26th February, 2011
Tioårsjubilerande Bon har i nya numret gett sig själv en intellektuell prägel. Bland annat med paradnumret ”Jonas Hassen Khemiri intervjuar Jonathan Safran Foer”. Förutom att jag redan läst texten i Dagens Nyheter bådar det gott. Vårt allt snävare tidnings-Sverige behöver ett smart magasin om mode och populärkultur med plats för långa intervjuer och reportage.
Men något var det ändå som gick snett. Kanske i rekryteringen? Tre krönikörer är män, inga kvinnor. De långa reportagen har tre av fyra skrivits av män, tre av fyra handlar om män (till exempel gör Eric Schüldt kvasipsykoanalys med filmregissören Jesper Ganslandt). Nytillträdda Chefredaktören Linda Leopold har inte ens en egen bildbyline – däremot blottas bröst (obs ej chefredaktörens) både på omslaget och på modebilderna.
Bon är alltså bara en mer högtidlig Café, en duktig Café för kulturmän. Vilket vore ok om den inte utgav sig för att vara något annat. Och om inte hans texter var de bästa skulle jag dessutom klaga på den kladdiga känsla av nepotism som uppstår av att Leopolds man Fredrik Strage får så mycket utrymme.
Tyvärr är det inte bara att den nya magasinsgenerationen saknar jämställdhetsvisioner. Den verkar också sakna humor. När Leopold skriver i sin inledningstext, den utan bildbyline, att ett magasin ska skapa ett erotiskt välbehag, ett meditativt lugn och fåfänga – strategiskt placerat på soffbordet, kommer jag på mig själv med att sakna den ironiska generationen. Visserligen också en herrklubb – men åtminstone rätt kul.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–26. Läs den på webben här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st February, 2011
”I love Malmö” står det på kortet. Som en hälsning från flickan i röd kappa på Susanna Majoris fotografi ”High Tide”. Nu har hon kommit till Västerås. Och vem vet vart hon reser härnäst.
Västerås konstmuseum invigde i helgen utställningen ”I love Malmö” (t o m 8.5) –nordisk samtidskonst med naturtema ur Malmö konstmuseums ständigt växande samling. Med verk av bland andra Barbro Bäckström och Olafur Eliasson.
Förvisso visas utställningen ”Spår”, verk ur samlingen, just nu på Malmö konstmuseum. Men flickan i den röda kappan påminner om museets enorma magasin i hamnen och om den konst som reser till Västerås och andra ställen – men som på grund av utrymmesskäl aldrig visas för Malmöborna.
Man kan tycka att världen lider av inflation i landmärken, monumentalbyggnader, arenor och museer. Men ett nytt konstmuseum i Malmö skulle faktiskt vara värdebeständigt.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs den också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st February, 2011
Bokrecension. Linda Spåman. Misslyckat självmord i Mölndals bro. Albert Bonniers förlag
I Göteborgsförfattaren Linda Spåmans nyutkomna serieroman ”Misslyckat självmord i Mölndals bro” vaknar den drygt 20-åriga huvudpersonen, med samma namn som författaren, på psyket. Hon har precis försökt ta livet av sig, med hjälp av sömntabletter, kniv, rep och vodka. Hon har magpumpats.
Luttrade medpatienter och deras utbrott. Personalens hurtiga ”Upp och hoppa här ligger vi inte och drar oss”. Den finniga tjejen i rökrummet som säger att Linda tror att hon är något.
Det utlovade humorn finner jag möjligen i Lindas snarkande och av psykofarmaka uppsvällda rumskompis Ritva, besatt av tv-serien Glamour. För någon glamour är det, som ni förstår, inte tal om.
Linda själv vill bara hem och försöka igen. Med plastpåse om så krävs (ett förslag från den destruktiva väninnan Hanna).
Jämfört med andra svenska feministiska serietecknare hamnar Spåmans sårigt naivistiska rutor definitivt på fel sida rolighetsrepet. Man skrattar inte ihjäl sig direkt, åt de deprimerade tjejerna i sina fyrkantiga indieklänningar. Men det Spåman berättar bör berättas – inte minst med tanke på att antalet unga i gymnasieålder som behöver psykvård har tredubblats sedan mitten av nittiotalet medan platserna har minskat, som Sveriges Radios ”Det svenska psyket” berättade nyligen. Och att psykvårdsdebatten efter Anna Odells konstprojekt inte blev vad konstnären själv avsett.
Serieromanens sorgliga eftersmak gör med andra ord inte historien mindre relevant. Snarare tvärtom.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th February, 2011
Frihet för mig är inte Bob Marley-tingeltangel eller hemmadrejade krukor. Inte heller identifierar jag mig med dem som gillar Christiania för att man där kan röka hasch till kaffet.
Men även om en fyrtio år gammal hippiehood inte längre känns som den mest spännande idén skulle världen – och med världen menar jag Köpenhamn – bli så mycket tristare utan den. Det tycker inte danska staten, som igår avgick med segern i högsta domstolen: christianiterna får inte bestämmanderätt över Christiania.
Normaliseringen av Christiania innebär i stort att man vill ersätta den extravaganta arkitekturen med fler hållbara nyfunkissområden, som de på den dyrbara marken på andra sidan staketet. Normalt? Ja. Men superkedeligt. Och lika ljust och fräscht som en anusblekning.
Alltså: i den ännu oavslutade matchen mellan Normaliteten vs De Onormala står det just nu minst 2–0.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–19. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th February, 2011
Det är inte meningen att vi ska sakna Stad Solidar. Själva idén med kojstaden på den gamla bageritomten bredvid Folkets park i Malmö var att den skulle offras för grävskoporna.
I Sydsvenskan (23.10) uttryckte jag skepsis mot demonstrationen, som var en protest mot bostadsrätter på tomten istället för billiga hyreslägenheter.
Men under tiden som snön har lagt sig på husen av brädstumpar och sedan smält bort igen, har jag kommit på bättre tankar.
Möllevången är den enda stadsdelen i sitt slag i Sverige. Myllrande, internationell, vaken nästan dygnet runt, olika skikt som samexisterar. En viktig anledning till att Möllevången kan vara blandat är att man inte behöver ta banklån för att bo där.
Stadsliv handlar också, utöver socioekonomi, om byggd miljö. Under modernismens framfart i USA skrev urbanteoretikern Jane Jacobs den än idag giltiga “The Death and Life of Great American Cities” (1961, på svenska 2005) – där hon förespråkade den täta kvartersstaden med verksamhetslokaler i bottenvåningarna. I det ofta citerade kapitlet “Sidewalk ballet” förklarar hon hur folkliv skapar trygghet. Livet uppstår där det finns verksamheter i gatuplan.
De tilltänkta bostadshusen, ritade av Fojab, utnyttjar inte den ström av människor som idag rör sig genom området. Istället för butiker på nedre botten har bostadshusen upphöjda innergårdar, vilket gör att gatorna lätt upplevs som öde transportsträckor. Alltså motsatsen till Jane Jacobs och till den täta kvartersstad stadsbyggnadskontoret annars talar sig så varmt för. Ännu ett Lugnet, fyrtio år senare.
Detta har uppmärksammats av de lokala arkitekterna Jon Cederberg och Karin Sunde Persson, som har presenterat ett alternativt förslag som slår vakt om folklivet, för kommunen. Ett utmärkt initiativ. Men frågan är om en skuggritning kan stoppa galenskapen.
Och galenskapen, det är alltså inte Stad Solidar, även om inget tyvärr är mer tacksamt att raljera över än nyhippies som protesterar mot gentrifiering genom att bygga kojor i bjärta färger.
Så kallad gentrifiering, i detta sammanhang vill jag hellre kalla det stadsförstörelse, påstås ofta vara naturlig utveckling – och det är den om man menar att marknadskrafter är den enda naturliga utvecklingen. Men det är politik då bostadsrätter gynnas skattemässigt – Peabs projekt-utvecklingschef säger i Sydsvenskan 7.2 att bostadsrätterna därför blir billigare än hyresrätter. Även om jag är för blandade upplåtelseformer – med tanke på vad som krävs för att få ett lån är det många kring Möllevången som stängs ute. Förutom att protesterna förmodligen bidragit till att bygglovet sköts upp visar de att folk faktiskt bryr sig – de har inspirerat både till nätverket Arkitekturdebatt Malmö och till Cederbergs och Sunde Perssons förslag.
Förhoppningsvis får engagemanget beslutsfattarna att tänka om. Om inte kommer Stad Solidar att bli en dyster symbol för att Malmö tagit ännu ett gigantiskt kliv mot den likriktade tristess som präglar allt fler städer – både i och utanför Sverige.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th February, 2011
Curlingföräldern är ingen ny företeelse, konstaterar Julia Svensson trettio år efter författaren Romain Garys självmord.
I den franske författaren Romain Garys autofiktiva roman “Löfte i gryningen” finns en scen jag aldrig glömmer. Den 14-årige Romain Kacew bor i Nice tillsammans med sin mor, en före detta skådespelerska som hankar sig fram som föreståndare på ett pensionat.
Den lilla familjens ekonomiska svårigheter blottas när modern varje kväll stolt placerar en bit kött på sin ögonstens tallrik. För henne själv är det förbjudet att äta kött och fet mat, säger hon. Men en dag, efter middagen kommer Romain på henne i köket där hon i skymundan, fortfarande hungrig, rensar stekpannan från flott med en brödbit.
I december var det trettio år sedan Romain Gary (1914-1980) tog sitt liv – vilket följdes av en skandal. Två dagar före självmordet hade Romain Gary lämnat in manuset till boken “Émile Ajars liv och död”. Den geniförklarade och hemlige pseudonymen Émile Ajar, var alltså samma person som den ofta kritiserade Romain Gary. Vilket betydde att Gary, mot reglerna, fått Goncourtpriset två gånger. Först med “Himlens rötter” och sedan som Ajar med “Med livet framför sig”.
Trettioårsdagen av självmordet har uppmärksammats med en tv-dokumentär, tidningsspecialer, ännu en biografi, en outgiven roman, samt en utställning på Musée des lettres et manuscrits i Paris (t o m 20.2). Historien har berättats många gånger. En man, en myt, som inspirerad av Gary Cooper bytte bort sitt ryska efternamn. Som sedan inte bara blev uppburen författare utan också filmregissör, Frankrikes generalkonsul och fick hederslegionen för sin insats som stridspilot under andra världskriget. Och som till slut tog sitt liv för att han slutit en pakt med Gud om att han aldrig skulle åldras.
Utöver redan nämnda “Löfte i gryningen” är Émile Ajars Goncourtbelönade “Med livet framför sig” (1975), som finns i nyutgiven svensk pocket, särskilt intressant ur ett samtidsperspektiv.
“Med livet framför sig” är en både bedårande och sorglig historia om föräldralöse Momo, en klarsynt och gatusmart pojke som bor i Bellevilles horkvarter. När hans fostermamma Madame Rosa, en pensionerad prostituerad, blir allt sjukare dras resåren om kring hans liv. Han vet inte hur gammal han är eller varifrån han kommer. Han vet inte vem han är eller- vart ska han ta vägen.
I “Löfte i gryningen” skildras Romain Garys egen uppväxt – en författare som visserligen visste vem han var men som tidigt började drömma om att vara någon annan. Först när han skrev under pseudonym blev han fri från kraven runt sin mediala persona och kunde leverera.
Romains mors uppoffringar handlade ju inte bara om en köttbit – vilket den unge Romain inser just där, när han tar henne på bar gärning i köket. Modern projicerade sina högt ställda framgångsdrömmar på honom. För alla som ville lyssna upprepade hon att “han ska bli krigshjälte, diplomat, få Nobelpriset i litteratur och få alla kvinnor på fall”. Romain lovade, och sånär som på Nobelpriset höll han sitt löfte.
Båda romanerna är nära studier i moderskärlek. Och tematiken – hur relationen mellan barn och vuxna kan vara tätt förbunden både med identitetssökande och med jakten på berömmelse – är aktuellare än någonsin. För Romain Gary är, om inte litteraturhistoriens mest lyckade, så åtminstone dess mest dramatiska utgång av ett curlingföräldraskap.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th February, 2011
Konstkritikern Dan Jönsson funderar i senaste numret av tidskriften 10-tal över den postindustriella revolutionen som det smärtsamma slutet för människans bofasta epok. När glesbygdens lanthandlar läggs ned talas det om vikande befolkningsunderlag, förändrade konsumtionsmönster och arbetsförhållanden. Man talar aldrig om det som den ideologiska förändring det faktiskt är att välfärden på mindre orter monteras ner. Eller att liberalism och individualism också betyder att vi numera lever i en ständig rörelse, beredda att överge eller bli övergivna.
Allt handlar om läge – och om att anpassa sig. Österlen har turismen som vapen mot avfolkningen. Och så har vi uppstickarna – som Jakriborg – en nybyggd digital Hansa-stad, vars kulturella rötter är en imitation. Människan har efter tusentals år åter blivit nomad. Jakriborg står på slätten tills pinnarna rycks upp igen, skriver Dan Jönsson, flocken driver vidare.
Det som inte längre är kul blir hopplöst kvar.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2011–02–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th February, 2011
Malmö har blivit amerikanens bild av ett Europa där islam vinner allt större mark. Det är en osann men seglivad föreställning, skriver Andrew Brown. Jag har översatt texten, som går att läsa i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th February, 2011
Det senaste tillskottet från Frankrikes rika seriekultur är Nietzschebiografin “Att skapa sig frihet” av den omdebatterade franske filosofen Michel Onfray (Agerings Bokförlag).
De melankoliska serierutorna av den unge tecknaren Maximilien Le Roy är konstverk i sig. Hela sidor utan dialog. Nietzsche svettas fram “Så talade Zarathustra”. Dramatiska gester, vyer av berg, Nietzsches ångest gestaltad – som långsamma scener i flera decennier gammal tv-produktion.
Onfray har många gånger anklagats för sin benägenhet att förenkla. Och förenklingarna blir, när han ska sammanfatta Nietzsches livsöde på 130 sidor i serieform, i det närmaste oundvikliga. Boken blir mot slutet praktiskt taget ett försvarstal för Nietzsche, mot hans syster antisemiten Elisabeth Förster Nietzsche, som upprättade Nietzschearkivet, förfalskade hans texter och på så sätt gjorde honom till nazisternas ideolog.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–06.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd February, 2011
Även om al-Jazira rapporterade från Egypten innan landet hamnade i världsmedias centrum har den senaste veckans protester gett kanalen ett rejält uppsving. Aldrig tidigare, skriver al-Jaziras chef Wadah Khanfar i Huffington Post, har suget efter nyheter från journalister i regionen varit lika stort.
Mubarak har stängt al-Jaziras redaktioner, tagit deras utrustning och fängslat deras journalister. al-Jazira kan inte heller göra sitt jobb i Algeriet, Marocko, Irak och Bahrain. I Tunisien lyckades man tack vare sociala medier kringgå förbudet.
Och så har vi USA. Samtidigt som al-Jazira visas av Washington DC:s största kabelkanal – och många av stadens politiker uppger sig använda kanalen för att förstå globala frågor – går det inte att se al-Jazira i de flesta av USA:s delstater. Trots att allt fler amerikaner vill se al-Jazira har de största kabel- och satellitföretagen lagt hinder för kanalen.
Det är inget annat än ironiskt. Inte ens i världens näst största demokrati anses medborgarna själva kunna avgöra när det är dags att byta kanal.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
