Speglingar av staden

5th February, 2015

KONST. ”Stadsvandringar”, Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 5/4.

Städer i förändring är temat för vårsatsningen på Bonniers konsthall. En öppen och undersökande utställning om vad städer är och vem som har rätten till dem.

”Hon läppjar staden som en drink, letar efter det som är förlorat och glömt.” Citatet är hämtat ur Hala Elkoussys film ”In search for the City (In the papers of Sein)”. Här söker flanösen Sein efter sin älskade. Sein är en fiktiv figur, en analogi till 1800-talets litterära gestalter hos Flaubert och Baudelaire. Längs Kairos gator förklarar hon staden utifrån dess koloniala förflutna under England och Frankrike.
Filmen är en av mina favoriter på grupputställningen ”Stadsvandringar”, som inleder året på Bonniers konsthall.
Den som har, eller tar sig, rätten att skildra en stad i konst och litteratur är också med och producerar staden. Den klassiska flanören är ända in i vår tid man och västerlänning. En av Elkoussys outtalade poänger är att Sein är kvinna och arab.
Filmen visas innanför ett rum klätt med 400 bilder och tidningsklipp med anknytning till kolonialtiden. Tillsammans blir verkan enorm. Hala Elkoussys hemstad Kairo byggdes upp på 1800-talet av förmögna utlänningar, efter europeisk förebild, i en struktur som skulle kontrollera den koloniserade folkmassan. Sedan migrerade fattiga bönder till staden i jakt på arbete och lycka. I dag trängs de ut i förorterna av föroreningar och fattigdom, en utveckling som syns i de flesta växande städer.

Danske Jesper Justs filmverk ”Intercourses” visas i flera rum, där det största omges av korridorer med rosa ljus och bambuväxter som doftar svagt av andra breddgrader. Här följer vi tre män i en stad som liknar Paris. Men boulevarderna är folktomma och Eiffeltornet bara en tredjedel så stort som jag minns det.
Detta Paris, utanför Hangzhou i Kina, är en spöklik kopia av den berömda förlagan. Husen är kulissartade, byggda i dåliga material, vilket i sig vänder upp och ned på den Haussmanska estetikens höga kulturella status. Ett spekulationsbygge avsett för den nya medelklassen, som än så länge står kusligt tomt.
Det susande bakgrundsljudet hörs i hela utställningen. Det är inspirerat av en gammal dansk murartradition; när murarna blev illa behandlade murade de in tomma ölflaskor i väggarna, som när det blåste gav ifrån sig ödesmättade visslingar. Här är ljudet en kritik av byggnadsutvecklingen i Kina, där lite hänsyn tas till arbetare och miljö.

Kubanske Carlos Garaicoas skulptur av coffeetableböcker knyter samman den kinesiska byggboomen med Europa. Den lyfter fram de europeiska arkitektkontor som ritar monumentalbyggnader i Kina, till exempel Herzog & de Meuron, vars stora olympiastadion nu står tom utanför Peking.
Svenska Lisa Torell undersöker även hon samspelet mellan politik och estetik; hur estetiken i städernas centrum och förorter kopplas ihop med områdenas socioekonomiska status. Tesen att standard är det finaste vi har leds i bevis med en film och bilder i kombinerat foto och måleri. Hon zoomar in Stockholms och Belgrads gatstenar och offentliga möblemang, med både bilder och poetiska texter där språkets makt är i fokus. Särskilt träffande är trottoarskulpturen ”Figur 017”: minimimått för lågt gångflöde, i utställningsrummet som vetter mot Torsgatan.

Franska Sophie Calle kan sägas vara en tidig flanös. I de två verk som visas här, ”The Bronx” (1980) och ”Skuggan” (1985), använder hon sig själv och sina interaktioner för att ge ansikte åt staden. Båda verken kombinerar bild och text i den underfundiga form som blivit hennes signum.
I Bronx i New York, en fattig stadsdel vita dåförtiden bara besökte som poliser eller knarklangare, lät Calle olika personer visa henne platser, där hon sedan fotograferade dem. I det andra verket anlitade hon anonymt en privatdetektiv för att skugga och dokumentera hennes egna turer genom Paris.

Stadstemat ingår i en på senare år alltmer accentuerad frågeställning om vad städer är, vem som skapar dem och vem som har rätten till dem. Städer har i alla tider fascinerat konstnärer på samma sätt som naturen. De är ett av människans habitat, där en tids tendenser får fysiska avtryck.
Stadens struktur är en användbar symbol i diskussionen om demokrati och människors livsvillkor.
Utställningen närmar sig ämnet på ett öppet och undersökande vis. Frågans inneboende klass, genus- och rasismproblematik basuneras inte ut men synliggörs i det specifika urvalet av verk.
Det som lyser igenom samtliga verk är ett samhälle som inte är till för alla. Det blir allt tydligare att det är dina pengar som avgör var du har rätt att vistas. För många en smärtsam insikt. Kanske särskilt i ett land med jämlikhet som självbild.

Publicerad i Dagens Nyheter 2015–02–05.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Umeås kulturhus Väven får Kasper Salin-priset 2014

28th November, 2014

Att Väven får Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpris i år är på sätt och vis ingen överraskning. Samarbetet mellan det berömda norska Snøhetta och svenska White Arkitekter är det av de nominerade projekten som har det starkaste symbolvärdet – och är mest i linje med vår tid.
Prestigebyggen har sedan århundraden manifesterat expansion. Den stora vita Väven har lagt till vid Umeälven och markerar att Umeå är Norrlands huvudstad och Sveriges fjärde storstad. Umeå är dessutom europeisk kulturhuvudstad 2014.

Umeå kallar sig björkarnas stad och byggnadens uttryck är en folklig referens till en björkstam. Alla hörn är rundade. På dagen är fasaden vit som björkens bark, med mörka fönsterband som löper runt hela huset. När det blir mörkt är förhållandet motsatt. Fönsterbanden lyser och den vita fasaden blir svart. Utifrån gör sig Väven bäst på håll när fasaden skiftar med väder och ljus.
Juryn betonar i sin motivering att Väven “vågar” sticka ut utseendemässigt. Väven bryter visserligen av från den småskaliga stadsmiljön där den står. Men den liknar mycket annan samtida arkitektur.
Inte minst det nya hotellet i Umeå centrum – alls inte lika väldesignat, men också stort och vitrandigt. Även inomhus görs björkliknelsen. Alla rum har trägolv och ribbat undertak i trä. De mörka trapphallarna och teaterrummet kan liknas vid björkstammens mörka kärna.

Juryn premierar att Väven är en ny definition av vad ett kulturhus kan vara: den kombinerar kultur med kommersiella verksamheter.
Den utgör ett enhetligt hölje för stadsbibliotek, konsthall, scener, bio och ett museum över kvinnohistoria.
Men den hyser också kommersiella verksamheter som hotell, ett konferenscenter, en delikatessbutik och ett café som sommartid kan öppnas mot älven.

Men Väven är en kontroversiell pristagare. När jag står nära, vid entrén mot Storgatan i Umeå där volymen sprängts in i stadens kvarter av småskalig 1800-talsbebyggelse, får exploateringen en karaktär av övergrepp. Huset har bitit sig fast i Stora Hotellet.
Det mest anmärkningsvärda är den samhällsutveckling Väven är en produkt av. Umeå marknadsför sig med kultur, och kulturhuvudstadsårets paroll är “Kulturdriven tillväxt”.
Men Sveriges kommuner klarar numera inte att uppföra stora kulturprojekt utan ekonomisk hjälp från näringslivet. I Umeå är fastighetsbolaget Balticgruppen inblandat i stadsutvecklingen.
Balticgruppen tjänar mycket på sina investeringar. I fallet Väven driver de själv hotellverksamheten – som håller till i Vävens höga torn.
Kommunen är hyresgäst och står för stor del av hyresintäkterna – 65 miljoner per år – och har kontrakt på 25 år.
Stadsbiblioteket låg tidigare centralt i staden, praktiskt i närheten av kollektiva förbindelser. Beslutet om flytten var knappast demokratiskt förankrat, och har orsakat många protester.

I somras invigdes till exempel ett alternativt kulturhus i ett ockuperat gammalt lokstall i stadsdelen Haga. Ett ideellt projekt och en protest mot att kulturhuvudstadsåret huvudsakligen lyfter fram den etablerade kulturen. Att Väven får Kasper Salinpriset väcker ännu en gång frågan om hur mycket makt det privata näringslivets vinstintresse ska ha över hur Sveriges städer ska utformas.
I fallet Umeå hade kommunen kanske kunnat utnyttja sitt förhandlingsutrymme ytterligare.
Hade Stadsbiblioteket inte flyttat in skulle Väven nämligen ha mist mycket av sin dragningskraft och det garanterade människoflödet. Arkitekturen är också, på gott och ont, i en beroendeställning gentemot det privata näringslivet.
Det är ett tecken i tiden att juryn i år ger priset till den byggnad som syns mer än något annat i Umeå – men samtidigt är så generell att insidan går att anpassa till vad som helst. Även till en framtid då kultur inte längre är en tillväxtmotor.
Själv hoppades jag att arkitektbyrån Marges kiosker på Strömkajen i Stockholm skulle vinna: småskalig och platsspecifik arkitektur, som förbättrar en stimmig offentlig plats. Gratis sittplatser med bästa utsikt över Slottet och Gamla stan. Något man förut fick köpa på Grand hotel.

 

Årets pristagare: Väven i Umeå av Rune Grasdal (Snøhetta) och Maria Olsson (White).

Övriga nominerade i år:

Kommunhuset Kristallen i Lund av danska Christensen & c:o.

Strömkajen, Vaxholmsbåtarnas terminal, Stockholm, av Marge.

Brinkåsen, Rättspsykiatrisk klinik, Vänersborg, Sjögren arkitekter

 

Publicerat i Dagens Nyheter 2014–11–28.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Skulpturer av omvandlat skrot

3rd November, 2014

KONST. “Matter is plastic in the face of mind”, Sofia Hultén,  Galerie Nordenhake, Stockholm. visas t o m 8/11.

Exakt var Sofia Hultén hittar material till sina skulpturer framgår inte. Men i princip består de av omvandlat skrot. I första rummet två gallergrindar som har vänts utochin till en skulptur. I nästa tre säckkärror som sågats itu och svetsats ihop till tre obrukbara modeller. Alla är de saker som det en gång i tiden fanns användning för, men som blivit omoderna.
Sofia Hultén (född 1972) har under flera år ställt begrepp som “förbrukad” på ända i sina verk. Tidigare har hon till exempel renoverat saker och sedan återställt dem till orenoverat skick.
Visserligen har industrinostalgi och återanvändning vid det här laget nått långt in i masskulturens medvetande – en i klimathotets tid passande trend. Men med humoristiska experiment lyckas hon utmana estetiska fördomar och normer om skräp och smuts.
I ett videoverk med den underfundiga titeln “Nonsequences” hälls köttfärs ut över ett datortangentbord.
På en annan skärm skildras en episod med ett smutsigt äpple som plockas upp av en kvinna, torkas av mot ett jeanslår, tuggas på, stoppas ned i en blå plastpåse, varpå kvinnan biter i äpplet med påsen runt om. I en serie fotografier berättar hon historien om ett par sorgliga gamla gympaskor som glömts kvar på en gata. En människa närmar sig, stannar, tar av sig sina skor och på sig de kvarglömda i stället.
Sedan promenerar hon i väg.

Den nio minuter långa videon “Altered fates” kan ses som en sammanfattning. Här befinner konstnären sig vid en container fylld med saker. En efter en plockar hon ur dem. En matta rullas ut och rullas ihop med avigsidan utåt. Hon beskär en skumgummimadrass. Efteråt lägger hon tillbaka sakerna.
Vad är meningsfullt? Vad är meningslöst? Det är svårt att svara på. Men Sofia Hulténs verk är finurliga och skarpa, och ställer relevanta frågor kring hur vi använder och förbrukar olika material.

Publicerat i Dagens Nyheter 2014–11–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Hjärtskärande kontraster. Konst i dialog med Artipelags arkitektur

30th October, 2014

På konsthallen Artipelag har tio nordiska konstnärer skapat platsspecifika verk, i dialog med arkitekturen och varandra. Det blir en fin helhet.

 KONST. ”Här/nu. Ett fysiskt möte i tid och rum”. Artipelag, Värmdö. Visas t o m 2015–01–06.

Den första salen på Artipelag domineras av skulpturen ”Tripoli Lampedusa” av danske John Kørner. En ramp är täckt med en geometriskt mönstrad heltäckningsmatta, som föreställer en våg på havet. På vågen, som man kan gå upp på, balanserar en hundra år gammal eka som använts för att frakta boskap i Stockholms skärgård. Inuti ekan sitter en grupp poly­kroma glasägg
Verket handlar om migranters fruktansvärda öden på illegala resor till Europa. Kørner är uppmärksammad för
att kontrastera tragiska teman med ”glada” färger. Det gör han även här. Den mjuka blågröna heltäckningsmattan blir ett skrämmande hav. Glasäggen saknar ögon och armar. De är anonyma och hjälplösa där i båten, utan mål i sikte.

Utställningens titel ”Här/nu” är hämtad från den abstrakte expressionisten Barnett Newmans essä ”The sublime is now” (1948) där bland annat konstens rum behandlas. Den vita kuben, ett alldeles vitt rum med indirekt ljus från norr, ansågs under den tidiga modernismen som den bästa och mest neutrala platsen för konst och betraktare att mötas i. Efterkrigstidens avantgarde har därefter på olika sätt brutit med den vita kubens estetik – performancekonsten till exempel.
På Artipelag har tio nordiska konstnärer fått i uppdrag att göra platsspecifikt verk som använder sig av utställningsrummen. De flesta av dem är målade direkt på väggarna.
Kørners hjärtskärande båt går i dialog med Karin Mamma Anderssons Buñuelparafras ”Borgarklassens diskreta charm”. En väggmålning av ett borgerligt rum, en stel kuliss med trädocksaktiga personer. Ansiktsuttrycken säger ingenting. De har tråkigt.
Medan människor dör på Medelhavet sitter västvärlden och rullar tummarna, enligt Andersson själv i ett filmat samtal. Här berättar hon om sin arbetaruppväxt och klassresa till borgerligheten. Som framgångsrik konstnär säger hon sig befriad av att få göra ett verk som kommer att målas över och inte säljas.

På andra sidan om Lampedusa-verket tar Carolina Falkholts ordlek ”Skrev” upp en hel vägg. En väggmålning i samma anda som hennes tidigare omdebatterade verk. Målningen föreställer fem händer i svart, vitt och gult, som formar ordet ”skrev” med teckenspråk.
”Graffitta” är den benämning Falkholt själv använder – en konstnärlig undersökning av vad som händer om en kvinna och graffitimålare pinkar in revir i ”den vita kuben” och konstens traditionellt mansdominerade värld.
Samtidspolitisk udd har även Anastasia Axs ”Exile”. Verket ser visserligen ut att vara utfört i Jackson Pollocks expressionistiska anda, action painting, som under sin glansperiod marknadsfördes som opolitisk. Men titeln förvandlar rummet till ett svart slagfält, bränd jord. Papper och plastflaskor ligger utströdda, ger associationer till olika sorters flykt, både mental och fysisk.

Bredvid de slagkraftiga politiska verken finns också flera verk som utforskar Johans Nyréns arkitektur och utställningsrum. Jens Fänges intrikata tapet ”Huset i mörkret” är särskilt fascinerande. Med geometriska färgfält utvidgas rummet. I det fiktiva hem som skapas har Fänge fäst oljemålningar och symboler som bidrar till en surrealistisk rumsuppfattning; ett allseende öga, en tavla som fortsätter i oändlighet.
Nina Roos geometriska väggmålningar utmanar på ett sparsmakat sätt ögats och väggarnas begränsningar. Astrid Sylwan låter Artipelags fönster bli en del av sitt abstrakta måleri och Sophie Totties minimalistiska cirklar ”Face value” utmanar kubens form.
Ulrik Samuelssons och Clay Ketters verk är de enda som avviker från temat. De är intressanta i sig men har huvudsakligen traditionella tavelformat och motiv som snarare kopplar till den omgivande naturen än till rummet och nuet. Det är en brist i sammanhanget.
Men trots att verkens frågeställningar varierar håller utställningen fint samman som helhet, mycket tack vare det platsspecifika anslaget. Rummen blir en plats för en dialog mellan estetik och politik.

 

Foto: Jean-Baptiste Beranger

Publicerat i DN Kultur 2014–10–30.

 

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Småskaligt och infallsrikt. Förorten omtolkas i Botkyrka

5th October, 2014

BIENNAL. Nya biennalen för konst och arkitektur. Botkyrka konsthall, Tumba samt Fittja centrum. T o m 12/10.

Miljonprogramsförorterna kommer aldrig att bli som innerstaden, det kvittar hur mycket det rivs eller förtätas. I stället borde synen på senmodernistisk arkitektur förändras, så att miljöer och platser kunde omtolkas.
Detta är kontentan av “Nya biennalen för konst och arkitektur” i Botkyrka. Under fem år har Botkyrka konsthall drivit programmet Residence Botkyrka, dit konstnärer från hela världen kommit och undersökt miljonprogramsarkitekturen. Nu, i samband med biennalen, öppnar konsthallen en samtidskonstfilial i Fittja.

I Botkyrka konsthall visas Johanna Billings 16 minuter långa video “I’m gonna live anyhow until I die”. Till uppsluppna toner av romsk violin och kontrabas (inspirerat av den italienske progressive experimentalisten Franco Battiato) springer fem barn längs Roms gator. Till slut hamnar de i en övergiven skola, där de börjar leka med manicker från 1900-talet – bland annat en skrivmaskin – och försöker begripa hur de fungerar. Billing besökte Rom under demonstrationerna mot universitetsreformen 2010 och filmen är ett suggestivt sätt att resonera kring framtiden för de barn som växer upp i en tid då populistiska politiker underminerat skolsystemet.

Den mindre traditionella delen av biennalen finns en bussresa bort i Fittja Centrum. Det första som byggts för den nya institutionen i Fittja är den sydafrikanske konstnären Michael Orchards Container. Orchard, som ägnar sig åt hållbar arkitektur, har byggt om en container till Fittjaköket. Tillsammans med närboende samlar Fittjas måltidsekolog Ayhan Aydin tillsammans med det amerikanska kock/konstnärskollektivet Openrestaurant in lokala idéer och matberättelser. Tanken är att konsthallen ska vara ambulerande. Flera verk visas intill Fittjaköket men biennalen har också flyttat in i en öde bunkeraktig byggnad som står på parkeringsplatsen ovanpå ungdomens hus. Mycket innovativt. Inuti den mörka råa kuben visas den sydafrikanska konstnären James Webbs film “Le Marché oriental”( 2008). Den dokumenterar ett muslimskt böneutrop i det nedlagda köpcentrumet Oriental plaza, som byggdes under apartheidregimen för att kunna kontrollera svartas inköp.

Biennalen är också invigningen för konstnären Mats Anderssons publika konstverk, Punkthus på Fittjaterrassen. Intill ett nybyggt bostadsområde har Andersson gjort ett mönster i markbeläggningen. Mönstret föreställer lägenhetsplaner i skala 1:1, från arkitekten Jon Höijers höghus från 1969 intill. Ett sätt att knyta samman ett gammalt område med ett nytt – och dessutom skapa ett mervärde. De 45 år gamla planerna är ett tillfälle att fundera kring hur synen på hur människor ska leva och bo har förändrats över tid. Biennalen använder flera av verken från Fittjapaviljongen, som under sommaren var del av den ännu pågående arkitekturbiennalen i Venedig (tom 23/11), som i år har modernitet som tema.

I Tumba och Fittja är moderniteten närvarande, i form av de miljonprogramsmiljöer som bara var avbildade i Venedig. Det här är ett utmärkt exempel på att mindre konsthallar kan tillåta sig att vara experimentella. Men också på att de gör skillnad på platserna där de arbetar. Verken som visas har alla spännande infallsvinklar och filialen i Fittja är ett lovande projekt. Kan man skapa en konsthall genom samarbete med lokala initiativ och organisationer? Ja det kan man. Och i den globaliserade och klimatstressade värld, som är resultatet av den moderna eran, kommer det småskaliga och lokala spela allt större roll.

Bilden: Ur Johanna Billings video “I’m gonna live anyhow until I die”.

Publicerat i Dagens Nyheter 2014–10–05.


Postat av Julia Svensson - Kommentera

Hästflickorna och världen utanför

1st October, 2014

Hästen har alltid varit en symbol för makt och status. Också i stallet styrs samvaron av hierarkier. I två konstutställningar ser Julia Svensson samhällets främlingsfientlighet och härskartekniker sippra in i hästarnas värld.

 Shiva Anoushirvani, ”Horses and haters”, Gislaveds konsthall t o m 5/10

 Sven-Erik Johansson, ”Med ryttare som förtecken”, Borås konstmuseum t o m 9/11

Ridskolor och stall är inte alls en fristad där tjejer slipper utseendefixeringen i resten av samhället, skrev hästtidningen Hippson i  veckan som gick. Psykologiforskaren Carolina Lundes projekt ”TJEJ:ISKT – tjejers idrottande, självbild och kroppsuppfattning” visar att tjejer i åldern 14–20 som rider är mer negativa till sina kroppar än tjejer som utövar andra idrotter.För den som föreställt sig att en flickornas frizon per automatik är en plats där alla flätar varandras hår, myser och dricker te, är detta subversiv information. Ur ett annat perspektiv är det alls ingen överraskning. Med jämna mellanrum författas tidningsartiklar om kvinnor som tagit hästvägen till chefskap; tack vare frånvaron av killar är stallet en chans för flickor att öva sig på traditionellt manliga roller. Det sociala sammanhanget i stallet är alltså mer eller mindre som i övriga samhället, fast i komprimerat format och med nästan bara kvinnor. Då följer även omvärldens värderingar kring utseende med in.

Konstnären Shiva Anoushirvanis (född 1979) pågående utställning ”Horses and haters” på Gislaveds konsthall ger uttryck för makt och hierarkier i stallmiljö. Anoushirvani har fotograferat unga flickor i ridkläder. Höga läderstövlar, piska, hjälm och säkerhetsväst. Symboler för att ridning är en farlig sport och det mod som krävs för att utöva den. Men ännu mer tecken på disciplin, självkontroll och kontroll över hästen.
I utställningslokalen ligger en bok framme, Anna Larsdotters ”Hästens tid. Rid- och stridskonst under stormaktstiden” (2008). Den berättar om hästen som den svenska arméns stolta stridsvagn. Den var ett vapen, ett transport­medel men också en statussymbol. Att kungligheter lät avbilda sig med sin häst var ingen tillfällighet.
Så sent som för hundra år sedan var den typiske ryttaren man och militär. Ridsportens strama stilideal är fortfarande nära besläktat med arméns hårda uttryck. Något av en paradox – hästar är väldigt känsliga och att seriöst arbeta med dem kräver empati och självkännedom. En välutbildad häst kan du med minimala medel få att göra som du vill. Som man säger: ”Där kunskapen tar slut, tar våldet vid.”

Anoushirvani ägnar sig åt sociala strukturer i sin konst. Filmen ”Det tama och det vita” använder stallmiljön för att gestalta samhället i stort. En tydlig dikotomi: Å ena sidan blonda smala flickor med egna hästar och fina ridkläder. Å andra sidan flickor med svart hår och annat etniskt ursprung, som tar hand om utrustningen och blir snorkigt bemötta av de blonda. I mellanscenerna ekar pisksnärtar över det trädbeväxta landskapet.
Ute på ridbanan ändras rollerna något. När den svarthåriga flickan sitter till häst, och den blonda kommer skjutandes på en skottkärra, kan den svarthåriga börja tala. Men man ser bara hennes läppar röra sig.
Orden ljuder först senare i filmen: ”Det stinker märkligt, ett slags kolonial urin i avståndet mellan din häst, dina nycklar till alla dina dörrar, din naturliga begåvning i härskarteknik och min historia.”
Här blir hästvärldens sociala sammanhang en träffande bild för en global historia av orättvis makt- och resursfördelning, som fortfarande är otäckt självklar. Anoushir­vanis maktanalys har ett socialt genusperspektiv – makt- och härskartekniker i samhället sipprar in i alla sammanhang, oavsett kön och ålder. Förakt för svaghet i stallet vittnar om förakt för svaghet utanför.

Också i den internationellt representerade Sven-Erik Johanssons (född 1925) verk, som just nu ställs ut på Borås konstmuseum, är ryttaren som maktsymbol i fokus.
Bronsskulpturen ”Ryttaren”, som nyligen rests utanför Borås konstmuseum, är Sven-Erik Johanssons satiriska kommentar till äldre svenska städers pompösa ryttarstatyer. En kung ska vara stor och stark. Men den här ryttaren är liten och böjd – ett tecken på svaghet. Hästen han klivit upp på ser dessutom ut att vara alltför hög. Här krackelerar ekipagets heroiska fasad.
Vid entrén till utställningen hänger en surrealistisk vinylmålning av en hjälmprydd herre till häst, den är från 1994. ”Det var tänkt att den skulle hänga i Ronneby. Men titeln är ’Översittaren’, och den skulle hänga i kommunhuset. Det blev inget köp!”, säger Johansson själv i en intervju i Borås Tidning (10/9).
I hans bilder syns att makt till stor del är en socioekonomiskt konstruerad maskerad – man föds inte till ledare, man blir det. Shiva Anoushirvani klär på sina hästflickor stövlar och ridspön. Sven-Erik Johanssons målningar har inga av ryttarens eller maktens klassiska attribut, utan med sitt myller av figurer från det undermedvetna frångår de helt kungaporträttens estetik. Genom att ge ryttarna krumma ryggar och hästarna vingliga ben tar han deras höghet ifrån dem – och ”Översittaren” blir en humoristisk stackare. Politikernas reaktion var symtomatisk.

Texten publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter 2014–10–01.

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

OBS Magasin i SRP1: Landsbygden

1st October, 2014

 

Landsbygden har hamnat i fokus i eftervalsdebatten. Det pratas om storstadsnorm och sveket mot landsorten. Men vad handlar konfliktlinjen stad-land om egentligen? Och vad projicerar vi för värden på begreppet landsbygd 2014? Och hur blev Södermalm symbolen för makten? Samtal med Sofia Ulver, docent i företagsekonomi; Julia Svensson, redaktör tidskriften Arkitektur och Po Tidholm, journalist och författare.

Lyssna på inslaget här .
(2014–10–01)

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Feminism på danska

23rd September, 2014

BOKRECENSION. Frit flet. Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. Gyldendal 2014.

Den danska modetidningen Cover publicerade i somras en intervju med Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup. De tre danska författarna trädde här i princip fram som mentorer för en yngre generation, på ett sympatiskt sätt.
Artikeln, som skrivits med anledning av den aktuella boken, handlade om hur man kan leva. De talade om sin vänskap – de är väninnor sedan länge och två av de tre har känt varandra sedan barndomen. Men också om vikten av att vårda sina vänskaper. På ett sätt jag faktiskt bara hört Kristina Lugn prata förut. I ”Allvarligt talat” i P1 sa hon: ”Vännerna är dem man har kvar. Efter skilsmässan, och när barnen flyttat”.
De uppmanade också yngre kvinnor att inte hänga upp sitt liv på jakten på en partner: vill man ha familj kan man klara det hela själv. Det går. Den här tematiken är en viktig del av boken ”Frit flet”. Det behövs alternativ till den bräckliga institutionen parförhållande.

Frit flet, på svenska ”Fritt flät”, är en två kilo tung pjäs. 650 sidor tjock, i A4-format och med titeln skriven i glänsande blått. Författarna vill vara anonyma och kallar sig A, B och C. Omslaget är en bild på deras hår som flätats samman.
Boken är avsedd att vara ett debattinlägg i ett land där feminist snarast är ett skällsord. Utgångspunkten är väldigt basal – den börjar i kvinnokroppen och begreppet feminism. C menar att feminism är ett problematiskt begrepp: tänk om pindsvinen – igelkottarna – skulle sluta sig samman i en pindsvinisme. Och att katter och myrslokar också skulle behöva använda begreppet för att hävda vissa frågor, fast de inte är pindsvin.
Detta lite lustiga resonemang sätter tonen. Här är alla välkomna, även de som inte tycker begreppet feminism är självklart. Frånvaron av en dansk feministisk agenda är paradoxalt nog bra för boken. Författarna behöver inte framstå som genusvetare för att ha rätt att uttala sig. De har istället en inkluderande och nyfiken hållning. Feminism är något man kan skämta om.

Från pindsvinismen vindlar det vidare. Genom poesi, politiska teaterstycken, dagboksinlägg, brevväxling och fotoalbum. Intervjuer med andra författare, forskare, och med författarnas egna barn och mödrar.
Läsningen tar tid. Jag har boken med mig vid köksbordet och i soffan. Omsluts av hyggen i de tres mejlkonversationer, och i loggboken från deras träffar på Jylland och i Naja Marie Aidts hem i New York. Intellektuella diskussioner varvas med ogenerad humor, som visan ”Velkommen herpes” eller när C säger till säkerhetsvakten på Kastrup att ”så fick jag lite gratis kroppskontakt idag”. Att jag som läsare känner gemenskap är en av bokens styrkor. ”Frit flet” behandlar också kvinnors ålderdom, ensamstående föräldraskap, skilsmässor – de har alla barn och en skilsmässa bakom sig.

A, B och C släpper ofta greppet om sin egen – om inte särskilt ekonomiskt välbärgade så i alla fall privilegierade vita – medelklasstillvaro. De frågar sig vad som gör västerlänningarnas rika liv möjliga. Ser större samband.
Här finns en drabbande berättelse om den amerikanska antropologen Ariana Páramos jakt på den mexikanska kvinnan Esperanza. Esperanza är ett av den internationella migrationens alla sorgliga människoöden – hon bar sitt döda barn genom Mexikos öken, för att korsa gränsen och bli en av de illegala arbetarna på Kaliforniens grönsaksplantager, där hon bor i en husvagnspark.
Därefter följer en av bokens mest lärorika och initierade intervjuer, den om kvinnors migration med antropologen Sine Plambech. Här avhandlas synen på utomeuropeiska kvinnor som kommer till Danmark för att sälja sina tjänster, som barnskötare, städhjälp eller prostituerade. Kvinnor har alltid migrerat men idag är möjligheten för kvinnor att röra sig som ensamma försörjare, utan en man, större. Och migration gör det möjligt för kvinnor i fattiga familjer att vara huvudförsörjare för sina barn – och i nästa steg ge dem ett bättre liv än de själva haft. Men strukturer – också i länder som Danmark dit kvinnorna kommer för att arbeta – gör att traditionella könsmönster ändå upprätthålls. Till exempel att många skandinaviska kvinnors karriärer och mer jämställda parförhållanden möjliggörs av att en immigrant utför familjens hushållsarbete.

Resonemanget leder vidare till den vita hudfärgens privilegier, och här kopplas den ihop med författarskap. En av de frågorna som samtliga intervjuade författare får är: Vad betyder hud för ditt skrivande?
Mycket av bokens spänst – den är på en gång intellektuell och full av känsla och humor – handlar om att den är gjord i grupp. Jag har svårt att föreställa mig vilka tre svenska författare i detta uttalat feministiska land som skulle våga sig på att presentera poesi och allvarliga ämnen med en så generös och uppsluppen ton.
Skillnaden mellan Danmark och Sverige, både i frågan om kynne och i synen på feminism och migration är minst sagt speciell. ”Frit flet” rosades i dansk media. Men någon debatt om feminism eller vithet har den märkligt nog inte skapat, så vitt jag kunnat uppfatta. Kanske är detta på grund av det personliga anslaget? För boken borde, i alla fall ur en svensk synvinkel, vara oerhört känslig i en dansk politisk kontext.

Publicerad i Sydsvenskan 2014–09–23.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Danska arkitekter invaderar Sverige

14th September, 2014

“Danske tegnestuer bygger, projekterer og køber sig ind i Sverige, og konkurrencerne vinder de på de blågule kollegers hjemmebane. Hvad sker der hinsidan? Kan svenskerne ikke selv?”

Apropå Tidskriften Arkitekturs senaste nummer, med tema dansk arkitektur, blev jag intervjuad i den danska morgontidningen Politiken (2014–09–14). Läs artikeln här.

Bild: Henrik Rosenqvist

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Motkultur i urban galleridröm

29th August, 2014

KONST. Michael Manning, Emanuel Röhss m fl. Galleri Isbrytaren, Stockholm. T o m 29/9.

Konstnärsdrivna Isbrytaren på Kungsholmen i Stockholm är en urban galleridröm. 1 000 kvadratmeter före detta industrilokaler. Stora och ljusa rum, uppdelade på tre våningsplan. Naturligtvis är drömmen temporär – om ett år ska huset byggas om till exklusiva bostäder.
Det största rummet har den Los Angelesbaserade Michael Manning, som har utnämnts till en av pionjärerna inom digital konst. Här utforskar han punkens och motkulturens relation till dagens internetpolitik. Själva idén om vart internet driver konsten är egentligen mer intressant än verken i sig. TV-skärmar istället för tavlor. Stora abstrakta dukar i dekorativa klara färger, målade med hjälp av ett datorprogram. När de printats får de en fascinerande yta med transparent akrylfärg.
Emanuel Röhss platsspecifika verk “Soft Jazz” är mer jordnära. Lokalens uttryck har förvandlats genom svartvita oljemålningar i form av höga spröjsade fönster, placerade befintliga fönsternischer. Titeln, inspirerad av Oscar Niemeyer, är tematisk: här utforskas den brasilianska modernismen.
Målningarnas mönster har hämtats från ornamenterade 50-talsfönster i São Paolo. I rummet står också vitglaserade pelare, ickebärande, vars dekorerade yta tillför en sakral känsla.
Emanuel Röhss ingår i kollektivet som driver Isbrytaren. En av hans målningar återfinns i gruppens gemensamma utställning, en spännande samling där samtliga medverkande är födda på 1980-talet. Här utmärker sig bland annat en rumslig skulptur av Alfred Boman.

Publicerat i Dagens Nyheter 2014–08–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries   Newer Entries