Julia Svensson

Om fotboll och att vara en av grabbarna

5th May, 2010 - Julia Svensson - No Comments

”Pollenallergi säger ni, fotbollsallergi säger jag. Hur mycket Allsvenskanprat ska en kvinna behöva stå ut med i sitt liv?”
En väninna i min digitala sfär beklagar sig. Hon jobbar med kultur. Men alla hennes kollegor, som är män, pratar inte om kultur. De pratar om fotboll och verkar aldrig tröttna.

Förra sommaren, när jag inte ville betala 140 spänn för att stå och frysa när Malmö FF förlorade, lämnade mina vänner mig ensam kvar på en restaurang. I år börjar den verkliga hysterin den 11 juni. Storbildsskärm i parken. Fester som avbryts på grund av sändningar från Sydafrika. Fastän Sverige inte ens är med.
Folk kommer återigen att referera till sommaren 1994 som den allra största. Och ja, jag minns den också. Jag var sexton och det var några svettiga sommarveckor på Österlen. På dagarna var vi på stranden, på nätterna kollade vi på fotboll med kompisarna. Killarna skrek och gastade och ibland var det en dunk på bordet.

En anledning att jobba med kultur är att man tror att man ska slippa denna supporterkultur.
Men: ingen utomstående kan ana hur det pratas bland de muskelfattiga kulturknuttar som skriver kutryggiga bokrecensioner på sina laptops. Fotbollssnacket här överträffar faktiskt alla andra betydligt mindre intellektuella manssammanhang jag vet. Eftersom kulturmänniskors prat om fotboll oftast är lika gravallvarligt högstämt som matchkommentatorernas. Varje gång ett större mästerskap närmar sig, eller bara en vanlig allsvenskanmatch för den delen, skruvas stämningen upp. Radions P1 skickar ut Gunnar Bolin som ”kastar sig initierat mellan sport och kultur”. Kilometervis med fotbollstexter pumpas ut på tidningarnas kultursidor.

Problemet är inte fotbollen. Problemet är att den inte får vara bara sport utan måste ges en kulturstämpel. Det är som när hantverkare vill att deras hantverk ska betraktas som konst. Eller deckarförfattare som vill likställas med ”finlitteratur”. Som om genrerna hantverk, deckare och sport inte räcker till.

På internatet på Skurups folkhögskola ockuperade de veka poeterna tv-soffan om kvällarna för att dricka öl och se på hockey. Där satt de, som tonårskillarna jag kollade fotboll med 1994. Förutom att poeterna såg mycket fånigare ut, med sin dåliga hållning och indielugg.
Kulturfotbollsfanatismens blotta existens grundar sig i något så simpelt som ett manligt (ibland även hos kvinnor) komplex för att man inte valt ett traditionellt maskulint kroppsarbete. Man sitter dubbelvikt framför dator som en kontorist hela dagarna och är rädd för att ses som en feminin vekling. Man vill räknas som en av grabbarna.
Konflikten ligger i att kulturfotbollssupportern och hans (eller hennes) likasinnade kamrater inte ser sig själv som vilka sportintresserade grabbar som helst. De vill samtidigt behålla sin status bland intellektuella. Därav det idoga tjatet om fotboll som kultur. Därav det högstämda mässandet.
MFF-halsduken (eller annan valfri klubbhalsduk) blir den intellektuelles förkläde och manlighetssurrogat. En ursäkt för att bete sig hur som helst. Sjunga infantila hejaramsor, bröla och känna sig som en man.

Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–05–05.