Julia Svensson

Jag dansar faktiskt bra

8th September, 2010

Häromveckan var jag bjuden på en gigantisk fest i Smedstorps medborgarhus. Ett traditionellt gille med start 17.30. Kött, potatis, snapsvisor. Kaffe och tårta två gånger. Mitt emot mig satt en trevlig man i min egen ålder som kallades för Smen för att hans farfar var smed. Så som det var förr och så som det fortfarande är på en del ställen. Allt detta satte igång tankar.
När jag lämnade Österlen kände jag mig tvungen att lära mig nya umgängeskoder för att passa in bland de nya vännerna från stan. Jag slipade successivt ned mina skånska diftonger, om inte till oigenkännlighet så i alla fall till den grad att jag nu måste öva i flera veckor för att inte censurera mitt uttal. Som en klassisk klassresenär. Även om det snarare är tågresenär jag är, då jag tillslut inte hamnade längre än en timme bort.

Det finns ögonblick i de flesta före detta lantisars liv som präglas av en slags rotlöshet, skam över härkomsten och otillräcklighet i den nya miljön. Dessa känslor är en del av vår identitet och vi upphör aldrig att analysera dem.
Men sedan jag flyttade efter gymnasiet har ganska mycket hänt. Gentrifieringen har till exempel arbetat sig från Österlens kust till de mindre pittoreska byar som fortfarande lever på vintern. En kompis som köpt ett fritidshus är konfunderad: Här lever urbefolkning och inflyttade sida vid sida. Inflyttarna är aktiva och sätter sin prägel på byn – och är kanske till och med är ivrigare att värna det autentiska än de ursprungliga invånarna.

Jag håller just nu på att läsa boken Naked city – Death and Life of Authentic Urban Places, av Sharon Zukin, en intelligent kvinna jag träffade i USA. Boken handlar om New York och hur den grupp som aktivt flyttar till och vill bevara det autentiska i olika stadsdelar, själva blir spiken i kistan för den ”äkta” känsla de jagar. Vi pratar alltså inte om Mac Donalds och Hennes & Mauritz i första hand, utan om den medvetna medelklassen. Eftersom de är så många och deras intresse, hur välvilligt det än är, trissar upp priserna – tvingar de bort dem som tidigare befolkade platsen. Ett komplext fenomen som känns igen på många platser i världen. Också på Österlen.
Eftersom jag själv, och många utflyttare med mig, hyser en kärlek till blåsten och vidderna tusen gånger starkare än Ulf Lundells, blir detta förvirrande. Vilka är vi själva? Är jag österlening eller stabo? Finns det någonting mittemellan?

Samma kväll som gillet i Smedstorps medborgarhus är det klubb i Hammenhög. Den anordnas av folk jag är bekant med i Malmö. En del av mig vill dit. Men samtidigt vill jag inte lämna släktfesten för en klubb som är likadan som i stan.
Det är någonstans i allt det här som jag börjar sakna min Österlendialekt. Om allt det jag minns från min barndom ska försvinna, då kan jag ju i alla fall vara autentisk själv medan tid är, även om jag riskerar att bli en förlegad pastisch på mitt eget tonårsjag.
För det är ett roligt kalas. Jag dricker snaps fast jag inte tål det. Jag sjunger “Låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”. Jag vill dansa kasedans. Men det gör jag inte. För jag vågar inte fråga någon och jag tänker att jag nog ser ut som en som inte kan. Men ni ska veta att jag dansar faktiskt mycket bra. Vals, foxtrot och gärna bugg.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–09–08.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Vindsbygget – min egen sommardeckare

18th August, 2010

Jag bor i en rullväska. Varken mer eller mindre. Det är resultatet av en lite väl spännande sommar. För ett tag sedan skrev jag på den här platsen om hur ett simpelt handfatsbyte i mitt badrum fick oanade proportioner när det sammanföll med kärlek som tagit slut. Men när man tror att saker ordnat sig är de i realiteten sällan över. Även om den historia jag nu tänker berätta inte har med brustna hjärtan att göra, mer än att jag älskar mitt hem mer än mycket annat här på jorden.

Såhär: Under två år har grannarna och jag lobbat för att få bygga ut våra lägenheter med trappor och extra rum på övervåningen. Slutligen, en dag i maj när jag kom från jobbet, hade byggarna gjort hål i innertaket. Jag var beredd, hade tömt det aktuella rummet och bett dem plasta in grejer. Men. De hade gjort hålet utan att plasta. Alla som varit i kontakt med gipsdamm från trettiotalet vet att det inte är som slipdamm, vilket kan vara nog så besvärligt. Gipsdamm är finkornigt och klibbigare än du kan tänka dig, fastnar på textilier och tränger in i alla skrymslen. Mellan trådarna i kuddar. Soffan. Ryamattan. Varenda liten strumpa i garderoben inklusive kappor i italiensk ull. Jag visste lyckligtvis inte då att “Kvinnor som hatar män som inte plastar in” var första delen i en hel trilogi. (Det alternativa namnet på denna del skulle kunna vara “Män som hatar kvinnor som skriker och gråter”. Kvinnors arga tårar kan ha respektingivande inverkan. Om man bara gråter en enda gång, det vill säga. Då tassar de på tå, rädda att man ska gråta igen.) Allt löste sig temporärt med att saker och ting plastades in i efterhand och framtida städning utlovades. Jag fick flytta in i mina kompisars lägenhet som stod tom. Två veckor senare reste jag till USA.

I juli kom jag hem. Slutdatum för bygget var 19 juni. 2010 trodde jag. Men ingenting är ju hugget i sten. Den nybyggda trappan var förvisso stabil och knarrfri. Men den såg ut som om den tillverkats av spillbitar från mina grannars trappa. När jag hörde att trappan inte skulle göras om utan kläs med spånskiva var “Byggfirman som lekte med elden” ett faktum.
Så blev det augusti. I förra veckan började vad jag hoppas ska vara den tredje och sista delen i följetongen. Jag hade oljat golvet på nedervåningen, som jag passat på att låta hantverkarna slipa. Men upptäckte att det gamla lacket bara var fläckvis bortslipat och oljan bara fäste fläckvis på träet.

Historien får förhoppningsvis ett lyckligt slut. Men jag håller mig just nu borta från mitt hem för att inte dö stressdöden. Jag tänker förlåtande ord som “läropengar” när jag försöker hitta seriösa golvfirmor som kan rädda mitt sjuttio år gamla brädgolv. Efter en sommar i kappsäck börjar jag också undra om lägenheten verkligen existerar eller om jag alltid släpat mitt pick och pack mellan generösa vänners olika hem. Och jag antar att jag gör säkrast i att ignorera titeln “Luftslottet som sprängdes” varje gång den dyker upp på näthinnan.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–08–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ett hål i mitt badrum, ett hål i mitt hjärta

28th July, 2010

Det var förra året som allt började. En mörk natt, jag hade just kommit hem från en lång resa. I uppackningsdimman tappade jag en flaska parfym i handfatet i badrummet. Krack.
Nästa dag upptäckte jag att det inte bara var mitt handfat som fått sig en törn. Min kärleksrelation hade tydligen, medan jag var borta, också spruckit.
Just då skuggades sprickan i handfatet av hans kvarlämnade tandborste. Flera månader senare, när jag äntligen gått vidare, upptäckte jag att handfatet hade börjat läcka. Just det. Sprickan.

Rämnade relationer ska man tänka på så lite som möjligt. Så jag tog med mig en väninna till Bauhaus och valde ut ett nytt handfat, mycket finare än det förra.
Samtidigt stod det en ny kille och väntade, ivrig att släppas in i min lägenhet. Till slut kände jag mig redo. Och ringde rörmokaren. Som skulle kasta ut det gamla spruckna, och koppla in det sprillans nya, skinande blanka.

Historien slutar tyvärr inte här. Uppenbarligen hade den förre rörmokaren limmat fast det gamla handfatet i kaklet. Och den nye behärskade inte tekniken för att ta loss det. Hans korta sejour i mitt badrum resulterade i att jag nu inte bara hade en spricka i handfatet. Jag hade inte ens ett handfat. Jag hade ett stort hål i väggen.
När jag blir kär blundar jag för sprickor, bortser från tillkortakommanden, ja stora hål. Tack vare det romantiska skimmer jag dväljdes i, struntade jag i det rämnade kaklet och borstade glatt tänderna i badkaret.
Jag sköt upp samtalet till kakelfirman i månader. Tills jag vaknade en dag och insåg att jag gått omkring i misären alldeles för länge.

Aldrig förut hade jag slängt någons tandborste med sådan fart. Men det gick ändå inte att komma ifrån faktum: Jag hade ett hål i mitt badrum. Och ett stort jävla hål i mitt hjärta.
Jag visste inte var i röran jag skulle börja. Bakom duschdraperiet av tårar var jag förbannad. Hur hade jag kunnat låta en inkompetent hantverkare sabba mitt hem och mitt liv under så lång tid?

Historien slutar tyvärr inte här heller, med att jag lyfte telefonen och så var allt bra. Det gör de sällan.
Visst, det kom en kakelman. Han sa: Kakelplattorna du köpt är för stora. Du måste hitta kakelplattor från 30-talet. Sedan spacklade han. Sedan slipade han så att det kom spackeldamm i varenda skrymsle. På de nya dyra kuddarna som jag köpt och försökt stoppa i hålet, i hjärtat. Sedan pajade dammsugaren.
Det kom rörmokare. De sa: Handfatet passar inte. Den förre rörmokaren har dragit fel sorters ledningar. Och blandaren är av dålig kvalitet.
Inte förrän elektrikern knackade på började det kännas bra igen.

När jag nu, några månader senare, tittar på handfatet är blandaren lite sned. Den kan troligen börja läcka vilken dag som helst. Bredvid handfatet har två kakelplattor en lite mörkare nyans än de andra. Ett ärr, som för att påminna mig om livet.
Om två år är det stambyte.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–07–28.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Om konsten att äta ensam

7th July, 2010

Är det något som hänt under fem veckors resande är att jag blivit utled på att äta bevakad av servitörer. Jag har inget emot dem, jag uppskattar alltid en trevlig servitör. Men många restauranger i USA har personer anställda enkom för att fylla på gästernas vattenglas. Vilket också är i grunden trevligt. Oftast är det spansktalande boys. De är propra och välkammade och torkar noggrant av tillbringaren med en vit handduk så att kondensen inte ska droppa i någons knä.

På restauranger kan man inte hala fram sin bärbara dator som på café. Och det är för lunchmässigt att dra upp en tidning. Eftersom jag inte har någon att prata med under middagen måste jag göra konstpauser i ätandet – så att maten inte ska ta slut på fem minuter. Jag vill sitta en timme minst. Eftersom jag befinner mig i ett land där det ofta saknas bänkar och platser där man kan vistas gratis.

Vatten alltså. Om någon fyller på mitt vattenglas dricker jag per automatik ur. Vilket här inte leder till att jag måste be om mer vatten, eller gå och hämta själv. En av boysen kommer med nytt. En situation som lätt blir lite lustig, inte minst under varma dagar.

Ensamma middagsgäster är bara hälften så ekonomiskt effektiva, och därför antagligen bara hälften så önskvärda, som par eller grupper. Bara den ena av de två stolarna vid bordet ger avkastning under den timme jag sitter där. Jag tenderar också att vara försiktig med vinet.

Men det artigt eskalerande vattenrejset handlar antagligen inte om pengar, i alla fall inte direkt. Snarare försöker boysen, kanske omedvetet, skrämma bort eller i alla fall aktivera mig och de andra soloätarna – eftersom vi påminner om ensamheten. Den finns därute och den är enorm men folk konfronteras sällan med den, särskilt inte i ett samhälle så bilburet att ingen någonsin behöver träffa en okänd människa och ingen åldring någonsin kan ta sig ut ur huset på egen hand. Om man hela tiden koncentrerar sig på bilen framför är det också lätt att glömma bort sin egen övergivenhet.

Att utstråla ensamhet är dåligt för en restaurangs affärer. Ingen vill tvingas se en ensam människa äta, och påminnas om sin egen inre ensamhet.

Jag försöker anpassa mig till detta. Eftersom jag inte har en bok som sköld brukar jag försöka stirra förnöjt rakt ut i luften och se ut som jag tänker något spännande. Även om jag med en härlig rulle mandelsushi framför mig har svårt att fokusera på annat.

Eller också är uppvaktningen med tillbringaren bara ett sätt att hålla diskret sällskap, som tröst? Även om gästen, i det här fallet jag, för stunden inte upplever särskilt mycket tragisk ensamhet alls. För hur skulle jag hinna det? Jag är ju upptagen med att vila mina trötta fötter, tugga långsamt, dricka vatten, besöka damrummet och tänka ut sätt att förhala notan.

Texten publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010–07–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Om att surfa på främmande soffor

16th June, 2010

Cristina från Bilbao var min första. Hon väntade på vårt slitna hotellrum en varm sydfransk natt i början av september. Bussen jag satt på var försenad. Cristina var orolig, fast vi inte kände varann. Sedan drack vi två glas rosé och pratade om livet och kärleken. I en hel vecka. Stapplig engelska och tafflig spanska.
Meena och Anil från Lucknow var nummer två. I deras vita palats fick jag och min reskamrat ett eget rum och tre mål mat varje dag, på indiskt vis. Vi blev uppassade som prinsessor av tjänare och privatchaufför. Och övervakade av en ilsken golden retriever som hette Tobler.

För ett par veckor sedan reste jag ensam till Chicago. För att spara in på hotellkostnaderna – men allra mest känna mig hemma i staden där jag aldrig varit – loggade jag in på sajten Couchsurfing.com igen.
Jag fastnade för Wills profil. Will, som blev min nummer tre, var motsatsen till de partysugna 23-åringar jag noga håller mig borta från. Han jobbade som mattelärare och hade inte tid för några backanaler. Men han hade en stor lägenhet och en katt.
Kvällen då jag kom gick vi ut med hans kompisar till en restaurang i ett kvarter jag aldrig annars skulle ha lyckats hitta. Dagen därpå, efter en tur i pariserhjulet, visade de mig den svenska stadsdelen Andersonville.
Will lät mig stanna i en hel vecka. På morgnarna gjorde jag fruktsallad och på kvällarna frågade han mig om min dag. Som plåster på såren för alla katthår ville Miss Charles sova bredvid mig varje natt. Det var ett sorgligt avsked och den lilla kattfröken tittade oförstående på mig när jag stängde dörren. Men nummer fyra väntade redan på mig i Miami.

När jag först frågade om jag fick sova på JoséLuis soffa svarade han ”kanske”. Han undrade om jag skulle laga mat åt honom. Och om jag hade en hårddisk med musik som han kunde få kopiera.
”Den här killen är antingen fantastisk eller så är han socialt störd”, tänkte jag. Men han hade fått bra referenser från andra couchsurfare, så jag svarade: ”Jag kan laga mat åt dig om du visar var affären är. Om musik är ett krav kan du få titta lite i mitt gamla iTunesbibliotek.” JoséLuis visade sig vara en raring och introducerade mig för latinamerikanska empanadas och amerikansk basketball och jag önskar att jag hade stannat mycket längre.

För just nu sitter jag i ett hotellrum i San Francisco och saknar Will och JoséLuis. Hotellrum är trevliga. Det kommer en dam och byter lakan varje dag. Jag bor centralt och jag har ett eget och väldigt rent badrum. Men katten i Chicago och soffan i Miami har fått mig att inse att nya städer inte behöver smälta ihop till ett töcken av sevärdheter och caféer med likadana muffins.
På 73 000 olika platser väntar två miljoner lediga soffor på att upptäckas, och det har blivit roligt att resa igen.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Jag tänker börja med att bekänna en sak:

26th May, 2010

Jag har tittat på trailern till den nya Sex and the City-filmen väldigt många gånger. Trettio vore en underdrift.
Jag gör det i ensamhet. Ibland fryser jag videoklippet så att jag kan se skådespelerskornas ansiktsuttryck och exakt vad de har på sig. I torsdags köpte jag mitt livs första nummer av Vogue bara för att den innehöll en intervju med Sarah Jessica Parker om den nya filmen.

Jag tänker bekänna en sak till. Sedan jag köpte Sex and the City-boxen (nej, jag köpte inte boxen, jag köpte de enskilda säsongerna på dvd en och en efter hand som de kom ut, till ett mycket högre pris) har jag sett hela serien kanske åtta gånger. Sex säsonger, varje avsnitt är en halvtimme. Matematiken klarar ni själva.

Det har skrivits kilometervis med analyser om Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha, de fyra väninnorna som lever singelliv i New York, kantat av lyckade karriärer, restaurangmiddagar, haute couture och dyra skor. Om hur de har revolutionerat den amerikanska synen på sex och personifierar den urbana ”vill ha allt”-kulturen. Men hur allt egentligen kokar ner till fyra kvinnors vänskap.

På torsdag är det premiär. Från trailern vet vi redan att Samantha ska börja oja sig över klimakteriet. Att Charlotte ska bli galen på sina barn och att Miranda har fått krulligt hår. Att Carrie får problem med Mr Big och att hon på semestern i Abu Dhabi råkar på sitt livs andra stora kärlek, Aidan, igen.

Redan på ikväll visas filmen för ett fåtal lyckligt lottade som köpt biljetter för 250 spänn istället för 110. Men jag har inte köpt en sådan biljett. Jag har inte heller dragit i trådar för att komma med på pressvisningen av filmen. Jag kommer alltså inte se filmen förrän kanske på fredag. När den redan sågats utmed sina egna, i och för sig högt beklackade, fotknölar.

För sanningen är att en av de få gånger jag i mitt i övrigt ytterst kritiska liv inte bryr mig om recensioner är när det gäller Carrie Bradshaw och de andra. Jag kommer aldrig att skriva en analys där jag är skeptisk till deras skokonsumtion och att de trots sin påstådda självständighet ändå gifter sig på slutet. Jag kommer varken att klaga på produktplacering (Carrie har bytt ut sin Mac-dator mot en PC), fattig handling, eller att de äter onaturligt mycket glass utan att bli tjocka. Eftersom det här inte är en vanlig film. Det här handlar om mina vänner.

Det är sex år sedan Sex and the City-serien slutade. Två år sedan första filmen. Jag har glatt mig över åt att ännu en gång få höra de fyras välvässade repliker studsa fram och tillbaka över cafébordet på Manhattan. Att jag skjuter upp biobesöket? Det är som med alla sällsynta men efterlängtade möten. När eftertexterna rullar vet jag inte om, eller när, jag får träffa dessa vänner igen.

Krönikan publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010–05–26.

Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar

Om fotboll och att vara en av grabbarna

5th May, 2010

”Pollenallergi säger ni, fotbollsallergi säger jag. Hur mycket Allsvenskanprat ska en kvinna behöva stå ut med i sitt liv?”
En väninna i min digitala sfär beklagar sig. Hon jobbar med kultur. Men alla hennes kollegor, som är män, pratar inte om kultur. De pratar om fotboll och verkar aldrig tröttna.

Förra sommaren, när jag inte ville betala 140 spänn för att stå och frysa när Malmö FF förlorade, lämnade mina vänner mig ensam kvar på en restaurang. I år börjar den verkliga hysterin den 11 juni. Storbildsskärm i parken. Fester som avbryts på grund av sändningar från Sydafrika. Fastän Sverige inte ens är med.
Folk kommer återigen att referera till sommaren 1994 som den allra största. Och ja, jag minns den också. Jag var sexton och det var några svettiga sommarveckor på Österlen. På dagarna var vi på stranden, på nätterna kollade vi på fotboll med kompisarna. Killarna skrek och gastade och ibland var det en dunk på bordet.

En anledning att jobba med kultur är att man tror att man ska slippa denna supporterkultur.
Men: ingen utomstående kan ana hur det pratas bland de muskelfattiga kulturknuttar som skriver kutryggiga bokrecensioner på sina laptops. Fotbollssnacket här överträffar faktiskt alla andra betydligt mindre intellektuella manssammanhang jag vet. Eftersom kulturmänniskors prat om fotboll oftast är lika gravallvarligt högstämt som matchkommentatorernas. Varje gång ett större mästerskap närmar sig, eller bara en vanlig allsvenskanmatch för den delen, skruvas stämningen upp. Radions P1 skickar ut Gunnar Bolin som ”kastar sig initierat mellan sport och kultur”. Kilometervis med fotbollstexter pumpas ut på tidningarnas kultursidor.

Problemet är inte fotbollen. Problemet är att den inte får vara bara sport utan måste ges en kulturstämpel. Det är som när hantverkare vill att deras hantverk ska betraktas som konst. Eller deckarförfattare som vill likställas med ”finlitteratur”. Som om genrerna hantverk, deckare och sport inte räcker till.

På internatet på Skurups folkhögskola ockuperade de veka poeterna tv-soffan om kvällarna för att dricka öl och se på hockey. Där satt de, som tonårskillarna jag kollade fotboll med 1994. Förutom att poeterna såg mycket fånigare ut, med sin dåliga hållning och indielugg.
Kulturfotbollsfanatismens blotta existens grundar sig i något så simpelt som ett manligt (ibland även hos kvinnor) komplex för att man inte valt ett traditionellt maskulint kroppsarbete. Man sitter dubbelvikt framför dator som en kontorist hela dagarna och är rädd för att ses som en feminin vekling. Man vill räknas som en av grabbarna.
Konflikten ligger i att kulturfotbollssupportern och hans (eller hennes) likasinnade kamrater inte ser sig själv som vilka sportintresserade grabbar som helst. De vill samtidigt behålla sin status bland intellektuella. Därav det idoga tjatet om fotboll som kultur. Därav det högstämda mässandet.
MFF-halsduken (eller annan valfri klubbhalsduk) blir den intellektuelles förkläde och manlighetssurrogat. En ursäkt för att bete sig hur som helst. Sjunga infantila hejaramsor, bröla och känna sig som en man.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–05–05.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Kampen om nörden

14th April, 2010

På Österportsskolan i Ystad på 90-talet fanns det cirka två valmöjligheter för en tjej på samhällsprogrammet som ville vara någon.

1: Bli ihop med en kille som spelade handboll.

2: Bli ihop med en kille som spelade rollspel.

Hade man inte vad som krävdes för att bli ihop med handbollskillar – eller platsa i det alternativa teater- och rollspelsgänget – var man dömd att bli en sådan där ”vanlig”.

Bland de alternativa, dit det var svårt för en vanlig att få tillträde, gällde särskilda koder. Älska Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”. Upphöja bleka nördkillar i svart rock och hästsvans. Skolka och inte bli uttråkad på cafét Koppen.

För de finniga och sportföraktande killarna som behövde en tillhörighet, var rollspelsgänget en fristad. Men tjejerna i sällskapet var inga nördar. De flesta spelade inte rollspel själva, de var flickvänner till de snygga av rollspelskillarna.

Tidskriften Bang nördar i senaste numret in på nörderiet. De tjejer som på gymnasiet var väldigt intresserade av till exempel litteratur var ju också nördar, skriver Teresa Axner.

Nationalencyklopedin definierar nörden som en ”enkelspårig och något löjeväckande person med fanatiskt detaljintresse men förment undermålig social kompetens.”

Men det är flera år sedan termen nörd övergav den finnige killen framför datorn och istället blev synonym med kulturintresserad kille, som med eller utan stora glasögon bygger karriär på sitt nörderi. Besattheten blir ett varumärke, som hos musikjournalisterna Fredrik Strage och Andres Lokko.

Nördigheten är, enligt Axner, ”den lekfulla intellektualismens hederstitel”. Inte konstigt att tjejer, till exempel via nätverket Geek Women Unite, vill ta begreppet i anspråk. För vad var jag själv, egentligen, om inte en nörd – gömd i en sån där vanligs kropp? Aldrig bjöd någon upp mig på Starshine. Ack ack. Men i min studentlya plöjde jag i min ensamhet Émile Zola och Pär Lagerkvist.

Kulturjournalisten Johanna Koljonen exploaterar sin egen nördbakgrund hårt. Men hon är på rätt spår i krönikan i senaste Fokus: Hon skriver om datanörden Mats som inte har en enda vän, fast han är 25.

På liknande sätt berättar en ung manlig kollega om sin gamle kompis Anders, galen i dataprogrammering och japanska tv-spel. På grund av sitt isolerade nörderi lärde han sig inga sociala spelregler. Min kollega, som använde kulturintresset för att positionera sig och impa på tjejer, fick med åren fick han allt svårare att umgås med Anders. Idag jobbar Anders som stuvare och har högst två vänner.

Outsider eller outsider? Det är karriärsnörden man vill åt. En ensam nörd som förblir ensam nörd är ingen nörd. Han är en kuf.

Men terminologin spelar mindre roll. Vad kampen om nörden egentligen handlar om är att killar redan i tidig ålder har ett större identitetsmässigt spelrum. Fler killar tillåts ha och leva ut passioner. Fler killar får isolera sig med sin hobby och bli kufar. Fler killar blir kriminella. Tjejer vinner på att hålla sig i den samhällsanpassade mittfåran. Därför välkomnar jag det feministiska bidraget till nördbegreppets inflation. Flickor måste få fler nördförebilder, och frihet, att odla sina inre fanatiker.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010-04-14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bor du kvar i samma tvåa?

24th March, 2010

Vad jobbar du med? Hon bubblade av frågor, jag svarade. Sen avbröt hon mig med sitt underbara leende.
Jag har inte mycket till övers för svensktoppsfarbröder som Tomas Ledin. Men är det något som etsat sig fast hos min generation så är det den där strofen från ”En del av mitt hjärta”. Vad gör du nuförtiden? Etcetera.

Lördag kväll och middag med mina underbara leenden från förr. Tjejgänget. Vi sitter runt ett bord i ett hus som en annan bekants föräldrar bodde i på den tiden. Men nu är det ombyggt och tillhör min kompis. Det har gått några år sedan vi träffades ordentligt allihop. Före barnen, närmare bestämt.

Nuförtiden är mina väninnor och jag lika förutsägbara som de flesta andra. Efter ambitiösa utflykter till olika kontinenter gör alla lustigt nog exakt vad man kunde vänta sig. Hon som aldrig kunde bestämma sig jobbar med att hjälpa ungdomar att välja. Hon som sade ifrån när någon blev mobbad blev en lagens väktare i uniform. Själv var jag tjejen med MVG som nu tvingar mig att jobba på söndagar. Till exempel. Annars håller vi på med samma saker som de flesta andra. Köper hus, säljer hus, renoverar.
Vi fyller 32 i år men vi ventilerar ungefär det vi alltid ventilerat. Hur man går ner fem kilo. Hur man hittar en kille. Och så frågan som brukade ha ett självklart svar: Ska vi gå ut ikväll?
Tre som inte vill. Två som inte dricker vin. Vi som blir över tappar fart. Stannar hemma och kollar på schlageromröstningen och hejar på killen med det stora håret och smilgroparna, just därför.
Allt är som vanligt. Inget är som vanligt. Det är faktiskt bara jag som fortfarande famlar efter svaren på livets stora gåtor: Alla utom jag har hittat en vettig kille. Alla utom jag har slutat gå ut varje lördagskväll. Alla utom jag har gått ner fem kilo.

Jag följer livets gång med en förundrad blick. Och senare, i gästrummet hos mina föräldrar, tänker jag på de välartade flickorna på samhällsvetenskapliga programmet. Tänk allt det här. Att vi fortfarande är vänner. Att vi har en tjejmiddag. I Smedstorp.

Den här kvällen kom vi att prata om en kille i klassen som jag skulle ta kontakt med i ett jobbärende. Vi har inte setts på tolv år men tidigare kväll ringde han.
”Vad gör du nuförtiden?” frågar han. ”Det var alldeles för längesen vi sågs.”
Han berättar om sin familj och husköpet. Det låter trevligt.
”Jag bor kvar i samma tvåa”, svarar jag. Som jag brukar.
Och jag tänker att jag står i stor tacksamhetsskuld till Ledin, hur obehaglig han än ser ut i videon till ”Gilla läget”. Det är skönt att alltid ha en lämplig liten ordvits till hands.

Krönikan publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010-03-24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera