Julia Svensson

Ont om herrcyklar.

16th March, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Jessica Valenti.

Det är mest damcyklar som står utanför Den Sorte Diamant i Köpenhamn. Och varför skulle det inte? Det är Internationell Kvindekonference i staden där Internationella kvinnodagen faktiskt grundlades för hundra år sedan av Clara Zetkin.
Trots högtrycket över södra Skandinavien – och alla prominenta gäster på konferensen – vaknar jag inte med solsken i blick. Mitt frukost- och ressällskap utgörs av tre dagstidningar som alla minner om hur kvinnor i Sverige och Danmark måste kämpa hårdare än män för att få samma villkor, lön och respekt.
I den första paneldebatten förtäljer svenska författaren Johanna Palmström dessutom att Sverige inte längre är ”världens mest jämställda land”. Norge har dragit förbi. Och Finland. Och Island. Svenska politiker har slutat kalla sig feminister. Ju mer komplex feminismen blir desto mindre tenderar media att ta upp frågan.

Sedan äntrar samvetet scenen. The Economist frontar med den kinesiska landsbygden och rubriken ”What happened to 100 million baby girls?”. Här går det 130 män på 100 kvinnor. The Economist intervjuar också indiske Mr Singh, som på grund av kvinnobristen i byn importerat en fru från en fattigare delstat. Författaren Naomi Wolf har ju en poäng när hon säger att västerländska journalister, som förfasar sig över bröstimplantat och anorexia, inte
har några stora problem. Att jämföra med 36-åriga filmaren Haifa Al-Mansours erfarenheter.
Hon är Saudiarabiens första kvinnliga filmregissör. I hennes land är biografer förbjudna och med sina dokumentärfilmer visar hon hur kvinnor där i princip förtrycker sig själva genom att
upprepa ledarnas budskap. New York-författaren Jessica Valenti, som 2006 grundade den första amerikanska feministsajten, feministing.com, vittnar om hur 16-åriga ensamma feminister från byar i Midwest tack vare sajten för första gången kan föreställa sig ett annat liv.

Min egen genusdepression är relativ. Unga svenska feminister tampas visserligen med samma orättvisor som sina trettio år äldre medsystrar gjorde en gång. Men i Norden är problemen definierade och vi har institutioner och lagar som äldre feminister genomdrivit. Det är bara att
fortsätta. Göra politik. Organisera oss. Strejka. Inte bli bekväma.
Ingen ger bort sin makt utan strid. Få män har tagit cykeln till Den Sorte Diamant på sin lediga dag. I dagarna blev Island land nummer två i världen att klubba igenom en lag om könskvotering. En lag som i Norge medfört att det sitter fler danska kvinnor i norska bolagsstyrelser än i danska. Ironiskt nog.

Men hälften kvinnor i styrelserummen är också bara ett steg på vägen. För att citera den egyptiska författaren Nawal El Saadawi: ”Condolezza Rice och Hillary Clinton är inte feminister, de är en del av patriarkatet”. Kvinnorna i styrelserna måste alltså inte bara fylla stolar. De måste göra skillnad.

Inför 100-årsjubileet har Liza Marklunds och Lotta Snickares bok ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” (2005) översatts till danska. Jag tar ett ex fastän den redan står i bokhyllan. Den där platsen i helvetet tål att påminnas om.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010-03-16.
Eftersom den inte lagts ut på Sydsvenskan.se publicerar jag den i sin helhet här.
Du kan också ladda ned den som pdf-fil. Klicka här: 100316 Kvinnodag