Julia Svensson

Roligast i Sverige

28th February, 2011 - Julia Svensson - No Comments

Men Mia Skäringers show når bara halva befolkningen, konstaterar Julia Svensson.

Mia Skäringer gör entré (Malmö konserthus, i lördags kväll) i en bikini hon sparat sedan hon var tjugo. På sin mage har hon ritat linjer, sådana som plastikkirurger ritar inför ett maglyft. Att betala för det där lyftet är inga problem – hon är ju kändis. Däremot har hon svårare att motivera operationen för sin dotter.
Sedan vänder hon ut och in på sitt livs historia. Om sin far alkoholisten och om hur hennes nedärvda känslighet fick henne att skära sig i handlederna. Om hur hon ville se ut som Baby i ”Dirty Dancing” (det ville alla tjejer i världen just då utom skådespelerskan själv, som opererade om sin karakteristiska näsa efter succén). Om hur hon under de tjocka barndomsåren lärde sig skämta om sin kropp, som en stand up-komiker. Om den långtråkiga anorexian, laxermedlet och den mer händelserika bulimin.
Jag skrattar till och med åt att hon, av tacksamhet för att bli sedd, i princip hjälpte en kille att våldta henne. Sedan sätter jag skrattet i halsen.

Det är mer än igenkänningskomik när Mia Skäringer drar otäcka förlossningsskämt och frågar sig hur många gånger hon har fläkt upp sitt hjärta för någon som lika gärna kunde ha runkat. Hon har en exakt tonträff som inte har något att göra med det folkliga Solsidansamarbetet med herrarna Herngren/Rheborg. Hon har varit roligast i Sverige så länge hon har levererat sin hudnära och djupt feministiska samhällskritik tillsammans med Klara Zimmergren.
Hennes historia är så universell att den flera hundra personer stora publiken antagligen – som jag – får sinnes­rubbade minnesbilder. Jag börjar tänka på den ätstörda tjejen i parallellklassen som proppade laxermedel. Att jag själv försökte hålla mig smal med viktväktarnas smarta soppa av krossade tomater och lök. Att det var normalt att kyssa killen med den gigantiska snusprillan – jag var kär och han var snyggast på skolan.

Efter föreställningen har jag ett leende på läpparna men går med tunga steg.
Det är stort att vägra spela med – att som Mia Skäringer deklamera att livet är inte det triumf­tåg i magiska filmscener hon så hoppfullt regisserat. Att vara en Tabita och en Gulletussan och bejaka livet och vara kåt och lite tjock och våga säga att ”jag är faktiskt inte så himla lycklig just nu”. Att göra det inte minst för sin egen eller någon annans dotters skull.
Men det är frustrerande att veta att vi, jag, även om jag skulle lyckas med konststycket att vara perfekt i min operfektion, likförbannat skulle vara i underläge.
Mia Skäringer är roligast i Sverige. Men inte förrän de som verkligen behöver nås av hennes information, killgängen och papporna, också börjar strömma till, och inte förrän hennes fantastiskt allmängiltiga show slutar marknadsföras som ”en rolig och sorglig föreställning om att vara kvinna”– och blir en föreställning som angår hela befolkningen – inte förrän då kan vi börja snacka.

Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–28. Läs också på Sydsvenskans webb.