Julia Svensson

Fiktiv miss

31st January, 2011 - Julia Svensson - No Comments

Jenny Diski tar inte vara på fiktionens möjligheter i sitt porträtt av författaren Marie de Gournay, skriver Julia Svensson.

Recension: Jenny Diski. Till den skrivande kvinnans försvar. Övers Cecilia Franklin. Alfabeta.

Redan på 1500-talet kunde intellektuella kollegors mobbning ge en litterär outsider en löjeväckande besatthet av att stiga i graderna. Och redan då väckte denna högmodiga stackare- både uppmärksamhet och avsky – något som egentligen säger mer om omgivningen än om outsidern själv.
Marie de Gournay (1565-1645), främst känd för att ha redigerat Michel de Montaignes “Essäer” efter dennes död, var en sådan gestalt.
De Gournay, det intressanta föremålet för den brittiska författaren Jenny Diskis roman “Till den skrivande kvinnans försvar”, växte upp med sin mor och sina fem syskon på slottet Gournay i norra Frankrike. Till sin mors fasa vägrade dottern gifta sig eller gå i kloster. I sin döde fars bibliotek lärde hon sig grekiska och latin, fast besluten om att bli en uppburen författare.

När Marie läser Montaignes då nyutgivna “Essäer”- bryter hon samman av hänförelse men skriver tillslut ett beundrarbrev. Montaigne kommer på visit och en dröm går i uppfyllelse för den socialt inkompetenta Marie, som för att bevisa sin hängivenhet grabbar tag i en hårnål och sticker flera hål i sin arm – en händelse som Montaigne sedan nämner i en essä. Montaigne blir så besvärad att han i ett svagt ögonblick gör Marie till sin fille dalliance, själslig adoptivdotter. Vilket naturligtvis stiger henne åt huvudet.
Till karaktären är “Till den skrivande kvinnans försvar” snarare en fiktiv biografi än en roman. Då Diski håller sig på behörigt avstånd från De Gournay kommer vi aldrig huvudpersonen inpå livet och när berättelsen någon gång får djup hastar den vidare till nästa pinsamhet.

Marie väntar förgäves på svar från Montaigne – som hon lovprisar inför alla som vill lyssna. När hon flyttar till Paris blir hon ett driftkucku i illasittande ylleklänning som inte kan föra sig i salongerna. Hennes egna soiréer är högstämda freakshows som de unga avantgardeförfattarna i gyllene skor inte kan låta bli att besöka och raljera över.
“Till den skrivande kvinnans försvar” – som även är titeln på en av Marie de Gournays egna skrifter – är inget försvarstal. Även om Diski, utöver alla nederlag, också redogör för De Gournays prestationer och orsakerna bakom hennes eskalerande och fullt begripliga genusraseri.

Möjligen är titeln ironisk. De Gournay var djupt föraktad, för sitt kön, för sin brist på femininitet och för sin brist på bildning. Diskis De Gournay var en litteraturnörd, i begreppets tidiga, osminkade mening. Under de förutsättningarna fanns ingen annan utväg för en kuf som inte ville foga sig, än att bli en förbittrad toka med total brist på självdistans.
Dråpligt och sylvasst står det i baksidestexten. Ja. Men tyvärr är historien är snarare en uppradning än en gestaltning. Jenny Diski utnyttjar helt enkelt inte fiktionen för att göra De Gournay till en romankaraktär man hejar på trots alla hennes brister.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–31.