Julia Svensson

Gunnar Wetterberg: När jag var 16 fanns det rivningskåkar – idag kan unga inte flytta hemifrån

6th November, 2025 - Julia Svensson - No Comments

INTERVJU. Gunnar Wetterbergs nya bok ”Byggarna” visar hur mycket av Sveriges byggnadshistoria som kan härledas till Skåne. När jag frågar honom om detta låter han en aning förlägen.

– Möjligtvis finns här en orättvis bias, det är Skåne jag kan bäst. Men det är genom Skåne alla influenser kommer söderifrån. Man kan också säga att byggandet är mer varierat i Skåne än i övriga landet. I norra delen av Skåne finns timmerbyggandet och i södra korsvirkestraditionen som uppstod när träet tagit slut. Det är också i Skåne tegelbyggandet börjar, med Gumlösa kyrka.

Lund är ju också en av Sveriges tidigast anlagda städer.

– Ja, Lund och Sigtuna var först. När danska kungamakten kommer till Skåne är Uppåkra det etablerade sätet. Då utmanar de danska härskarna Uppåkra med att lägga Lund i närheten för att kunna utmana Uppåkra. Lund är ju inte ett jättebra ställe att bygga en stad på, men alla bra ställen var upptagna. Så Lund är en kungakonstruktion – tror jag. Det finns andra som tror annorlunda.

Gunnar Wetterberg bodde som barn i en lägenhet på Köpenhamnsvägen 40 a i Malmö. Huset ingår i ett folkhemsområde från 50-talets början: fyra rejäla lamellhus i tegel binds samman av en rad låga butikslokaler mot gatan. Innanför finns en stor gård med gångar och lekplatser.

– Det doftade av kanelbullar från Rosqvists bageri. Huset allra längst ned hade fru Behm en lekskola i bottenvåningen. Ett fantastiskt område.

Familjen flyttade till Stockholm 1963 när fadern, domare i Hovrätten i Malmö, börjat som lagbyråchef på Justitiedepartementet där han ansvarade för att skriva Brottsbalken. Men året därpå, när Gunnar Wetterberg var elva år, dog fadern. Modern flyttade hem till Malmö och gifte så småningom om sig, vilket ledde till att Gunnar som 16-åring flyttade hemifrån.

– Jag kom inte överens med min styvfar så jag blev utsparkad.

Omständigheterna var förstås sorgliga, men på den här tiden var det inga problem för ungdomar att hitta billiga bostäder. Han flyttade mellan rivningskåkar i Malmö, först Grangatan vid Värnhem och sen Simrishamnsgatan på Möllevången.

– Det var innan det renoverades, vi hade vedpanna i köket.

Arkitekturhistorien handlar vanligtvis om maktens byggnader, kyrkor och slott. Gunnar Wetterberg utgår hellre från den vanliga människan och vilka yxor som fanns till hands.

– Att bygga och bo har alltid varit en stor del av vår vardag och våra liv.

Människan har genom boendet manifesterat sin rikedom och status på olika sätt genom seklerna. Redan under bronsåldern kan arkeologer se social skiktning, till exempel genom att en del av långhusen är mycket längre och större än de andra.

– Det stora projekt som pågår i Uppåkra nu är huset på höjden, antagligen där Uppåkras härskare bodde.

Läget spelade också stor roll.

– Man byggde gärna på höjder, det var till exempel praktiskt när det gällde regnet. Det fortsatte man med senare: Dalby kyrka är ett sådant exempel. Den store mannen ville i sin tur bo nära kyrkan.

Ett maktbygge Gunnar Wetterberg beskriver ingående är Lunds domkyrka. Mest imponerad är han av all sten – 70 000 ton – som skulle brytas och forslas dit mellan år 1080 och 1145.

Det enorma katedralbygget saknade tidigare motstycke i Norden och för första gången blev byggandet en yrkesspecialitet. Då erfarenhet saknades lokalt anlitades stenmästare och erfarna hantverkare från England.

– Lunds domkyrka var i praktiken en yrkesskola för stenbyggandet i Sverige. Hundra år efter den byggdes tre hundra stenkyrkor bara i Skåne.

Men vilka var det egentligen som byggde domkyrkan? Man har funnit gravar i Lund från den här tiden, där skeletten härstammar från annan plats och bär spår av bristsjukdomar: de danska kungarna hämtade helt enkelt slavar i Rügen med omnejd, menar han.

– Man kan ju bli beklämd, men så såg maktförhållandena ut på den tiden. Det är hemskt men nu står kyrkan där och den har väl fyllt en del goda funktioner sen dess. För att kunna skriva historia får man ibland försöka hålla igen sina egna sympatier och antipatier för att kunna tränga in i vad som hände. Jag blir mer upprörd över dem som vid förra sekelskiftet exploaterade arbetarna och lät dem bo i vidriga kåkstäder i utkanten av storstäderna, det ligger närmare i tiden.

Byggandet var dock ett hårt arbete även för den avlönade personalen. En talande detalj i boken är en kaloritabell för byggnadsarbetare från 1500-talet: ”År 1555 utspisades byggmästaren och hans folk med 5 605 kalorier per man, plus 1 517 kalorier i form av öl  /…/ idag beräknar Livsmedelsverket 2 400–3 000 kalorier för män i åldrarna tjugofem-femtio år.”

– De första specialiserade byggarna är de som arbetade på kungens slott och fästningar. Det finns bevarade matlistor från utspisningar. Att dricka öl är ett mycket bekvämt sätt att få i sig mycket kalorier. Och vattnet kunde vara förorenat, så öl var ofta mer hälsosamt att dricka än vatten.

I ”Byggarna” syns det tydligt hur lång tid svenskarna varit bönder och hur kort den urbana perioden är i jämförelse. Ännu en omvälvande förändring som började i Skåne. Eftersom danska lagar fortfarande gällde i Skåne kunde Rutger Macklean på Svaneholm vräka bönderna i Skurup och dela in gårdarna i sammanhållna skiften, en reform som sedan slog igenom i hela Sverige och ledde till ökad produktivitet, och på sikt även till att så många lämnade landsbygden för städerna eller Amerika.

– Jordbruket och järnvägen drev den första industrialiseringen. Det gjorde att befolkningen och köpkraften ökade – och då växte städerna i sin tur. En del av min släkt var textilföretagare i Lund – deras affärer växte under 1800-talet då folk från landsbygden kom till Lund och köpte tyg och kläder.

Gunnar Wetterberg berättar entusiastiskt om hur människan under flera hundra år kunde arbeta på ungefär samma sätt, sedan kom en teknisk förändring som gjorde att allt snabbt förändrades. Det kan handla om att vassare yxor skapar en möjlighet att timra stugor istället för att som tidigare bygga långhus. Eller att det på 1880-talet är finast att bo längst ned i ett flerbostadshus – fram till det att någon uppfinner hissen och ordningen kastas om.

– Vid förra sekelskiftet kom stålet och betongen och plötsligt kunde vi börja bygga på ett helt annat sätt, hänga fasaderna på skelett istället för att fasaderna var bärande.

– Fram till andra världskriget var många lägenheter bara ett rum och kök. Efter kriget fick folk bo i två- och trerummare och då ser vi hur vardagsrummet blir vardagsrum när vi ställer in tv-apparaten. Jag tycker att sånt är jätteroligt, det är viktig historia fastän vi inte tänker på det! Om folk har läst den här boken ska de kunna gå ut på stan och se på byggnader med nya ögon.

På nästan fyrahundra matnyttiga sidor når Gunnar Wetterberg fram till nutidsmänniskans sätt att bygga och bo. Han ser två huvudsakliga svårigheter. Det ena är att byggandet är klimatbov, det andra är bostadsbristen.

Han funderar kring att man mäter välfärden med medellivslängd – men att man också borde kunna mäta den genom boendet.

– Dagens bostadssituation är hemsk. Det är inte klokt vad priserna sprungit iväg. Det här att barn är tvungna att bo kvar hemma till 25–30 års ålder, till exempel. Det är väldigt ledsamt att det är så svårt att hitta någorlunda billiga och bra bostäder. Jag hade ju tur som kunde bo i rivningskåkar när jag flyttade hemifrån, det var ganska billigt.

Finns det något att lära av historien här? 

– Miljonprogrammet var ett försök att lösa en situation med bostadsbrist och dålig standard. Det var en oerhörd ekonomisk
satsning, svår att upprepa.

– Det viktiga är att få loss hyresbostäder med rimliga hyror, folk
ska inte behöva sätta sig i miljonskulder för att få sin första lägenhet,
det är sjukt. Det behövs en renässans för allmännyttan, som måste få resurser och mark. Många politiker ojar sig över läget på bostadsmarknaden, men syns inte så mycket handling bakom orden
än så länge.

 

FAKTA: Gunnar Wetterberg

Född: 1953 i Malmö. Hans far var domare i Hovrätten och hans mor adjunkt i engelska, tyska och franska på bland annat Petri- och Latinskolan. ”Hon var nog den första frun till någon i Hovrätten som fortsatte jobba efter att hon fått barn.”

Familj: Sambo. Fyra egna barn och ett bonusbarn.

Bor: Lägenhet i Vasastan i Stockholm, fritidshus i Skånes Fagerhult och Brantevik.

Gör: Tidigare diplomat samt chef för långtidsutredningar på Finansdepartementet. Sedan drygt tio år författare och föreläsare. Har skrivit ”Skånes historia 1–3”, ”Träd”, ”Prästerna” och ”Ingenjörerna”.

Tidigare: Fram till 1987 var Gunnar Wetterberg aktiv inom Vänsterpartiet kommunisterna. ”Jag hörde till dem som radikaliserades i elevrörelsen i slutet av 1960-talet. Mina kompisar gick till bokstavsgrupperna och tyckte jag var småborgerlig. Men i VPK kunde man påverka politiken. Jag lärde mig mycket av Kurt Sjöström i Malmö. Han var en riktig politiker och en remarkabel socialarbetare i Malmö. När jag sedan tyckte för olika mot VPK i olika samhällsfrågor lämnade jag partiet.”

Fritid: Jag är en sån här liten skogsbonde, jag jobbar som allra bäst på gården i Skånes Fagerhult. Jag skriver och läser ett par timmar och när jag kör fast går jag ut med sågen och röjer. Och när jag är klar har det lossnat med det andra. Det är den perfekta tillvaron.

Läser just nu: Han Kangs ”De levande”, den är så fruktansvärt hemsk att jag bara klarar läsa 20 sidor åt gången, jag är en rätt blödig typ.

Aktuell med: Boken ”Byggarna”. Bokens dag i Malmö 8/11.

Publicerad i Sydsvenskan 2025–11–06.