Julia Svensson

En jävel på kärlek

27th November, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Under alla år som gått sedan jag första gången hörde ”Regn hos mig” på radio, har jag tänkt att den här mannen verkar ha svaren.
Men det har aldrig blivit av att skriva och fråga. Läs min intervju med Orup här eller i dagens Sydsvenskan.

Nu är det en regnig måndagsmorgon och jag har just, utan paraply, tagit mig till Fridhemsplan. Här har Orup sin skrivarlya.
När jag säger att hans låtar är den svenska popens svar på ”Sex and the City”, en låt för varje kärleksdilemma, skrattar han lite.
Din musik har alltid varit något att känna igen sig i när det är jävligt. Med en distanserad glimt i ögat, liksom. Så jag tänkte be dig om hjälp. För varje scenario behöver jag en Orup­låt och ett råd:

En passionerad kärlek slutade med skrik och bråk för tio år sedan. En dag när jag kommer hem står han där. Han har en unge i bilen och han vill bli kompis. Själv blir jag bara förbannad.
–?Det är det där: ”Kom inte hit och stöka”. Jag kollar på tv-serien Californication, där har de ett sånt förhållande. Lyssna på låten ”Stopp, nej, gå härifrån” från Lena Philipssons första platta. Den handlar om att avsluta ett förhållande flera gånger, och få en invitation att gå in i det igen. Då kan man bli arg när den andra personen söker upp en. Och rädd. Det är bäst att säga nej.

Scenario nummer 2. En väldigt stadgad kille vill följa med mig hem på te.
–?”Du kan få mig när du vill”, på Lenas platta ”Jag ångrar ingenting” (2005). Det här är ett vanligt scenario i popmusiken. I verkligheten blir det mycket gråt och tandagnisslan innan man har tagit sig ur en sådan relation. Försök själv att prata förstånd med någon som är i en sådan situation!
–?Ett sådant förhållande ger mycket också men går det för långt kan du bli helt förstörd. Men människan är bra på att repa sig och det brukar ordna sig. Just i början får man fråga sig hur mycket man behöver kärleken – om man kan skita i den eller måste ha den just nu, av just den personen.

Jag träffar en kille som gillar mig men inte vill ha en relation. Jag har ställt ett ultimatum. Vad ska jag lyssna på medan jag väntar på svaret?
–?Nu sätter du mig på pottan! Där har du en människa med en empatisk spärr jag inte kan relatera till. Jag skulle nog lägga benen på ryggen. Det finns relationer jag hellre skulle droppa stearin på näsan än gå tillbaka till.

Okej. Nu ligger jag i en säng bredvid en fantastisk pojkvän som vill att vi ska vara tillsammans i hundra år. Själv vill jag bara springa därifrån.
–?Det finns en låt på ”Faktiskt” som heter ”Någon måste gå”. Den handlar om att livet har gått i stå. Man kan faktiskt älska någon och ändå känna att relationen inte bär längre. De som varit tillsammans länge älskar var­and­ra men en del skulle må bättre av att avsluta relationen. Någon måste ta steget och träffa någon annan, det är ofta vad som händer.

Jag ligger vaken klockan fyra på natten och oroar mig för att jag aldrig kommer att träffa någon.
–?Här tänker jag på en sång på “Stockholm och andra ställen”: ”Drick inte när du är ledsen”. Den handlar om en man som blivit lämnad. Hans besatthet har slagit över till vansinne. Han lever i ett drömskt tillstånd och han vet inte vem som druckit ur alla flaskorna han har i sitt hem. Den ska du lyssna på för att se att någon kan ha det värre. På natten hinner man tänka, det gör alla människor. Natt, säng, ensam i sängen. Inom country används den scenen otroligt mycket.

Dagen efter att min pojkvän gjort slut kommer våren. Själv går jag omkring och gråter bakom ett par solglasögon.
–?”Regn hos mig” och ”Stockholm” handlar om det. Mår man dåligt blir människor äckliga, fula och elaka och staden blir likaså. Det hjälper inte att fly eller flytta. Man får tycka synd om sig själv ett tag, sedan får man gaska upp sig.
–?The Temptations ”I Wish It Would Rain”, som handlar om att när det regnade har man en plausibel anledning att vara deprimerad. ”Varför sjunger fåglarna?”, en låt på ett sorgligt bortglömt album jag gjort till Kayo. ”A House Is Not a Home”, som Burt Bacharach and Hal David gjorde till Dionne Warwick handlar också om det där – att det enda som betyder något i livet är de människor som omger en.

*

För Orup är låtskrivandet inte så romantiskt. Det handlar om att sitta vid sitt instrument ”från nio halv tio till fyrablecket”. Han kommer på en textrad, kanske något han läser på engels­ka och översätter till svenska, då blir det roligare. Sedan sjunger han raderna tills han hittar något som låter bra.
–?Blir jag skämsig slänger jag. Jag litar på magkänslan. Jag tror på att sitta vid sitt instrument varje dag, inte att vänta på inspiration. Jag tror på hög produktion, då är chansen större att det blir något bra.
Utifrån textraderna bygger han scenarion kring hur han själv skulle handla. Inget scenario är helt självupplevt men i varje text finns moment ur hans eget liv. Fast han kommer aldrig att säga vilka det är, då blir det inget kul.

Inför den nya skivan kände Orup att han hade vänt och vridit på samma ämne i tjugofem år och behövde en ny vinkel. Därför har Johan Kinde, Orups bästa kompis och gudfar till ett av hans barn, skrivit sex av nio texter.
–?Johan är bokförfattare och har alltid en bra story på lager. Vi umgås mycket men har olika livsstilar. Jag är gift och har familj, han är den evige ungkarlen. I texterna har han utgått från min situation och byggt scenarion kring den. Men nu är jag sugen på att skriva egna texter igen.

Hur hör man när det är Johan som skrivit och inte du?
–?Johan är mer nostalgisk och romantisk. Han jobbar mer med dramatik och han skäms inte i sina texter, som jag. Hans texter är mer som storys. Jag har gått in och ändrat när det är fraser jag tycker är för sentimentala. Om jag skäms när jag sjunger, då är det inte bra.

Efter de två första plattorna kände du dig inmålad i ett hörn, som lustigkurre i cowboyhatt, trots framgången. Som i ”Stackars lilla rika flicka”.
–?Jag var egocentrerad då. Det var därför jag gjorde ”Orupean Songs” en engelskspråkig soulbaserad platta, som inte gick så bra. Ska man ha en lång karriär får man inse att det kommer att gå upp och ned. Då är det vettigt att dämpa det där att männi­skor väntar sig något speciellt av en. Man tröttnar och till sist tröttnar publiken också. Men jag är tacksam för tiden med hitsen.

För tio år sedan kände Orup att de gamla låtarna stod i vägen. Då tog han paus från offentligheten och började skriva enstaka låtar till andra.
–?Men först efter två album med Lena hittade jag tillbaka till varför jag gör musik: För att tillfredsställa mig själv. Jag har aldrig tidigare jobbat med en så bra röst. Lena är en riktig sångerska, hon har humor, kan showa och dansar bra. Att låtarna sjöngs av en tjej gav ett annat perspektiv. Jag kunde använda ord som mascara.
I våras gjorde Orup en engångsspelning på Debaser i Stockholm, där han bara spelade låtar från sin första skiva. I främsta raden stod tjugoåriga tjejer och skrek. Längre bak stod folk som jag, som växt upp med låtarna.
Inför den kommande soloturnén, som är den första på tio år, vet han inte om uppslutningen kommer att bli lika stor.
–?Det är läskigt. Jag är medveten om att de nya låtarna står sig slätt mot det folk vuxit upp med. Mycket av min publik är i min egen ålder. Om de kommer och tittar live jag vet inte. Det kan gå fullständigt åt helvete. Men jag kan inte låta bli saker bara för det.

Hur gör du för att förnya dig musikaliskt nu?
–?Jag brukar ha nya ledord. Den nya skivan, ”Född i november”, är arenapop. Stora arrangemang, stora melodier och ganska dramatiska texter. Men jag tror inte att folk upplever skillnaderna lika stora som jag. Till förra plattan var ledordet ”England”. År 2000 var ledordet ”disco”.

Vad lyssnar du helst på?
–?På 70-talssoul och tidig hårdrock, det jag lyssnade på när jag växte upp. Jag gillar brittiska Hurts, arvtagare till Pet Shop Boys. Och den amerikanska duon She & Him. De har en oskuldsfullhet i melodierna som för tankarna till tidigt 60-tal. En modern bräcklighet. Det är lite vingligt och det gillar jag. Lite slammigt spelat.

Har du funderat på att skriva något annat än låtar? Dina teman skulle funka som tv-manus, eller som noveller?
–?Nej aldrig. Jag är dålig på att planera mina ord, de hoppar som de vill. Jag skulle ha svårt att göra en längre berättelse. Det skulle bli för akademiskt. Jag har alltid haft bökigt med självgoda intellektuella och sådant som själv kallar sig för kultur. Jag har alltid hyllat ytan, vilket i sig också är snobbigt att göra, haha.

Hur kommer det sig att du fortfarande skriver om kärlekstrauman?
–?Jag har en förkärlek för att skriva om relationers baksidor. Om när det har gått åt helvete, inte om ”när jag träffade min fru och vi var så kära”, haha. Men jag har inget stormigt liv själv, jag fyller snart 52 och lever i min andra långa relation. Kanske är det för att jag saknar dramatiken som jag skriver om den.

Fakta: Orup

Namn: Thomas Eriksson.
Ålder: Fyller 52 den 29 november.
Bor: På Lidingö med fru Pernilla, och tre barn, Charlie 9, Isidor 10 och Kid 18.
Aktuell med: Nya skivan ”Född i november”.
Gillar att: Träna, spela tv-spel och datorspel. Se på tv-serier. Film är tråkigt och förutsägbart, tv-serier är ett mycket bättre format.
Nojar över: Mina barns liv och leverne och mina egna listplaceringar och recensioner. Och en källarrenovering som aldrig tar slut.
Läser: The occasional semesterbok. Jag har bytt ut kvällsläsningen mot tv-serier på min Ipad. När jag läser läser jag facklitteratur, tidskrifter och fotbollstidningar.

Läs också: Anna Hellstens recension av Född i november.
Orups bästa i urval: Spotifyguide till Orups musik (Listan innehåller inga låtar från Orupean songs eftersom albumet inte finns på Spotify.)

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–11–27.