13th December, 2015
Just nu byggs och dekoreras pepparkakshus runt om i hela Sverige. ”När världen är splittrad och många saknar tak över huvudet blir symboliken kring bakning åter aktuell”.
Det var förmodligen tack vare bröderna Grimms folksaga om Hans och Greta (på svenska första gången 1825) som traditionen att bygga pepparkakshus kom till Sverige. Häxan bodde i ett hus av bröd, täckt av kakor och med fönster av genomskinligt socker. De två övergivna barnen lockades att äta av huset för att sedan bjudas in av häxan på än mer sötsaker. Men hemtrevligheten dolde ondskan.
Symbolik hos bakverk kan ofta härledas till hem och kvinnlighet av något slag. Den berömda Madeleinekakan syftar på värme och omsorg i Marcel Prousts barndomshem. Även tårtan är feminint laddad. Dess politiska potential, att förnedra en högt uppsatt person genom att tårta vederbörande, handlar om att tårtningen har en försvagande verkan.
Historiker härleder den nordiska pepparkakstraditionen till tyska Nürnberg. Namnet kommer av de exotiska kryddor kakorna smaksattes med, men om de ursprungligen innehöll peppar råder det delade meningar om. Redan på 1500-talet tycks de ha sålts på marknader och från 1700-talet är pepparkaksbak en populär julförberedelse.
De svenska pepparkakshusen bakades i begynnelsen främst i borgerliga hem, jag tänker mig Ekdahls i filmen Fanny och Alexander. Först under rekordåren blev denna extravagans tillgänglig för den stora massan.
I dag är pepparkakshuset julens stora bakprestation. På nätet finns artiklar om pepparkakshus med inspiration ur populärkulturen, med bland annat Bilbos hobbithål och ”Sagan om ringen” som populära förebilder. Genom sociala medier inser jag att nivån på kakbaket i många av landets kök ligger galaxer från de plasthinkar av Annas pepparkakor jag själv brukar gräva i under december.
För drömmen om det perfekta pepparkakshuset tycks gå hand i hand med drömmen om det perfekta hemmet. Inredningsmagasinet Sköna hem visar bilder på ”13 pepparkakshus du önskar att du kunde göra”. Ett pepparkakshus är en manifestation av omsorg och av viljan att bygga något gemensamt, i en härlig familjestämning med skratt och levande ljus. Bullerbyliv. Det tycks inte spela någon roll att vittnesmålen om motsatsen förekommer ymnigt. Gråt, tandagnisslan och glasyr som rinner okontrollerat.
På många platser förekommer även tävlingar i pepparkakshus, och tävlingsmomentet lockar personer av alla kön och åldrar till bakbordet. När Arkitektur- och designcentrums omtyckta tävling i år 25-årsjubilerar är temat ”Ny lya – bo på nya sätt”. Då årets vinnare presenteras på lördag har juryn haft att välja mellan olika väldoftande kommentar till bostadsbrist, klimathot och flyktingkris. Pepparkaksdeg och 175-gradig ugnsvärme i kontrast till hård hemlöshet.
När världen är splittrad och många saknar tak över huvudet blir symboliken kring bakning åter aktuell. Det gemensamt bakade pepparkakshuset manifesterar, kanske mer än någon annan jultradition, tryggheten vi söker i ett hem.
Publicerad i Dagens Nyheter 2015–12–13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
29th December, 2011
Jonathan Safran Foer överbevisade Julia Svensson om att det är fel att äta kött. Hennes beslut kom att utsättas för hårda prövningar under julen.
Jag är på restaurang och har beslutsångest. Rödbetsrårakor med chèvre – bara tanken tråkar ut mig. Rödbetans lite fadda smak med getostens koftiga sälta. Det här med rödbetor och getost till vegetarianerna, hur länge ska kockarna envisas?
Mina vänner bestämmer sig, en efter en. Jag prokrastinerar. Fokuserar en stund på kristallkronorna i taket, de är nog från fyrtiotalet. Stora, vackra, gnistrande, och på något sätt kan jag inte stå ut med att äta rödbetor under dem. Rödbetor för 170 spänn.
När jag låter min mun snabbt uttala orden ”jag tar hjorten” till servitören är det som att träda ut ur mig själv för en sekund. En framtvingad kontrollförlust, ungefär som när man måste ringa ett samtal man oroat sig för. Tankarna svischar i mitt huvud, eller snarare, det är en hjort som springer. Runt runt.
När köttet kommer in, tillsammans med ett spritsat torn av potatispuré, tänker jag på honom. Hjorten. Eller var det en hon? Jag tuggar. Blir mätt. Sedan är han borta. Från tallriken. Men det har gått flera veckor och han springer i mitt huvud, än.
I våras läste jag reportageboken ”Äta djur” där New York-författaren Jonathan Safran Foer besöker gårdar och intervjuar köttbönder. Han ser ben knipsas av på djur som ännu lever och träffar lågavlönade anställda med arbetsskador. Det som berörde mig mest var fisk-vegetarianernas självbedrägeri. Om bara en del av grisarna lider när de slaktas är det säkert att alla fiskar lider. Många arter utöver dem som äts riskerar dessutom att utrotas.
Men, som jag skrev i recensionen i april, ingenting av det här är nyheter. Vi har Östersjön om knuten och grisskandalen häromåret i färskt minne.
En given följd av den hisnande läsupplevelsen var emellertid att jag lovade att sluta äta kött och fisk, allt utom lammen på mina föräldrars gård.
Såhär efter julen, den stora kötthögtiden, sammanfattar jag: hittills har det gått sådär. Om jag ska klappa mig själv lite på axeln har Jonathan Safran Foers bok i alla fall fått mig att helt sluta köpa kött i affär, inklusive franska charkuterier som jag älskar. Till ljudet av karnivorernas hånfulla flin åt jag majs och vegetarisk korv på sommarens grillfester. Jag har lärt mig tycka om tofu i thaimat och jag steker bara ekologisk och frigående omelett.
Däremot fallerade projektet delvis då jag snart bestämde mig för att äta de djur som var så att säga ”glada medan de levde”. Därav också ovanstående procedur kring att beställa hjort.
Jag är fullt medveten om hjortscenariots löjlighet och om min egen dåliga karaktär. Människor slutar äta kött varje dag. Jag har många vänner som aldrig tröttnar på rödbetor och som tycker att en pinjenöt är livets lilla goda. Djurrättsfilosofen Peter Singer anser att alla varelser som kan känna smärta förtjänar lika mycket omsorg. Filosofen Tom Regan menar att vi inte bör utnyttja djur eftersom de har ett liv som är viktigt för dem – oavsett deras nytta för människan (liksom fattiga inte existerar för att tjäna rika och svarta inte för att tjäna vita). Men oavsett om man delar dessa åsikter borde varje någorlunda upplyst människa rimligen – givet köttproduktionens, världssvältens och miljöns erbarmliga tillstånd – vilja sluta äta djur. Vegetarian är inget svårt att vara. Det är bara att bli.
I den nyutkomna reportageboken ”Matens pris”, som Sveriges radio-journalisterna Malin Olofsson och Daniel Öhman nyligen tilldelades Stora journalistpriset för, är miljön i fokus. De berättar hur Amazonas skövlas till förmån för enorma sojaplantager som används för att tillverka foder till europeiska djur. Bönder i Brasilien blir sjuka och dör på grund av bekämpningsmedel på dessa plantager, spädbarn får i sig giftet via modersmjölken.
Trots detta importerar svenska Lantmännen soja till djurfoder därifrån. Den svenska sjunde AP-fonden, och därmed svenska folket, har indirekt intressen i bolaget Syngenta som säljer det giftiga medlet parakvat i Brasilien.
Knäckfrågan i ”Matens pris” är dock densamma som i ”Äta djur”. Kött kräver flera gånger mer energi än vegetabiliska livsmedel. I Sverige har köttkonsumtionen ökat med 50 procent på 20 år och genomsnittssvensken äter 70 procent mer protein är han eller hon behöver. Slutade alla slentrianäta kött och animalieprodukter skulle man, förutom minskad fetma och färre hjärt- och kärlsjukdomar, kunna uppnå en övergripande förändring av hela jordens växtodling.
Det går att lösa det mesta på ekologisk väg. Men även om allt fler är beredda att betala lite mer för ekologisk eller närproducerad mat är nästan varannan vara i våra matkassar importerad, inte sällan från en annan kontinent. Dessutom är maten billigare än någonsin.
Idag säljer ekologiska producenter, som till exempel Ängavallen i Skåne, sitt kött dyrare och tar endast ut ett par procent i vinst. Därför förblir dessa företag små och levererar inte till de butiker där de flesta av oss köper vår mat. De storskaliga företag som intervjuats i ”Matens pris” och ”Äta djur” säger alla samma sak: om de inte erbjuder tillräckligt billigt kött går de under.
Dessa utmärkta granskningar handlar egentligen inte om mat utan speglar kapitalismen i sin mest utstuderade form.
De senaste åren har det gjorts en hel del journalistik på temat. Så sent som i höstas publicerade Dagens Arbete ett stort reportage från företaget Foxconn i Schenzhen i Kina, orten som kallas ”hela världens verkstadsgolv”. Här har arbetarna börjat ta livet av sig på grund av de usla villkoren.
Jag glömmer heller aldrig den skakande boken ”Sjukt billigt – vem betalar priset för ditt extrapris?” (2008) där Thella Johnson, Ola Wong och Jörgen Huitfeldt granskar den kinesiska smycke- och stenindustrin.
Berättelser av den här typen gör mig frustrerad och uppgiven. De är fantastiska yrkesprestationer och vinner ofta priser, men når sällan till de politiska diskussioner där de hör hemma. När den ekonomiska krisen eskalerar blir miljö och arbetares villkor genast ickefrågor – trots att vilket barn som helst som följt årets SVT-julkalender kan se hur tätt förbundet politikens tillväxtmantra är med missförhållandena. Man kan visserligen hävda att vi ”hjälper” de nya ekonomierna till välstånd – men måste då också fråga sig till vilket pris.
Det må låta förnumstigt men tål att sägas igen: att vi kan konsumera som om det inte fanns någon morgondag beror på att djur lider, fattiga människor utnyttjas och att jordens resurser exploateras.
Den amerikanske urbankritikern James Howard Kunstler, som skrivit om politik, ekonomi, oljekris och klimatförändringar i boken ”The Long Emergency” formulerar samtidsmänniskans monumentala brist på verklighetsförankring på ett träffsäkert vis: ”We suffer from too much magic”.
Ju mer medveten jag som privatperson blir om produktionsförhållanden och naturresurser, desto mer schizofren ter sig min vardag. Eftersom företagen levererar det folket vill ha signalerar alla mina inköp hur jag vill att världen ska se ut.
Ta paradoxen att jag för att kunna skriva den här konsumtionskritiska artikeln, alltså arbeta, är beroende av min Macbook-dator och av att fattiga kineser jobbar 13-timmars nattskift för 1?500 kronor i månaden. Eller varför inte den absurda kärlek jag kände för datorn då den var ny.
Ekonomihistorikern Jan Jörnmark sammanfattar i den nyutkomna boken ”Avgrunden” hur den aggressiva kapitalismen i kombination med globalisering gått över styr på bara några få decennier. Det är bara att konstatera att människan är en hopplöst förändringsobenägen figur som inte alls globaliserats i samma takt. De flesta känner till vad vi utsätter världen för. Dessvärre är mänsklighetens empatiförmåga fortfarande kvar i det gamla jordbrukssamhället – den lyser med sin frånvaro när det gäller det som befinner sig utanför vårt direkta synfält.
Carema-skandalen från i höstas är ett tydligt exempel. Största skälet till att vi reagerar är inte missförhållandena i sig, utan att det handlar om vår egen mormor och inte om försvarslösa grisar eller fattiga arbetare.
Jag firade julen på Österlen. Julbordet är vegetarianens allra knivigaste dilemma: någon du älskar matar dig med kött. Jag vet inte om det kallas kärlek eller feghet men på julafton tog jag en bit skinka (en rätt vars överlevnad antagligen bara handlar om envisa traditioner och hemgjord senap).
På grund av mitt irrande i menyernas gråzoner sitter Jonathan Safran Foer numera ständigt som en apa på min axel. Under julen har han tjattrat allt högre: Vår rikedom betyder inte att djuren och resten av världen är till för att tjäna oss.
Det är dags att bita i den sura rödbetan. Det håller inte att avfärda rättviseresonemanget som utilitarism, verkligheten är för påträngande. Både för miljöns, andra människors och inte minst för vår egen värdighets skull måste vi som faktiskt kan avstå en del av vårt välstånd och börja betala mer för mindre – eller snarare, betala vad saker i själva verket kostar. Att sluta äta kött, i alla fall det massproducerade och icke ekologiska, är både en symboliskt viktig och relativt okomplicerad manifestation.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–12–29.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th April, 2011
Jonathan Safran Foer förklarar varför det är förkastligt att äta kött – ur flera olika perspektiv.
Julia Svensson kommer till två insikter: en om litteratur och en om kosthållning.
Bokrecension:
Jonathan Safran Foer
Äta djur
Övers Molle Kamnert Sjölander
Norstedts
Mina föräldrar hade, och har, ett småbruk där de bland annat föder upp får. Varje vårvinter kommer nya lamm. När jag var barn lekte jag och min bror med lammen. Vi bar omkring på dem och vi matade dem med nappflaska. Men så växte de och i oktober var det slut.
Ett av mina mer obarmhärtiga minnen från den lantliga idyllen är en höstdag då vi stod på backen och spanade efter slaktbilen. Där kom den, stor och grön. Men den bullrade förbi vår infart! Vi sprang till pappa men begrep snart det oundvikliga. Lammen skulle dö. Bara en annan dag.
Den infödde stadsbon Jonathan Safran Foer, som skrivit den i USA mycket uppmärksammade “Eating Animals”, har en helt annan historia. Han är oskuld. Han illustrerar sitt förhållande till djur med sin hund George och med sin mormors traditionella kycklinggryta. Innan han för några år sedan började forska i köttindustrin för att veta vilken mat han skulle ge sitt kommande barn, hade han aldrig besökt en gård.
Jonathan Safran Foers informationssökande om sitt barns framtida kost utvecklades snart till en besatthet. Efter ett års studier åkte han med en djurrättsaktivist till sin första djurfabrik, vilket brutalt omkullkastar alla pastorala föreställningar om ulliga lamm i hagar.
Han intervjuar lantbrukare, som säger: vill konsumenterna ha billigt kött måste vi ordna billigt kött. Djurfabriksarbetare berättar hur ben och strupar ibland knipsas av medan djuren ännu är vid medvetande. Lågavlönade anställda som efter ett antal år i kycklingbranschen måste sitta med händerna i ett varmt bad varje kväll för att uthärda värken. Han träffar en djuruppfödare som själv är vegetarian. Han ser hur djuren har det i gris-, kyckling- och kalkonfabriker.
När jag slutligen kapitulerar handlar det om fisk. Varför äter många vegetarianer fisk? Jonathan Safran Foer menar att om bara en viss procent av grisarna lider när de dödas, är det säkert att alla fiskar lider. Och utöver de som ligger på tallriken, är det många arter som riskerar att utrotas för att jag ska få sushi.
Inget av det här är egentligen nyheter – i Sverige har vi grisskandalen häromåret i färskt minne och det har skrivits mycket i ämnet. Ändå lyckas det mänskliga psyket, märkvärdigt nog, förtränga varje larm och fortsätta tjacka fläskfärs.
Om man bortser från djurplågeriet – och den globala uppvärmningen – är den billiga köttproduktionen ändå ohållbar. Antibiotikan som ges till slaktdjur i förebyggande syfte gör bakterier resistenta. Gris- och fågelfabrikerna är starkt bidragande till världshotande epidemier som svin- och fågelinfluensa.
Jonathan Safran Foer tar upp många andra ekonomi- och miljömässiga galenskaper jag inte får plats med här. Att avfärda det hela som hittepå går inte. 50 av bokens 320 sidor består av fotnoter. Två personer har anställts som faktagranskare.
Det går inte heller att påstå att informationen bara gäller USA. Europas djurhållningshistoria är i princip identisk med USA:s. Även om lantbruket skulle vara bättre i Sverige än i resten av Europa menar Foer att köttkonsumtionen ökar även här; och med den missförhållandena. Men han visar också, och det är en annan av bokens styrkor, hur lite som är svart och vitt; hur svårt det är att utröna om ett schysst lantbruk verkligen är ett schysst lantbruk.
De stora köttföretagen har naturligtvis inflytande på både forskning och politik. Så länge vi går med på att betala med vår egen, miljöns och djurens hälsa för att kunna köpa billigt kött lär det bara bli värre. Det är vi som står i köttdisken på Ica, det är vi som beställer kött på restaurang. Det är vi som bestämmer.
Vad är det då som gjort att jag själv de senaste tio åren gått från nästanvegetarian till köttfrosseri? Förutom köttrenden (idag kom nya boken “Morberg grillar” till redaktionen), bekvämlighet, köttvurmande vänner och köttstinna GI-dieter?
Det enda sättet att ta sig ur köttcirkusen är att informera sig. Jonathan Safran Foer skriver med lätt hand och utan fler pekpinnar än de fakta han presenterar. Han drar paralleller till Kafka och Tolstoj och ställer filosofiska frågor kring varför smaksinnet rankas högre än de andra sinnena. Han uppehåller sig också vid köttets sociala aspekter: är thanks-giving thanksgiving utan kalkon? Ur svenskt perspektiv: kan jul vara jul utan sill och skinka?
Under läsningen inser jag två saker. Ett: fler romanförfattare borde skriva reportageböcker. Två: Jonathan Safran Foers lysande och högst personliga uppgörelse med kött, vilken gjort att vegoburgarna ersatt hans fars smarriga kalkonburgare på grillen – har fått mig att tänka om. Förhoppningvis är de små lammen de enda djur jag fortsättningsvis kommer att äta.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th April, 2011
För dagens unga journalistaspiranter är den svenska socialdemokratins storhetstid en naiv fantasi – under de här åren behövde branschen arbetskraft och slog upp dörrarna för en hel generation klassresenärer.
Men, skriver Niklas Ekdal i nya numret av Axess, idag när ett föränderligt informationslandskap urholkar de etablerade medierna söker sig unga begåvningar med samma självklarhet till pr-byråer som fyrtiotalisterna en gång sökte sig till Dagens Nyheter, TT och Sveriges Radio.
Pr-byråerna är de nya opinionsbildarna, de paketerar politiken och presenterar den för nedbantade redaktioner.
Det låter rätt cyniskt. Men vi har redan, skriver Ekdal, till exempel genom Piratpartiets genomslag 2009 fått en föraning om att vi snart kan komma att sakna dessa noder av experter, partier, pr-bransch, massmedier och ekonomiska särintressen.
Tack vare killar som Zuckerberg och Assange får massans nycker snart större genomslag, varnar han, samtidigt som kontrolltornen vittrar ner och lämnas obemannade. Välkommen, du sköna nya nätverksvärld.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th January, 2010
För några år sedan blev jag vegetarian. Det gick sådär. Min kille kom på att jag tjuvåt av den rökta korven. Min familj uppmuntrade mig med Stora Vegetariska Kokboken men tog aldrig den vegetariska livsföringen riktigt på allvar, utan bjöd mig på ickedäggdjuret kyckling närhelst de fick tillfälle. Jag framhärdade i ett och ett halvt år. Sen flyttade jag till Danmark, där det låg bacon på alla mackor i skolans kafeteria.
För ett par veckor sedan blev jag bjuden på auberginegratäng hemma hos min matbloggande väninna (matmani.wordpress.com). Saltkaret var framsatt och skålen med parmesanost ordentligt fylld. Det behövs nämligen när man äter middag med vegetarianerna – deras mat är ju per definition lite smaklösare än annan mat. Sa vi, de tre köttätarna kring bordet.
Varför jag blev inbjuden till vegetarianmiddagen vet jag inte, men jag antar att det handlar om de mekanismer som gör att folk utgår från att jag är vegetarian. Kanske är det något med håret.
På bloggen taffel.se konstaterar Lisa Förare Winbladh och Isobel Hadley-Kamptz, efter att ha sett slaktaren Dario Cecchini in action, att slaktaren har efterträtt kocken som matstjärna.
I höstas kom Håkan Fällmans stora kokboksbibel Kött. Och i vårens bokutgivning finns i alla fall ett par, tre titlar med tema grillat.
Även om män nuförtiden koketterar med surdegsbak har grillen och köttet alltid varit deras område. Mannens köttfrossa förvånar lika lite som hans bukfetma. Men där kvinnorna är tongivande, bland matälskarna och de som skriver de seriösare matbloggarna, är vegetarian antagligen det ohippaste du kan vara just nu. Kanske var bantarna de första att omfamna köttet, men nu handlar det varken om Atkins eller midjemått. Det handlar om långkok och gristarmar.
Köttväninna nummer två säger: Om jag hade satt mig in i kötthanteringen och ekologiaspekten skulle jag förmodligen bli vegetarian direkt.
Men inte är det särskilt svårt att hitta information i ämnet. I höstas kom Torbjörn och Ylva Espings bok ”Monsterbiff till middag”, som handlade om köttindustrins moraliska förfall i jakten på lönsamhet. Sen följde den medialt uppmärksammade grisskandalen, då många skinkor stoppades på grund av filmer som avslöjade föga förvånande vanvård. Men i det aktuella klimatet blir konsekvensen av detta bara att efterfrågan på så kallat ”glada” julskinkor ökar, inte att köttkonsumtionen minskar.
Köttjejerna frossar i djur, som männen alltid gjort. De äter på den nyöppnade Malmökrogen Bastard, som specialiserar sig på inälvsmat (glad inälvsmat). Och inälvsfrossarna är de som står högst i rang bland de hängivna karnivorerna.
Själv äter jag mest kött när jag blir bjuden, men för att hamna i den högsta kasten behöver man bara tacka ja. Idag bjöd min surdegsbakande kollega till exempel på hemlagad kycklingleverpastej. Och jag har ju faktiskt alltid gillat blodkorv.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010-01-20.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th December, 2009
Idag har jag fått äran att gästblogga på Maggie Strömbergs, Linda Starks och Kinga Sandéns matblogg Pre-tequila om Tara Moshizis fina saffranskaka. Här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th October, 2009
Svenska Caroline Lanner önskade sig guld, rock’n roll, nattliga cocktails och stamgäster. Så hon startade krogen Von Fressen på Vesterbro – som redan är en mötesplats i det internationella Köpenhamn.
Läs artikeln i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th October, 2009
Ungefär samtidigt som jag började ifrågasätta mitt müsli-bruk/missbruk lärde jag känna människor som älskade att laga mat, och inspirerades. Och när jag lyssnade på Tendens i P1 i förra veckan, som hade temat Du är vad du äter, konstaterade jag att jag kanske var sist i Sverige med att börja betrakta mat som något mer än bränsle.
Förr var mat något man hade eller inte hade. Idag är mat inte bara mat. Du är vad du äter, inte bara bokstavligen. Mat handlar om att visa vem man är. Och vem vill reduceras till att vara müsli?
Aldrig har människan varit så besatt av att äta rätt som nu. Hälsosamt, ekologiskt, närproducerat och trendigt. Middagar och matlagningsprogram och matbloggar och prat om mat i kvadrat. Naturligtvis är det en klassfråga. Mattrenden är för dem som har tid, råd och möjlighet. Och för dem som anser att mat är viktigt för att visa status. Dessa trendsättare är de som sociologen Feathersone kallar den bildade medelklassen – som strävar efter att vara och göra rätt.
På tal om den bildade medelklassen och lagom inför att biobesökarna bänkar sig framför höstens feelgood, Meryl Streep som den berömda kocken Julia Childs i filmen Julie & Julia, hamnade jag i en chatt på internet med två kulturskribenter, båda män, båda tio år äldre än jag.
Skribent A lade upp en bild på en citronpaj som han lagat, på Facebook. Jag trodde att det var en crème brulée. Skribent B berättade att han hade en påse chips och kollade på fotboll. Jag skrev att jag hellre ville diskutera chèvre än fotboll.
Då frågar Skribent A: Du är inte den ironiska generationen va?.
Jag, som är född lite för sent, ställer motfrågan: Hur ironiserar man om mat? Äter tacos?
Då får jag veta att ironisk mat är följande goda saker: chokladbollar, flygande Jakob, avokado med räkor, tacos på ICA-köttfärs.
Sen börjar vi prata om Black and White. Som också är ironisk mat. Eftersom ironiska generationen var balla på 90-talet måste allt man gillade på 80-talet vara mat som bara får ätas med ironisk glimt i ögat.
Egentligen är det inte synd om er, ni 36–45-åringar, den ironiska generationen, Killinggängets adepter. Det är ni som har makten och sätter den kulturella agendan, inte bara i mataffären.
Men: ni har också väldigt mycket att bekymra er om. Förutom all stress med middagar, status, ekologisk mat och hälsa – med den analytiska förmåga många av er besitter kan det bli krångligt.
Ta ett wienerbröd. Innan ni äter det måste ni ta ställning: Hälsosamt? Ekologiskt? Hur mycket fett? GI? Blodsocker? Vilken bild av mig själv sänder jag ut om jag glufsar det i mig? Kanske är jag cool om jag ser ironisk ut medan jag äter det? Verkar jag omedveten och pinsam?
Herregud. Jag säger då det. Känner mig som en 80-talist.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-10-28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera