Julia Svensson

Svår väg ut ur skalet

9th May, 2011

BOKRECENSION. Virginie Mouzat. Ingen riktig kvinna. Övers Cecilia Franklin. Sekwa förlag.

Det börjar som ett brev, skrivet av en lång och slank drygt trettio­årig blondin. Hon ger en ganska platt beskrivning av sig själv till brevets mottagare: sexig på avstånd och snygg på nära håll, svassar omkring på höga klackar och får män på fall.
Brevförfattarens utseende bildar en praktisk mur mot omgivningen. För på insidan vet hon inte vem hon är. Textens platthet är lika förställd som hennes kvinnliga former är obefintliga. Hon är en kvinna utan äggstockar, som tvingats ta hormoner från tidig ålder för att få något som liknar menstruation, för att hennes androgyna kropp ska tillhöra ”kvinnorasen”.

Virginie Mouzat är moderedaktör på franska Le Figaro. I ”Ingen riktig kvinna”, som är hennes debut, har hon konstruerat en androgyn och asexuell person utifrån, av bilderna att döma, sitt eget utseende.
På ett ibland tillgjort sätt blottas svårigheterna med att ta på sig det skal marknaden och samhället – vi själva – skapat åt oss. Likaså pekar Mouzat på det garanterade misslyckande som är inbyggt, men som ingen låtsas om, i vår stereotypa syn på sexuell njutning. Den könlösa huvudpersonen med påklistrat genus skulle alltså kunna vara vilken människa som helst.

Denna kortroman, drygt 160 glest satta sidor, är med sin komprimerade karaktär mycket fransk; i det att den är ett koncept, ett utvecklande av en vardagsdetalj, och att den aldrig lämnar brevformen. Brevets mottagare antar efterhand däremot en tydligare gestalt och jag blir snart fängslad av den lite skruvade handlingen. Och språket spritter ut i fantastiska meningar som: ”Ett sådant där fruntimmer som bara gör det besvärligt för stressade män i bilar, i regnet som bestänker staden med sot, i den urbana ilskan.”

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–09.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Romaningenjören

8th May, 2011

STOCKHOLM. Nicole Krauss beskrivs ofta som ett av den amerikanska litteraturens nya stjärnskott. Julia Svensson har pratat med henne om att bygga hus och att låta hjärnan arbeta som den vill.

”Böcker är det bästa sällskapet. Bara min familj och mina barn är bättre.”
Klockan är halv tio på morgonen och vi har träffats i ett konferensrum på Nicole Krauss hotell, ett stenkast från Kungliga biblioteket i Stockholm.
Det hon säger är inte särskilt förvånande. Till och med Nicole Krauss blus är litterär. Den är blå med vita små prickar och är gjord av en New York-designer vars far är den brittiske författaren Peter Mayle, han som skriver om Provence. Men butiken har tråkigt nog slagit igen.
Nicole Krauss har läst och skrivit sedan mycket tidig ålder. Med förra romanen, den mer humoristiska ”Kärlekens historia”, fick hon sitt internationella genombrott. Med sin tredje och senaste roman, ”Det stora huset”, har hon insett vilken sorts författare hon vill vara. Men mer om det senare.

* * *

”Det stora huset” är precis som ”Kärlekens historia” en roman om litteratur. Den börjar med att Nadia, som är författare, får hysa ett gäng möbler åt en kille som ger sig av till Chile. Bland möblerna återfinns ett enormt skrivbord i mörkt trä. En av dess nitton lådor är låsta.
Sedan kommer ytterligare tre berättelser: en far som har svårt att närma sig sin son, en man vars fru är ett mysterium, och ett syskonpar som överbeskyddas av sin far, den israeliske antikhandlaren. Berättelsen följer ingen tydlig röd tråd. På ytan verkar karaktärerna inte ha något gemensamt, mer än i vissa fall det stora skrivbordet. Sedan förstår jag att de alla bär på en stor sorg.
Liksom Nicole Krauss övriga romaner bottnar ”Det stora huset” i judendomen. Bokens titel är densamma som namnet på den skola som rabbi Johanan ben Zakkays grundade för att i skriftlig form återskapa minnet av det som det judiska folket förlorade efter att Jerusalem och templet bränts ner av romarna år 70.
– Det var ett helt folks förlust. Vad är en jude utan Jerusalem? Mina böcker är ett eko av detta; hur människor hanterar och formas av förluster.
– Nyligen har jag börjat tänka att skrivandet är en sorts diasporisk önskan. Att jag skriver den här boken för att skapa det stora huset igen. Kanske kan man sätta ihop minnet genom att sätta ihop alla människors förluster.

Du återkommer till Östeuropa, som din egen familj härstammar ifrån.
– Att mina mor- och farföräldrar flydde undan Förintelsen är en betydelsefull del av mitt liv, men jag skriver aldrig om Förintelsen. Jag skriver om efterverkningarna, hur människor börjar om sina liv. Det är en fascinerande tanke att människan klarar detta.

Karaktärerna delar sorgen och ensamheten. Varför vill du utforska dessa känslor?
– Jag skriver inte om sorg och ensamhet, snarare om att hantera dem. Det är en enorm ansträngning, en kamp för alla människor att kommunicera och förstå varandra. Jag känner väl till upplevelsen av att stå utanför.

* * *

Nicole Krauss ger ett sympatiskt intryck trots att hon måste vara trött, det blev sent på Brombergs förlag kvällen före. Hon talar i långa meningar med mjuk, inte särskilt stark röst, och ibland så fort att orden är svåra att urskilja. Det är lite som att läsa hennes bok; hon gör det inte lätt för någon. Inte ens för sig själv.
”Jag beundrar gärna Krauss för hennes stora förmåga, för hennes intelligenta mönsterkonstruktion. Men jag tror inte att det är där romanens låga finns. Den brinner starkare i sorgen och i känslan för det som inte sägs, knappt tål att minnas, som lever i skuggan av alla dessa ord vi har”, skrev Malin Ullgren i sin recension av boken (DN 3.5).
Men alla är inte förtjusta i Nicole Krauss utstuderade romanbyggen. Svenska nyhetsmagasinet Fokus står för den senaste i raden av vitsar som anspelar på titeln på Nicole Krauss mans Jonathan Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära”. ”Extremt smart och otroligt svalt” är rubriken på Therese Erikssons artikel om att Krauss och Safran Foer är ett alltför perfekt par som skriver alltför perfekta romaner. Andra varianter är Extremely large and incredibly expensive (amerikansk sajt om att parets hus i Brooklyn kostade 6,7 miljoner dollar) samt Extremely similar and incredibly suspicious (författaren Emma Garman kritiserade 2005, på sajten Mediabistro, likheterna i författarparets romaner).
Intelligenta, vackra och framgångsrika. Paret är som ett slags arvtagare till Siri Hustvedt och Paul Auster i det författartäta och allt mer gentrifierade Park Slope. Nicole Krauss lever, i alla fall utifrån betraktat, den urbana medelklassdrömmen. Det korrekta i att läsa Odysséen för sina söner och att inte äta kött retar en del – och anses av vissa dessutom vara en pr-kupp: förlagen utnyttjar den dubbelt romantiska lystern kring författarparet.
Men detta är inget jag frågar om. Både jag och andra journalister har fått instruktioner att inte prata om hennes man och privatliv.

* * *

– Jag utmanar inte läsaren medvetet, säger Nicole Krauss.
– Skrivprocessen är ett pussel även för mig. Det tog två och ett halvt år att skriva boken, och under två av de åren visste jag inte hur den skulle hänga ihop. Det var som att börja på min första roman: jag visste inte om jag kunde. Jag kan inte föreställa mig en författare som kan skriva utan att ha den ångesten.
– Men jag skriver bäst när jag är osäker. Då sipprar min osäkerhet in i karaktärerna. Den tredje nivån, läsarna, måste acceptera osäkerheten. Hela våra liv utspelar sig i tvivlets skugga. Vi vet aldrig om vi tar rätt beslut. Att låta läsaren dväljas i osäkerhet är ärligare än att låta dem veta allt.
När hon börjar, framför datorn, följer hon varje ny idé; hela scener, eller bara en romanfigurs röst. Somliga spår leder ingen vart.
Till slut har hon en samling figurer som känns levande. Sedan skriver hon, kapitel för kapitel.

* * *

Idén om skrivbordet utvecklades ur en novell hon skrev om sitt eget skrivbord. Kapitlet ”Simpölar”, om Arthur och Lotte i London, uppstod i Hampstead Heath, där hon bodde under sin tid i staden.
– Det var en märklig och melankolisk tid av mitt liv. Landskapet symboliserar den känslan. Jag ville tillbaka dit. Och så blev det en man som ser sin fru försvinna ner i en simpöl varje dag. Efter många sidor insåg jag att jag skrev om en man som hela sitt liv varit gift med en kvinna som var ett mysterium. Simpölen är naturligtvis en perfekt metafor för deras relation. Men historien om hålet var det som kom först.
Först nu, efter tre romaner, har Nicole Krauss förstått: Det är såhär hon vill arbeta. Nästan ingenjörslikt.
– ”Det stora huset” har blivit en karta över hur min hjärna vill tänka. Det är en djup drivkraft för mig att länka ihop figurerna. Hur kan jag bygga en struktur, ett hus, där alla bitar har sin rätta plats? Det är det som är det roliga, att finna rätt rum för varje fragment. Gör jag det börjar karaktärerna sjunga på ett sätt de inte skulle göra ensamma.
– Jag förstår nu att jag är mer bekväm i att vara obekväm, att inte veta svaret, än vad jag är i snabba lösningar. Men jag hoppas att läsaren känner att hon inte är ensam i den osäkra upplevelsen, utan att vi delar den. Som den låsta lådan i skrivbordet; jag visste själv inte förrän vid slutet vad som skulle finnas i den.

Fakta Nicole Krauss

Född: 1974 i New York. ?Bor: I Park Slope, Brooklyn, New York. ?Familj: Sedan 2004 gift med författaren Jonathan Safran Foer. Tillsammans har de två söner, två och fem år gamla. ?Utbildning: Examen i engelsk litteratur från universiteten Stanford i Kalifornien och Oxford i England. ?Bakgrund: Växte upp i en Bauhausvilla på Long Island i New York. I en läkarfamilj. Hon tog tidigt sin tillflykt till litteraturen. I tonåren började hon skriva på allvar. ?Under sin tid på Stanford fick hon kontakt med författaren Joseph Brodsky, som uppmuntrade henne. ?När hon gjorde en BBC-dokumentär om Brodsky gillade hon det långa formatet och lämnade poesin för att skriva romaner. ?Aktuell med: Romanen ”Det stora huset”, nyss utkommen på svenska. ?Tidigare verk: ”Man utan minne” (2002, 2009 på svenska) och ”Kärlekens historia”(2005).

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–08. Foto: Annika af Klercker.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Liksom i en annan tid

4th May, 2011

BOKRECENSION. Gunnar Bergdahl. Ljudmila från Tjernobyl. Ordfront.

När Ljudmila Ignatenko var 17 år flyttade hon till Pripjat, den stad som byggdes för arbetarna i det nya kärnkraftverket i Tjernobyl. Det var en lycklig tid. De flesta som flyttade dit var unga. Husen var nya, allt var nytt.
I Gunnar Bergdahls nyskrivna reportage ”Ljudmila från Tjernobyl” som Ordfront ger ut med anledning av katastrofens 25-årsdag, berättar Ljudmila om hur hon blev kär i sin man,  brandmannen Vasilij. Livet var härligt; de trodde på framtiden.
Deras lyckliga historia är skakande. Jag vet ju hur det ska gå. Vasilij går till jobbet den 26 april 1986. Han kommer aldrig hem, utan dör på sjukhuset av strålskador, 25 år gammal.
Ljudmilas röst är en gammal kvinnas röst. Hennes make är borta, deras gemensamma barn likaså. Men så börjar jag räkna. Ljudmila är född 1963. Hon är fortfarande ung. Ändå utspelar sig hennes berättelse liksom i en annan tid.
För Ljudmila själv är olyckan högst aktuell. Hon bor i Kiev i ett bostadsområde där det bor många från Tjernobyl. Många är sjuka. Många har dött. Hon påminns hela tiden.
Alla borde läsa om Ljudmila. För att inte glömma vad vi riskerar med att inte bygga heltäckande alternativ till vår nuvarande energimodell.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Krokiga relationer

3rd May, 2011

BOKRECENSION. Christina Hesselholdt. Camilla and the horse. Övers Ninni Holmqvist. Kabusa

Det börjar med Alma. Hon är på semester och vandrar i Wordsworths kuperade landskap. Hon associerar Dorothy Wordsworth (som antagligen traskat över kullarna lika ofta som sin bror William) och på det faktum att William Wordsworth vid flera tillfällen skrev sina dikter utifrån sin systers anteckningar. Till exempel blev hennes beskrivningar underlag för dikten ”The Daffodils”. Apropå detta är hennes man, Kristian, trött på att hon aldrig refererar till dem som ”vi” längre, bara ”jag”. Han vill få ett erkännande. Att han var med vid Wordsworths kullar. Precis som Dorothy Wordsworth.

Titelnovellen, som har det lustiga namnet ”Camilla and the Horse”, sätter tonen för hela Christina Hellelholdts samling; excentriska noveller som jag inte blir riktigt klok på, på det där bra och smarta sättet.
Camilla och Charles är ett annat medelålders par som försöker hålla ihop. De är de enda gästerna på en strippbar, där det ingår tre drinkar i entréavgiften. Det blir en blöt natt. De umgås med de anställda kvinnorna. En kallar Charles för the horse, Camilla förälskar sig i en annan.

Det är en överraskande och udda samling där novellerna, som under ytan alla handlar om relationer, krokar i varann på ett subtilt nästan omärkligt sätt. Ett namn här, en bekant där. Man måste läsa långsamt för att inte gå miste om poängerna. Och för att hänga med på språkfesten: ”därför har vi också blivit lite, än så länge bara lite, för tjocka. Men om vi bara följs åt längs livets högt belagda landsväg, är din fettvalk min, och min fettvalk din.”
Christina Hesselholdt är sedan debuten 1991 en av Danmarks mest ansedda författare. Och precis som sina danska minimalistkollegor Naja Marie Aidt, Pia Juul och Helle Helle, bör hon läsas även här, på andra sidan Sundet.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Snålskjutskarusell

29th April, 2011

”Köpa boken i säcken” är rubriken på ett reportage i Svensk Bokhandels sommarnummer. Det handlar om kändisböcker. Ett fenomen som på senare år tagits till nya höjder.
Carolina Gynning är inte ny i bokbranschen – men i vår kommer hennes debutroman, som hon övertalats att skriva av sin förläggare och som är den första av tre. Sofi Fahrman är en annan som skriver på beställning; Morgan Alling ytterligare en.
De är kommersiellt säkra kort och har redan bevisat att de kan få ur sig hyfsad text. Förlagen åker snålskjuts på den mediala karriären. Romanutgivningens cyniska verklighet, som skapat en helt ny yrkesgrupp: bokproducenter som hjälper kändisarna.
Förvisso är skrivandet kanske till och med, som i Gynnings exempel, vad dessa värvade författare innerst inne vill syssla med. Men det är här jag skänker alla ambitiösa skrivarskoleelever en sorglig tanke. Ofulländade begåvningar som kämpar på sina kammare. Utan hjälp av redaktörer, romanproducenter och medskrivare.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–04–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Köttets olustar

18th April, 2011

Jonathan Safran Foer förklarar varför det är förkastligt att äta kött –  ur flera olika perspektiv.
Julia Svensson kommer till två insikter: en om litteratur och en om kosthållning.

Bokrecension:
Jonathan Safran Foer
Äta djur
Övers Molle Kamnert Sjölander
Norstedts

Mina föräldrar hade, och har, ett småbruk där de bland annat föder upp får. Varje vårvinter kommer nya lamm. När jag var barn lekte jag och min bror med lammen. Vi bar omkring på dem och vi matade dem med nappflaska. Men så växte de och i oktober var det slut.
Ett av mina mer obarmhärtiga minnen från den lantliga idyllen är en höstdag då vi stod på backen och spanade efter slaktbilen. Där kom den, stor och grön. Men den bullrade förbi vår infart! Vi sprang till pappa men begrep snart det oundvikliga. Lammen skulle dö. Bara en annan dag.
Den infödde stadsbon Jonathan Safran Foer, som skrivit den i USA mycket uppmärksammade “Eating Animals”, har en helt annan historia. Han är oskuld. Han illustrerar sitt förhållande till djur med sin hund George och med sin mormors traditionella kycklinggryta. Innan han för några år sedan började forska i köttindustrin för att veta vilken mat han skulle ge sitt kommande barn, hade han aldrig besökt en gård.

Jonathan Safran Foers informationssökande om sitt barns framtida kost utvecklades snart till en besatthet. Efter ett års studier åkte han med en djurrättsaktivist till sin första djurfabrik, vilket brutalt omkullkastar alla pastorala föreställningar om ulliga lamm i hagar.
Han intervjuar lantbrukare, som säger: vill konsumenterna ha billigt kött måste vi ordna billigt kött. Djurfabriksarbetare berättar hur ben och strupar ibland knipsas av medan djuren ännu är vid medvetande. Lågavlönade anställda som efter ett antal år i kycklingbranschen måste sitta med händerna i ett varmt bad varje kväll för att uthärda värken. Han träffar en djuruppfödare som själv är vegetarian. Han ser hur djuren har det i gris-, kyckling- och kalkonfabriker.
När jag slutligen kapitulerar handlar det om fisk. Varför äter många vegetarianer fisk? Jonathan Safran Foer menar att om bara en viss procent av grisarna lider när de dödas, är det säkert att alla fiskar lider. Och utöver de som ligger på tallriken, är det många arter som riskerar att utrotas för att jag ska få sushi.

Inget av det här är egentligen nyheter – i Sverige har vi grisskandalen häromåret i färskt minne och det har skrivits mycket i ämnet. Ändå lyckas det mänskliga psyket, märkvärdigt nog, förtränga varje larm och fortsätta tjacka fläskfärs.
Om man bortser från djurplågeriet – och den globala uppvärmningen – är den billiga köttproduktionen ändå ohållbar. Antibiotikan som ges till slaktdjur i förebyggande syfte gör bakterier resistenta. Gris- och fågelfabrikerna är starkt bidragande till världshotande epidemier som svin- och fågelinfluensa.
Jonathan Safran Foer tar upp många andra ekonomi- och miljömässiga galenskaper jag inte får plats med här. Att avfärda det hela som hittepå går inte. 50 av bokens 320 sidor består av fotnoter. Två personer har anställts som faktagranskare.
Det går inte heller att påstå att informationen bara gäller USA. Europas djurhållningshistoria är i princip identisk med USA:s. Även om lantbruket skulle vara bättre i Sverige än i resten av Europa menar Foer att köttkonsumtionen ökar även här; och med den missförhållandena. Men han visar också, och det är en annan av bokens styrkor, hur lite som är svart och vitt; hur svårt det är att utröna om ett schysst lantbruk verkligen är ett schysst lantbruk.
De stora köttföretagen har naturligtvis inflytande på både forskning och politik. Så länge vi går med på att betala med vår egen, miljöns och djurens hälsa för att kunna köpa billigt kött lär det bara bli värre. Det är vi som står i köttdisken på Ica, det är vi som beställer kött på restaurang. Det är vi som bestämmer.

Vad är det då som gjort att jag själv de senaste tio åren gått från nästanvegetarian till köttfrosseri? Förutom köttrenden (idag kom nya boken “Morberg grillar” till redaktionen), bekvämlighet, köttvurmande vänner och köttstinna GI-dieter?
Det enda sättet att ta sig ur köttcirkusen är att informera sig. Jonathan Safran Foer skriver med lätt hand och utan fler pekpinnar än de fakta han presenterar. Han drar paralleller till Kafka och Tolstoj och ställer filosofiska frågor kring varför smaksinnet rankas högre än de andra sinnena. Han uppehåller sig också vid köttets sociala aspekter: är thanks-giving thanksgiving utan kalkon? Ur svenskt perspektiv: kan jul vara jul utan sill och skinka?
Under läsningen inser jag två saker. Ett: fler romanförfattare borde skriva reportageböcker. Två: Jonathan Safran Foers lysande och högst personliga uppgörelse med kött, vilken gjort att vegoburgarna ersatt hans fars smarriga kalkonburgare på grillen – har fått mig att tänka om. Förhoppningvis är de små lammen de enda djur jag fortsättningsvis kommer att äta.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En olidlig lätthet i hettan

14th April, 2011

Bokrecension:
Marguerite Duras
De små hästarna i Tarquinia
Översättning: Suzanne Palme.
Lind & Co.

Det är så varmt att personerna i ressällskapet sällan orkar säga godmorgon. När de inte står ut med varandra längre tar de en Campari bitter. När de inte står ut med sina tankar tar de också en.
Som Annina Rabe skriver i förordet är Marguerite Duras tidiga klassiker “De små hästarna i Tarquinia” den slutgiltiga sommarboken.
Ludi och Gina, Diana, Jacques och Sara, barnet och barnflickan. De hyr ett hus i Italien, vid en flodkant. Det är fyrtio grader. De är sysslolösa, lätt alkoholiserade. Det enda hotellet som finns serverar taskig mat. Alla är överens: värmen har sabbat deras semester.

Det är en tid då bouleklot är den enda bärbara förströelsen. Meningar som “Den stund på dagen då plikten kallade och man måste besluta sig för att påbörja vandringen mot havet” illustrerar varats så att säga olidliga lätthet för dessa isolerade turister.
De ytliga semesterfirarna är utlämnade till varandra, till Camparin och till sina avskalade dialoger. Redan 1953, går det att skönja den ödesmättade filmiska ton som utvecklades till förfining i Duras senare romaner. Och känslan, den tryckande hettan från “Halv elva en sommarkväll” återfinns också vid den italienska flodkanten.

En man som dyker upp med en båt belastas med de uttråkades krav på det okända och på äventyr. När den hängivna mamman Sara inleder en relation med mannen med båten blir romanen också en historia om noga utmejslade relationer, en metafor för livet självt om man så vill. Om människans banala önskan att ta sig någon annanstans. Till andra flodstranden, där brisen är lite svalare. Till en annan kärlek, som är mindre sliten.
Men också om gåtan: varför hon oftast till slut stannar där hon är. Inte för att hon är nöjd. Men för att hon inte orkar resa sig och hitta en ny utsiktspunkt. För att Campari är rätt gott ändå. Och för att det inte går att ta semester, varken från sig själv eller från kärleken.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Alla vill jobba på byrå

13th April, 2011

För dagens unga journalistaspiranter är den svenska socialdemokratins storhetstid en naiv fantasi – under de här åren behövde branschen arbetskraft och slog upp dörrarna för en hel generation klassresenärer.
Men, skriver Niklas Ekdal i nya numret av Axess, idag när ett föränderligt informationslandskap urholkar de etablerade medierna söker sig unga begåvningar med samma självklarhet till pr-byråer som fyrtiotalisterna en gång sökte sig till Dagens Nyheter, TT och Sveriges Radio.
Pr-byråerna är de nya opinionsbildarna, de paketerar politiken och presenterar den för nedbantade redaktioner.
Det låter rätt cyniskt. Men vi har redan, skriver Ekdal, till exempel genom Piratpartiets genomslag 2009 fått en föraning om att vi snart kan komma att sakna dessa noder av experter, partier, pr-bransch, massmedier och ekonomiska särintressen.
Tack vare killar som Zuckerberg och Assange får massans nycker snart större genomslag, varnar han, samtidigt som kontrolltornen vittrar ner och lämnas obemannade. Välkommen, du sköna nya nätverksvärld.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–13.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Exilens vansinne

7th April, 2011

Recension: Philippe Claudel
Monsieur Linh och den lilla flickan.
Övers Lisa Lindberg. Norstedts.

Monsieur Linh är den enda som har lämnat sin by för att fly med båten. Kriget har utplånat hans familj. Förutom en liten flicka, hans barnbarn, som han bär på sin arm.
På flyktingförläggningen i den namnlösa hamnstaden delar han sal med sina landsmän. Eftersom han är äldst bjuder seden att han ska serveras mat av de andra familjerna. I övrigt är det ingen som tar någon notis om honom, mer än genom en och annan hånfull kommentar.
Den franske och i hemlandet flerfaldigt prisbelönte Philippe Claudels romantrilogi om krig började med topplisteplacerade “Grå själar” (2006), som behandlar skuld- och förövarbegreppet. “Brodecks rapport” (2009) var en historia om främlingshat. Berättelsen om Monsieur Linh är den andra men sist översatta delen. I den lilla kompakta romanen är temat exilens trauma.

Med enkel prosa skildrar Claudel Monsieur Linhs totala ensamhet. Omsorgen om den lilla flickan håller den gamle och mycket skakade mannen vid liv. Rädslan för att tappa henne är snarare hans eget krampaktiga sätt att klamra sig fast i sin nya verklighet. Men på en bänk utanför förläggningen, där Monsieur Linh promenerar varje dag med flickan tryckt mot bröstet, sitter en dag en man som är lika ensam. Ingen av de två kan förstå vad den andre säger. Ändå pratar de, ändå börjar de träffas varje dag.
Trots ämnets inneboende allvar kan “Monsieur Linh och den lilla flickan” såhär långt uppfattas som en varm och lätt roman. Men när allt verkar ha ordnat sig får Monsieur Linhs liv ännu en twist. Socialarbetarna placerar honom och flickan på ett hem för dementa utanför staden. Och på grund av språkförbistringar kan den gamle mannen inte förklara för sin nyfunne vän vart han tar vägen.

Monsieur Linh irrar omkring i pyjamasbyxor bland de dementa patienterna, i desperation, fastklamrad vid flickan. Det enda han vill är att träffa sin vän. Han försöker förklara, försöker hitta en flyktväg. Det är starka scener. Och Philippe Claudel visar med lågmäld styrka hur också samhällsmaskineriets förnuft kan få galna konsekvenser.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera