Julia Svensson

På den rosa barrikaden

14th December, 2011 - Julia Svensson - No Comments

BOKRECENSION. Fanny Ambjörnsson. Rosa – den farliga färgen. Ordfront.

När jag läser genus­vetaren Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” slår det mig att jag längtat efter den här boken. Efter att någon ingående ska förklara mekanismerna bakom det faktum att jag, varje gång en kompis fått barn, står så länge vid bebishyllan och velar. Senast var jag nära att köpa en rosa body till lille Wille – rosa är ju förutom en känslig markör också den vackraste, gladaste och mest lysande färgen. Men jag lät bli. Köpte en grön.

De första Fanny Ambjörnsson skärskådar i frågan om det rosa dilemmat är de jämställdhets­ivrande medelklassföräldrarna i Stockholm, de som retar sig på att så många kläder är könsmarkerade. Redan här skär det sig: det ska synas, tycker de intervjuade, att barnet är en flicka – men flickigheten får inte gå över styr, bli för mycket rosa rysch och pysch.
Fanny Ambjörnsson ställer enkla frågor och analyserar utan pekpinnar. Men den rosa färgen är farlig just för att den speglar våra värderingar. Till och med i så kallad genusmedveten barnuppfostran upphöjs de manliga egenskaperna, kaxighet och fysisk styrka, högre än de traditionellt feminina. Fortfarande, 2011, är flickorna förändringsprojektet. Flickorna, som älskar rosa, utsätts för rosabojkott – och fostras att ta för sig för att kunna hävda sig bland de stökiga pojkarna, inte tvärtom. Små pojkar som vill klä sig i rosa riskerar att ses som för feminina alternativt bögar. När barnen blir tillräckligt stora kopierar de vuxenvärldens åsikter.

Det kan verka märkligt att den så tydligt kodade färgen rosa fram till för mindre än hundra år sedan stod för manlighet, krigiskhet och styrka, medan ljusblått var den spröda, sköra kvinnliga färgen. Som historikern Kekke Stadin skriver i ”Maktens män bär rött” (2010) bytte de två successivt plats då blått bland annat användes till soldatuniformer under världskrigen. Dock upprätthölls mannens överordning.
Under industrialismen härskade modernismens funktionella ideal, med rena, diskreta, sobra färger. Så skapades den mörka kostymens ihållande hegemoni, medan färgen och flärden förpassades till hemmet, kvinnans plats. På samma sätt växte det nordiska smakidealet fram, den avskalade estetiken. Och den rosa färgen kom att klassas som prålig och förknippas med en lägre socioekonomisk status. Dessa värderingar, visar Ambjörnsson, genomsyrar även vänster-, hbtq- och feministrörelsen. (Men står inte längre oemotsagda – den så kallade femme-inismrörelsen, relativt ny i Sverige, står på den rosa barrikaden och gör motstånd mot nedvärderandet av det feminina.)

Fanny Ambjörnsson disputerade 2004 på avhandlingen ”I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer”, som handlar om genusskapande bland tjejer i tonåren. ”Rosa” hakar i den förra boken och är ett föredöme vad beträffar akademikers tredje uppgift, att kommunicera forskningen, som nyligen debatterats i DN. Boken är nyfiken, tillgänglig och skriven med lätt hand. Och leder i bevis hur något så prosaiskt som barnkläder eller rosa stekarskjortor hänger ihop med alltifrån patriarkat och politik till det modernistiska designidealet.

Vad betyder det att de enda som egentligen inte behöver bannlysa rosa i garderoben för att behålla sin status är Stureplanskillar och andra heterosexuella män med makt? Dessa tycks till och med, enligt Fanny Ambjörnssons forskning, vinna fördelar och framstå som öppensinnade genom att bära rosa (som ofta är fallet när män annekterar det traditionellt feminina).
Genom sitt rosa prisma visar Ambjörnsson hur Sverige trots en omfattande jämställdhetspolitik fortfarande är präglat av kvinnoförakt – och att många på papperet genusmedvetna också värderar manlighet högre. Det framgår deprimerande tydligt att jämställdhet fortfarande är kvinnors egen lilla angelägenhet. Att män tar på sig rosa kavaj ändrar bevisligen inte heller maktfördelningen – det är fortfarande kvinnor som måste anpassa sig till en till synes statisk manlighet.

Min enda invändning mot en i övrigt lysande bok är det sista stycket: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i?stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”
Det har Fanny Ambjörnsson förvisso rätt i, men nog utan att egentligen ha det för avsikt punkterar ordvalet i slutklämmen resonemanget. Hon har på ett utmärkt sätt tydliggjort hur färgen rosa smittar sina bärare med femininitetens stigma och jag skulle önska att boken avslutades så här i stället: Om vi alla kunde sluta klassificera traditionellt feminina egenskaper som svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga – då skulle världen se annorlunda ut. Det omtänksamma, omvårdande, försiktiga, mjuka, känsliga och snälla om man så vill, är kvaliteter ingen människa i längden klarar sig utan. De kännetecknar också styrka och borde också kunna leda till framgång och makt.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–14.