Julia Svensson

NW. Samma gator – andra världar

19th June, 2013 - Julia Svensson - No Comments

BOKRECENSION. Zadie Smith. NW. Penguin Press. 

“NW”, titeln på Zadie Smiths nya roman, är också nordvästra Londons postkod. I nordväst ligger det mångkulturella arbetarklassområdet Willesden, Zadie Smiths uppväxtkvarter som också känns igen från hennes storsäljande debut “Vita tänder”(2000).
När Zadie Smith nu återvänder till sin barndoms gator är det en plats som helt undgått gentrifiering, det är rufft, fattigt. I centrum står det fiktiva höghuskomplexet Caldwell, vars torn så visionärt döpts efter brittiska filosofer: Smith, Hobbes, Bentham, Locke och Russell. Men verkligheten inuti dem är betydligt mindre ståtlig än så.
Med “Vita tänder”, en humoristisk berättelse om Londonimmigranter i flera generationer, seglade Zadie Smith snabbt upp som en av Storbritanniens litterära stjärnor. Nu har det gått sju år sedan hennes förra roman “Om skönhet”. Men de som förväntat sig ännu en episk och urbant vimlande tegelsten lär blir besvikna. Zadie Smith håller sig till sina huvudteman klass, kön och etnicitet men “NW” är smalare än vi är vana vid.

Caldwell zoomas in genom fyra 35-åringar som alla har växt upp i höghusen. Romanen börjar med att irländska Leah i god tro ger 30 pund till en drogpåverkad kvinna. Känslan av att ha blivit lurad blir kvar i henne som en tagg, även om kvinnan är fattig kan hon inte stå ut med ruttenheten.
Leah är bokens bästa karaktärsbygge. Hennes livskris punkterar effektivt 70-talistgenerationens sorgliga illusion om odödlighet. Hennes man hoppas på barn, själv förtränger hon tiden som går och äter p-piller i smyg: “Kan vi inte bara fortsätta leva som vi alltid gjort?”
Kapitlet är skrivet som en medvetandeström, med bitvis oregelbunden sättning. Zadie Smith har malt ned sitt språk till verklighetsnära uttal och korta meningar. Mother blir “mudda”, exactly blir “eggzak ly”. Livet i Willesden är på en gång fult och vackert som poesi.

I det dialogburna kapitlet om den numera drogfrie Felix slängs jag in i ett annat liv. Han och Leah vistas på samma gator men befinner sig i komplett skilda världar, så som man gör i en stad.
Stycket om Leahs bästis, jamaicanska Keisha, är indelat i 185 mer eller mindre poetiska scener. Keisha har målmedvetet gift sig med en man ur överklassen (visserligen med jamaicanskt påbrå), bytt namn till Natalie, är advokat, har två vackra barn och en fin villa vid parken. Det är gott om tidsreferenser: “Det var året då alla började säga literally .” 1980-talets Nikeskor beskrivs roligt som “Den grekiska segergudinnans rödvita luftteknologi”.
Sista delen är ett möte mellan Keisha och Nathan, en numera hemlös och kriminell man som tjejerna en gång svärmade för. “NW” har ingen direkt handling, den består snarare av tre ofärdiga romaner. Detta ger ett yxigt intryck men yxigheten är samtidigt intressant. Den fragmentariska sammansättningen bidrar till känslan av nära verklighet. “NW” är ett utsnitt av staden och några av dess invånare vid en viss tidpunkt. Det är staden som är handlingen, och jag är med på gatan, nära.
Det går att dra paralleller till kravallerna i London 2011. Segregation beskrivs ofta som fysisk, arkitektonisk, men på individnivå är den alltid krasst ekonomisk.

Mest krut läggs på den subtilt skildrade vänskapen mellan Leah och Keisha. Ekonomin är för dem nu mest ett socialt hinder, men de är ofta upptagna av sina före detta skolkamraters fattigdom, ibland på ett nostalgiskt och lite naivt vis. Leah jämför sig med den mer lyckade Keisha. Keisha känner medelklasskam och finner de ekologiska bruncherna i de fina kvarteren ytliga; men hon tar sig ändå rätten att beklaga sin mindre bemedlade familjs livsval.
Det är levande och bitterljuvt, undertonen är sorgligare än Zadie Smiths tidigare romaner. Och utöver den nära kvartersskildringen både kommenterar och bekräftar “NW” medelklassens hegemoni: berättelsen om stadens arbetarklasskvarter handlar mest om människorna som lämnat dem och tagit sig upp.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–06–19.