Julia Svensson

Känsloladdade minnesbilder

13th December, 2012 - Julia Svensson - No Comments

Nina Bouraoui skriver vackert och stilistiskt genomarbetat om ett överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam under hennes sista år i Algeriet, skriver Julia Svensson.

BOKRECENSION. Nina Bouraoui. Enstörig. Övers Maria Björkman. Grate förlag.

När den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui var fjorton år lämnade hon landet där hon växte upp, Algeriet.
Hon har sedan dess bara återvänt i fantasin; landet utgör kuliss i stor del av hennes författarskap. “Enstörig” är, har hon sagt, den sista romanen på det här temat. Den handlar om hennes sista år i Algeriet och kompletterar hennes trilogi om ungdomen, tillsammans med “Pojkflickan” och “La vie heureuse” (ej på svenska).
Huvudpersonen Alya tittar ut genom sitt fönster i familjens lägenhet i Alger. Hon konstaterar att ljuset alltid är detsamma, men att allt annat tar slut. Det är nyår 1979 och det nya decenniet inväntas med rädsla i Alger. Men det värsta har redan hänt i trettonåriga Alyas liv; ett år tidigare försvann hennes bästa vän Sami spårlöst.
Alya är inte sig själv. Hon har “mist sin längtan efter medmänniskor och längtan efter det okända”. Så hon spelar tennis mot sin vägg i timtal, som om det vore sitt eget hjärta hon slog på.
Romanen är en medvetandeström där handlingen framåt är underordnad tillbakablickarna. I minnet rymmer Sami och Alya från en skolutflykt och reser på semester med hans psykiskt sköra mamma, som låter dem “känna på livets njutningar”, det vill säga smaka på vinet.
Bouraoui väver in Algeriet i berättelsen och skapar bilder ur minnet, det påminner om Marguerite Duras förhållande till Vietnam. Kanske är det distansen på ett par tre decennier som gör att landet framträder som ett album av vackra gulnade fotografier. Myten om torrflodskvinnan. Maneter som flyter likt plastpåsar. Den varma vinden, som för Alya är kärlekens vind. Språket är lastat med känslor och liknelser, men texten förblir här estetisk, exakt, och på gränsen till prosapoetisk.
Nina Bouraouis stil är väldigt fysisk, och hon är bäst när hon gestaltar. Läsningen störs tyvärr lite av de existentiella resonemang som kantar historien. Meningar som “Jag sa inom mig att vår ålder var som kläder som var för små för oss” och “Förut var jag ofta rädd att jag skulle bli biten av en orm; senare förstod jag att ormen anspelade på könet”. Dessa framstår snarare som efterkonstruktioner från ett vuxen som i psykoanalys satt ord på sin barndoms känslor.
Därmed inte sagt att romanen inte är läsvärd. För det är den. Ett vackert och stilistiskt genomarbetat överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam. Men inte så stringent som Bouraoui-läsare är vana vid.

Publicerad i Sydsvenskan 2012–12–13.