Värdet av konsthallen kommer efter budgetåret

29th August, 2014

Att samtidskonstens nytta är svår att mäta är självklart. För hur besvarar man en enkät om något som kastar sig framåt och bakåt i historien? Som ställer frågor, är nyanserat och kanske rentav tar sig in i ens omedvetna? Man kan faktiskt säga att svårmätbarheten är samtidskonstens värde.

I nya rapporten ”Inga undantag – värdeskapandet i små och medelstora samtidskonsthallar” visar författaren och kritikern Mikael Löfgren hur detta trots allt skapar problem när resurser ska fördelas. Så var det exempelvis under 00-talet, när kulturen på allvar gjorde sitt intåg som varumärkesbyggare i Sveriges kommuner. Det offentligas utgifter för kultur ökade då med nära 25 procent. Samtidigt nästan halverades satsningen på området ”bildkonst, arkitektur, form och design”.
Nätverket Klister, 20 mindre konstinstitutioner över hela landet, har beställt rapporten. De är mer eller mindre beroende av offentligt stöd. Alla upplever sig ha för lite personal och för lite resurser för fortbildning. Nästan ingen har intäkter från kafé och butik, men nästan alla har dyra lokalhyror.
Trots armodet är de värdefulla för konstlivets ekosystem. Många stora konstnärskap, som visas på stora populära institutioner, har i ett tidigt skede plockats upp av en mindre. Den lilla institutionen är nödvändig – otacksamt nog på ett stadium där det ännu inte finns något kommersiellt värde. Samtidskonsthallen har mer utrymme att experimentera än större institutioner. Vilket naturligtvis kommer övriga konstlivet till del.
Med stöd i samtida forskning argumenterar Mikael Löfgren för konstens roll i lokalsamhället. Den bidrar både med konstnärlig bildning och är en öppen plats för demokratiska dialoger. Dessutom har konsthallen social relevans, ekonomisk potential och profilerar en plats.

Men: man får inte glömma att de viktigaste effekterna av konsthallens arbete kommer först långt efter avslutade budgetår och mandatperioder. I en tid präglad av ekonomisk kris betraktas en konsthall lätt som något man kan spara in på, trots att dålig ekonomi är ett slöseri med de medel som faktiskt investeras. Eller något som kan bytas ut mot något annat, som i den ekonomiska kalkylen ser ut att ge mer kortsiktig avkastning.
”Inga undantag” är ett välbehövligt inlägg i debatten om konsthallarnas nytta. För politiker och tjänstemän, som inte anser sig ha tid att läsa hela rapporten, avslutas de 60 glest satta sidorna med en tydlig lista med slutsatser och förslag. Inga ursäkter, alltså.

Publicerad i Dagens Nyheter 2014–08–29.

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Krisen på Arkitekturmuseet kan bli en nystart

1st August, 2014

SVT:s Kulturnyheterna intervjuade mig, om Arkitektur- och designcentrum efter Lena Rahoults avgång. Läs mer och se inslaget här.

Citat från svt.se:
“Varför är det så mycket missnöje med Arkitektur- och designcentrum och hur skulle en bättre framtid kunna se ut?
Nyligen tvingades chefen för Arkitektur- och designcentrum, Lena Rahoult avgå i förtid.Enligt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade bristerna på museet blivit så stora att en radikal lösning krävdes och chefen fick sluta med omedelbar verkan.
– Jag tycker att Lena Rahoult har varit märkligt osynlig under de här fem åren som hon har suttit vid rodret och därmed gjort Arkitekturmuseet märkligt osynligt för svenska folket, säger arkitekturskribenten Mark Isitt.
Det är inte första gången det blåser kring museet, även företrädaren fick mycket kritik.
– Nu när regeringen har satt ner foten så kanske det kan bli en bra utgånsgpunkt till att hitta ett nytt fokus för verksamheten, jag tror att det kan bli en bra nystart för museet säger Julia Svensson, redaktör för tidskriften Arkitektur.
Regeringen har pekat på problem med museets ekonomi och det har även förekommit konflikter mellan chefen och personalen. Förra året bytte museet namn från Arkitekturmuseum till Arkitektur- och designcentrum.
De nya bredare uppdraget är ett av problemen menar många bedömare.
– Jag tycker att det är för brett när man också ska inkludera mode i det. Jag tycker absolut att design hör hemma på museet men det bör vara design som tillhör den byggda miljön, möbeldesign och belysningsdesign till exempel, säger Mark Isitt.
Och Julia Svensson håller med.
– Om jag fick bestämma så skulle Arkitekturmuseet om tio år fokusera enbart på arkitekturämnet och dess förgreningar. Presentera ny svensk arkitektur, aktuella svenska arkitekter och utländska projekt. Att det skulle finnas en självklar plats att vända sig till om man var arkitekturintresserad, säger Julia Svensson.
Kulturnyheterna har sökt Lena Rahoult för en kommentar.
Reporter Ditte Hammar”

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Hemmets kusliga dubbelhet

11th July, 2014

Med årets stora satsning bygger Norrköpings konstmuseum bo i det vita medelklasshemmet. Julia Svensson ser människans mörka sidor ta plats bland välmanglade dukar och prunkande fruktfat.

KONSTRECENSION. ”Hem Längtan. Vardagens ideologi och estetik” Norrköpings konstmuseum. T o m 11/1–2015.

Trots den goda tanken är undertonen hård i Ellen Keys skrift ”Skönhet för alla”. Med estetik skulle Lort-Sverige förädlas. Strand var Ellen Keys drömhus. Hit kom arbetarkvinnor för att vila upp sig, men också utbildas i Keys anda. En sorts nationell homestyling; ljusa interiörer och betoning på funktion skulle göra arbetarklassen till sundare och bättre människor.
Ellen Keys budskap är utgångspunkten utställningen ”Hem Längtan” – där särskrivningen betonar att ett hem faktiskt inte är något alla människor har. Eller för den delen längtar till.

Utställningen ger inte så mycket historisk bakgrund till varför den ideala svenska smaken blev som den blev: inspirationen från William Morris och den brittiska arts and craft-rörelsen, eller former från japansk kultur som blandades med nordiskt ljus och natur.
Bland Ellen Key-porträtten är ett målat av Hanna Pauli, hustru till konstnären Georg Pauli, som trots sin begåvning mest ägnade sig åt hem och barn. Ett typiskt scenario.
Samma sak var fallet i paret Larssons Sundborn. Här hade hemmet, mestadels iscensatt av Karin Larsson, även en avgörande roll i föreställningen om parets liv. Carl Larssons idylliserande akvareller, som visas i ett bildspel på stor skärm, framstår i dag som ett Instagramkonto med visum till evigheten. Rummen verkar rymligare, ljusare, och utan den tunga air av patriarken Carl Larsson, som genomsyrar ett besök i verklighetens Sundborn.

Det är skönt att ställa sig framför Meta Isæus Berlins nya ”Ett eget rum” (2013). Här har Sundborns klaustrofobiska atmosfär målats rakt upp och ned på duken. Ett surrealistiskt slukande rum. Ångesten är ett svart hål som väntar i ensamheten.
Bland de mest välmanglade dukar och prunkande fruktfat, gjorda för glada stunder, lever människan också sina mörkaste känslor.
Isæus Berlin är mästare på att gestalta denna hemmets kusliga dubbelhet. I samma sal står hennes installation med fyra möblerade femtiotalsinteriörer, där alla saker berövats sitt mittparti, en bild av hur hjärnan reducerar och retuscherar i efterhand. En hem som jag minns i ett romantiskt ljus kan i verkligheten vara sjavigt och fult. Men det gör inte det vackra minnet mindre giltigt.

Utställningen innehåller inte en enda guidande text. Men då verken är skickligt hängda kan tydliga linjer ändå urskiljas. Som att inredning än i dag är generellt viktigare för kvinnor, som fortfarande tillbringar mer tid i hemmets interiör.
Lena Cronqvists ”Madonnan och barnet” är självklar i sammanhanget. Liksom Lillevi Hultmans broderade bonader – klassiska kvinnliga hantverk med feministisk udd. Till exempel kuddfodralet med en mångbottnad brodyr av en liggande kvinna med kudde över huvudet. ”Det behöver inte märkas” lyder texten ovanför.

Könsfördelningen bland samtida konstnärer är fortfarande märkligt traditionell. Kvinnor ägnar sig i stor utsträckning åt hem och känslor medan män ofta tar ett mer objektivt samhällskommenterande grepp.
Anders Åbergs drygt meterhöga modell av ett ruffigt hus i Harlem från 1972 har till exempel helt skiftat betydelse. Från en symbol för urbant förfall till en lysande investering.
Mikael Lundberg har fotograferat platser där hemlösa i New York utövar sin dygnsvila. Johan Strandahls bidrar med en konsumtionskritisk installation med två kök (2013)– ett industriellt producerat och ett vars alla delar han tillverkat själv.
Utställningen rör sig dock mest inom det vita medelklasshemmets väggar. Det märks inte att det i Sverige i dag finns många hem som härstammar från andra ideal än Ellen Keys.
Detta möte orsakar estetiska komplikationer som vore intressanta att belysa närmare. För det är omvälvningarna inom kultur och genus, och deras uttryck i våra hem, som gör att Ellen Keys värden i dag förtjänar att vridas och vändas på.

Publicerad i Dagens Nyheter 2014–07–11.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

“Den politiska tendensen innebär inte att estetiken blir eftersatt”

3rd July, 2014

BOKRECENSION. Frankrike berättar: Där vi står nu. Tjugoen noveller. Översättning: Kristoffer Leandoer, Christer Olsson, Elin Svahn, Maja Thrane. Bokförlaget Tranan.

På senare år har franskspråkiga författare fått ett uppsving i Sverige, mycket tack vare förlag som Grate och Sekwa, som specialiserar sig på att översätta ny fransk litteratur.
Förlaget Tranan å sin sida ger ut litteratur från hela världen, bland annat en serie novellsamlingar från olika länder. När turen kommit till Frankrike är det med arton författare som publicerats under de senaste tjugo åren. Samlingen har ingen ambition att vara heltäckande. Nedslagen i de olika franskspråkiga länderna, och på olika ställen i Frankrike, spretar både i stil och ämne. Men gemensamt för flera är samhällskritiken och en smått surrealistiskt skildrad samtid.

Bland de etablerade författarskapen återfinns Marie Darrieussecq, flerfaldigt publicerad på svenska. Hennes bidrag ”Penthesilea, första slaget”, en tolkning av den antika myten om amasonerna, sticker ut bland bidragen. Penthesilea, amasonernas ledare, förbereder sig för ett slag. Men stridsmoralen hotas av attraktionen för Akilles i fiendelägret, och hon avslöjar sin önskan om att bli en ljuv Helena. En tidlös metafor, som blir intressant när den här återvänder till sitt ursprung.
Christine Avel, en handelsekonom som blivit författare, går i Marguerite Duras fotspår med den humoristiska ”Skulle Tchen lyfta upp myggnätet?”. En uttråkad fransyska på plats i ett asiatiskt land tar sig en älskare. Utanför deras sjaskiga hotellrum pågår en statskupp. Men för henne blir litteraturen en källa till spänning, ett afrodisiakum för relationen. Älskaren läser ”Människans lott” av Malraux, men somnar oförklarligt varje kväll trots den spännande berättelsen.

Jag blir överraskat förtjust i Véronique Bizots novell ”Walser”. Hennes expressiva språk i översättning av Maja Thrane förmedlar den svartsynta humorn: en kvävande historia om en nervös man som skickas till en kurort av sin fru för att vila.
I kurorten lättar dimman sällan. En kuslig och effektiv bild av ett sömnigt samhälle vars välstånd bygger på hypokondri och på läkare som skapar sjukdom istället för att kurera den. Döden maskeras genom att liken flygs bort med helikopter innan de hunnit kallna. Granne med pensionatet bor den pillermissbrukande och bittre Paul Walser, en Gatsbyartad karaktär, mystiskt förmögen, och som alla pratar om men ingen verkar känna. Vistelsen får en vändning när Walser bjuder den nervöse på lunch, och Walsers dödslängtan börjar smitta av sig.

Eric Holder, mycket ansedd i hemlandet men ännu outgiven här, bidrar i samlingen med novellen ”Sin fars son”, en vacker men krass historia om föräldrar och barn, liv och åldrande.
Den politiska tendensen i samlingen innebär inte att estetiken blir eftersatt. Olivia Rosenthals socialt inriktade prosadikt ”Offentlig ombyggnad”, tar ett grepp på vokabuläret och villkoren för arbetare på en byggarbetsplats. Marie Rouanets ”Thyestes festmåltid” är en litterär essä som samtidigt är rysande kritik mot lögnen om den pittoreska landsbygden. Här hörs skrien från globaliserade matindustrins offer.
Novellsamlingen påminner om Europas mångfald och hur lite av den som tar sig in på den svenska scenen. Ännu ett bevis på att Sverige – i en tid då allt färre studerar språk – så förtvivlat behöver sina små ambitiösa förlag.

Publicerat i Sydsvenskan 2014–07–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Få ljusglimtar när cykeln ställs ut

28th June, 2014

UTSTÄLLNING. “Cykel. En stor utställning om cykel”. Arkitektur- och designcentrum, Stockholm. Visas t o m 5/10.

En utställning om cyklar är en mycket bra idé. Cykeln är glödhet just nu och en möjlighet att locka både cykelpendlande föräldrar och trendkänsliga 20-åringar.
Arkitektur- och designcentrum har lyckats samla ihop ett stort antal cyklar. De utgör ramen för utställningen, från begynnelsens “Östbergare” i trä (1869) till dagens lättviktiga kolfibercyklar, via 1970-talets hightechcykel i plast. Den som vurmar för olika cykelmodeller får möjligen sitt lystmäte. Men urvalskriterierna är oklara. Cykelsamlingen är varken en komplett designhistoria eller en fullvärdig cykelpolitisk historia.

Ett hörn vigs åt stadsplanering, med fokus på att cykling är bra för klassresor, folkhälsa och miljö. Med siffror av typen “tio cyklister ryms på samma yta som en bil” argumenterar man för att det borde skapas fler och bättre utrymmen för cykling i till exempel Stockholm. Detta, antar jag, är de flesta redan överens om. Och även om argumenten håller är cykelns förträfflighet en alltför banal tes att bygga en utställning kring.
Jag fastnar längst framför den lilla filmen om så kallade bicimáquinas. Ett initiativ i staden San Andrés Itzapa i Guatemala där cyklar byggs om till trampdrivna maskiner som kan mala ned majs och andra växter. Projektet lockar till sig många cykeltokiga européer. Men maskinerna gör nytta – de lyfter hela familjer ur fattigdom.

Ljusglimten bicimáquinas är ett av utställningens få konkreta projekt. En stor miss – med tanke på centrumets uppdrag borde tydligare fokus ha lagts på arkitektur- och stadsutvecklingsprojekt.
Som det är nu finns korta informationstexter om cykelsatsningar i Köpenhamn, Amsterdam, Hamburg, Paris och Bogotá. Även om cykelkulturen i dessa städer är vackrare i turistbroschyrerna än i verkligheten har Stockholm, i sammanhanget, mycket att leva upp till. Varför inte presentera några av de realiserade projekten? Ågadebron i Köpenhamn, Gehl Architects visioner för cykling på Manhattan, Norman Fosters idé om en cykelutopi i London. Eller projektet Cykel­köket, ett ideellt initiativ som stöds av Malmö stad?
Det finns gott om exempel att inspireras av. Nu är det närmaste Arkitektur- och designcentrum kommer arkitekturämnet en engelsk bok för 345 kronor i museishopen.

Publicerad i Dagens Nyheter 2014–06–28.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konsumtionsleda. Spara är det nya Slösa för den medvetna medelklassen

31st May, 2014

BOKRECENSION. Gunilla Brodrej. Shopstop. Rapport från ett celibat. Atlas.

Det är i sammanhanget både cyniskt och oerhört talande för vår tid att Expressen kulturs musikkritiker Gunilla Brodrej fick ett bokkontrakt tre veckor efter att ha slutat shoppa. Så lång tid tog det för hennes idealistiska projekt att bli en vara.
Konsumtionskritik har sedan förra sekelskiftet gått hand i hand med kritiken mot modernisering. Konstnären Barbara Krugers ”I shop therefore I am” (1987) har nu hunnit bli 27 år gammal, och tempot har drivits upp ytterligare. Här kombineras kritiken med den populära journalistiska genren ”personlig utmaning med samhällsförbättrande udd”. Ett slags wallraffande i det egna livet, som kan handla om allt från att leva utan internet eller sluta äta kött, till att vara fattig.

Gunilla Brodrejs betraktelse över ett shoppingfritt år har samma goda humör som hennes artiklar i Expressen. Med nöje följer jag henne i spåret på Kortvasan iklädd en gammal sportjacka från second hand. Dock irriterar jag mig på att hon har köpt ett par nya skidor trots att hon kunde ha letat upp ett par begagnade. Är det shopstop så är det.
Jag sympatiserar när hon oskyldigt råkar stjäla mössor och vantar. Förstår den upplevda känslan av gråhet när hon inte får ha en ny blus på festen och tragedin när det gått maskor i alla nylonstrumpor. Jag läser nyfiket om besöket i Wolfgang Amadeus Mozarts sexrummare i Wien. En 1700-talets shopaholic som dog utblottad.
Det personliga anslaget breddas med intervjuer med politiker, ekonomer, en biskop och en psykolog. Journalisten Ebba Kleberg von Sydow betraktar till exempel sin egen bok ”Stil” (2006) som ett tidsdokument. ”I början av 2000-talet var shopaholic nästan något fint, idag är det ett skällord. Det finaste är att köpa ett par läderskor som håller hela livet i kombination med en bra relation med sin skomakare.” Gunilla Brodrej bekymrar sig ofta om att hon ses som präktig. Men för den trendiga konsumenten är Spara den nya Slösa.

Shoppstoppet förbjuder kläder, smink och heminredning men tillåter livsmedel och drivmedel, resor och underhållning. När hon brutit den värsta abstinensen går det plötsligt upp för henne att det finns en hel massa annat att göra. Badhus och museer, caféer och restauranger. Jag är tveksam till regeln om fria café- och restaurangbesök. Den så härliga cafékulturen är det ultimata uttrycket för att kommersialiseringen av stadsrummet nått en nivå där närapå varje kvadratmeter måste ge maximal profit. Platserna där en stackars människa får lov att sitta ned utan att betala trettio kronor för en kaffe är numera mycket få.
Jag blir också konfunderad. Hur ofta var egentligen Gunilla Brodrej på NK förut? Med familj och villalån, hur hade hon tid och råd?

Trots att Brodrej är medveten om privilegiet att kunna välja går det inte att bortse från klassaspekten. Häromåret presenterade Princeton en undersökning: din upplevda lycka stagnerar när du nått en inkomst på drygt 40 000 kronor i månaden. Boken kan ses som ett uttryck för känslan som kan drabba medelålders personer som uppfyllt sina materiella behov. Mättnad, tomhetskänsla, livskris. Detta paras med ekonomisk kris och klimathot. Marknaden parasiterar givetvis på oron.
Gunilla Brodrej lyckas sätta ord på det många känner just nu. Men det är symptomatiskt att hon, när konsumtionslusten lagt sig, beslutar att köpa hund. För boken är inget subversivt manifest, snarare en tankeväckande inspiration till ett medelklassliv mindre upptaget av shopping.
Brodrej verkar hoppas på att den medvetna medelklassen, ett slags antishopping-avantgarde, ska gå i bräschen och visa världen och politikerna var skåpet ska stå.
Jag önskar att hon ännu tydligare närmade sig det radikala systemskifte som måste till för att utmana marknadskrafterna på allvar.

Publicerat i DN Kultur 2014–05–31.

 

 

 

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Elly Striks universum fascinerar

7th May, 2014

KONSTUTSTÄLLNING. “Ghosts, brides and other companions”. Elly Strik. Museo de Reina Sofia, Madrid. Visas t o m 25/5.

Den holländska konstnären Elly Striks bildvärld, som under våren visas i en stor utställning i Madrid, är en upptäcktsfärd i det undermedvetna. Hårmanar växer i furiös fart mot ett primitivare tillstånd. Gåtfulla porträtt på gigantiska pappersark föreställer kranium, beslöjade brudar, brudar i vit klänning och gorillamask. Målningarna hakar i varandra tematiskt och samtliga porträtt saknar tydliga ansikten. Jag kan inte sluta titta, fastän jag vid en första anblick inte begriper vad bilderna betyder.

Elly Strik föddes 1961 i Haag men är i dag bosatt i Bryssel. Hon har sysslat med porträtt sedan tidigt 80-tal. Hennes svepande penn- och penseldrag, oftast blyerts och olja, och hennes intresse för själens djup relaterar ofta till Edvard Munch, James Ensor och andra nordeuropeiska symbolister från förra sekel­skiftet. Tematiken har ett något vidare tidsspann.
Blyertsverket “The bride fertilized by herself” går i dialog med Marcel Duchamp och hans “Bruden avklädd av sina ungkarlar t o m”. Det som gör Strik självskriven i ett spanskt sammanhang är hennes konstnärliga band till Francisco Goya. Hon driver bröllopstemat vidare i collaget där en ung Goya i hög hatt gifter sig med en äldre Goya i brudklänning. Tar Duchamp på orden: Konstnären är sin egen brud och brudgum.

Som den spanska filosofen Beatriz Preciado uttrycker det i den utförliga katalogen; det Elly Strik sysslar med är politisk psykoterapi för vår visuella historia. Hon griper in i verk ur kulturhistorien och ställer dem på huvudet. Till exempel alluderar verket “Madonna”, en avklädd brud som visar sig vara täckt av svart päls sånär som på brösten, Edvard Munchs kvinnoporträtt med samma namn. Här ertappas den patriarkala blicken.
Att kalla Elly Striks konst feministisk är för snävt. Snarare gräver hon fram människans komplexitet. Identiteten är flytande, i ständig förändring. Trots det intellektuella undersökandet, och målningarnas nitiska detaljrikedom, är upplevelsen av sinnligt och intuitivt måleri anmärkningsvärt stark. Jag vandrar förtjust, och lite skräckslagen, omkring i Elly Striks universum. Utan överdrift är “Ghosts, brides and other companions” den mest fascinerande utställning jag sett på länge. Ännu återstår att se vem som ska bli först att introducera Elly Strik för en bred svensk publik.

Artikeln publicerades i Dagens Nyheter 2014–05–07.

 

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Rätt vinnare. David Chipperfield är en försäkran om ett högklassigt och elegant Nobel Center.

10th April, 2014

Att ett Nobelcenter inte ska byggas förrän nu är märkligt. Den internationella boomen för expressiva kulturbyggnader har pågått länge och hungern efter nya museer har stillats i takt med världsekonomin.
Kanske har Sverige inte riktigt insett Alfred Nobels auktoritet. Att det är Nobelpriset och inte Abba som är Sveriges verkliga varumärke.

David Chipperfield har förstått. Plus att han begripit att Sverige arkitektoniskt är ett försiktigt land som vill ha en svensk och inte alltför provocerande byggnad. Det strama, återhållsamma och klassiska formspråk han använder i det vinnande förslaget är tydligt inspirerat av svenskt 50-tal, modernism med fina detaljer. Men hans stil gifter sig också väl med den i Stockholm framträdande nyklassicismen.
Johan Celsing var också inne på stramhet och gediget hantverk i sitt förslag, medan Gert Wingård i finalen rockade loss med en rund byggnad, anmärkningsvärt olik hans ursprungliga förslag. Av de tre finalisterna är Chipperfield den självklara vinnaren. Alla som sett hans känsliga ombyggnad på Neues Museum i Berlin förstår varför han är ett löfte om hög internationell klass.

Platsen har i dag karaktären av en romantisk och bortglömd baksida mitt i stan. Befintliga byggnader kan bli besvärliga i planprocessen, liksom storleken. Byggnaden har redan krympts 20 procent. Eventuellt är skepsisen även den ett uttryck för bristen på insikt om Nobels status. Men också en omsorg om stadsbilden. Skalan kräver att den färdiga byggnaden lever upp till Nationalmuseum intill.
Det flexibla auditoriet högst upp är med sina Stockholmsvyer och sin takkrona så pampigt att det är svårt att föreställa sig. Men det mest sympatiska i Chipperfields förslag är anknytningen till staden. I stället för att i första hand tänka på Stockholms ökande besöksantal månar arkitekten om Stockholms invånare. Nedre plan, med vinterträdgård, kafé och utställning, ska vara tillgängligt och öppet. Om den omgivande parken och relationen till vattnet gestaltas väl kan Blasieholmen bli en ny viktig plats i stockholmarnas medvetanden.

Ursprungligen publicerad i DN Kultur 2014–04–10.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konstdrottning. ­Hedvig Eleonora var mecenat, samlare och byggherre

10th April, 2014

BOKRECENSION. Lisa Skogh, “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts (1636-1715)”, Kungliga vetenskapsakademien.

Den relativt okända drottning Hedvig Eleonora bär det tragiskt klingande epitetet “änkedrottningen”. I Lisa Skoghs avhandling “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts” framgår tydligt att “tragisk” är en missvisande beskrivning.
1600-talet var ett turbulent sekel för det svenska hovet. Den betydligt mer kända drottning Kristina abdikerade och flyttade till Italien 1654 (med viktiga delar av den svenska konstskatten). Hon efterträddes av sin kusin Karl X, vars gemål Hedvig Eleonora av Holstein Gottorp var prinsessa i en tysk högkulturell adelsfamilj.
Den ständigt krigande Karl X dog efter bara sex år vid tronen. Hedvig Eleonora blev därför förmyndarregent för sin son Karl XI 1660-72 och efter hans död för barnbarnet Karl XII. Hon var också Karl XII:s representant i Sverige under fälttågen fram till 1713.

Hedvig Eleonora levde ett långt och kulturellt rikt liv. Hon hade det dittills bästa äktenskapskontraktet i Sveriges historia. Men att hon var änkedrottning gjorde monarkin ömtålig och svag.
Lisa Skogh leder i bevis att Hedvig Eleonoras konstintresse hade en medveten politisk strategi, så kallad conspicuous consumption, för att framhäva den svenska monarkin och sin egen roll som den perfekta änkedrottningen.
Hennes största monument är lustslottet Drottningholm, som hon lät far och son Tessin bygga enligt samtida franskt mode. Trappan i fransk barockstil, med skulpturer av grekiska gudar och en överdimensionerad vapensköld, skickar än i dag en politisk signal om Sveriges storhet och monarkin som iscensatt skådespel. Hennes paradsängkammare manifesterar troheten till den döde maken.
Slotten var också basen för konstsamlingarna, där Gripsholms enorma porträttsamling är särskilt framträdande. Skogh går igenom porträtten grundligt och hävdar, vilket är tänkvärt, att de har större politisk och kulturell betydelse än forskare tidigare ansett. Bilderna var en uppvisning av hennes fina stamtavla, stora kontaktnät och släkt med kulturellt kapital. Många porträtt föreställer henne själv. Alltså: den svenska konst­samlingen hade funktionen av ett gigantiskt Facebookkonto, som skulle framhäva Hedvig Eleonoras persona och imponera på besökare. Samma funktion hade hennes stora samling exotiska föremål och hennes bibliotek.

Genom historien har det ofta lagts större vikt vid manliga regenters konstsamlande och kulturintresse, och nästan inget skrivits om Hedvig Eleonoras roll som byggherre, mecenat och konstsamlare. Inte heller om hennes politiska kunskap, ekonomi, förvaltning eller kontinentala nätverk. Forskare utgår oftast från hennes makes, sons och sonsons bedrifter.
Lisa Skoghs avhandling är en imponerande studie om en drottning vars politiska betydelse negligerats. Dessutom sätts den svenska 1600-talskonsten in i Nordeuropas kulturpolitiska sammanhang.
Den berömde hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl porträtterade 1697 Hedvig Eleonora i guldbroderad sidenklänning med ett porträtt av Karl XI, omgiven av allegorier för de olika konstarterna. Länge kallades målningen “Allegori över Karl XI:s regenttid”. Men på senare tid har historikern Fredric Bedoire föreslagit namnet “Hedvig Eleonora som konsternas beskyddare”. En alternativ historieskrivning där änkedrottningen är i centrum och målningen hyllar hennes persona, snarare än Karl XI.
Då liksom nu höll sig monarkin med en avancerad visuell apparat. Bilderna ett politiskt maktverktyg. I över 60 år var det Hedvig Eleonora som marknadsförde kungahuset och sig själv, och lämnade ett betydande kulturarv efter sig.

Recensionen publicerades i DN Kultur 2014–04–10.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Datorspelare bygger om Stockholm. Den virtuella staden blir lik den verkliga

24th March, 2014

UTSTÄLLNING. Blockholm – den fantastiska staden. En utställning om Stockholm i “Minecraft”. Arkitektur- och designcentrum, Stockholm. T o m 1/6.

Om alla som ville fick chansen att bygga om Stockholm på en blank karta, vad skulle hända då?
En intressant idé, särskilt i en stad med många starka politiska viljor och intressen. I oktober släpptes så Stockholm fritt för allmänhetens kreativitet i datorspelet “Minecraft”, i konstnären Markus Bohm och arkitekten Mats Karlssons regi.
Det virtuella Stockholm – Blockholm – är rensopat från byggnader, men befintliga tomtgränser har bevarats. Sedan i höstas har 10 000 av Blockholms tomter nybebyggts, av barn och vuxna, amatörer och professionella.
Till den nyöppnade utställningen har en jury, bestående av bland andra Stockholms stadsarkitekt, valt några av byggnaderna ur “Minecraft”-världen: en regnbågsport, trädkojor och höghus har sedan rests i storlek 1:5. Tack vare “Minecrafts” kubformade block är det som att gå omkring i ett storpixlat datorspel från 80-talet.

När man fantiserar om vad som skulle hända om allas fantasi fick fritt spelrum är man gärna optimistisk. Om “vanliga” människor fick chansen att bygga upp samhället på nytt, nästan från noll, skulle det bli rättvisare, vackrare, mer demokratiskt? Många har redan försökt. När man tittar på vad som nu “byggts” ser man att det förmodligen bara skulle bli marginellt annorlunda.
I Blockholm är byggnaderna anonyma, men enligt juryn är det de professionella arkitekterna som haft svårast att släppa sargen och tänka nytt.
Utställningens naiva estetik har dock en politisk underton. “Minecraft”, som skapats av svenska företaget Mojang, används till exempel redan av FN:s boende och bosättningsorgan UN Habitat, för att ge ungdomar verktyg att presentera idéer om sina framtida städer för beslutsfattare. “Minecraft” har tidigare även gjort projekt i Sverige, där ungdomar i miljonprogramsförorter får planera sin närmiljö.

Ett dilemma med medborgardialoger i planeringsprojekt är att de i allt för många fall bara blir iscensättningar av demokrati. Ofta tillfrågas invånarna vid ett för sent skede för att någon reell påverkan ens ska vara möjlig.
“Minecraft” verkar utmärkt som kompletterande verktyg, ett gränssnitt många verkar ha lättare att kommunicera genom. Är man ovan att presentera sina idéer i tal och skrift, kan man visualisera dem. Men den springande punkten i planeringsprocesser är att det finns någon som lyssnar, vägleder och tar till sig idéerna i ett tidigt skede. Att det finns resurser. Och att idéerna inte skrotas när de kommer ut i den krassa ekonomiska verkligheten.

Publicerat i DN Kultur 2014–03–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries   Newer Entries