Julia Svensson

Jag dansar faktiskt bra

8th September, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Häromveckan var jag bjuden på en gigantisk fest i Smedstorps medborgarhus. Ett traditionellt gille med start 17.30. Kött, potatis, snapsvisor. Kaffe och tårta två gånger. Mitt emot mig satt en trevlig man i min egen ålder som kallades för Smen för att hans farfar var smed. Så som det var förr och så som det fortfarande är på en del ställen. Allt detta satte igång tankar.
När jag lämnade Österlen kände jag mig tvungen att lära mig nya umgängeskoder för att passa in bland de nya vännerna från stan. Jag slipade successivt ned mina skånska diftonger, om inte till oigenkännlighet så i alla fall till den grad att jag nu måste öva i flera veckor för att inte censurera mitt uttal. Som en klassisk klassresenär. Även om det snarare är tågresenär jag är, då jag tillslut inte hamnade längre än en timme bort.

Det finns ögonblick i de flesta före detta lantisars liv som präglas av en slags rotlöshet, skam över härkomsten och otillräcklighet i den nya miljön. Dessa känslor är en del av vår identitet och vi upphör aldrig att analysera dem.
Men sedan jag flyttade efter gymnasiet har ganska mycket hänt. Gentrifieringen har till exempel arbetat sig från Österlens kust till de mindre pittoreska byar som fortfarande lever på vintern. En kompis som köpt ett fritidshus är konfunderad: Här lever urbefolkning och inflyttade sida vid sida. Inflyttarna är aktiva och sätter sin prägel på byn – och är kanske till och med är ivrigare att värna det autentiska än de ursprungliga invånarna.

Jag håller just nu på att läsa boken Naked city – Death and Life of Authentic Urban Places, av Sharon Zukin, en intelligent kvinna jag träffade i USA. Boken handlar om New York och hur den grupp som aktivt flyttar till och vill bevara det autentiska i olika stadsdelar, själva blir spiken i kistan för den ”äkta” känsla de jagar. Vi pratar alltså inte om Mac Donalds och Hennes & Mauritz i första hand, utan om den medvetna medelklassen. Eftersom de är så många och deras intresse, hur välvilligt det än är, trissar upp priserna – tvingar de bort dem som tidigare befolkade platsen. Ett komplext fenomen som känns igen på många platser i världen. Också på Österlen.
Eftersom jag själv, och många utflyttare med mig, hyser en kärlek till blåsten och vidderna tusen gånger starkare än Ulf Lundells, blir detta förvirrande. Vilka är vi själva? Är jag österlening eller stabo? Finns det någonting mittemellan?

Samma kväll som gillet i Smedstorps medborgarhus är det klubb i Hammenhög. Den anordnas av folk jag är bekant med i Malmö. En del av mig vill dit. Men samtidigt vill jag inte lämna släktfesten för en klubb som är likadan som i stan.
Det är någonstans i allt det här som jag börjar sakna min Österlendialekt. Om allt det jag minns från min barndom ska försvinna, då kan jag ju i alla fall vara autentisk själv medan tid är, även om jag riskerar att bli en förlegad pastisch på mitt eget tonårsjag.
För det är ett roligt kalas. Jag dricker snaps fast jag inte tål det. Jag sjunger “Låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”. Jag vill dansa kasedans. Men det gör jag inte. För jag vågar inte fråga någon och jag tänker att jag nog ser ut som en som inte kan. Men ni ska veta att jag dansar faktiskt mycket bra. Vals, foxtrot och gärna bugg.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–09–08.