Julia Svensson

Lyssna på mitt inlägg i OBS i P1 här.

När nedgångna bostadsområden rustas upp flyttar människor med starkare ekonomi in i lägenheterna och husen. Det som kallas gentrifiering en utveckling som slår hårt mot de fattiga. Kanske är det till och med frågan om “social rensning”? Det menar i alla fall geografen Loretta Lees som är en av författarna som medverkar i boken “Gentrifiering”.

När den brittiska sociologen Ruth Glass gick omkring i London på 60-talet upptäckte hon att många av stadens ruffiga arbetarbostäder rustades upp av övre och lägre medelklass. Det var gamla viktorianska hus som fått förfalla och nu renoverades på nytt. Det var hyreslängor som förvandlades till tjusiga våningar när hyreskontrakten hade löpt ut. Ruth Glass skrev om fenomenet och myntade begreppet gentrifiering.
Den scen som ofta målas upp när gentrifiering beskrivs är fortfarande den där konstnärer upptäcker ett område i en stad där det finns billiga ateljéer och bostäder. Kring konstnärerna uppstår det sedan kaféer och kulturaktiviteter. Kanske blir stadsdelen till och med en turistattraktion, som till exempel Soho har blivit i London.
Naturligtvis fick någon flytta på sig när de nya invånarna kom. Enligt Ruth Glass förändrades hela områdets sociala karaktär snabbt. Livsstilen och utbudet var plötsligt medelklassens.

I den klassiska boken Loft Living, som nu återutges efter 25 år, förklarar den amerikanska sociologen Sharon Zukin gentrifieringen som ett kulturellt fenomen. I boken skildras hur det gick till när industrilokaler i Soho på Manhattan togs i anspråk av konstnärer – och hur utvecklingen snabbt förvandlade de modesta konstnärsateljéerna till dyra lyxlägenheter. I takt med att kultur blev en marknadsfaktor att räkna med, upptäckte städerna också att de områden som genomgår gentrifiering är populära bland just de människor de ville locka till sig.

På senare år har begreppet gentrifiering använts så flitigt i Sverige att det nu har släppts en lärobok i ämnet. Boken Gentrifiering är en antologi som sammanställts av forskarna Catharina Thörn och Helena Holgersson. Den speglar liknande situationer över hela världen.
Båda böckerna är mycket aktuella. I en tid när städer lyder under marknadsekonomin slåss de om att locka invånare med hög lön samt ett flöde av turister. Så delas världen in i avfolkningsbygd och växande städer.
Den kände urbanforskaren Neil Smith redogör i ett eget kapitel i antologin för hur själva gentrifieringen förändrats på senare år, med utgångspunkt i New York. Förut skedde den långsamt och planlöst. Men idag är gentrifieringen en medveten och snabb strategi, som drivs på av politiker och näringsliv gemensamt. I stället för ordet gentrifiering, som har en tydlig och kritisk klassaspekt, används mer neutrala eller positivt klingande ord som stadsförnyelse eller stadsomvandling.

När jag tittar på annonser för nya bostadsområden är det människoideal som lyfts fram blont och hälsosamt. Unga par joggar längs vattnet, cyklar till jobbet eller dricker kaffe ur pappmugg.
I tidningsartiklar ligger fokus oftast på områdenas förändrade utseende och på nya spännande restauranger och butiker som poppar upp.
I boken “Gentrifiering” hamnar de positiva bilderna i ett annat ljus. Syftet med förändringarna är att ersätta gamla arbetarklasstrukturer, både industriområden och bostadsområden, med områden som lockar välordnade tjänstemän att köpa lägenheter.
Geografen Loretta Lees kallar strategin social rensning. I antologin diskuterar hon det så populära begreppet blandstad. Hon pekar på att ivern att blanda framförallt verkar gälla områden med fattiga hyresbostäder. Enligt henne finns ingen forskning som tyder på att de nyinflyttades rikedom smittar av sig på dem som redan bor i området. Snarare är det så att de nya invånarna gör att platsen på sikt blir mer segregerad. Det som händer, när områden ”blandas”, är istället att den samhällsgrupp som bodde där först på sikt inte har råd att bo kvar. När rika flyttar in splittras de fattigas nätverk – vilket ofta innebär traumatiska omvälvningar och långa flyttar för dem det drabbar. De här orättvisorna trollas bort i stadsomvandlingens retorik. Till exempel sägs att en plats får ”nytt liv”. Som om den tidigare varit död!

Gentrifiering ser givetvis ut på olika sätt på olika platser, beroende på både platsens kultur och landets bestämmelser. Men gemensamt synen på fattigdom: att den hör ihop med en viss plats och inte med strukturer.
Sociologen Catharina Thörn har själv forskat kring hur stadsdelen Kvillebäcken i Göteborg i media målades upp som mer kriminell än den faktiskt var, med öknamn som ”vildmark”. Detta medförde att den gamla bebyggelsen kunde rivas och nya bostäder byggas för att ge plats åt en annan typ av invånare. Även i Landskrona, där det inte finns någon bostadsbrist, vill kommunen förändra stadens centrum. Vilket, kan man befara, är ett led i processen att byta ut fattiga invånare mot rika.

Flera kapitel i boken visar hur den politik som driver på gentrifieringen använder samma härskartekniker som européerna använde under kolonialismen. Man använder förminskande ord om ursprungsbefolkningen – här de fattiga – och deras kultur för att berättiga exploateringen.
Man kan säga att det handlar om en sorts ekonomisk rasism. När jag läser slår det mig att de som styr i städer över hela världen drömmer om en annan verklighet, där alla är rika och välanpassade.
I Sverige är de alltför få nya bostäder som byggs i de växande städerna dyra bostadsrätter. De ger snabbast ekonomisk lönsamhet. Det knasiga är att detta sker fastän städer har makt att ställa krav på byggföretagen. Till exempel skulle de kunna kräva trettio procent billiga hyreslägenheter även på attraktiva lägen. Detta sker i många andra länder, men inte i så stor utsträckning i Sverige. Här konstruerar kommunerna, tillsammans med näringslivet, i marknadens namn reservat enbart för rika.
Samma sak händer där man idag renoverar hyresbostäder. Då höjs hyrorna så drastiskt att många inte har råd att bo kvar.
Det hela är mycket motsägelsefullt. Det naturliga borde vara att satsa på de människor som redan bor i ett område, och på det sättet öka livskvaliteten på platsen, istället för att försöka locka dit nya rikare invånare. Det skulle ge en mer långsiktig värdeökning, som både är ekonomisk och social.

Inslaget sändes i OBS i P1 2015–03–05.

Sparat under: bokrecensioner, framträdanden, gentrifiering, publicerat, radio, Sveriges Radio

Ingen Kommentar

Ingen Kommentar

Kommentera