Julia Svensson

På spaning efter den goda staden

28th May, 2010 - Julia Svensson - No Comments

Stadsbyggnadskontoren pratar om att bygga tät och blandad kvartersstad. Men vad står visionen egentligen för? I nya numret av RUM intervjuar jag Moa Tunström, som skrivit avhandlingen På spaningen efter den goda staden – där hon avslöjar vad som gömmer sig i stadsmässigheten.

Den gula kranen lyfter bit efter bit på plats. Vid Sjövikstorget i Liljeholmen har de vita flervåningshusen med balkonger snart ännu fler snarlika systrar.

Det var just det här gamla industriområdet som för några år sedan fick kulturgeografen Moa Tunström att börja gräva i begreppet ”stad”.

– Jag läste stadsbyggnadskontorets planer för området och slogs över att man ville flytta tullsnittet, tillhöra innerstaden. Och använder parollen: ”Innerstaden växer”. Man hade också kunnat säga ”förorten växer”, men det skulle ingen säga. Men det gör den – under rubriken ”stad”.

I Moa Tunströms avhandling På spaning efter den goda staden är det tydligt att många använder samma visioner. Förebilder är ofta förra sekelskiftets stadskärnor. Vad som blir, när innerstaden utgör norm, är höga hus med butiks- och kontorslokaler i bottenvåningarna.

På andra sidan vattnet från Liljeholmens strand syns 60-talsområdena Tanto och Drakenberg. Bakom de vita husen som snart är färdiga tornar de lika vita miljonprogramshusen i Nybohov.

– Ibland läggs förklaringen till områdens rykten eller status på arkitekturen. Men, vi vet inte än vad det som byggs idag får för rykte eller stigma om fyrtio år. Det har med en massa annat än formen att göra. Men idag skrivs de in i en innerstad med café- och restaurangliv. Så som man tänker sig att de som kan betala vill leva.

I stadsretoriken finns miljonprogrammet hela tiden med som motbild. ”Bara det inte blir som då”. Paradoxalt nog, menar Moa Tunström, påminner en del om miljonprogrammet: De stora ambitionerna. Den starka tilltron till en modell, idag den täta kvartersstaden, som enda lösning.

– Då som nu fanns starka livsstilsnormer i planeringen. Då var det mamma, pappa, barn i en trea. Nu är det mamma, pappa, barn i en fyra. Och de går på café. Ibland när man läser dokumenten får man en känsla av att caféer och restauranger är de viktigaste planeringsverktygen.

Gör inte innerstadsmodellen att det blir mer liv på gatorna?

– Jovisst, det synliga stadslivet är ju det ses som positivt i planeringsidealen idag. Plus att man vill gynna det lokala livet – att de boende ska vara mycket i området där de bor. Jag bor själv i ett 50-talsområde. Där finns det få lokaler i bottenvåningarna, men ett liv man inte ser.

Moa Tumström har när hon studerat bland annat Boverkets och Stadsmiljörådets skrifter hittat element från den amerikanska new urbanism-rörelsen. Likaså referenser till Jane Jacobs modernismkritiska klassiker ”The Death and Life of Great American Cities” från 1961.

”Gator och torg” är ideala mötesplatser. Det traditionella stadsideal som ofta förespråkas som det goda livet är, enligt Moa Tunström, på grund av befintlig arkitektur i många fall en omöjlig förebild i Sverige. Man glömmer också lätt bort att förra sekelskiftets stad också hade en del destruktiva inslag – trångboddhet, dålig standard, segregering.

– I stadsplanesammanhang pratas det ganska onyanserat om staden som miljövänlig, spännande, full av goda möten och ekonomisk tillväxt – både då och nu. Men det finns negativa associationer till stadsliv som man inte nämner. Våld, förstörelse och konsumtionshets.

Vad finns det för alternativ till begreppet ”stad”?

– Till exempel hör man aldrig uttryck som folkhemsordet ”grannskap” idag. Det är ”stadsliv” man talar om. Antingen”innerstad” eller ”förort”. Allt däremellan är”icke-platser”. Det vore spännande att se vad som hände om vi hade en mer utvecklad och ickepolariserande begreppsapparat. Jag skulle också önska att förort inte var ett skällsord.

Hur ska man bygga istället?

– Stadskärnorna är till för fler än dem som bor där. De kan vara en ambition. Att göra även andra platser intressanta för fler än dem som bor där.

Men, menar Moa Tunström, som idag jobbar på KTH:s avdelning för urbana och regionala studier, hon är egentligen inte kritisk till områdena som byggs, utan mer till hur man talar om dem. När man som på skylten här i Liljeholmen sprider berättelser om den goda innerstaden, blir förorten och alla som bor i den en stigmatiserad motpol.

– Vad avhandlingen handlar om är att vi ska skärpa våra öron när vi talar om staden. Om vi vill att något ska ha ”mångfald”, vara ”stadsmässigt”, eller ”attraktivt” måste vi tänka över vad vi lägger i begreppen.

Texten är ursprungligen publicerad i RUM #5 2010.