Julia Svensson

Den vita tigern

3rd June, 2009 - Julia Svensson - No Comments

Aravind Adigas roman Den vita tigern, som nyligen kommit på svenska, var en av tre romaner som de flesta turisterna läste i sina solstolar i i Goa i december. De andra var Salman Rushdies klassiker Midnattsbarnen och Gregory Davis bästsäljare Shantaram.

På dagarna vaknade vi i våra bungalows. Stapplade trettio meter till solstolen. Läste. Badade. Ibland var det yoga och man kunde få massage på ett berg. Vi visste hela tiden att snart var det dags att lämna paradiset och ge oss ut i det riktiga Indien, som började 500 meter därifrån och sedan sträckte sig i oändlighet, med motorcykelrikshor som tutade och tiggare och lösdrivande hundar. Men först lärde vi känna Den vita tigerns huvudperson Balram. En kille från den indiska landsbygden som bestämt sig för att lyckas och bli en rik man, trots det indiska samhällets alla hinder.

White tiger funkar som ett slags introduktion till Indien. Jag hade varit där förut, men jag skulle till exempel aldrig ha lagt märke till migrantarbetarna på samma sätt om jag inte hade läst boken. Alla de som reste från delstaten Uttar Pradesh för att söka lyckan i de stora städerna. Tjänstefolket som bodde hur många som helst i små utrymmen i husens bottenvåningar. Jag skulle heller aldrig ha tänkt närmare på de stora klungor av män i kostymbyxor, skjorta och flipflopsandaler som stod och hängde i varje gathörn.

Min indiske kompis, som är nyhetschef för en stor tidning i New Delhi, gillade inte boken. För en indier som han är migrantarbetare i källaren inget nytt. Inte heller det indiska grupptrycket, som enligt bokens berättare är det som främst hindrar folk att klättra på den sociala stegen. Ett slags jantelag, där släkten – eller klungan i kostymbyxor – mobbar ut den som avviker.

Förutom den milda kritiken från min vän, som tycker att bokens karaktärer är för klichéartade, har Aravind Adiga fått en hel del nationellt skäll för sin bok. Många gillar inte att Indiens enorma bakgård, alla de fattiga människorna, exponeras inför hela världen.
I västvärlden tilldelades boken, som är Adigas debutroman, istället det prestigefyllda Bookerpriset. Fattigdomspornografi kallas det av vissa. Men jag tror snarare på boken som ögonöppnare. Västerlandets förtjusning över att få veta något alldeles nytt om ett land som snart är i världens centrum.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-06-03.