20th March, 2011
JOnas Hassen Khemiri. Foto: Nikolaj Jakobsen
PARIS. Hemska historier från ett kallt landskap där solen aldrig skiner. Det gillar de franska läsarna. Men högarna av nordiska deckare har banat väg för den smalare litteraturen. Julia Svensson besöker bokmässan Salon du Livre i Paris, som i år har Norden som tema.
– Wallander och Millennium har lärt de franska läsarna att älska det som händer däruppe hos er. Ingen bryr sig om böcker om Rom, det känner vi redan till. Jag säger inte att vi turistar när vi läser böcker av Sofi Oksanen, men vi upptäcker något nytt.
Salon du Livres chef Bertrand Morisset dricker sin espresso i farten. En trappa ner, på det hektiska mässgolvet, marknadsförs ett sjuttiotal nordiska författare under fyra dagar. Men förvånande få av deckargiganterna är på plats – vilket ger en smått altruistisk känsla.
– Vi ville undvika klichéer. Camilla Läckberg säljer redan som smör. Sofi Oksanen är viktigare, hon har gjort succé men är inte stor här än. Men bokmässan behöver stora namn som dragplåster. Vi har bjudit in Mankell, Johan Theorin och Per Olov Enquist.
Hur plockade ni ut de andra?
– Varje land kom med förslag. Hälften av författarna skulle vara män och hälften kvinnor. Det klarar ni där uppe, i Frankrike skulle vi aldrig klara det.
Men vad kan Frankrike, med sin litterära tradition, lära av det nordiska?
– Vi har en tradition av att översätta mycket utländskt. Vi har förlag som tar större risker än till exempel nordiska, som inte ger ut mycket franskt.
– Men fransmännen är inte längre överlägsna. Den franska samtida litteraturen, det är den som är problemet.
Nathalie Fiszman, som ensam driver förlaget Serpent à Plumes, gör en paus i fixandet inför monterminglet. Hon ger huvudsakligen ut utländsk litteratur, säger hon, och hon håller med Bertrand Morisset.
– Den franska samtida litteraturen är precis som den franska samtida filmen. Den existerar inte för mig. Den utländska litteraturen är mer berättelse-buren, fantasifull. Den franska upplever jag som väldigt egocentrisk.
Nathalie Fiszman ger ut Kerstin Thorvall, Marie Jungstedt och flera andra nordiska författare. Men hos Jonas Hassen Khemiri har hon, liksom hos danska Helle Helle, hittat en ton som sticker ut.
– Montecore är en av de senaste årens största romaner. Den har många ingångar: invandring, språk, kärleken mellan en far och en son. Och så ställer den frågan: vad är en konstnär? Översättningen var dubbelt komplicerad. Montecore är ett språkexperiment. Dessutom är farbrodern i boken tunisier – och bokens tunisiska franska måste översättas korrekt.
En bit bort signerar Jonas Hassen Khemiri böcker i den stora nordiska montern. “Montecore – un tigre unique” kom ut i Frankrike redan 2008 men inför mässan lanseras den igen. Med mer uppmärksamhet som resultat – även om strömmen till Khemiris bord är mild i jämförelse med kön till Jo Nesbøs.
– Jag är så tacksam – det var min översättare som övertygade Nathalie Fiszman att ge ut “Montecore”. Översättning är häftigt – att hitta en glädje i att återskapa ett språk. Det är kul att boken nu når tunisiska läsare, säger Jonas Hassen Khemiri.
– Det är fem år sedan jag skrev den, så för mig känns det lite som att kolla på gamla skolfoton. Men jag är fortfarande stolt över boken.
De utländska förlagen måste förbereda utgivningen dubbelt så envist när författaren inte redan är etablerad i landet. Det märker Anne Swärd, vars “Till sista andetaget” kommer på franska först i augusti. Bokmässan är bara den första intervjuspäckade promotionsrundan.
Varför tror du att din bok tilltalar en fransk publik?
– Min franska förläggare gillar att boken är modern och samtidigt har en tyngd och substans, samt att den inte är rädd att beröra vissa tabun. Fransmännens styrka är tradition, så nordiska författare kan antagligen erbjuda en friskhet och ett mod att skriva nytt och självständigt i förhållande till traditionen, säger Anne Swärd.
Har du hämtat mer inspiration från fransk kultur än titeln på din bok?
– I bakgrunden av min roman skymtar “À bout de souffle”, Godards femtio år gamla men ändå moderna film. Marguerite Duras är en gammal tonårskärlek och sådana rostar som bekant aldrig. Det franska är också ordrikt, och även om jag ibland skriver mer rått än vackert så är jag kanske lite fransk. Jag passar inte i den minimalistiska nordiska litteraturfållan.
_________________________________________________________
Fakta: Salon du Livre
Pågår i Paris 18-21 mars.
Det största litterära eventet i den franskspråkiga världen, till storleken något mindre än bokmässan i Göteborg.
I det nordiska temat ingår författare från Danmark, Finland, Sverige, Norge och Island.
Svenska medverkande: Mara Lee, Anne Swärd, Sara Strisberg, Jonas Hassen Khemiri, Carl-Johan Wallgren, Annika Thor och Johanna Thydell, samt Jovnna Ánde Vest.
Medverkan finansieras till hälften av de nordiska länderna, hälften av Franska institutet.
Speciellt inbjudna av mässan är giganterna Henning Mankell, Johan Theorin och Per Olov Enquist.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–20.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
27th February, 2011
Fler kvinnor. Fler författare utanför Europa. När boken ”Världens litteraturer” utkommer i mars framträder litteraturhistorien i annan skepnad. Julia Svensson har träffat Lundakonstnären Andrzej Ploski, som har tecknat bilderna i boken.
Foto: Amelie Herbertsson
Illustration av Harry Potter.
Andrzej Ploskis ateljé är ett på gränsen till kalt rum längst upp i ett 70-talshus, en bit från Kattesund. Golvet är fläckigt av färg. Väggen också. Taket bär spår av rök från många cigaretter. Här har du varit vild, säger jag. Andrzej Ploski ursäktar röran.
– Jag ska snart ha storstädning, säger han. Det måste jag ha ibland.
Det som ligger framme är ett svensk-polskt lexikon och Les Murrays diktsamling ”Den svarta hunden”, som han illustrerat för Brombergs förlag.
Han har inte kvar en enda av bilderna till ”Världens litteraturer” hemma – han har skickat alla till förlaget.
Han erbjuder en stol med dyna av brun tejp och sedan frågar han om han ska demonstrera hur han tecknar.
Ögonbryn. Näsborrar och markerade kindben. Öron. Stora. Till sist den svarta sidbenan.
– När jag tecknade Kafka fick jag associationer till fladdermöss. Stora öron, blicken. Jag tänkte alltid på ”Förvandlingen”, som spelas på teatern i Malmö nu, att han är som en insekt, en bagge. Fast han är lång och smal.
Hade Kafka verkligen så stora öron?
– I vissa fall har jag överdrivit vissa drag hos författaren, som att jag gjort Kafka mer demonisk, och med större öron. Jag har lite grann försökt markera deras profil som författare.
Sedan drar han två streck över Kafkaporträttet och börjar om.
– Ni ser, det blir inte bra på morgonen. Jag måste värma upp, rita flera teckningar innan jag kommer igång, säger han. Så har det varit när jag målat författarna, jag har fått upprepa motivet flera gånger innan det blir bra.
Under två intensiva månader har Andrzej Ploski gjort nära sexhundra illustrationer till ”Världens litteraturer”. Runt tvåhundra av dem har sedan valts ut. Mest författarporträtt men också illustrationer från verken. Kafkas ”Processen”, Tolstojs ”Anna Karenina”, Cervantes ”Don Quijote”.
Bildernas snabba och enkla karaktär är inspirerad av gamla kinesiska och japanska alfabet.
Ibland har han målat med tempera, en vattenbaserad färg som är mer täckande än akvarell, ibland med tusch, som ger ett lite mjukare intryck.
– Alla bilder är tecknade från det bildmaterial som fanns. Men jag har inte kopierat fotografier – det var viktigt att det var teckningar med tydliga penseldrag, att jag fick tolka på mitt sätt. Sen frågade jag mig: Ska jag porträttera dem så att jag får associationer till deras verk? Men jag tyckte att det var viktigare att boken får en grafisk helhet, att jag konsekvent har använt samma teknik.
– Det svåraste var författarna från tredje världen, där fanns inte så mycket bildmaterial. Det var alltid lättare då det fanns flera bilder, som till exempel Hemingway.
Har du läst alla författare du porträtterat?
– Det var omöjligt att läsa alla – det skulle ta lång tid. Men naturligtvis känner jag till en del sedan tidigare. Jag har haft högt tempo och ritat flera olika författare varje dag. Mellan personerna har jag tagit cigarettpauser – för att rensa huvudet och börja på nästa.
”Världens litteraturer” är tänkt som en modernare litteraturhistoria, vilket bland annat avspeglar sig i bokens urval av författare. Större andel kvinnor. Dessutom handlar bara hälften av boken om Europa.
– Det var omöjligt att porträttera alla, så jag fick välja själv. Men när jag var klar tyckte redaktören inte att jag hade ritat tillräckligt många bilder av författare från tredje världen. Och trots att jag noterat att det var väldigt många intressanta kvinnliga författare med i boken hade jag inte ritat tillräckligt många kvinnor. Så jag fick bakläxa.
Andrzej Ploski
Född: 1949 i Kielce, Polen.
Bor: I Lund.
Familj: Fru, barn och barnbarn.
Tidigare: Har illustrerat Jan Mårtenssons lundaprofiler och tecknat för Ellerströms förlag.
Aktuell med: Illustrationer i ”Världens litteraturer”.
Världens litteraturer
Boken ”Världens litteraturer” kommer ut på förlaget Studentlitteratur. Den vänder sig både till studenter och till allmänheten. Margareta Petersson, litteraturprofessor, är redaktör för boken. Författare är bland andra Gunilla Lindberg-Wada (Japan), Marja Kaikkonen (Kina), Lena Kåreland (barnlitteratur). Från Lund bidrar Rikard Schönström (nordisk litteratur), Bo Holmberg (Västasien) och Björn Larsson (censur).
Boken är uppdelad i fem tidsepoker, och inom varje epok går man igenom de olika världsdelarna från öst till väst – detta för att läsaren ska få en känsla för större historiska sammanhang.
Med boken får man också tillgång till en webbsida, med specialskrivna artiklar, ett par tusen uppslagsord och en tidslinje. Sidan har automatisk koppling till Nationalencyklopedins författarpresentationer.
Det svenska forskningsprojekt som lade grunden för ”Världens litteraturer” har också utvecklats internationellt. Det brittiska förlaget Blackwell planerar utgivning i fyra band år 2013.
Hallå där…
… Margareta Petersson, professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet och redaktör för ”Världens litteraturer”.
Vad är nytt med den här boken?
– Litteraturhistoria är ett gammalt ämne och i Sverige sysslar vi mest med svensk litteratur. Samtidigt har vi en studentgrupp som är alltmer berest och har ett stort intresse av kinesisk, indisk och latinamerikansk litteratur och historia. Vi lever i en globaliserad värld med störtskurar av information från alla håll. När man läser litteratur får man ett inifrånperspektiv, också på ganska främmande världar.
Var det du som fick idén till boken?
– Egentligen var det Karin Palmkvist på Studentlitteratur i Lund. Men jag hade jobbat med ett annat projekt tidigare, som handlade om problem som uppstår när man försöker skriva om litteratur i ett globalt perspektiv. Så jag var rätt lättövertalad när Karin vände sig till mig.
Vilken är din egen forskningsbakgrund?
– Jag har internationella intressen – som många andra som var unga på 60-talet. Jag skrev min avhandling om bilden av Indien, och sedan har jag skrivit ett par böcker om indo-engelsk litteratur.
– Jag har skrivit en bok om Salman Rushdies fyra första romaner. Jag blev rätt frustrerad över hur ”Satansverserna” hanterades. Dels de våldsamma iranska protesterna, men också att västerländska kritiker hade svårt att hantera det som skedde. En del tolkade det som att ”muslimer inte förstod sig på fiktion”. Min utgångspunkt i boken var att gå igenom romanen, och se vad som stötte muslimer. Jag tittade också på Rushdies intresse för blandkulturer, hybrida kulturer, som han alltid lyfter fram som något positivt.
Vad innebär det att ta hänsyn till genusperspektivet, som ni gjort i ”Världens litteraturer”?
– En av de stora bristerna i äldre litteraturhistoria är att den är genomgående manlig och därför ensidig. Vitsen med litteraturen är de många perspektiven. Alla som skriver i den här boken har försökt ge utrymme åt många röster.
– En stor förändring är att Europa bara får halva utrymmet. Därigenom är det mycket som försvunnit.Vi har inte många författarbiografier och vi har varit mycket strängare i urvalet – men vi försöker ge större linjer, sammanhang, situationer, historisk kontext till litteraturen. Jag tror att detta är en perspektivförskjutning. Med nya perspektiv ser man också det gamla och välkända på ett nytt sätt.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–27. Läs också på webben. Eller som pdf: 110227 INTERVJU Ploski s1110227 INTERVJU Ploski s2
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st February, 2011
Bokrecension. Linda Spåman. Misslyckat självmord i Mölndals bro. Albert Bonniers förlag
I Göteborgsförfattaren Linda Spåmans nyutkomna serieroman ”Misslyckat självmord i Mölndals bro” vaknar den drygt 20-åriga huvudpersonen, med samma namn som författaren, på psyket. Hon har precis försökt ta livet av sig, med hjälp av sömntabletter, kniv, rep och vodka. Hon har magpumpats.
Luttrade medpatienter och deras utbrott. Personalens hurtiga ”Upp och hoppa här ligger vi inte och drar oss”. Den finniga tjejen i rökrummet som säger att Linda tror att hon är något.
Det utlovade humorn finner jag möjligen i Lindas snarkande och av psykofarmaka uppsvällda rumskompis Ritva, besatt av tv-serien Glamour. För någon glamour är det, som ni förstår, inte tal om.
Linda själv vill bara hem och försöka igen. Med plastpåse om så krävs (ett förslag från den destruktiva väninnan Hanna).
Jämfört med andra svenska feministiska serietecknare hamnar Spåmans sårigt naivistiska rutor definitivt på fel sida rolighetsrepet. Man skrattar inte ihjäl sig direkt, åt de deprimerade tjejerna i sina fyrkantiga indieklänningar. Men det Spåman berättar bör berättas – inte minst med tanke på att antalet unga i gymnasieålder som behöver psykvård har tredubblats sedan mitten av nittiotalet medan platserna har minskat, som Sveriges Radios ”Det svenska psyket” berättade nyligen. Och att psykvårdsdebatten efter Anna Odells konstprojekt inte blev vad konstnären själv avsett.
Serieromanens sorgliga eftersmak gör med andra ord inte historien mindre relevant. Snarare tvärtom.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th February, 2011
Curlingföräldern är ingen ny företeelse, konstaterar Julia Svensson trettio år efter författaren Romain Garys självmord.
I den franske författaren Romain Garys autofiktiva roman “Löfte i gryningen” finns en scen jag aldrig glömmer. Den 14-årige Romain Kacew bor i Nice tillsammans med sin mor, en före detta skådespelerska som hankar sig fram som föreståndare på ett pensionat.
Den lilla familjens ekonomiska svårigheter blottas när modern varje kväll stolt placerar en bit kött på sin ögonstens tallrik. För henne själv är det förbjudet att äta kött och fet mat, säger hon. Men en dag, efter middagen kommer Romain på henne i köket där hon i skymundan, fortfarande hungrig, rensar stekpannan från flott med en brödbit.
I december var det trettio år sedan Romain Gary (1914-1980) tog sitt liv – vilket följdes av en skandal. Två dagar före självmordet hade Romain Gary lämnat in manuset till boken “Émile Ajars liv och död”. Den geniförklarade och hemlige pseudonymen Émile Ajar, var alltså samma person som den ofta kritiserade Romain Gary. Vilket betydde att Gary, mot reglerna, fått Goncourtpriset två gånger. Först med “Himlens rötter” och sedan som Ajar med “Med livet framför sig”.
Trettioårsdagen av självmordet har uppmärksammats med en tv-dokumentär, tidningsspecialer, ännu en biografi, en outgiven roman, samt en utställning på Musée des lettres et manuscrits i Paris (t o m 20.2). Historien har berättats många gånger. En man, en myt, som inspirerad av Gary Cooper bytte bort sitt ryska efternamn. Som sedan inte bara blev uppburen författare utan också filmregissör, Frankrikes generalkonsul och fick hederslegionen för sin insats som stridspilot under andra världskriget. Och som till slut tog sitt liv för att han slutit en pakt med Gud om att han aldrig skulle åldras.
Utöver redan nämnda “Löfte i gryningen” är Émile Ajars Goncourtbelönade “Med livet framför sig” (1975), som finns i nyutgiven svensk pocket, särskilt intressant ur ett samtidsperspektiv.
“Med livet framför sig” är en både bedårande och sorglig historia om föräldralöse Momo, en klarsynt och gatusmart pojke som bor i Bellevilles horkvarter. När hans fostermamma Madame Rosa, en pensionerad prostituerad, blir allt sjukare dras resåren om kring hans liv. Han vet inte hur gammal han är eller varifrån han kommer. Han vet inte vem han är eller- vart ska han ta vägen.
I “Löfte i gryningen” skildras Romain Garys egen uppväxt – en författare som visserligen visste vem han var men som tidigt började drömma om att vara någon annan. Först när han skrev under pseudonym blev han fri från kraven runt sin mediala persona och kunde leverera.
Romains mors uppoffringar handlade ju inte bara om en köttbit – vilket den unge Romain inser just där, när han tar henne på bar gärning i köket. Modern projicerade sina högt ställda framgångsdrömmar på honom. För alla som ville lyssna upprepade hon att “han ska bli krigshjälte, diplomat, få Nobelpriset i litteratur och få alla kvinnor på fall”. Romain lovade, och sånär som på Nobelpriset höll han sitt löfte.
Båda romanerna är nära studier i moderskärlek. Och tematiken – hur relationen mellan barn och vuxna kan vara tätt förbunden både med identitetssökande och med jakten på berömmelse – är aktuellare än någonsin. För Romain Gary är, om inte litteraturhistoriens mest lyckade, så åtminstone dess mest dramatiska utgång av ett curlingföräldraskap.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th February, 2011
Det senaste tillskottet från Frankrikes rika seriekultur är Nietzschebiografin “Att skapa sig frihet” av den omdebatterade franske filosofen Michel Onfray (Agerings Bokförlag).
De melankoliska serierutorna av den unge tecknaren Maximilien Le Roy är konstverk i sig. Hela sidor utan dialog. Nietzsche svettas fram “Så talade Zarathustra”. Dramatiska gester, vyer av berg, Nietzsches ångest gestaltad – som långsamma scener i flera decennier gammal tv-produktion.
Onfray har många gånger anklagats för sin benägenhet att förenkla. Och förenklingarna blir, när han ska sammanfatta Nietzsches livsöde på 130 sidor i serieform, i det närmaste oundvikliga. Boken blir mot slutet praktiskt taget ett försvarstal för Nietzsche, mot hans syster antisemiten Elisabeth Förster Nietzsche, som upprättade Nietzschearkivet, förfalskade hans texter och på så sätt gjorde honom till nazisternas ideolog.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–06.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
31st January, 2011
Jenny Diski tar inte vara på fiktionens möjligheter i sitt porträtt av författaren Marie de Gournay, skriver Julia Svensson.
Recension: Jenny Diski. Till den skrivande kvinnans försvar. Övers Cecilia Franklin. Alfabeta.
Redan på 1500-talet kunde intellektuella kollegors mobbning ge en litterär outsider en löjeväckande besatthet av att stiga i graderna. Och redan då väckte denna högmodiga stackare- både uppmärksamhet och avsky – något som egentligen säger mer om omgivningen än om outsidern själv.
Marie de Gournay (1565-1645), främst känd för att ha redigerat Michel de Montaignes “Essäer” efter dennes död, var en sådan gestalt.
De Gournay, det intressanta föremålet för den brittiska författaren Jenny Diskis roman “Till den skrivande kvinnans försvar”, växte upp med sin mor och sina fem syskon på slottet Gournay i norra Frankrike. Till sin mors fasa vägrade dottern gifta sig eller gå i kloster. I sin döde fars bibliotek lärde hon sig grekiska och latin, fast besluten om att bli en uppburen författare.
När Marie läser Montaignes då nyutgivna “Essäer”- bryter hon samman av hänförelse men skriver tillslut ett beundrarbrev. Montaigne kommer på visit och en dröm går i uppfyllelse för den socialt inkompetenta Marie, som för att bevisa sin hängivenhet grabbar tag i en hårnål och sticker flera hål i sin arm – en händelse som Montaigne sedan nämner i en essä. Montaigne blir så besvärad att han i ett svagt ögonblick gör Marie till sin fille dalliance, själslig adoptivdotter. Vilket naturligtvis stiger henne åt huvudet.
Till karaktären är “Till den skrivande kvinnans försvar” snarare en fiktiv biografi än en roman. Då Diski håller sig på behörigt avstånd från De Gournay kommer vi aldrig huvudpersonen inpå livet och när berättelsen någon gång får djup hastar den vidare till nästa pinsamhet.
Marie väntar förgäves på svar från Montaigne – som hon lovprisar inför alla som vill lyssna. När hon flyttar till Paris blir hon ett driftkucku i illasittande ylleklänning som inte kan föra sig i salongerna. Hennes egna soiréer är högstämda freakshows som de unga avantgardeförfattarna i gyllene skor inte kan låta bli att besöka och raljera över.
“Till den skrivande kvinnans försvar” – som även är titeln på en av Marie de Gournays egna skrifter – är inget försvarstal. Även om Diski, utöver alla nederlag, också redogör för De Gournays prestationer och orsakerna bakom hennes eskalerande och fullt begripliga genusraseri.
Möjligen är titeln ironisk. De Gournay var djupt föraktad, för sitt kön, för sin brist på femininitet och för sin brist på bildning. Diskis De Gournay var en litteraturnörd, i begreppets tidiga, osminkade mening. Under de förutsättningarna fanns ingen annan utväg för en kuf som inte ville foga sig, än att bli en förbittrad toka med total brist på självdistans.
Dråpligt och sylvasst står det i baksidestexten. Ja. Men tyvärr är historien är snarare en uppradning än en gestaltning. Jenny Diski utnyttjar helt enkelt inte fiktionen för att göra De Gournay till en romankaraktär man hejar på trots alla hennes brister.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–31.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th January, 2011
Häromdagen kom en röd ask med fruktkarameller till redaktionen. På ena sidan stod det “B Wahlströms 100 år”. På andra sidan fanns omslaget till “Ja, se, Lotta!”, en i raden av preudonymen Merri Viks flickboksserie om Lotta.
Kom att tänka på en bilsemester när jag var kanske nio. Vi åkte minibuss. Min några år äldre kusin läste Lottaböcker, jag gjorde som hon. Och Lottas vardagsäventyr fick mig att glömma allt annat, vilket min faster bistert påpekade: “Nu missade du Linköping!”. Jag vände mig om och såg staden försvinna bakom mig. Återvände till Lotta. Till Linköping återvände jag aldrig.
I backspegeln kan det då rådande föraktet för B Wahlströms rödryggar verka oförtjänt. Under de där åren då jag läste och inte var kontaktbar, var ju Lotta det mest konventionella sällskap man kan tänka sig. En flicka med viss fallenhet för att hamna i pinsamma situationer. Snäll, rekorderlig, driftig. Hon började plugga litteraturvetenskap, blev sambo, köpte radhus. Sedan tappade vi kontakten. Tills jag fick syn på den röda karamellasken.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–17.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th January, 2011
Bangalore är hemmaplan både för den indiska författaren Anjum Hasan och för Sophie, huvudperson i Hasans andra roman “Bort, bort” som Ordfront nu gett ut på svenska.
Sophie har lämnat lilla hemstad Shillong för att söka lyckan i den indiska IT-metropolen. Men hennes liv är lite av en besvikelse. Drömmarna om utlandsstudier har inte gått i uppfyllelse. Hon försörjer sig liksom så många andra indiska 25-åringar på ett telekomföretag. Hon har en kille vars stora mål, i enlighet med rådande konsumtionshets, är att köpa en SUV. Sophie bestämmer sig för att återvända till sin hemby – men väl där är ingenting som förut.
Anjum Hasam, ett stort namn i Indiens unga författarboom, skriver med en ordrik bastant prosa – som liksom hos hennes landsman Aravind Adiga, är rik på indisk vardag. Men skillnaden mot Adiga är att Indien här inte är stilbildande eller exotiskt – Indiens många extremer förstärker snarare det universella i berättelsen. Sophies erfarenheter är inte exklusivt indiska – utan handlar om livet, rotlöshet och den geografiska resan som kulturell klassresa.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–15.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th November, 2010
Om ett par veckor har Pernilla Augusts internationellt bejublade film ”Svinalängorna” Sverigepremiär. Här spelar Noomi Rapace den nu vuxna huvudpersonen, finlandssvenska Leena, som återvänder till Ystad där hon växte upp med missbrukande föräldrar.
Bonniers tar tillfället i akt att släppa en ny pocketversion av Susanna Alakoskis roman från 2006, där originalomslaget har ersatts med bilder från filmen, paret Rapace och de andra. Bredvid i pockethyllan står också Alakoskis uppföljare, ”Håpas du trifs bra i fengelset”.
I ”Håpas du trifs bra i fengelset” utvecklar Alakoski ännu en gång temat dysfunktionella familjer – vilket befäster hennes position som den moderna gestaltaren av barns utsatthet i ojämlikhetens Sverige.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–20.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th November, 2010
Bokrecension:
New Frontier Hotel av Line Blikstad. Norstedts.
När Edith är nitton år lämnar hon sin son John hos föräldrarna i Norge, och reser till Amerika. Där, på New Frontier Hotel i Las Vegas, tillbringar hon en natt med Elvis Presley på hans hotellrum. Sedan följer hon med sin nya kärlek, den svenske fotografen Evert, till Sverige.
Många år senare, i romanens nu, har kärleken tagit slut. Edith bor i ett vitt hus med barnen John. Liv och Otto. Hon jobbar på kafé och läser kärleksromaner medan hon cyklar.
Att läsa norsksvenska Line Blikstads senaste roman är som att bläddra fram och tillbaka i en familjs hemliga fotoalbum. Kapitlen följer förvisso ingen tydlig kronologi men de erinrar om minnen, känslor, scener – långt mer dramatiska än ett fotografis blekta yta. Som den tragikomiska scenen när Edith säger, till familjens schäfer Jack: ”Nu tar vi oss en sup.” Hunden Jack är bokens starkaste metafor – som säger mycket om den sönderfallande familjen. Han klättrar på väggarna och kastar sig ut från balkongen för Evert har gjort honom till alkoholist. Edith i sin tur kastar sig också ut, eller snarare bort – och tonårige John får ta ansvar för sina småsyskon.
Elvis-historien och berättelsen om när Edith nästan blev Miss California släpper aldrig taget om familjen. Otto och Liv länsar om och om igen Ediths garderob och lever sig in i de myter som bildats kring Amerika. Edith och Elvis, Edith och Evert. John bestämmer sig för att emigrera till Amerika, samma år som Elvis gör comeback.
New Frontier Hotel är både lågmäld och stark, skriven med på samma gång lätt och snirklig hand. Precis som sina danska författarkollegor Pia Juul och Helle Helle är Line Blikstad fenomenal på att förse varenda mellanrum med en krypande känsla av obehag. Med stor gestaltningsförmåga förmedlar Blikstad omärkbart vad boken egentligen handlar om bakom bilderna: en familj som eroderar när föräldrarna är olyckliga och tänker på annat.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
