9th July, 2011
Den danska författaren Christina Hesselholdt döpte personerna i titelnovellen i boken “Camilla and the horse”, som kom på svenska i våras, efter prins Charles och Camilla.
Hur tänkte du här?
– Alla novellerna i samlingen handlar om medelålders par i Köpenhamn, som alla är bekanta med varandra på ett eller annat sätt. Just det här paret, Camilla och Charles, är på kortsemester i Berlin och går på strippbar. Det är en av stripporna som kallar dem för Camilla och Charles. Jag valde de här namnen som ett skämt med det engelska kungahuset.
Men sedan kallar strippan Charles för “the horse”. Vilket frammanar lustiga bilder i mitt huvud.
– Det var meningen att det skulle vara roligt – jag har inte funderat så mycket mer på det. Men Camilla är central. Hon och de andra karaktärerna följer med i min nästa bok, “Camilla – og resten af selskabet”, som kom ut i Danmark i fjol.
– I den boken är Camilla i England på ett bed & breakfast där prins Charles varit och där det hänger en bild på prins Charles i hallen. Men blinkningen till det engelska kungahuset är fortfarande bara på ytan. Det viktiga i novellen “Camilla and the horse” är att Camilla vänder strippbarens logik upp och ned. Hon försöker sälja sin man till en prostituerad och blir själv förälskad i en av kvinnorna. Men det är egentligen en sorglig historia som handlar om längtan. Alla längtar efter någon som inte är där eller något de inte har.
– Alma längtar efter en ny förälskelse, Camilla längtar efter en känsla av sammanhang: “Jag skulle önska att jag var Zizek. Zizek kan få allting att hänga ihop, om jag hade varit Zizek skulle jag nu, precis nu, ligga på en punisk bordell och knulla i kapp med Houellebecq, hororna skulle inte vara trafficked, bara glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de, kan du höra det sjungas av gregorianska munkar, eller kanske av en kastrat: glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de.”
Har bokens Camilla och Charles något gemensamt med verklighetens?
– De tycker om samma saker, läsning och hög fart i livet.
Publicerat i DN 2011–07–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th July, 2011
Picassos gamle elektriker hamnade i blåsväder i höstas när han ville värdera de 271 okända Picassoverk han enligt egen utsago fått av konstnären.
Domstolen i Grasset anser att elektrikern ljuger, då en chaufför (av Picasso kallad Nallebjörnen) också ska ha fått ärva målningar. Chauffören är dessutom död sedan 20 år – men hans fru och elektrikern är kusiner.
Historien hänger inte ihop, den är faktiskt knappast ens begriplig. Men utredningen av Picassomysteriet fortsätter, rapporterar Le Monde. Vad kan man då lära av detta? Se upp med vem som installerar ditt larm, kanske? Eller att “Konstnärer och tjänstefolk” skulle bli en såpa av annorlunda slag.
Publicerat i DN 2011–07–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th June, 2011
Festivalveteraner, rockers och popkids har den här veckan slagit läger på fälten utanför Roskilde. Så långt är allt som det ska. Men: i år har någon, berättar tidningen Politiken, satt upp en skylt vid sitt tält: “Gypsies – skudes (skjutes) uden ansvar.” På festivalen camperar nämligen alla de romer som varje år kommer till Roskilde för att tjäna pengar på de berg av tomflaskor och ölburkar som festivalbesökarna lämnar efter sig.
Samtidigt som romerna vittnar om glåpord, diskriminering och flaskor som kastas efter dem, hör de Balkanrytmer strömma ur campinggästernas högtalare. Älskade och hatade. Roskilderasismens paradox.
Publicerat i DN 2011–06–30.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th June, 2011
“Vi är bra på att bygga byn, men inte på att bygga kyrkan i byn”. En träffande metafor för tillståndet i den svenska arkitekturen, i alla fall om du frågar de sex personer som diskuterar Kasper Salin-priset i tidskriften Arkitektens sommarnummer.
Heter du Gert Wingårdh eller ritar en allmän byggnad med glasfasad – då är dina odds att vinna en Salin ganska höga. Men – för att Wingårdhs näsa inte ska växa – svensk spjutspetsarkitektur är inte så spetsig. Enligt jurymedlemmen Kari Nissen Brotkorb skulle ingen av de senaste årens vinnare skulle ens ha kommit i närheten av Kasper Salin-prisets norska motsvarighet.
Sverige kan förvisso skryta Svensk arkitektur – inte spetsig nog med en stolt planeringstradition. Men för att ett byggprojekt inte ska bli trubbigt lär vi än så länge få vända oss till våra grannländer Danmark och Norge – där byggbolagens budget inte i samma utsträckning tillåts klampa på
arkitektens visioner.
Som utvecklingen ser ut kommer framtidens svenska bostäder inte vara gjutna i betong,
utan monterade med prefab. Trots att arkitekten redan i förväg visste att det som är billigast på pappret inte alltid är bäst – eller billigast – i längden.
I ett Sverige som bygger om och bygger nytt gör Arkitekten rätt i att återigen lansera debatten om de maktlösa arkitekterna vs entreprenörernas envälde.
Publicerat i DN Kultur 2011–06–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th June, 2011
När “Jim och piraterna Blom” spelades in i Tomelilla på 1980-talet raggade inspelningsgänget statister bland kommunens skolbarn. Själv fick jag ju inte veta förrän det var för sent – och varje gång jag passerar det 14 kvadratmeter stora Hasse & Tagemuseet får jag en klump i magen. Det kunde ha blivit mina femton sekunder! Men i stället så var det Linda och Camilla, och inte jag, som fick åka raggarbil in i Alfredsons filmevighet.
I stället är mitt bästa Hasse-minne kvällen då jag satt bredvid kaminen hos min vän på Äsperödsgården och såg “Den enfaldige mördaren”, filmen där fabrikörn så vedervärdigt slänger in sedlar i kaminen på Äsperödsgården.
En metauppplevelse, visst. Men jag var i alla fall där.
Publicerat i DN Kulturs Hans Alfredson-special 2011–06–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd June, 2011
I nya numret av Författaren flödar skrivmaskinsromantiken. Kungliga biblioteket har problem: här finns landets största handskriftsarkiv - men att brevväxlingar och anteckningar nu försvinner ut på nätet kräver radikala förändringar, även om materialet inte direkt krymper.
Klas Östergren skriver att problemet med digitaliseringen är att “vi skriver så förbannat mycket”. Det behöver knappast tilläggas att Östergren själv framhärdar med sin Facit Privat. Efter 45 år har det gått så långt att han känner direkt smärta av den brutala diskant som uppstår vid varje nedslag. Ändå fortsätter han – trumhinnorna är vad som begränsar honom från ett alltför ymnigt språk.
Publicerat i DN Kultur 2011–06–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd June, 2011
Att christianiterna till slut gick med på att köpa Christiania måste ändå ses som något positivt. Kanske blir det nu en ände på danska statens tjat om normalisering.
Först ett hippiehood som blev Köpenhamns näst största turistattraktion. Nu en fristad som bildar bostadsrättsförening. Normalt? Vet inte. I tiden? Definitivt. Boendekostnaden fördubblas, men 76,2 plus 40 miljoner danska kronor, plus sex miljoner i hyra om året för mark i centrala Köpenhamn – är inte det ett klipp? Hur som, fastighetsspekulation verkar inte ligga för den christianit som intervjuas i danska Politiken: “Förhoppningsvis kan vi nu lägga mindre tid på politisk kamp och mer på alternativ teater.”
Publicerat i DN Kultur 2011–06–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th June, 2011
I höst kommer Michel Houellebecqs Goncourtprisvinnare ”La carte et le territoire”, ut på svenska. Tidskriften 10-tal är ute i god tid och publicerar i sitt senaste nummer ett elvasidigt porträtt från amerikanska The Paris Rewiew.
Skribenten Susannah Hunnewell är rädd för att han ska dricka sig full och göra närmanden, det är han känd för. Men under de två dagarna i hans övernattningsetta i Paris lullar han omkring i morgontofflor och röker på en elektrisk cigarrett. Och slumrar till flera gånger under samtalet.
”Islam är en idiotisk religion.” ”Om folk inte har något sexliv, det är bara för att de är fula.” Gamla skandaler och nya kontroversiella uttalanden till trots är intervjun ingen omtumlande upplevelse – även om den är mycket välresearchad och läsvärd.
Att det intressantaste snarare är att läsa om Houellebecqs arbetssätt (han använder adverb fastän andra hatar adverb) och litterära inspiration (han börjar gråta när han tänker på Bröderna Karamazov) säger något både om Houellebecq och om tillståndet i världen: ett enfant terrible överraskar sällan.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–06–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st June, 2011
I vintras i Buenos Aires träffade jag på en svensk kompis av en slump. Jag blev inte förvånad. De urbana innerstadslandskapen har blivit ett eget land med Starbucksmuffins som nationalrätt. Man är borta men hemma.
Nästa sommar, tänkte jag, då ska jag bilsemestra i Danmark. Där kommer jag inte att träffa på någon.
Idén om Danmark har nu fått näring, tack vare boken “Danmark Dejligst – 100 fredninger” som ges ut av 100-årsjubilerande Danmarks Naturfredningsforening. För ärligt, hur många tänker på Danmark som ett land bortom Pia Kjærsgaard, øl och röda pølser; ett land där naturen är äventyrlig, dramatisk och unik?
De gröna kullarna Helnæs bobakker på Fyn. Björkskogen i Vestamager – dit man faktiskt kan ta metron från Köpenhamn. Och på den jylländska ön Furs nordkust (bilden) har i 55 miljoner år lera och mikroskopiska algskallar skrapats samman till en Grand Canyonlik klippa. Människan däremot, har bara bott där i 5 000 år.
Den danska nationalsången får plötsligt en ny innebörd.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–06–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th May, 2011
BOKRECENSION. Nina Hemmingsson. Mina vackra ögon. Kartago förlag.
De flesta känner till det tårsprutande raseri som kan infinna sig när någon behandlat en oförtjänt dåligt – till exempel gjort slut. De flesta känner också till att vänners kommentarer i dessa situationer, det kvittar hur snälla och välmenande, ofta skrapar upp nya sår. Det finns faktiskt inte många som kan ge tröst åt ett sårat ego. Men en av dem är serietecknaren Nina Hemmingsson. I hennes värld finns inga hurtiga ”mister du en står dig tusen åter”. Hon vet att de bästa skratten har vi cynismen att tacka för.
Lyckligtvis för oss som delar faiblessen för dålig stämning och inte får nog av Nina Hemmingssons enrutingar i Aftonbladet, levererar hon sina pungsparkar mot livet, samhället och patriarkatet också i form av seriealbum. I ”Mina vackra ögon”, fortsätter hon att teckna Sveriges främsta humordialoger. Som den här: ”…och han verkar ha problem med språket! ’o du mäktiga människa’ stavas ju knappast ’l-i-l-l-a-g-u-m-m-a-n’. Ja säga vad man vill men särskilt klipsk verkar han då inte.”
Jag funderar över vad som krävs för att bli som en av Nina Hemmingssons karaktärer. Hålögd och kantig, i bildlig och faktisk bemärkelse. Såhär: Avlägsna överjaget, addera en nypa tourettes och lite ur den absurt omvända könsverkligheten i Gerd Brantenbergs satirroman ”Egalias döttrar” (1977). Hemmingssons kvinnor är inte trevliga i onödan, avväpnar den rådande världsordningens mesta medlöpare; hurtbullarna, med skoningslösa kommentarer. Helt enkelt oanpassliga sanningssägare.
Men Nina Hemmingsson är inte bara hathumor när den är som bäst. Serierna under rubriken ”Prinsessan och gemålen” är subversiv kritik i form av en frispråkig och sexgalen prinsessa som kallar prinsens familj för ”pöbeln”. ”Mina vackra ögon” är också en rå serieversion av Barbara Ehrenreichs uppgörelse med den amerikanska positive thinking-industrin i boken ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.
Bitterhet och raseri kan vara en sund reaktion. Chansen finns att ett skadat ego transformeras till ett råare, starkare och gladare jag som kan åstadkomma förändringar. Nina Hemmingsson är ett steg på vägen: ”De skriver att kvinnor ska vara…jobbiga som as! Vi är snygga vad vi än har på oss, bara vi kör på utan eftertanke så är vi helt rätt. Vårens nyckelord är ångvält!”
Så bort med alla muntergökar. Bort med dem bara.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–30.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
