Julia Svensson

Med krigets öden i varje mening

4th March, 2015 - Julia Svensson - No Comments

BOKRECENSION. Nuria Amat. Det lilla landet. Översättning: Marika Gedin. Bokförlaget Tranan 2014.

Nena Rocamora och Baltus Arnau blir omedelbart förälskade.
De är knappt 20 år och det spanska inbördeskriget har just tagit slut. Det unga paret kommer från borgerliga och bildade familjer i två grannbyar i Barcelonas utkanter. Nena går på bio och drömmer om Paris och Amerika. Företagarsonen Baltus drömmer om att bli arkitekt.
Boken gavs ut på spanska 1999 och heter i original ”El país del alma” – ”Själens land” . En titel som egentligen ligger närmare romanens platsbundna tematik. En av dess grundläggande drivkrafter är härkomst och människans inre förbund med sina omgivningar – ett slags genius loci, om man så vill.

På det privata planet förväntas Baltus stänga in sina önskningar och ta över sin fars mekaniska firma. Nena i sin tur är inlåst i en traditionell kvinnoroll, som osynlig högerhand till Baltus företag och mor till deras barn. Hennes själ får utlopp i poesi som hon skriver som brev i luften. Bröllopsresan går till Madrid. Champs-Élysées får vänta.
Det är sent 1940-tal. I skuggan av Europas sviter från andra världskriget, pågår Francoregimens spanskifierande av Katalonien. Det katalanska språket förbjuds och katalanerna samlas i ett tyst motstånd.
Paret lever ett under omständigheterna gott liv. De har familj och anställda som ser efter barnen. De har goda vänner med ett hus vid havet. De reser på bilsemester till Genève.
Men en instängdhet genomsyrar luften i Casa Arnau Rocamora. Det är ett mycket skickligt sätt att gestalta diktaturens allomfattande närvaro.

Vid den första graviditeten svimmar Nena plötsligt. Och hennes mystiska svimningsanfall inträffar allt oftare under åren som går. Denna obegripliga sjukdom kan tolkas som ett av diktaturens symtom hos människorna. Ju längre den pågår desto svagare blir Nena. Hennes kropp faller söner utan att hon vet vad som pågår i den.
Baltus oro över hustrun får utlopp i det hus han bygger åt familjen. Det upptar all hans lediga tid.

Det tar lite tid att komma in i bokens mycket originella språk, rikt på poetiska metaforer. Men berättelsen om Nena och Baltus och byarna Sarriá och Pedralbes, idag stadsdelar, får sedan ett oemotståndligt sug. Nuria Amat (1950–) är själv född i Barcelona, och har flyttat tillbaka efter att ha bott i andra länder och på andra kontinenter. När jag läser föreställer jag mig att hon har djup lokalkännedom. Jag ser hus och gator; känner dofter och smaker.
Hennes formuleringar är exakta, vackra och obarmhärtiga. De innehåller motsättningar som skapar stämning. Diktaturens förtryck och krigets öden är närvarande i varje mening, även om bokens själva handling på ytan kretsar kring medelklassfamiljens  mer vardagliga bestyr: Som i det här stycket. ”Döden var ett ord i samtiden /…/ Vi talade ofta om den. Vi ville tråka ut den.”

Publicerad i Sydsvenskan 2015–03–04.