Julia Svensson

I Aravind Adigas romaner är en bil aldrig bara en bil. Det är en ”Ambassador”. Cola är aldrig bara Cola. Det är ”Thums Up”.
2008 vann Adiga Bookerpriset för spänningsromanen ”White tiger”. I den nyöversatta novellsamlingen ”Mellan attentaten” fortsätter han att skriva som om läsaren var en ryggsäcksturist på sin första tripp till Indien. Han lyfter fram de lokala hotellens komiska felskrivningar som ”Rikssamtal till alla länder”. Att en del indier inte säger Thank you, utan Thanks you. Lätta poäng att plocka hos den, av allt att döma, tilltänkta västerländska publiken. Den inhemska har antagligen hört skämten hundra gånger förut.

Mycket i Indien har förändrats sedan åren mellan mordet på Indira Gandhi 1984 och det på hennes son Rajiv Gandhi 1991, då ”Mellan attentaten” utspelar sig. Men Indien är fortfarande ett land där mannen allra oftast utgör subjekt. Män som bestämmer. Män som ser porrfilmer på bio. Män som fantiserar om sex. Så också i Aravind Adigas texter. ”Mellan attentaten” zoomar in fjorton människoöden i den sydindiska staden Kittur – men det är först på sidan 196 som ett kvinnligt subjekt lyfts in.

Historien om unga Soumya gestaltar, liksom de övriga novellerna, hur människor tidigt skolas in i korruptions-, kast- och manssamhälle. Soumya är dotter till en fattig byggnadsarbetare och tvungen att tigga ihop tio rupier som hon ska betala till sin fars vänner. Även om hon fullföljer uppdraget får hon stryk av sin far, eftersom hennes lillebror ljuger om att hon behållit fem rupier för sig själv.

Adiga, som är bosatt i Bombay, har hyllats som det främsta namnet inom ung indisk litteratur. I grunden är han journalist och har studerat i både Oxford och New York.
Adiga gör inte anspråk på att vara annat än skönlitterär. Trots det har han kritiserats, liksom Danny Boyles Oscarvinnande film ”Slumdog Millionaire”, för att skylta med Indiens föga smickrande bakgård – istället för att visa upp landets snabba modernisering. Vilket Mira Nair och Dominique Lapierre också gjort före dem.

Många av Aravind Adigas Indienstereotyper har faktiskt en poäng. I alla fall för en turist är det en ögonöppnare att läsa om hur tjänstefolk stuvas in i husens bottenvåningar. Hur hierarkin kan fungera på ett indiskt bussbolag. Vem som egentligen bestämmer i en klunga av män iklädda skjorta, solkiga kostymbyxor och flipflopsandaler av plast.

Även om jag under läsningen kommer på mig själv med att längta efter en ny roman av den språkligt mer förfinade Arundhati Roy – som var den första indiska författaren att vinna Bookerpriset – hoppas jag att Adigas internationella framgång får politisk verkan. Att makthavare reagerar på hans historier om social frustration och det dysfunktionella i det indiska samhällets uttjänta klichébilder.

Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2010–05–24.