Den segregerade staden. Kärleksförklaring till förorten

25th April, 2013 - Julia Svensson - No Comments

BOKRECENSION. Johanna Langhorst. “Förortshat”. Ordfront.

Jag behöver inte läsa länge för att övertygas om att journalisten Johanna Langhorst älskade att bo i Tensta. Hon bodde där i 17 år, hennes familj hade en fin hyreslägenhet, barnen trivdes i skolan och det fanns en stor gemenskap i området.
Men kvällen då hennes son blev rånad av ett grabbgäng på väg hem från tunnelbanan förändrades allt. Han mådde så dåligt av händelsen att familjen bestämde sig för att flytta.
Johanna Langhorsts reportagebok om förortshat har sin grund i det här traumat. Men förutom sorgen över att lämna sitt hem kändes flytten som att kapitulera för kritiken. Under alla år hade hon fått försvara sitt val av bostadsort.

Johanna Langhorst mår illa av den ensidiga bilden av förorten. De flesta Tenstabor hon frågar trivs nämligen i sina kvarter och tycker om närheten till grönområden och frånvaron av bilgator. Däremot, när hon frågar vad folk i Stockholms innerstad tänker på när hon säger Tensta, får hon helt andra svar. Även om de sällan varit där ogillar de platsen på grund av invandrartäthet, husens utseende och rykten om kriminalitet.
De fördomar hon beskriver är en realitet. Till exempel visar kulturgeografen Moa Tunströms avhandling “På spaning efter den goda staden” (2009) att den modernistiska arkitekturen och den funktionsseparerade stadsplaneringen varit måltavla för avsky och förutfattade meningar redan innan miljonprogrammet stod klart 1976.
Johanna Langhorst får veta att de allra flesta brott i Tensta begås av en klick på trettio unga män som börjat som stökiga tonårskillar men nu blivit vuxna och småkriminella. Hon träffar socialarbetare som dribblar bort sitt ansvar, och hon funderar över hur väl de egentligen skött sitt arbete de senaste tio åren. “Kanske hade min son inte behövt bli rånad?” frågar hon sig.

Bakom förortsområdenas dåliga rykte ligger den svenska strukturella rasismen, menar hon. Boken innehåller stycken om oengagerade tjänstemän och politiker, klasskillnader, rot- och rutavdrag, utförsäljningen av allmännyttan, bristande underhåll, segregation, friskolor, främlingsfientlighet, näthat och myntandet av begreppet “utanförskap”. Det är ett något för brett och svepande anslag. Men visar ändå att allt hänger ihop.
En stor del av ansvaret lägger hon på journalisterna – varav de flesta bor på Södermalm och inte i Tensta – som inte gjort sitt jobb och avslöjat uppenbara missförhållanden. Eftersom det är mer lönande för journalister att “förenkla och skriva målande om den farliga invandrade underklassen”. När hon själv försökte sälja in ett program om Tens­ta till P1 fick hon blankt nej. För lokalt, sade de.
Hon retar sig på de “medelålders vita män” som i medier beskriver förorten som ett misslyckat byggprojekt. Bland annat kritiserar hon arkitekten Ola Anderssons bok “Vykort från Utopia” för att peka ut den modernistiska stadsplaneringen som boven i dramat med Stockholms innerstads höga bostads- och lokalkostnader.
Konstigt nog nämns inte Per Wirténs bok “Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (2010) som faktiskt tar efterkrigstidsbebyggelsen i försvar.

Att boken är raseridriven och har ett argt tonfall är i sig inte fel.Men talet till förortens försvar slår lätt över i onyanserade påståenden och generaliseringar, som “är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna att man ska tåla att kallas neger”. Det är synd, för de hade inte behövts. Det funkar bäst när hon med exempel och inter­vjuer visar hur det ligger till. Problematiken blir tydlig redan när “Uppdrag gransknings” Janne Josefsson i en intervju målar det farliga tillståndet i förorten och säger att journalister mörkar sanningen om invandringens negativa effekter.
I dag har de flesta städer som mål att bygga tät kvartersstad, i kontrast till efterkrigsbebyggelsen. Men den modernistiska stadsplaneringen präglar en stor del av Sveriges bostadsbestånd, oavsett vad vi tycker om den. Miljonprogrammet har dessutom ett gigantiskt renoveringsbehov och redan nu ser man hur fastighetsägare väljer att renovera så dyrt att folk inte har råd att bo kvar. “Renovräkning” har det kommit att kallas.
För vem byggs staden? Jag hoppas att Johanna Langhorsts bok startar en debatt som går djupare än till förorternas utseende. För det är tydligt i boken att arkitektur inte bara handlar om stadens form.Arkitektur är ekonomi och politik.

Publicerad i DN Kultur 2013–04–25.

Ingen Kommentar

Ingen Kommentar

Kommentera