Julia Svensson

Grabbatagna

3rd March, 2011 - Julia Svensson - No Comments

I dagens Sydsvenskan konstaterar jag att Filip och Fredrik har dragit det homosociala killfnissandet ­alldeles för långt.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson behövde bara knattra ned pressmeddelandet om sin nya tv-serie ”Nitti­leaks” som har premiär i vår.
Radioprogramledaren Tara Moshizi högg direkt. Tillsammans med Rättvise­förmedlingen försökte P3 Populär inspirera Filip och Fredrik till ökad könsbalans i deras totalmanliga 90-talsshow.
Wikingsson replikerade: ”Vill poängtera att vi KÄNNER TILL KVINNOR. Vi har frågat drivor av kvinnor.” Samt ”Jag skiter i kön, jag skiter för GUDS skull i perfektion, men jag vill att det ska bli BRA”.
Efter Filip och Fredriks Oscars­gala i Kanal 9 häromdagen, reagerade SVT:s Sofia Benholm på att de lyckades få allt att handla om killar. Att de hellre såg att Helena Bonham Carter fick statyetten för Bästa kvinnliga biroll eftersom de gillar hennes man Tim Burton.

Parets popularitet eskalerade snabbt efter att ”Ursäkta röran” stoppades av TV4 år 2002. Kritiken, mot till exempel deras Piff och Puff-artade flams och trams, eller att programmet ”Sverige skönaste typer” var en freakshow, har allt som oftast, likt kritiken mot Alex Schulmans bloggande, lindats in i att ”egentligen är de begåvade journalister”.
Populariteten är inte obegriplig. Men Filip och Fredrik har dragit sitt folkliga killfniss så långt att alla kvinnor tackar nej till deras program.

Jag minns en intervju i Dagens Nyheter där Filip och Fredrik avslöjar sina aspirationer på att upptas i den svenska medie- och humoreliten. De önskar om fyrtio år samma respekt som Hasse Alfredson. Dagen då Fredrik Strage hyllade deras Gary Busey-program började de kröka vid lunch. Och deras omöjliga dröm: översteprästen Andres Lokkos gillande.
Inför ”Nittileaks” kretsar snacket kring Henrik Schyffert och Felix Herngren. Och det går att dra slutsatsen att Filip och Fredrik är två bekräftelse­tokar som inte riktigt får uppskattning på det sätt de vill. Vilket kanske är mekanismen bakom deras tillsynes maniska produktivitet – att de inte vågar luta sig mot sina miljoner ett tag och fundera över hur de ska kunna utvecklas.
För problemet är ju inte institutionen Filip och Fredrik ensam, utan det branschtypiska fenomen de symboliserar – framgångsrika men lite osäkra män som fjäskar uppåt, sparkar nedåt och kommer undan med att bara kredda andra män.
Rättviseförmedlingen, som jobbar med att hitta experter från underrepresenterade grupper, är ett tecken på en växande opinion mot just det här. Tiden har kommit då mediakvinnor inte längre håller inne med sitt genusraseri. Vilket också är en signal till yngre mediakillar: det här håller inte.

Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–03–03. Läs också på Sydsvenskans webb.