Julia Svensson

Integrationsprojektet del 4: “Något säger mig att Köpenhamn aldrig kommer att välja en som jag”

19th November, 2010 - Julia Svensson - No Comments

I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn imponeras Julia Svensson av danska stadsmiljöer och arkitekthjältar. Men i seriens sista del inser hon att vissa kärlekar funkar bäst på avstånd. Läs artikeln här eller i dagens Sydsvenskan.

Ibland undrar folk hur jag fortfarande kan vara förälskad i Köpenhamn. Då svarar jag att det beror på att Danmark är ett kulturland, medan Sverige är ett ingenjörsland. Ett löst påstående jag uteslutande grundar på att arkitektutbildningen i Köpenhamn underordnas konstakademin medan man i Sverige blir arkitekt på tekniska högskolan. Vilket i sin tur har gett Danmark stjärnor som Arne Jacobsen och silhuetter som SAS- hotellet. Medan Sverige har Ikea, design fler har råd med – som visserligen gör bästsäljande kopior av de danska hjältarna, tillräckligt förvrängda.

Vissa skulle kalla min och Köpenhamns relation destruktiv. Att Köpenhamn är en inbillad Mr Right, som håller mig på halster år efter år och vars charm till slut kommer att göra mig olycklig. För det är ju inte bara jag som älskar Köpenhamn: flockarna med cyklister, musikanterna på Strøget, de röda tågen, de gula bussarna. Utsikten över Amalienborg på våren. Att promenera längs Søerne på hösten. När neonskyltarna tänds vid Vesterbrogade: “Det danske vejr er Ga-Jol vejr.”
Även i år behöll Köpenhamn sin andraplats i brittiska Monocles rankning över “The worlds most liveable cities”. Med motiveringen: “Det utsläppssnåla urbana livet, community-fokuserad arkitektur, danskarnas omsorg om varandra och deras besatthet av att cykla.”
Ytligt såklart. Och något säger mig att Köpenhamn aldrig kommer att välja en som jag. Utan en sarkastisk blondin som får lön i danska kronor, som gillar att kalla saker vid dess rätta namn och pallar att cykla långa sträckor i motvind.

Problemet är att det trots detta inte går att avfärda Köpenhamn som snygg men korkad.
En av de vassa hjärnorna bakom stadsplaneringsframgångarna är arkitekten Jan Gehl. Redan 1968, medan svenska politiker som bäst höll på att riva stadskärnor, initierade han Strøget. Det fanns ett motstånd mot experimentet – kan sydländsk flanörs-kultur verkligen fungera i Nordens snålblåsigaste stad? Strøget blev, som vi vet, en succé.
1970 reste Jan Gehl till Italien med sin fru, psykologen Ingrid Gehl. Där inspirerades han av hennes idéer – och tillsammans analyserade de människors beteende i staden. Resultatet blev klassikern “Livet mellem husene”. Boken, som var starkt kritisk till att bilismen fick alltmer plats i städerna på bekostnad av människors utrymme, är idag obligatorisk på arkitektutbildningar över hela världen. Gehl har på senare år fått allt mer internationellt gehör för sina idéer, och är i år aktuell med “Byer for mennesker” – ett slags pendang till den fyrtio år gamla bästsäljaren. I den presenterar han konkreta exempel på stadsplaneringsprojekt av köpenhamnsk modell i Melbourne, New York, Malmö.

Andra positionerar sig genom att säga: “Jag borde bo ett tag i New York”. Jag säger: “Jag borde bo ett tag i Köpenhamn”. Då får jag frågan: Varför flyttar du inte dit? Då kanske du och Köpenhamn kan bli något på riktigt?
Den smärtar att erkänna att jag nyss har tackat nej till en lägenhet med utsikt över Søerne. Men den danska huvudstaden, har jag förstått under Integrationsprojektets gång, är ingen Mr Right. Det världsberömda livet mellan husen i Köpenhamn har ännu inte överträffat den banala tryggheten i Malmö.
Köpenhamns experimentella inställning till stadsplanering (visas på Venedigbiennalen), ett utmärkt cykelbanenät och fantastiska offentliga miljöer, ger staden en storstadsdynamik Malmö saknar. Köpenhamn tycks också, likt många andra storstäder, flyta utanpå nationen som en egen existens. Stadens varumärke har inte smittats nämnvärt av Danmarks främlingsretorik och skärpta utlänningslagar.
Men miljonstadens attraktivitet är också vad som får mig att tveka. Bostadsbristen, lägenhetspriserna. Statens kamp mot staden i Christiania. Risken att lokalerna i Kødbyen säljs ut till högstbjudande – och kulturverksamheterna åker ut till förmån för dem som har råd att betala för det centrala läget.

Kanske är grejen, för mig, att Köpenhamn är en kierkegaardsk återvändsgränd. Om jag flyttar dit ska jag ångra det, om jag inte flyttar ska jag ångra det också.
Vissa drömmar mår bäst av att aldrig besannas, liksom vissa relationer simpelt nog gör sig bäst på avstånd.
Om jag accepterar att Köpenhamn aldrig blir mer än en passionerad kärleksaffär? Då kan staden, just eftersom jag slipper se dess tråkiga sidor varje morgon när jag kliver ur sängen, kanske rentav ge näring till vardagen på novembergrå gator i Malmö.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–19.

Tidigare avsnitt i Integrationsprojektet var införda 1.12 2009, 4.2 och 7.5. Du kan läsa dem här.