Julia Svensson

Om konsten att äta ensam

7th July, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Är det något som hänt under fem veckors resande är att jag blivit utled på att äta bevakad av servitörer. Jag har inget emot dem, jag uppskattar alltid en trevlig servitör. Men många restauranger i USA har personer anställda enkom för att fylla på gästernas vattenglas. Vilket också är i grunden trevligt. Oftast är det spansktalande boys. De är propra och välkammade och torkar noggrant av tillbringaren med en vit handduk så att kondensen inte ska droppa i någons knä.

På restauranger kan man inte hala fram sin bärbara dator som på café. Och det är för lunchmässigt att dra upp en tidning. Eftersom jag inte har någon att prata med under middagen måste jag göra konstpauser i ätandet – så att maten inte ska ta slut på fem minuter. Jag vill sitta en timme minst. Eftersom jag befinner mig i ett land där det ofta saknas bänkar och platser där man kan vistas gratis.

Vatten alltså. Om någon fyller på mitt vattenglas dricker jag per automatik ur. Vilket här inte leder till att jag måste be om mer vatten, eller gå och hämta själv. En av boysen kommer med nytt. En situation som lätt blir lite lustig, inte minst under varma dagar.

Ensamma middagsgäster är bara hälften så ekonomiskt effektiva, och därför antagligen bara hälften så önskvärda, som par eller grupper. Bara den ena av de två stolarna vid bordet ger avkastning under den timme jag sitter där. Jag tenderar också att vara försiktig med vinet.

Men det artigt eskalerande vattenrejset handlar antagligen inte om pengar, i alla fall inte direkt. Snarare försöker boysen, kanske omedvetet, skrämma bort eller i alla fall aktivera mig och de andra soloätarna – eftersom vi påminner om ensamheten. Den finns därute och den är enorm men folk konfronteras sällan med den, särskilt inte i ett samhälle så bilburet att ingen någonsin behöver träffa en okänd människa och ingen åldring någonsin kan ta sig ut ur huset på egen hand. Om man hela tiden koncentrerar sig på bilen framför är det också lätt att glömma bort sin egen övergivenhet.

Att utstråla ensamhet är dåligt för en restaurangs affärer. Ingen vill tvingas se en ensam människa äta, och påminnas om sin egen inre ensamhet.

Jag försöker anpassa mig till detta. Eftersom jag inte har en bok som sköld brukar jag försöka stirra förnöjt rakt ut i luften och se ut som jag tänker något spännande. Även om jag med en härlig rulle mandelsushi framför mig har svårt att fokusera på annat.

Eller också är uppvaktningen med tillbringaren bara ett sätt att hålla diskret sällskap, som tröst? Även om gästen, i det här fallet jag, för stunden inte upplever särskilt mycket tragisk ensamhet alls. För hur skulle jag hinna det? Jag är ju upptagen med att vila mina trötta fötter, tugga långsamt, dricka vatten, besöka damrummet och tänka ut sätt att förhala notan.

Texten publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010–07–07.