Julia Svensson

En läxa i integration

15th May, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Jag blev ombedd att skriva en krönika om Integrationsprojektet till Sydsvenskans satsning inför Öresundsbrons 10-årsjubileum. Idag publicerades den.

På Vesterbrogade, utanför det kafé som blivit mitt stamställe, möter jag kaféets svenska ägare. Hon har en vit barnvagn med sig. Förra våren, när vi som hastigast träffades första gången, var hon inte ens gravid.

Men så var ju förra våren också något helt annat. Då hade mina skosulor eroderat enkelspåriga stigar i Malmös trottoarer. All mat smakade kokosmjölk och alla människor jag såg hade jag sett förut. När hösten kom hade Malmötröttheten eskalerat till den grad att jag bestämde mig: det är dags att integreras i Köpenhamn.

Så jag startade integrationsprojektet. Jag skulle gå en kurs i swingdans, hitta danska vänner och på så sätt utvidga mitt liv. Sedan dess har jag åkt dit minst en gång i veckan och dokumenterat mina upplevelser på bloggen dansameddanskar.wordpress.com.

I sin bok Världens lyckligaste folk gör Lena Sundström det klassiska misstaget att tro att hon ska bli en del av det danska gemytet. Hon blir besviken. När jag 2002 avslutade ett års plugg i Köpenhamn kände jag likadant.

Nu vet jag. Eventuellt är Danmark den plats på jorden där en skåning blir som mest påmind om sin svenskhet.

Hur mycket jag än fokuserade på skandinaviska likheter i början av integrationsprojektet, kan jag inte bortse från att vissa språkliga nyanser inte går att översätta. Och att jag, bredvid danskarnas prunkande vokaler, känner mig som en vek blåsippa i motvind.

En svensk pendlare jag träffade i höstas sa: Om man pratar danska och kör en dansk attityd är det lättare, men då är det på deras premisser. Därför pratar jag helst inte danska i sociala sammanhang.

För en vit, skånsk och högutbildad man kanske den attityden funkar. Men som utomeuropeiskt integrationsobjekt skulle han vara helt körd.

Jag drömmer om att få till ett perfekt danskt ”schokolade”. På fastelavnsfest i vintras åt jag en vetebulle som hängde i ett snöre från taket. När jag på en bar bjöds in av två rättframma danskor att leka nypa främmande män i røven svalde jag min i sammanhanget mycket svenska och mycket plötsliga beröringsskräck.

Mitt största hinder i Köpenhamn är alltså inte oviljan att smälta in. Dilemmat är snarare att jag bor i Malmö, en bekväm förort där det finns svenska kaféer, svenska vänner och svenska vanor. Allt hänger på mig. Vänner från centrum hälsar sällan på i förorter, ännu mindre om de måste resa över vatten.

Tillbaka till Vesterbro. Jag har druckit upp kaffet och promenerar mot Hovedbanegården. Då tänker jag efter: Under timmarna på kaféet har jag konverserat med flera bekanta. Svenskar, en italienare, en engelsman. Men inte med en enda dansk. Kanske handlar integrationsprojektetet egentligen inte om att integreras? Kanske är det bara en kravlös integrationslek där jag kan fly tillbaka till mitt hemland var tjugonde minut om något skulle bli jobbigt.

Till skillnad från dem som måste integreras på riktigt har jag ett val. Det är ingen som klandrar mig om jag offrar danska dans- och uttalsövningar för att stanna i soffan och kolla tv på ett språk jag behärskar.

Under månaderna som gått har jag tyvärr inte lyckats knyta några bestående danska vänskapsband. Än så länge. Men vad man än väljer att kalla det, har jag i alla fall lärt mig en läxa i integration.

Krönikan publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–05–15.