
Den franske och i hemlandet flerfaldigt prisbelönte Philippe Claudels romantrilogi om krig började med topplisteplacerade “Grå själar” (2006), som behandlar skuld- och förövarbegreppet. “Brodecks rapport” (2009) var en historia om främlingshat. Berättelsen om Monsieur Linh är den andra men sist översatta delen. I den lilla kompakta romanen är temat exilens trauma.

Med enkel prosa skildrar Claudel Monsieur Linhs totala ensamhet. Omsorgen om den lilla flickan håller den gamle och mycket skakade mannen vid liv. Rädslan för att tappa henne är snarare hans eget krampaktiga sätt att klamra sig fast i sin nya verklighet. Men på en bänk utanför förläggningen, där Monsieur Linh promenerar varje dag med flickan tryckt mot bröstet, sitter en dag en man som är lika ensam. Ingen av de två kan förstå vad den andre säger. Ändå pratar de, ändå börjar de träffas varje dag.
Trots ämnets inneboende allvar kan “Monsieur Linh och den lilla flickan” såhär långt uppfattas som en varm och lätt roman. Men när allt verkar ha ordnat sig får Monsieur Linhs liv ännu en twist. Socialarbetarna placerar honom och flickan på ett hem för dementa utanför staden. Och på grund av språkförbistringar kan den gamle mannen inte förklara för sin nyfunne vän vart han tar vägen.

Monsieur Linh irrar omkring i pyjamasbyxor bland de dementa patienterna, i desperation, fastklamrad vid flickan. Det enda han vill är att träffa sin vän. Han försöker förklara, försöker hitta en flyktväg. Det är starka scener. Och Philippe Claudel visar med lågmäld styrka hur också samhällsmaskineriets förnuft kan få galna konsekvenser.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Båtfolkets historiker

1st April, 2011

Kim Thúy. Foto: Johan Geniet Bävman

Kim Thúy skrev en roman om flykten från Vietnam, trettio år senare. Hon fick Kanadas finaste litteraturpris, redan på första försöket. Nu är hon i Skåne.

När Kim Thúy var tio år flydde hon med båt från södra Vietnam, undan kommunisterna. En lång resa senare, efter en vistelse i ett flyktingläger i Malaysia, gick familjen i land i Kanada. De var “boat -people”. Båtflyktingar.
Trettio år senare fick Kim Thúy en livskris och stängde sin restaurang. Hennes man sa: “Ta en månad ledigt och tänk igenom vad du verkligen vill.”
Resultatet: en mycket speciell roman. Om Vietnam, om att vara flykting, om att vara ett vietnamesiskt barn i Kanada, om att ha en son med autism, om att komma från en välbärgad familj men ha föräldrar som tar städjobb för att överleva. Om rosa plast-armband med diamanter i.
– Min dröm har alltid varit att få läsa och skriva. Men jag trodde inte att det skulle bli en bok. Jag satt framför datorskärmen och lekte med ord. Varför skrev jag just det här? Kanske för att jag var lat. Jag hade bara en månad på mig så jag skrev om det jag visste något om. Namnet, “Ru”, betyder vaggvisa. Men min restaurang hette Ru de Nam – jag ville ta ett kapitel av mitt liv och skicka det vidare.
Kim Thúy tänkte också på alla historier hon berättat för sina barn.
– Mina föräldrars generation är gamla nu. Det är viktigt för mig att försöka minnas vad de har upplevt. Jag skrev för att mina barn ska kunna gå tillbaka till det om tio år. Men det är en roman, jag har fokuserat på små detaljer. Vill min son ha det stora perspektivet måste han läsa om det på andra ställen. Det intressanta var att ge honom vår tolkning av världen just då. Jag gillar att det jag skrivit kan appliceras på många av de vietnamesiska båtflyktingarna.

Boken börjar: “Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.” Sedan fortsätter det, med fragment som ofta bara är en sida långa, men som krokar i varandra. En lång medvetandeström, som jag inte kunde lägga ifrån mig.
– Jag har aldrig studerat fransk litteratur. Jag viss-te inte att strukturen var märklig, för mig kom det naturligt. Det var därför jag blev förvånad när journalisten från Le Monde ville att jag skulle förklara strukturen – i en hel timme.

Hur ser du på Vietnam idag?
– När jag jobbade som advokat bodde jag tre fyra år i Vietnam. Det var då jag lärde mig vad Vietnam var. Min farbror och mina kusiner valde att stanna kvar. De lever under den kommunistiska regimen men har inte blivit kommunister. De håller låg profil. Min farbror var politiker och journalist, och det har han slutat med. Han älskar sport, så det har han skrivit om under alla år.

Jag läste nyligen Nam Les bok “Båten” som tan-gerar samma ämne. Hur kommer det sig att den vietnamesiska båtlitteraturen kommer nu?
– Vi har helt enkelt inte haft tid att titta på vår kollektiva historia förrän nu, vi har haft fullt upp med att överleva. Jag beskriver i boken hur mina föräldrar tog städjobb, de kämpade för sina barns framtid. Efter trettio år nu är vi mer stabila, vi har en ekonomisk säkerhet. Vi kan reflektera, leva lite. Tid är lyx, skriva är en ännu större lyx. Det är därför vi har den här 1,5-generationens vietnamesiska invandrare som börjar skriva nu.
– Men jag trodde aldrig att skrivandet kunde vara ett jobb. Jag tänkte att jag skulle ha en karriär. Och jag har familj så jag kan skriva när barnen är i skolan, och när jag har tvättat klart och lagat mat. Skriva är fortfarande ingen prioritet, det känns fortfarande som ett privilegium.

Håller du på med något nytt?
– Nästa bok ligger redan klar på redaktörens skrivbord. Den kommer ut i Kanada till hösten. Jag vet inte hur jag ska summera. Inte ens “Ru” kan jag summera – den handlar om meningslösa detaljer. Och den nya boken handlar om samma sak.

_______________________________________________________

Fakta: Kim Thúy
Född: 1968 i Vietnam. Kommer från en välbärgad familj av ämbetsmän.
Bor: I Quebec i Kanada, med man och två söner.
Om språk: “Jag tänker och skriver på franska. Men strukturen och sättet jag tänker på är fortfarande vietnamesiska.”
Favoritförfattare: Andreï Makine, Nicole Krauss, Marguerite Duras, Alessandro Baricco.
Tidigare: Har jobbat som advokat, tolk och drivit restaurang.
Aktuell med: Debutromanen “Ru”, som fått Kanadas främsta litteraturpris, Governor Generals Award. Nominerades till Prix des cinq continents de la Francophonie i år och fick franska Grand Prix RTL- Lire 2010. Rättigheterna har sålts till åtta länder.
Nästa bok: En ny roman kommer i Kanada till hösten.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–01.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Franska band

29th March, 2011

Vi är inne i den nordiska litteraturens guldålder, sa Per Olov Enquist (bilden) på Paris bokmässa, i år med nordiskt tema.
Frankrike är den nordiska litteraturens främsta återförsäljare och varje förlag med självrespekt ger ut en nordisk författare. Senaste numret av Magazine Litteraire går igenom Norden, från isländska sagor till Selma Lagerlöf och barnlitteratur. Det som lett fram, både till deckarboomen och till mer högkvalitativa författarskap som Sofi Oksanen, Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri, är influenser utifrån, anser Le Mondes kritiker Nils C Ahl. En rik översättning av den franska nouveau roman, den magiska realismen och den amerikanska romanen.
Det är nyttigt med utifrånperspektiv. Men man kan fråga sig hur Sverige bäddar för framtida författargenerationer. Skolungdomar är mindre intresserade av språk. Förlagen översätter främst anglosaxisk litteratur. Biblioteken magasinerar böcker och bär in soffor.
Nordens litteratur är bättre än på femtio år, enligt Enquist. Men den nya vågen av unga romanförfattare måste slåss mot en korvfabrik av deckare producerade på löpande band.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries